Print Friendly

General Casimir Ernerooth såsom styresman i Bulgarien

Av Redaktionen | 31 december 1949


1949


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

·,
GENERAL CASIMIR EHRNROOTH
SÅSOM STYRESMAN I BULGARIEN
Av senator LEO EHRNROOTH
DET utgör förvisso ett sällsynt undantag i världshistorien att
en utländsk medborgare kallas att bekläda en ministerpost i ett
lands regering – åtminstone hade något sådant aldrig förut hänt
en finländsk man, när generallöjtnanten i rysk tjänst Casimir
Ehrnrooth våren 1880 utnämndes till krigsminister i Bulgarien.
Han kvarstannade visserligen icke länge på denna sin post – endast något över ett år – men under denna korta tid hade denne
främmande general såsom styresman i det nya bulgariska furstendömet redan hunnit skapa sig ett aktat namn, som särskilt genom
hans avgörande inflytande på furst Alexanders statsvälvning av
år 1881 gått till historien. Ett år senare återbördades han till Finland genom utnämningen till ministerstatssekreterare-adjoint, och
år 1888 följde hans utnämning till ministerstatssekreterare och
t. f. kansler för universitetet, från vilka befattningar han på egen
begäran fick avsked år 1891. Hans sistnämnda verksamhet i hemlandet är jämförelsevis välbekant genom finländsk historieskrivning – däremot finnes i nordisk litteratur endast knappa antydningar om hans statsmannagärning i Bulgarien.1 Det synes förty
föreligga grundad anledning att något närmare redogöra för
Casimir Ehrnrooths märkliga insats i Bulgariens historia, helst
denna hans verksamhet om icke fullständigt så likväl rätt ingående belyses av tillgängliga historiska källskrifter och diverse
till generalens kvarlåtenskap hörande brev och andra handlingar,
som av hans arvingar överlämnats till Finlands Statsarkiv. Därförinnan är det emellertid nödvändigt att ge en orienterande över- 1 J. J. Milclcola, Muntamia tietoja kenraali Casimir Ehrnroothin toiminnasta
Bulgarian hallitusmiehenä (Några uppgifter om general Casimir Ehrnrooths verksamhet såsom regeringsledamot i Bulgarien), i Historiallinen Arkisto XLIV (i Historiskt Arkiv XLIV), Helsingfors 1938; En artikel, signerad T. P., i andelslaget
Elantos tidning för den 13 maj 1944; B. R. Malmström, :.Våra landsmän». De
moderna varjägerna eller väringarna – finländarna i tsardömets arme. Finlands
Svenska Publicistförbunds jultidning Lucifer 1944; Greta von Frenclcell- Thesleff,
Två generaler och en amason, i sammelverket Människor och Minnen, utgivna under
redaktion av Paul Nyberg och Victor Hoving, fjärde samlingen, Helsingfors 1946.
454
.’
‘·.
” .•
General Casimir Ehrnrooth
sikt av det sakläge, som förelåg i den nya Balkanstaten, vid den
tidpunkt, då Ehrnrooth där tillträdde sin ansvarsfulla befattning.
Balkanhalvön, där vitala stormaktsintressen korsa varandra,
har städse varit beryktad såsom Europas oroliga hörn. Sårlan är
dess situation såsom bekant ännu i dag, sådan var den också för
något över sjuttio år sedan, då Ryssland med de bulgariska stamoch trosförvanternas befrielse från det turkiska oket såsom etikett, men med Konstantinopels erövring såsom huvudsakligt mål
förklarade Turkiet krig. Detta krig, där – vare det sagt i förbigående – också den finska gardesbataljonen deltog och fick sitt
elddop vid Gornij Dubnjak, slutade med Turkiets nederlag, och
vid preliminärfreden i St. Stefano år 1878 tvangs Turkiet bland
annat att medge bildandet av ett bulgariskt furstendöme med en
utsträckning från Donau och Svarta havet till det Egeiska havets
norra strand och djupt in i Macedonien. Då blandade sig de europeiska stormakterna i leken. Tillkomsten av en bulgarisk storstat
under ryskt inflytande skulle starkt rubba det europeiska jämviktsläget och måste till varje pris förhindras. England, understött av österrike-Ungern, fordrade en minskning och en delning av det nya Bulgarien, som endast finge omfatta landet norr
om Balkanbergen. Söder om bergskedjan skulle däremot bildas
en självstyrande provins med kristen guvernör. situationen var
hotfull: en engelsk flotta hade passerat Dardanellerna och den
ryska armen stod icke långt från KonstantinopeL Rätten satt i
spjutstångs ända. Då fann Ryssland för gott att för fredens bevarande ge efter: sedan det genom en förhandsöverenskommelse med
England medgivit det nyssnämnda territoriella kravet, gick det
in på de andra stormakternas förslag om hela fredsfrågans slutliga avgörande vid en kongress under Bismareks presidium i Berlin. Här bestämdes slutgiltigt, att det bulgariska landet norr om
bergen skulle utgöra ett till Turkiet tributskyldigt furstendöme
med en av folket vald kristen regent, stadfäst av Porten med
makternas samtycke. Av landet söder om bergen bildades en särskild autonom provins, som fick namnet Ost-Rumelien. De nationella intressena fick nu som så ofta vika för de storpolitiska –
men faran för en väpnad stormaktskonflikt var för denna gång
avvärjd.
Ledningen av det inre organisationsarbetet i det nya furstendömet överlämnades åt de ryska ockupationsmyndigheterna, som
i sådant avseende sökte samarbete med tillbudsstående bulgariska krafter. En bulgarisk lantdag sammankallades, och denna
455
.’
‘ i
Leo Ehrnrooth
utarbetade en till innehållet ytterst radikal författning, enligt
vilken folkrepresentationen utgjordes endast av en nationalförsamling (sobranjen), vald på grundvalen av allmän och lika rösträtt. Ett framställt förslag om stiftandet av en första kammare
förkastades. Den kort därpå sammankallade nya nationalförsamlingen valde sedan till regent prins Alexander av Battenberg.
Dennes val tycktes väl harmoniera med de olika stormakternas
intressen: den unge fursten – han var vid sitt tillträde till tronen endast 22 år gammal – var nevö till den ryske tsaren och
väl anskriven hos honom, besläktad med det engelska konungahuset, tysk prins, son till en österrikisk general och hade såsom
rysk löjtnant deltagit i det rysk-turkiska fälttåget. Han var en
ärlig och rättskaffens man, öppen och frimodig till sitt väsen –
kanske alltför frimodig, ty i sitt stora verk om furstendömet
Bulgarien (Das Furstentum Bulgarien, Prag 1891, s. 324) framhåller den tjeckiske vetenskapsmannen Constantin Jirecek, som
under en tid var undervisningsminister därstädes, att furst Alexanders huvudsakliga fel var en oförsiktig pratsamhet, vilken i
den intrigomspunna orienten var så mycket farligare, som där
varje ord lätt föres vidare, vantolkas och förvanskas.
Det är lätt att inse, att det måste erfordras en rundlig tid, innan det kan åstadkommas ordning och reda hos ett balkanfolk,
som från ett sekellångt turkiskt förtryck plötsligt försättes under en regim av nära nog otyglad politisk frihet. Under den första tiden efter frigörelsen rådde även i det nya furstendömet en
obeskrivlig villervalla. Rättsväsendet befann sig fortfarande i
lägervall, vidsträckta delar av landet terroriserades av rövarband, armen och gendarmeriet saknade nödig organisation, det
politiska livet kännetecknades av ohejdade lidelser och ett raffinerat intrigspel partierna emellan, vilket spred sitt gift i hela
samhällskroppen. Jirecek säger i sitt nyss citerade arbete (s. 297):
»Sofia ist ein wahrer Hexenkessel, wer Gelegenheit hatte einige
Jahre mitten in der einheimischen politischen Gesellschaft zu verleben, fuhlt sein ganzes Leben lang das Alpdrucken der Erinnerung an diese Giftkuche.» Den politiska oron fick en särskild
näring genom folkets besvikelser över den av Berlinkongressen
beslutna styckningen av det bulgariska folkområdet, en rörelse,
som fann ett starkt stöd hos de i landet talrikt företrädda, till
en början där mycket populära ryssarna. Enligt den nya författningen tillerkändes nämligen de sistnämnda samma medborgerliga rättigheter som de infödda bulgarerna, och ryssarna, vilka
456
‘,,.:.
General Casimir Ehrnrooth
bland annat till en stor del fyllde befälsplatserna i armen, stucko
icke under stol med sitt missnöje över det ur deras synpunkt
förfelade fälttåget. Furst Alexander kom snart till insikt om svå-
righeten att under sådana förhållanden kunna hävda sin ställning, som saknade varje tillfyllesgörande stöd i den radikala författningen. I regeringens sammansättning fann han sig tid efter
annan tvungen att vidtaga förändringar, och det var hans till
kejsar Alexander II personligen framförda missnöje med en illojal rysk krigsminister, som föranledde kejsaren att i mars 1880
i dennes ställe till furstens förfogande ställa generallöjtnanten
Casimir Ehrnrooth.
Den nya bulgariska krigsministern var son till den av Runeberg i Fänrik Ståls sägner besjungna generalen Gustaf Adolf
Ehrnrooth och född den 26 november 1833; han hade således vid
sin utnämning ännu icke fyllt 47 år. Utdimitterad såsom den
främste i sin klass från finska kadettkåren vid endast sexton års
ålder, blev han löjtnant vid ett gardesulanregemente i Petersburg.
Hans yttre var icke särskilt märkvärdigt – en undersätsig, fetlagd gestalt- men hans lysande begåvning, stora beläsenhet och
omfattande språkkunskaper i förening med en osedvanlig energi
borgade för en snabb karriär på den bana han valt. Han genomgick med heder den ryska generalstabsakademien och avancerade
sedan hastigt i graderna. I fälttåget mot de kaukasiska bergsborna år 1857 sårades han i skuldran och belönades med en guldsabel med påskrift »för tapperhet». Senare deltog han i det polska
upprorets kuvande 1863-64, och i det rysk-turkiska kriget hade
han kommenderat en infanteridivision och härvid sårats för andra
gången. Strax därefter utnämndes han till generallöjtnant. Han
hade förvärvat sig sina höga överordnades förtroende och högaktning genom sina militära och organisatoriska förtjänster, sitt
träffsäkra omdöme och sina personliga karaktärsegenskaper, kännetecknade av oväld, öppenhet och en omutlig heder – det sistnämnda en särskilt uppskattad förtjänst i det dåtida Ryssland.
Endast motsträvigt fogade sig Ehrnrooth efter sin härskares
önskemål – det bulgariska ormboet lockade honom icke – men i
ett fall som detta var kejsarens vilja hans lag. I den ryske krigsministern, greve Miljutins officiella skrivelse till honom angående
utnämningen säges ordagrant: »jag är medveten om Edra utmärkta egenskaper och är övertygad om att Ni skall uppfylla
kejsarens önskan med den för Eder säregna brinnande kärleken
till arbetet och i furstendömet formera en fullt pålitlig militär- 457
·,
Leo Ehrnrooth
makt. Samtidigt härmed betvivlar jag ej heller, att Ni vid uppfyllandet av Edra kommande åligganden under det ännu icke
slutligt ordnade statssystemet skall förstå att fullfölja Eder nyttiga verksamhet på sidan om alla politiska eller konstitutionella
slitningar och genom personlig takt och inflytande skydda Eder
ställning från allt som icke motsvarar den värdighet, som tillhör
den Eder anförtrodda posten som rysk general».
Härtill inskränkte sig de officiella ryska instruktionerna, som
äro märkliga såtillvida att där å ena sidan skymtar intresset för
en ur rysk synpunkt pålitlig bulgarisk arme, medan å andra sidan inskärpes att den nya bulgariska krigsministern – påtagligen till åtskillnad från föregångaren – skall med tanke på sin
inilitära värdighet obrottsligt avhålla sig från allt politiskt intrigspel. Han torde tillika ha fått vissa garantier för en relativ aktionsfrihet gentemot petersburgska inflytelser.
En fuktig och kylig vårdag år 1880 anlände Ehrnrooth till Bulgariens huvudstad, Sofia. Redan följande dag mottogs han av
den unge fursten, som genast fann behag i sin nya medarbetares
öppna och rättframma väsen och under samtalets fortgång fann
att han hade framför sig en man med fast vilja och stark karaktär, en sådan, som han i fullföljandet av sin vanskliga uppgift
kunde lita på. Sålunda lades grunden till det förtroendefulla samarbete, som i stort sett utan störningar fortgick under hela den
tid Ehrnrooth tillhörde den bulgariska regeringen.
Därpå följande dag tillträdde den nya krigsministern sitt ämbete. Redan vid presentationen av ministeriets talrika tjänstemän
uttryckte han sitt misshag över förekomsten av onödiga befattningar. Efter presentationen beordrade han föreståndaren för ekonomiavdelningen att hämta budgeten till krigsministerns tjänsterum. Med intresse började han granska de olika posterna. För
krigsministerns avlöning fanns en post på 48,000 lewa. »Vad är
det där för en utgiftsposU» frågade han. »Ers Excellens, det är
Er lön», blev svaret. General Ehrnrooth tog en penna, doppade
den i rött bläck och drog ett tjockt streck över summan, skrev i
marginalen 24,000 lewa och sade: »Såhär mycket hade jag i Ryssland och vill inte ha mer i Bulgarien.» Enligt ett utklipp ur en
bulgarisk tidning, som återfinnes bland generalens efterlämnade
papper, skänkte han sedan det sålunda återstående beloppet till
en militärkassa. – En vecka efter presentationen fanns det vid
krigsministeriet inte mer än 9 officerare, 18 tjänstemän och en
bokhållare.
458
..
i
·~
‘,_;
General Casimir Ehrnrooth
Ehrnrooth hade gjort en lyckad start. Ryktet om hans resoluta,
oegennyttiga uppträdande spreds i de vidaste kretsar och lade
grunden till det anseende för oväld och beslutsamhet, som efterhand i allt högre grad kom att känneteckna honom i bulgarernas
ögon. I deras land hade den allmänna korruptionen hos såväl
högre som lägre tjänstemän varit betraktad som en hart när
självklar sak.
Ehuru en överväldigande majoritet i nationalförsamlingen tillhörde det liberala partiet, hade furst Alexander efter sitt regeringstillträde beslutit sig för att sammansätta sin regering av
medlemmar av det fåtaliga konservativa partiet, som ensamt enligt hans uppfattning förfogade över regeringsdugliga personligheter och för övrigt icke såsom det liberala präglades av en
ohöljd avoghet emot ryssarna. Härav föranleddes emellertid ständiga slitningar mellan regeringen och de bångstyriga liberalerna
i nationalförsamlingen, och kort före Ehrnrooths ankomst hade
fursten efter ett nyval sett sig nödsakad att ombilda sin regering
på liberal grund med en av liberalernas ledare, Zankow, såsom
ministerpresident.
Sin främsta uppgift såsom krigsminister såg Ehrnrooth i arbetet på höjandet av den allmänna andan och pliktkänslan inom
armen samt utvecklandet av dess organisation. Han var sträng
både mot sig själv och mot andra, säger Jirecek (s. 327), och
en annan författare framhåller, att han gentemot de ryska officerarna, merendels sådana, som kvarstannat från ockupationstiden,
var obönhörligt sträng. De sistnämnda kunde också vid behov av
honom få sig en lektion i konstitutionellt tänkande – en erinran
om att den höge chefen var bördig från ett konstitutionellt styrt
land. En gång beslöto de att till krigsministern sända en deputation med uppdrag att anhålla om utfärdande av en förordning,
som garanterade de ryska officerarnas okränkbarhet. De hade
nämligen funnit sin ära kränkt av en tidningsnotis, där vissa
ryska stabsofficerares verksamhet framställdes i en mycket mörk
dager. Deputationen mottogs av krigsministern, men avspisades
med svaret: »Bulgarien är en konstitutionell stat. Tidningspressen
är fri. För den som det inte behagar, står dörren öppen till Ryssland.»
Ett allvarligt, systematiskt arbete ägnade generalen de maktpåliggande militära organisationsuppgifterna. Flera hithörande
lagförslag utarbetades och förelades nationalförsamlingen till antagande. Bland hans efterlämnade papper finns konceptet till ett
459
-..
Leo Ehrnrooth
stort tal, som han hösten 1880 höll i sobranjen med anledning av
ett där framställt motionsförslag om truppernas proviantering.
Han utsatte det föreliggande förslaget för en bitande kritik, särskilt syftemålet att undandraga militärbefälet kontrollen över det
ifrågavarande området och blev i detta sammanhang i tillfälle
att krydda sin framställning med sakkunniga uppgifter om intendenturväsendet i olika europeiska länder. Ironiskt framhöll han
att det föreslagna tillvägagåendet skulle ha till enda resultat att
soldaterna fingo svälta, något som visserligen liksom andra lidanden stundom kan bli oundvikligt i krig, men i fredstid vore
oförsvarligt. Han fäste sobranjens uppmärksamhet vid det misstroende till den militära ledningens kompetens och oförvitlighet,
som fått sitt uttryck i de föreslagna bestämmelserna. När han
till sist framhöll, att sobranjen skulle handla riktigare, om den
skulle begagna sig av sin rätt att uttala sitt misstroende till
krigsministern, vilket endast skulle ha till påföljd att han lämnade det ämbete, som han själv aldrig eftertraktat, avbröts han
av rop från församlingen, utvisande att den ingalunda var stämd
för ett sådant misstroendevotum.
En mycket viktig uppgift, som furst Alexander anförtrodde sin
nya krigsminister, var utrotandet av det i de östra delarna av
landet florerande rövarväsendet, som blivit en verklig landsplåga,
delvis beroende på att det demoraliserade gendarmeriet i vissa
trakter fraterniserade med rövarna och t. o. m. självt gjorde sig
skyldigt till mord och plundring. Utrustad av fursten med oinskränkta fullmakter till återställande av lugnet och säkerheten,
reste Ehrnrooth till de ifrågavarande distrikten och övertog personligen ledningen av de nödvändiga rensningsåtgärderna. Rö-
varna togos till fånga, så ock de brottsliga gendarmerna, av vilka
de värsta, sig självom till straff och androm till varnagel, blevo
hängda. Uppdraget var fullgjort, ordningen återställd och befolkningen i de plågade landsdelarna kunde åter andas ut. Generalens popularitet växte.
Tillkomsten av ett liberalt kabinett med Zankow såsom ministerpresident visade sig snart utgöra ingen som helst borgen för
åstadkommande av drägliga relationer till den ansvarslöst fronderande nationalförsamlingen, Furstens författningsenliga rättigheter respekterades icke, och församlingen såväl som dess enskilda
medlemmar tilläto sig i sitt uppförande gentemot fursten många
prov på taktlöshet och ohövlighet. Dennes auktoritet såsom regent stod på spel. Vid sådant förhållande begynte hos fursten
460
General Casimir Ehrnrooth
den tanken slå rot, att det bulgariska folket tillsvidare icke var
moget för den i landet gällande ultrademokratiska författningen
och att en förutsättning för hans kvarstannande såsom regent var
en på ett väldsamt sätt genomförd författningsändring, varigenom den monarkiska statsmaktens utövning i tillbörlig män kunde
tryggas och landets lugna utveckling säkerställas. Vid ett besök
i Petersburg hade han även inför kejsaren uttalat sig i denna
riktning. Det lider intet tvivel om att han redan på ett relativt
tidigt stadium tog upp denna fråga till diskussion också med den
starke mannen i regeringen, den ende, för vilken han hyste ett
verkligt förtroende, nämligen Ehrnrooth. Dennes inställning till
den av fursten väckta frågan framgår av ett handskrivet koncept till ett särdeles intressant brev, daterat den 16 oktober 1880
och adresserat till ryska krigsministern, greve D. Miljutin, ett
brev, vars innehåll icke tidigare utnyttjats av den historiska forskningen.
Sedan Ehrnrooth till en början redogjort för en kontrovers mellan fursten och honom beträffande furstens enligt Ehrnrooths
förmenande inkonstitutionella ingripande i ett kommandoärende,
fortsätter han:
»Under fortsättningen av värt samtal kunde jag märka, att
Hans Höghet vidhöll den övertygelse, som han redan utlagt i
Petersburg, nämligen att en väldsam förändring av konstitutionen blivit nödvändig. Enligt Hans Höghets mening framstår det
nuvarande kabinettets fall såsom oundvikligt, ehuru det endast
för ett halvt är sedan bildades av majoriteten i den kammare,
som för närvarande sitter, och detsamma redan tydligt visat omöjligheten att regera med iakttagande av den nuvarande konstitutionen. Jag dolde icke för Hans Höghet lika litet som jag gjorde
det vid min första audiens i Petersburg, att min pliktkänsla icke
tilläter mig att följa Hans Höghet på denna väg.»
I samband härmed erinrade brevskrivaren om de instruktioner
han fått av greve Miljutin före sin avresa till Bulgarien och uttalade förhoppningen att den av honom intagna ståndpunkten
skulle vinna grevens gillande.
I det innehällsrika brevet äterkommer dess författare ännu till
frågan om konstitutionens beständ och utvecklar närmare sina
egna synpunkter på utförbarheten av en väldsam omvälvning och
sin avvisande inställning till en sådan plan. J ag citerar brevet
i ordagrann översättning:
))Utan att inlåta mig på frågan om det nuvarande kabinettets
461
..
Leo Ehrnrooth
dagar verkligen äro räknade … kan jag icke dölja för Eders Excellens, att också enligt min bestämda övertygelse en förändring
av den nuvarande bulgariska konstitutionen skulle utgöra en välgärning för landet med hänsyn till den uppenbara politiska och
medborgerliga omogenheten icke allenast hos folkrepresentanternas massa, utan också hos själva ministrarna, icke ens premiärministern undantagen. Personer, ägnade att genomföra en utveckling av konstitutionen med tanke på en utvidgning av kronans
rättigheter på en annan väg än våldets, finns enligt min uppfattning icke härstädes att tillgå. Ett försök att skrida till utfö-
randet av en våldsam omvälvning skulle enligt all sannolikhet
icke mötas av något väpnat motstånd; någon brist på folk, tillräckligt fria från alla skrupler i fråga om övertagandet av de
huvudsakliga aktiva rollerna, är härvidlag icke att förutse. Så-
vida en extralegal omvälvning skulle erkännas bliva nödvändig,
insisterar jag på .att därförinnan bliva entledigad, annars blir
jag en stötesten och kanske t. o. m. farlig.»
Mot slutet av det långa brevet berör Ehrnrooth ännu sina relationer till folkrepresentationen och säger att det snart skall visa
sig, särskilt vid behandlingen av ett lagförslag rörande militärväsendet, i vilken grad de framstå såsom tillfredsställande. Så-
vida i sobranjen sådana tendenser skulle göra sig gällande, som
han ej kunde godkänna, komme han självfallet att avgå. Härav
framgår således, konkluderar generalen, att fastän hans medlemskap i den bulgariska regeringen synbarligen haft att uppvisa
vissa framgångar, han ingalunda kan anse sin ställning vara tryggad. »Jag är städse beredd att draga mig tillbaka, så snart jag
råkar i delo med slottet eller med folkrepresentationen», slutar
han. Det kan här omnämnas, att han flerfaldiga gånger vid konflikter med sobranjen eller sina ministerkolleger hotade med sin
avgång.
I sin balansgång mellan de rivaliserande stormaktsintressena på
Balkan mötte Bulgarien stora svårigheter särskilt från de närmaste grannarnas, Österrikes och Rysslands sida. Det kanske mest
svårlösta spörsmålet gällde en järnvägsfråga, nämligen byggandet av den delvis på bulgariskt område löpande delen av den
stora internationella orientlinjen, som i hög grad intresserade
Österrike och vars utförande enligt Berlintraktaten ålåg Bulgarien. Tillkomsten av en sådan bana stötte emellertid på motstånd
hos Ryssland, som ville ge försteget åt en för detta land strategiskt betydelsefull förbindelselinje (Sistova-Tirnovo). När den
462
General Casimir Ehrnrooth
bulgariska regeringen likväl slutligen fann sig föranlåten att ge
den förstnämnda bansträckningen företrädet, föranleddes härav
en stark försämring av relationerna till Ryssland, där man begynte befara ett växande österrikiskt inflytande på bulgariska
regeringsangelägenheter. Furst Alexanders nära personliga förhållande till den ryske kejsaren var dock ägnat att härvid utöva
ett modererande inflytande, så länge den sistnämnde levde, men
situationen förvärrades i betänklig grad efter »kejsaren-befriarens» tragiska död för mördarhand den 13 mars 1881. Den panslaviska strömningen i kejsardömet fick nu ett friare utlopp och
de ryska inflytelserna i Bulgarien, främst företrädda av Rysslands diplomatiska representant (agent), begynte allt starkare
göra sig gällande. I samma mån ökades den ryskfientliga stämningen i landet. Furstens ställning blev vid sådant förhållande
allt svårare.
Enligt en uppgift i ett år 1920 i Wien utkommet arbete om
Alexander von Battenberg, författat av den italienske historikern
E. C. Corti (Alexander von Battenberg. Sein Kampf mit den Zaren und Bismarck. Nach des ersten Fursten von Bulgarien nachgelassenen Papieren und sonstigen ungedriickten Quellen.) hade
general Ehrnrooth, »denne kloka, hedervärda och uppriktiga man»,
föreslagit fursten, att denne vid sin förestående resa till Petersburg för deltagande i begravningshögtidligheterna skulle med hänsyn till det ohållbara läget i Bulgarien söka utverka den nye
kejsarens bifall till genomgripande ändringar i författningen. Det
förefaller som om fullt samförstånd mellan fursten och hans
krigsminister vid denna tidpunkt skulle ha uppnåtts om att vid
genomförandet av den planerade omvälvningen våldsamma medel icke skulle få ifrågakomma. I Ryssland rönte fursten intet
motstånd, och kejsaren lät honom förstå, att han kunde göra vad
han fann för gott, men icke finge räkna på aktiv hjälp.
Från Petersburg återvände fursten icke direkt till Bulgarien,
utan företog hemfärden över Tyskland och Österrike. Under tiden
gav han sin hemmavarande krigsminister ett speciellt uppdrag,
som gällde en resa till utlandet. I ett den 12 april 1881 i Bukarest
daterat brev från Ehrnrooth till hans syster den kända författarinnan Adelaide Ehrnrooth – för övrigt det enda bevarade privatbrevet av hans hand från den bulgariska tiden- berättar han
nämligen bland annat om att han mottagit en depesch från fursten med uppfordran att personligen begiva sig till det rumänska
hovet för att lyckönska Deras Majestäter med anledning av den
463
-:: .:
Leo Ehrnrooth
nya konungsliga titeln – furst Carl av Rumänien hade sist och
slutligen fått denna sin önskan uppfylld. Han omnämner vidare
den stora ceremoniösa mottagningen hos konungen och sin parentation vid detta tillfälle samt de många bjudningarna – »med
ett ord, jag firas som oxen Apis», tillägger han. Ett något utförligare omnämnande får den stora taffeln vid hovet, där han var
placerad till höger om drottningen. »Hon är en mycket spirituell
prinsessa och t. o. m. författarinna» (Carmen Sylva), tillägger
han, »och Du kan föreställa Dig att jag med henne icke behövde
taga mina campagner till samtalsämne utan litteraturen, till och
med den realistiske Zola icke ens undantagen.» Till minne av besöket dekorerade konungen Ehrnrooth med den rumänska stjärnordens storkors.
När furst Alexander slutligen återvänt från sin petersburgska
resa, meddelar honom Ehrnrooth i ett tillstånd av ytterlig förbittring att ministerpresidenten Karavelov, en av liberalernas ledare, som efterträtt Zankow, tillåtit sig att under den tid, då
fursten bevistade begravningshögtidligheterna, jämte några likasinnade kumpaner deltaga i en bankett, där de nihilistiska mördarna hade hyllats som frihetens martyrer. Denna oerhörda händelse gav fursten och hans närmaste medhjälpare den slutliga
påstöten till beslutsam handling. Ehrnrooth förklarade, att liberalernas vanstyre under författningens täckmantel numera antagit sådana former att han icke längre ansåg sig kunna kvarstanna, såvida icke den gällande författningen för några år framåt
bleve upphävd. I fullt samförstånd med Ehrnrooth beslöt sig
fursten då för att hota nationalförsamlingen med att nedlägga
kronan för den händelse församlingen icke biföll till förslaget om
författningens suspension på vissa närmare bestämda villkor;
Ehrnrooth övertog helt och fullt det konstitutionella ansvaret för
aktionen.
Den 9 maj 1881 offentliggjordes en proklamation, i vilken fursten bl. a. förklarade att han under sin regeringstid gjort sitt yttersta för att fullgöra sin historiska uppgift, men att förhållandena i furstendömet utvecklat sig därhän att det blivit honom
omöjligt att slutföra detta verk. Vid sådant förhållande förklarade han sig besluten att oförtövat inkalla den stora nationalförsamlingen för att i dess händer återställa sin krona. Enligt författningen skulle nämligen för val av furste eller regent och för
beslut om författningsändringar en s. k. stor nationalförsamling
inkallas med fördubblat antal medlemmar. Tillika meddelade furs- 464
General Casimir Ehrnrooth
ten att han i syfte att säkerställa valfriheten uppdragit åt sin
krigsminister Ehrnrooth att bilda ett nytt provisoriskt ministerium. slutligen tillkännagavs att endast för den händelse att de
förutsättningar, som senare skulle närmare anges och vilka han
ansåg såsom oeftergivliga för regeringen och vilkas avsaknad var
grundfelet i det rådande tillståndet, kunde godkännas av nationalförsamlingen, kunde fursten förmås att fortfarande bära Bulgariens krona.
I den nya regeringen var Ehrnrooth icke endast ministerpresident utan tillika krigs-, utrikes- och inrikesminister. Han hade
vid denna statsvälvning således hela den verkställande makten i
sin hand.
Fjorton dagar senare offentliggjordes ett brev från fursten till
den nye ministerpresidenten, i vilket meddelades att fursten beslutit förelägga nationalförsamlingen valet mellan hans abdikation eller antagandet av följande tre punkter, nämligen l) tillerkännandet åt fursten för en tid av sju år av utomordentliga fullmakter för reformerandet av förvaltningen och införandet av
nya institutioner, främst en första kammare, ett s. k. statsråd;
2) suspension av nationalförsamlingens ordinarie session under det
löpande året och förlängning av årets budget till nästa år; samt
3) inkallandet av den stora nationalförsamlingen före utlöpandet
av sjuårsperioden för att besluta om en författningsrevision.
Under tiden före valet till nationalförsamlingen företog fursten,
åtföljd av den nyanlända ryska diplomatiska agenten Hitrovo för
att markera de goda relationerna till Ryssland, en rundresa genom landet, och hans färd gestaltade sig till ett sannskyldigt
triumftåg. överallt föranstaltades stora fester vid furstens ankomst. Men samtidigt hade de sin tidigare maktställning berövade
liberalerna igångsatt en lidelsefull agitation emot fursten och
Ehrnrooth. Till allmän förvåning ingrep den sistnämnde icke med
maktmedel emot dessa oppositionella element, ej heller mot deras
tidningar trots deras rasande utfall, tills slutligen måttet rågades
genom vissa maktmissbruk till förmån för oppositionen. Då ställdes polistjänstemännen och gendarmeriet under militär jurisdiktion och inrättandet av krigsrätter ställdes i utsikt. I detta fall
hjälpte blotta hotet att få bukt på missbruken, men beträffande
tidningspressen måste sist och slutligen skridas till indragningsåtgärder, då fursten hotades med Ludvig XVI:s och kejsar Maximilians öde.
Valen till nationalförsamlingen gåvo ett för fursten mycket
465
Leo Ehrnrooth
gynnsamt resultat: bland de 319 nyvalda representanterna fanns
endast fyra liberaler. Vid den inom församlingen företagna behandlingen av den stora frågan godkändes furstens villkor med
acklamation; de fyra liberalerna lyste med sin frånvaro.
Sålunda genomfördes den bulgariska statsvälvning, för vilken
general Ehrnrooth närmast var ansvarig, på ett fredligt sätt och
i formellt avseende under iakttagande av lagliga former.
I Ryssland mottogs nyheten om den lyckligt genomförda statskuppen med blandade känslor. I officiella kretsar förhöll nian sig
rätt reserverat och befarade att furstens maktbefogenheter över·
hövan starkt ökats; i en del av tidningspressen utsattes Ehrnrooth för hätska angrepp. Härtill kom att han invecklades i en
svår konflikt med det ryska ombudet i Sofia, den ovan nämnda
Hitrovo. Ehuru konsekvensen kanske hade fordrat att han åtminstone för en tid framåt stannat vid furstens sida för att efter
den lyckligt genomförda kuppen hjälpa honom vid verkets vidare
fullföljande, föranleddes han av nyssnämnda omständigheter att
omedelbart förverkliga sin länge närda önskan att demissionera.
Samma dag nationalförsamlingen hade fullgjort sin uppgift, lämnade Ehrnrooth Bulgarien. I en memoarbok från denna tid säger
författaren, furstens tyske hovpredikant, att han själv såg, huru
den lille, tjocke herren, sedan han kommit ombord på Donauångaren gjorde luftsprång i förtjusningen över att få lämna landet.
Uppgiftens riktighet får stå för författarens räkning.
För furst Alexander var förlusten av den lojala, verksamma och
populära generalens stöd ett svårt slag; det är rätt sannolikt att
dennes kvarstannande hade varit ägnat att minska många av de
svårigheter, som mötte fursten under hans fortsatta händelsemättade regeringstid i Bulgarien till hans slutliga abdikation år 1886.
Ett vackert uttryck för dennes uppskattning av Ehrnrooths statsmannagärning i furstendömet var det på bulgariska språket avfattade officiella brev, som undertecknat av furst Alexander avsändes till honom efter avresan till Petersburg. I brevet erinrades
om de mångahanda viktiga statsuppgifter, som under Ehrnrooths
ledning vunnit sin lösning; om hans välbetänkta och energiska åtgärder för utrotandet av röveriet, om genomförandet av den nya
militärorganisationen och utarbetandet av de viktigaste militärlagarna, om byggandet av kaserner och andra militärbyggnader,
om själva truppernas bringande i ett glänsande skick. Till sist uttalades både furstens egen samt såväl truppernas som hela Bulgariens uppriktiga tacksamhet för generalens hängivna arbete
466
General Casimir Ehrnrooth
för landets väl. Ett ännu vältaligare uttryck för furstens känslor
av tacksamhet gentemot hans trogna medarbetare utgör ett annat nästan samtidigt till denne avsänt brev på franska språket,
egenhändigt skrivet av fursten själv. Det är i svensk översättning så lyd;mde:
»Då jag med djupt beklagande beviljar Edert avsked från ministerpresident- och krigsministerposterna, är jag angelägen om
att för Eder, min kära General, ge uttryck åt hela den tacksamhet, som besjälar mig gentemot Eder för den självförnekelse och
hängivenhet, varmed Ni tjänat Bulgarien och mig.»
»Var övertygad, min kära General, att de tjänster Ni gjort mig
under dessa allvarliga omständigheter icke komma att glömmas
och att Edert namn skall vara förknippat med alla de välgärningar, som med Guds bistånd skola framgå ur den kris, som vi
nyss genomgått.»
»Jämte det jag av hela mitt hjärta tackar Eder för allt vad
Ni har gjort, dels som krigsminister, dels såsom konseljpresident,
begagnar jag detta tillfälle för att för Eder återupprepa försäkringen om min alldeles speciella välvilja.
Alexander.»
Vid läsningen av detta brev gripes man av de varma och äkta
tonfallen.
Men det var icke allenast regenten, som med anledning av general Ehrnrooths avsked gav uttryck åt sin saknad och sin tacksamhet, Bulgariens egna folkvalda representanter lämnade i en
adress, egenhändigt undertecknad av 200 medlemmar av nationalförsamlingen ett spontant och vältaligt vittnesbörd om det anseende han lyckats förvärva sig inom de vidaste kretsar av det
bulgariska samhället. Den ifrågavarande adressen, som genom sina
klumpiga och plumpiga namnunderskrifter – ett mindretal t. o. m.
med turkiska skrifttecken – är ett kulturdokument i sitt slag
från ett bondeland på Balkan för sjuttio år sedan, förtjänar väl
att här nedan återges i svensk översättning, sådan den lyder i
fru Greta von Frenckell-Thesleffs inledningsvis nämnda uppsats.
»Eder tjänstetid i det bulgariska furstendömet hör till de ljusaste perioderna i vår historia. Kallad till krigsminister fullföljde
Ni med stor framgång uppgiften att upprätta och organisera det
unga Bulgariens arme, såsom högste armebefälhavaren, vår älskade furste, i sin högtidliga proklamation därom har vittnat, vid
öppnandet av den sista sessionen i vår tidigare nationalförsam- 467
Leo Ehrnrooth
ling. Er nyttiga verksamhet har icke inskränkt sig blott till armen. Varje bonde i vårt fosterland känner Ert verk. Folket glömmer icke, att Ni med Ert energiska ingripande på kortaste tid
gjorde slut på rövarväsendet, som varit ett gissel för furstendömets östra del och som höll på att störta landet i stora faror.
Nu råder lugn även i denna del av vårt fosterland. De tjänster Ni
bevisat Bulgarien ha dock icke begränsats blott till detta. En stor
tjänst gjorde Ni vårt fosterland då hans furstliga höghet efter
proklamationen av den 27 april utnämnde Eder till chef för den
interimistiska regering, vars uppgift det blev att skänka landet
möjlighet att utan tvång eller utländsk påtryckning besvara regentens vädjan. Tack vare Edra dispositioner fick befolkningen
icke blott i fred och frihet välja representanter till den stora nationalförsamlingen utan även klart uttrycka sin vilja angående
de villkor, som i landets eget intresse hade uppställts av hans
furstliga höghet. Detta kunde varken förhindras av uppviglarnas
fräcka våldsdåd eller av deras förtvivlade intriger, fastän dessa
fritt fingo bedriva både sin öppna och sin hemliga agitation.
I det vi minnas Edra förtjänster gentemot vårt fosterland, hava
därför vi undertecknade medlemmar av den stora nationalförsamlingen ansett det som vår plikt att till Eder högtidligen uttala
vår djupa tacksamhet både på våra egna och hela folkets vägnar
och uppriktigt bedja Eder att fortfarande kvarstanna i vårt fosterland för att slutföra det stora verk, som så lyckligt påbörjats
under Er skickliga ledning. (Svistova l juli 1881).»
Strax efter sin återkomst till Ryssland, medan de nyss utspelade händelserna i Bulgarien ännu livligt och t. o. m. lidelsefullt
dryftades i den allmänna diskussionen och ej minst i tidningspressen, fann sig general Ehrnrooth föranlåten att offentligen taga
till ordet med anledning av att en i Petersburg utkommande tidning sökt göra gällande att hans delaktighet i den bulgariska
statskuppen icke varit förenlig med en rysk officers plikt och
heder. I ett i tidningen Peterburgskija Vädomosti kort därpå infört genmäle tillbakavisade generalen med indignation den gjorda
beskyllningen och framhåller att det tvärtom icke hade varit förenligt med hans begrepp om officershedern, om han i den vanskliga situationen före omvälvningen hade lämnat fursten i sticket.
Furstens rätt att vända sig till sobranjen med sina alternativ var
lika otvivelaktig som hans rätt att hota med abdikation. Intres- 468

General Casimir Ehrnrooth
sant är generalens uttryckliga erkännande att han icke endast
vid tiden för statsvälvningen var den huvudsakliga handlande
personen utan tillika upphovsmannen till alla de åtgärder, som
under förloppet av två månader företogs dels för upprätthållandet av lugnet i landet, dels för att folkviljan denna gång vid
valet skulle få ett oförtydbart uttryck. Ingen som helst påtryckning erfordrades vid detta val, framhåller han, det enda som behövdes var att väcka lantbefolkningen från dess passivitet och i
synnerhet att motverka sådana olagliga manövrer, som de till
den liberala klicken hörande agitatorerna vid tidigare val i största utsträckning tillåtit sig.
Till försvar mot fortsatta angrepp, denna gång av en hans efterträdare, en rysk general, som i den ryska tidskriften Ruskaja
Starina för år 1886 bl. a. påstått att den bulgariska statsvälvningen
genomförts på grund av österrikisk påtryckning, nödgades Ehrnrooth ännu en gång gripa till pennan och införa ett genmäle.
Medan general Ehrnrooth redan tjänstgjorde som adjoint åt
Finlands ministerstatssekreterare, blev frågan om hans anställning i Bulgarien ånyo aktuell. Missnöjd med de ryska generaler,
som efter Ehrnrooths tid ställts till hans disposition, sökte furst
Alexander vid sitt besök år 1883 vid kejsarens kröning att förmå
denne att ställa Ehrnrooth till hans förfogande såsom generaladjutant och rådgivare. Enligt en uppgift i Cortis ovan citerade arbete
(s. 135) skulle även en sådan överenskommelse ha träffats mellan
kejsaren och fursten, ehuru den senare av kejsaren ryggades. Det
var vid denna tidpunkt furstens relationer till Ryssland undergingo en ödesdiger försämring.
Ännu en gång skulle general Ehrnrooths namn kastas fram, när
det gällde ordnandet av statsskicket i Bulgarien. Det var år 1887
efter furst Alexanders tronavsägelse, när det för stormakterna
åter gällde att enas om att utse en regent för detta land, och då
lancerade i ett skede av ärendets behandling Ryssland general
Ehrnrooths kandidatur för regentskapet; förslaget föll emellertid på de övriga makternas motstånd mot varje rysk kandidatur.
Till furste av Bulgarien valdes slutligen såsom bekant prins Ferdinand av Koburg.
Sedan Casimir Ehrnrooth år 1891 lämnat sitt höga ämbete så-
som ministerstatssekreterare för Finland, landets representant vid
tronen, levde han i tillbakadragenhet såsom privatman, dels på
sitt gods Sesta i Tavastland, dels i Helsingfors, tills han avled
ogift år 1913.
33- 493446 Svensk Tidskrift 1949 469

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner