Gästledare
Tågstrejken är över

I går accepterade båda parterna medlarnas bud i tågstrejken. Vad som marknadsförs som en seger för arbetare i Sverige är dock något helt annat när det granskas i sömmarna, skriver Blanche Jarn.

Vi är många skåningar som de senaste veckorna regelbundet har funnit oss strandsatta i fel stad med ”inställt”-ikonen blinkande över perrongen. I bakgrunden har striden rasat mellan fackförbundet Seko och arbetsgivarorganisationen Almega om anställningsform och arbetstid för lokförare och tågvärdar på Öresundstågen. Igår kom dock beskedet att båda parterna har accepterat medlarnas bud.

Hos Veolia, företaget som driver Öresundstågen, tjänar lokförare efter tre års tjänst 35 200, och tågvärdar tjänar 27 500 efter två år – förutom tillägg för obekväma arbetstider med mera. Detta för en arbetsvecka på i snitt 28 timmar, på grund av en labyrint av fackligt dirigerade arbetstidsregler. Det är inte billigt, vare sig för resenärer eller skattebetalare. Och det tvingar Veolia att, oavsett om de vill eller inte, skarva med deltids- och visstidsanställningar för att pusslet ska gå ihop.

För Seko, vars medlemmar inte vill jobba deltids- eller timtjänster, vore det logiskt att begränsa arbetstidsreglerna och därmed minska behovet av sådana tjänster. Istället har fackförbundet drivit strejken till sin spets för att få vetorätt mot deltids- och timtjänster på Veolia. Att döma av Sekos hemsida lyckades de igår. Vad som marknadsförs som en seger för arbetare i Sverige är dock något helt annat när det granskas i sömmarna.

Andelen produktionstimmar på Veolia som får utgöras av deltids- och timanställningar har begränsats. Samtidigt har de timanställdas löner höjts från ingångslön till yrkesgruppens genomsnittslön, på bekostnad av löneökningar för fastanställd personal. Konsekvenserna kommer att bli svåra för dem som redan har det tufft på arbetsmarknaden. För de flesta av Sekos medlemmar innebär heltidstjänst trygghet, men för utsatta grupper som unga och invadrare innebär deltidstjänster en efterlängtad port ut på arbetsmarknaden.

Detta är ett stort problem med fackföreningar. De bryr sig om de egna medlemmarna men har inget intresse för andra. Avtalet som slöts igår gynnar fackanslutna, men sätter upp ytterligare barriärer för grupper som redan har svårt att få jobb. Ju högre ingångslönerna är, desto högre är den ekonomiska risken med att nyanställa, och desto svårare kommer det att bli att få arbete. Denna sida av myntet verkar Seko likgiltigt inför. Fackföreningar har helt enkelt inget incitament att bry sig om dem som inte är fackanslutna.

De har inte heller incitament att bry sig om tredje part, den som drabbas hårdast i sådana här strejker. Över 75 000 beräknas ha påverkats av strejken i Skåne, och ytterligare 300 000 skulle ha tagit skada om den hade hunnit spridas till Stockholms pendeltåg, som skulle ha tagits ur bruk på midsommarafton. ”En fortsatt och utvidgad strejk skulle ha fått oproportionerliga konsekvenser. Därför var vi tvungna att acceptera ett avtal som inte är bra”, sammanfattar Almegas förhandlingschef. Frågan är bara om några extra timmar på en Stockholmsperrong verkligen är värre än den barriär som det nya avtalet innebär för arbetsmarknadens mest utsatta grupper.

Blanche Jarn går Svenska nyhetsbyråns skribentskola är före detta studenttidningsredaktör och freds- och konfliktstudent vid Lunds Universitet.