Gästledare
Smutsigt fall för Vattenfall

Jonas Sjöstedt rasar mot att Vattenfall ska sälja sina tyska brunkolsanläggningar eftersom Vänsterpartiet anser att Vattenfall bör hindra att de nyttjas alls. Man kan föreställa sig ramaskriet om ett utländskt bolag satte sig över svensk energipolitik på det sättet.

Kommer ni ihåg Gustav Fridolins kolbit? Den var ett återkommande inslag under partiledardebatterna när Miljöpartiets språkrör skulle förfasa sig över att statligt ägda Vattenfall bryter och eldar brunkol i Tyskland. Denna verksamhet borde läggas ned, menade Fridolin, men inte säljas eftersom någon annan då skulle fortsätta verksamheten och generera utsläpp.

Sedan hamnade Miljöpartiet i regeringsställning med Socialdemokraterna. Det har inte varit ett smärtfritt äktenskap, där det traditionellt industrivänliga S har delat säng med ett MP som tenderar att se varje spår av mänsklig närvaro som en förolämpning mot moder jord.

Vi såg det under bråket om kalkbrytningen i Ojnareskogen på Gotland. Den gången gick Miljöpartiet vinnande ur striden. När det nu gäller det tyska brunkolet verkar MP för maktbalansens skull ha fått lägga sig platt – Vattenfall har satt in en annons i Financial Times där de bjuder ut brunkolet till högstbjudande. Prislappen uppskattas bli minst 10 miljarder kronor.

Mot detta rasar nu Jonas Sjöstedt (V) som menar att Sverige kommer behöva åka med skämskudde till klimattoppmötet i Paris i december. Sjöstedt tycker att kolet ska ligga kvar i marken och inte användas, det innebär att man i praktiken eldar upp 10 miljarder kronor. Att hans tidigare partikollega, Gudrun Schyman, eldade upp 100 000 kronor på en utegrill i Almedalen för ett par år sedan framstår i sammanhanget närmast som återhållsamt.

Det var när Göran Persson (S) var statsminister som Vattenfall skulle börja expandera utomlands. Det går definitivt att ifrågasätta det rimliga i att statliga bolag ska ägna sig åt att bryta och elda brunkol i Tyskland. Men ställd inför fullbordat faktum är en försäljning det mest ansvarstagande alternativet.

Den tyska kolkraften dras med lönsamhetsproblem och det finns, liksom i Sverige, en politisk vilja att minska utsläppen. Men eftersom Tyskland också bestämt sig för att på kort tid avveckla kärnkraften så är man fortfarande beroende av kolet. De som liksom Gustav Fridolin och Jonas Sjöstedt vill avveckla kärnkraften har alltså brunkolet att tacka för att Tyskland nu går den vägen.

Tyskarna vill att kolkraften ska finnas tillgänglig som en energireserv. Till skillnad från många av våra svenska folkvalda förstår tydligen tyska politiker hur viktig energiförsörjningen är ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv.

Vänsterpartiet vill dock att Vattenfall fortsätter äga brunkolsanläggningarna och därigenom förhindrar att någon, någonsin, kan nyttja dem. De vill alltså att ett svenskt bolag ska gå in och påverka de demokratiskt fattade besluten som tyskarna tar kring sin energipolitik. Läsaren kan själv föreställa sig det ramaskri vi skulle höra från Jonas Sjöstedt om ett utländskt bolag agerade så i Sverige.

Fridolin har det inte lätt. Samtidigt som hans parti nu blivit överkört så tar Sjöstedt plats i strålkastarljuset och säger det som Fridolin sa inför valet. Vad Fridolin ska göra med sin kolbit återstår att se – han kan ju knappast elda upp den.

Jonatan Lönnqvist/SNB