Går Europa mot en ny period av eurosclerosis?

En ny typ av misstro mot EU har börjat sprida sig. Det märks i flera av unionens länder, även Sverige, till exempel i diskussionerna om frihandelsavtalet med USA. Europavänner ett ansvar för att bryta den trenden, skriver Tom Perski.

I europeiska sammanhang brukar perioden mellan 1965 och 1986 kallas för ”eurosclerosis” eftersom Luxemburgkompromissen (som fastställde den nationella suveränitetens företräde) i princip gjorde så att den europeiska integrationen avstannade. Då Europas tongivande politiker övergav det europeiska projektet var det istället EU-domstolen som genom juridisk aktivism drev integrationen framåt. Det är ingen slump av mycket av domstolens viktigaste praxis skapades under denna period – man var helt enkelt tvungen att gång på gång markera att EG faktiskt kunde utöva sina befogenheter.

Från och med 1986 och ikraftträdandet av den Europeiska enhetsakten tog integrationen fart igen. Beslutsfattande krävde inte längre enhällighet, nya medlemsstater gick med, Europaparlamentet fick ökat inflytande och den Europeiska unionen bildades. Det institutionella dödläge som Luxemburgkompromissen skapade är därmed idag löst och man behöver inte längre dividera om maktbalansen mellan unionen och medlemsstaterna.

Men trots detta har en ny typ av misstro mot EU börjat sprida sig, en misstro som kanske är mycket mer skadlig än den misstro som florerade under 60- och 70-talet.

I skrivande stund håller Greklands vänsterregering på att förhandla om återbetalningar av lån. Tsipras har polariserat sig själv mot Merkel och i den alltmer hätska debatten märks en tydlig suveränitetschauvinism. Tyskland tänker inte betala för att grekerna inte kan sköta sig och Grekland tänker inte låta någon annan diktera villkoren. Många gör romantiska utspel om nationell suveränitet, väldigt få försvarar tanken om solidariskt ansvar för varandra.

Samtidigt går Storbritannien in i en valrörelse där Cameron i princip har utlovat en folkomröstning om EU-medlemskapet. Nog för att britterna alltid haft ett problematiskt förhållande till unionen, men de senaste årens negativa inställning mot Bryssel i brittiska tabloider, UKIPs raketkarriär och det hårda tonläget mot EU-migranter har fört hetsen mot EU till en helt ny nivå.

En Grexit och en Brexit kan i värsta fall bli verklighet innan årets slut.

Till listan kan man också lägga det spanska valet senare i år där det EU-fientliga vänsterpartiet Podemos förutspås vinna viktiga mandat. Movimento Cinque Stelles fortsatta inflytande i italiensk politik och den nya vågen av anti-kosmopolitiska högerpartier som ökade sitt inflytande i det senaste EP-valet talar sitt tydliga språk – Europas folk har tröttnat på EU.

Även i Sverige märks de EU-fientliga tongångarna av – inte minst i debatten kring debatten om Transantlantic Trade and Investment Partnership (TTIP) – där EU-kommissionen målats ut som ett byråkratiskt och odemokratiskt monster som styrs av en profitdriven elit i Bryssel. Istället för att värna om Europas folk vill de ”nyliberala” byråkraterna sälja ut den nationella suveräniteten till företag som är som hämtade ur filmen Erin Brokovich. Dessutom görs det utan insyn och bakom stängda dörrar!

Trots att vi kan raljera över mycket av kritiken mot EU (särskilt när den drivs av personer som UKIPs Nigel Farage och SDs Kristina Winberg) så är det oroväckande att motståndet är så pass utbrett och att det vinner gehör hos människor. Bilden av unionen som ett byråkratiskt, pengaslukande maskineri som springer storföretagens ärenden är tyvärr idag mer vanlig än bilden av en kosmopolitisk union där stater slutat kriga med varandra och där människor kan röra sig fritt.

Eftersom alltför många inte kan se syftet med den europeiska integrationen är vi kanske på väg mot en ny typ av ideologisk eurosclerosis den institutionella integrationen till trots.

För till syvende och sist måste EU vara byggt på ett demokratiskt mandat och en bred, folklig tro på projektet, annars har unionen ingen ideologisk grund att stå på.

Europavänner borde därför ta till sig av kritiken: EU har kommit att handla för mycket om ekonomi och för lite om andra värden, människor förstår inte den institutionella uppbyggnaden och, framför allt, de flesta ser inte syftet med EU och europeisk integration.

Utan en vision om vad EU ska vara och utan ett effektivt sätt att förmedla den visionen kan vi inte övertyga euroskeptiker att vi behöver varandra, att integrationen är någonting positivt och att alla tjänar på att Europas stater förs samman.

Europa måste återgå till att bli ”an ever closer union among the peoples of Europe” och det är vi Europavänner som har ett ansvar för att förmedla att EU handlar om mer än bara frihandel och strukturbidrag.

För att undvika en ny eurosclerosis måste vi därför återinföra visionen om Europa i debatten.

Tom Perski är Europavän och läser juridik på Stockholms Universitet.