Print Friendly

Gammalsvenskbyborna i Sverige

Av Redaktionen | 31 december 1937


1937


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

GAMMALSVENsKBYBORNA
I SVERIGE
~iv generaldirektör G. JIALJI
OMPLANTERINGEN av Gammalsvenskbyborna i svensk jordmån är nu ett avslutat kapitel, och då Svensk Tidskrift för ett
par månader sedan anhöll att få en för sin läsekrets lämpad orientering över lösningen av detta problem, är det med glädje jag
griper tillfället att lämna en redogörelse härför. Trots alla de meddelanden, som Garnrnalsvenskbystiftelsen genom pressen sökte
lämna allmänheten, synes nämligen alltj~irnt en betydande oktmnighet i ämnet råda.
Det torde först vara nödvändigt att i allra största korthet erinra
om vissa om jag så får säga historiska huvudpunkter.
Svenskarnas väg till Ukraina är i stora drag följande. Till
kusten av Estland och Lettland kornmo svenskarna sannolikt under »den svenska korstågsticlem på 1000-talet. En viss påspädning
av svenska element från Pinland och Gotland torde även d~irefter
ha ägt rum. Svenskarna kvarblevo även sedan ovannämnda provinser i början av 1700-talet erövrats av Ryssland, men synas alltjämt ha fått leva sitt liv under bevarande av svensk rättsåskådning och svenska samfundsformer. Livegenskapen, som gällde för
bonden i det övriga Ryssland, blev sålunda aldrig införd i dessa
f. d. svenska besittningar.
Men så uppträdde i början av 1780-talet på Dagö en storgodsägare med det för övrigt synnerligen svenskt klingande namnet
Magnus Stenbock och sökte behandla sina svenska arrendatorer
såsom livegna. Dessa vände sig då med klagomål till landets
härskare kejsarinnan Katarina II, och så följde erbjudande –
eller kanske snarare befallning- genom hennes gunstling Poternkin, vilken just då var sysselsatt med uppgiften att kolonisera det
från turkarna erövrade Ukraina, att utvandra till ett kolonisationsområde i Ukraina. ]’örhållandena hade utvecklat sig så, att
det för Dagösvenskarna ej återstod annat än att lyda. Av de 1,200
svenskar, som i augusti 1781 begåvo sig på färd till Ukraina, framkorn emellertid i maj 1782 efter stora besvärligheter och lidanden
98
Gammalsvenskbyborna i Sverige
endast ett fåtal till det avlägsna målet, steppen vid Djepern ej
långt från dess mynning vid Svarta Havet. Döden fortsatte de
härjningar, som den börjat under vandringsåret, så att år 1785
återstodo endast 30 familjer med sammanlagt 135 medlemmar. En
förstärkning i invånareantalet fick den svenska byn vid Djepern
några år senare, då ett 30-tal svenska krigsfångar fingo anvisning
att slå sig ned bland sina landsmän.
I det stora hela hade svenskarna i sin i Ukraina grundade by,
Gammalsvenskby, framgång, ehuru den vanns under en ständig
kamp med svårigheter. Så småningom uppstodo genom utflyttning
två nya svenska byar,.nämligen Svenskåker och Nysvenskby. På
1880-talet upprättades förbindelser mellan Ukrainasvenskarna och
moderlandet Sverige, en kyrka byggdes, svensk skola inrättades
och svenska jordbruksredskap infördes.
Överhuvud taget värjde svenskarna sitt språk och sina svenska
sedvänjor med energi och seghet, och utvecklingen inom den
svenska kolonien gick, som sagt, på det hela taget lyckligt.
Så kom världskriget och i dess spår följde revolution samt oår,
varigenom resultatet av 150 års trägen möda spolierades. Det är
icke möjligt att i en sådan här artikel närmare gå in på dessa
förhållanden, men det skall endast konstateras, att ur dem framväxte det fasta beslutet hos de svenska kolonisterna i Ukraina –
som i det följande med gemensamt namn kallas Gammalsvenskbyborna – att lämna Ryssland.
Orsakerna synas ha varit av dels materiell, dels ideell art.
Före revolutionen bestod den svenska bebyggelsen av ett 60-tal
stora bondgårdar. De övriga familjerna voro anställda i storböndernas tjänst. Vid revolutionen sopades äganderätten bort, varefter man prövade olika system. Det sista av dessa innebar övergång till kooperativa jordbruk. Det hela resulterade i ett kaotiskt
tillstånd, samtidigt som skattetvånget växte och materiella svårigheter av allehanda slag gjorde läget ytterst bekymmersamt.
De ideella orsakerna lågo dels i religionsfrihetens undertryckande, dels i förkvävande av de svenska samfundsformer, som
byborna tagit med sig från Dagö och alltjämt bevarat.
Det var naturligt, att Gammalsvenskbyborna först sökte stöd i
moderlandet Sverige. ]’ull klarhet om utsikterna till att få försörjning hade de väl svårt att få, och därför framstod såsom reserv
den möjligheten att fortsätta till Canada, där många bybor hade
släktingar, med vilka viss förbindelse upprätthållits.
99
G. Jlfalm
I juni 1928 beslöto byborna på kyrkostämma att hos regeringarna i Ukraina och Sverige göra framställning om att få överflytta till sitt ursprungliga hemland.
Från Gammalsvenskbyborna själva och endast från dem utgick
sålunda initiativet till hitflyttningen, och det var först på deras
enträgna böner, som den dåvarande svenska regeringen efter hö-
rande av representanter för de olika riksdagspartierna gay inresetillstånd till Sverige.
Det var vid midsommartiden 1929, som på anmaning ay regeringen den s. k. Gammalsvenskbykommitten konstituerades under
ledning av Prins Carl för att genomföra GammalsvenskbybornaR
hemförande och överflyttande till svensk jord. Meddelande hade
kommit, att ryska regeringen lämnat sitt medgivande till utflyttningen, och det ansågs nödvändigt att omedelbart sätta tanken i
verket. Det lämnade tillståndet, som länge låtit vänta på sig, kom
plötsligt som en islossning, och några planer över hur överflyttningen skulle genomföras funnos icke. Ej heller fanns det några
penningmedel att tillgå.
Svenska Röda Korset åtog sig hittransporten, vilken uppgift
löstes på ett glänsande sätt. Den l augusti 1929 stodo 891 st.
svenskbybor, män, kvinnor och barn, fördelade på 184 familjer, 11å
svensk jord, välkomnade av stora folkskaror.
För dem, som bevistade landstigningen i Trällehorg, blev det ett
gripande ögonblick, när dessa ättlingar av svenskar, som för århundraden sedan lämnade Sverige, åter bestego sven,;k mark. Det
blev en uppflammande känsla av stamfrändskap, som dock tyvärr
till stor del alltför snart förflyktigades.
Det tillstånd, i vilket svenskbyborna befunno sig vid hitkomsten,
bar vittne om de svårigheter och lidanden de genomgått och
knappheten i den livsföring, som under sista tiden varit deras lott.
I all hast hade ordnats en upptagningsförläggning för byborna,
där de kunde återhämta hälsa och krafter. Det blev .Jönköping,
som i Jönköpings regementes utrymda kaserner fick mottaga hela
kontingenten. Jönköping och alla de hjälpsamma och vänliga
människor från staden, som ordnade mottagandet, ha också bevarats i gott och vackert minne av byborna. Energi, varmt hjärta
och en strålande arbetsglädje präglade det arbete, som utfördes
av presidentskan Berglöf och hennes lottor och Rödakorsmedlemmar för att rusta i ordning åt de hemvändande stamfriinderna.
100
Gammalsvenskbyborna i Sverige
De visade också god psykologisk blick för rätt behandling av byborna under den tid, de voro under deras vård.
Sedan började företagets svåraste del. Man kände ej till de återbördade svenskbybornas kynne, önskningar eller planer. Detta
måste först studeras, innan en planläggning av verksamheten
kunde ske. Det visade sig emellertid mycket svårt att få något
klart begrepp om bybornas önskemål och funderingar. Deras till
Sverige tidigare komna ledare hade heller inga fixerade linjer,
eller om de hade några, hade de ej gjort klart för sig möjligheterna
att realisera dem. Denna vacklan bland byborna var så tillvida
ogynnsam, att en del sympatier hos svenska folket därigenom gick
förlorad. Naturligtvis var den även tålamodsprövande för ledningen. Bybornavoro en tid alltför lätt färdiga att lyssna till den
sist talande. De hade också en ingrodd misstro till myndigheter
överhuvud. Men så småningom blev det annorlunda.
Från början funnos nog tvenne olika meningar, efter vilka byborna uppdelade sig, nämligen i en grupp, som ville stanna i
Sverige, och en grupp, vilken önskade fortsätta till Canada. Genom bearbetning från kommunistiskt håll tillkom efter en tid en
tredje grupp, som ville återvända till Ryssland.
De två första grupperna omfattade bl. a. de före revolutionen i
Ukraina självägande bönderna. Till den tredje gruppen, som
nästan övervägande bestod av sådana, som i Ukraina varit jordbruksarbetare, hörde dels och främst de, som kände sig icke äga
den arbetsförmåga, som kräves av en självständig jordbrukare i
Sverige, dels sådana, mest åldringar, vilka längtade tillbaka till
söderns sol och den jord, där de vuxit upp.
På våren 1930 reste sammanlagt 76 personer till Canada, sedan
de själva ordnat de ekonomiska förutsättningarna härför. De utgjorde präktigt folk, som i regel hade släktingar i Canada. Men
där kommo ju snart dåliga tider och så småningom hava 32 st. sedermera återkommit hit.
Till Ryssland avreste i olika repriser 240 personer. De hade
gallrat ut sig själva och passade merendels både psykiskt och fysiskt bättre i Ryssland än i Sverige, och det var i stort sett endast
till fördel för verksamheten att de återvände. De borde ju aldrig
ha följt med till Sverige, men såsom förhållandena utvecklat sig,
var ingen gallring möjlig före hittransporten till Sverige.
Det blev utan vidare uppenbart, att det alldeles övervägande
antalet av de kvarstannande svenskbyborna skulle ägna sig åt
101
G. Malm
jordbruket. I avvaktan på att meningarna i övrigt skulle stadga
sig förmedlades byborna så fort som möjligt ut i arbetsanställning
i jordbruket, där det vid den tiden fanns relativt gott om platser,
och på våren 1930 voro alla arbetsföra utplanterade. Det var helt
enkelt nödvändigt både av ekonomiska skäl och för att pröva bybornas duglighet och uppfostra dem, som ägde förutsättningar, att
sköta eget jordbruk under helt nya förhållanden.
Utplaceringen, som ordnades genom den officiella arbetsförmedlingen och en inom Gammalsvenskbykommitten speciellt verksam
arbetsförmedlingsdelegation, är ett intressant kapitel för sig, som
jag emellertid här måste lämna åsido. Utplaceringen gick lugnt
och bra beträffande det alldeles övervägande antalet bybor. De
skötte sig bra, voro flitiga och arbetsamma samt stodo väl hos sina
arbetsgivare. Många sparade ihop en slant. Men en mindre del,
kanske ett lO-tal familjer, voro oroliga för att ej säga bråkiga och
förorsakade ett otroligt besvär. Det torde säga en hel del, att alla
dessa tillhört den kategori, som sedan återvände till Ryssland.
Medan byborna på detta sätt skolades i det svenska lantbruket,
vann man också tid för organiserande av övriga erforderliga åtgärder för bosättning av de bybor, som önskade stanna i Sverige.
Det ekonomiska underlaget för verksamheten anskaffades genom
en hösten 1929 ordnad nationalinsamling, som gav i runt tal 900,000
kronor, ett i och för sig vackert prov på svenska folkets offervilja
för ändamålet. Det utgör sålunda den summa, som stiftelsen haft
att röra sig med för att ordna bosättningen i Sverige.
Beträffande linjerna för sin verksamhet fick stiftelsen emottaga
många välvilliga råd, av vilka de flesta dock voro av den beskaffenhet, att de av olika skäl ej kunde realiseras. Från många framhölls sålunda önskvärdheten av att byborna fingo bosätta sig i en
samlad koloni, en ny Svenskby. Denna tanke var för det första
orealiserbar utan att man ginge till nordligaste Sverige, vilket för
dessa söderns barn var uteslutet. De skulle ju för övrigt framför
allt bli svenskar och ej förbli en för sig sluten etnografisk märkvärdighet. En viss spridning av byborna bland övriga svenskar
var därför välbetänkt. Att köpa stora egendomar för att skaffa
nybyggda lägenheter med särskild byggnadstyp för byborna, vilket från åtskilliga håll påyrkades, var också ekonomiskt alltför
riskabelt.
stiftelsen gick efter en omsorgsfull prövning in för det systemet
att köpa redan färdiga smågårdar, så småningom uteslutande en- 102
Garnmalsvenslrbyborna i Sverige
familjsgårdar, och utarrendera dem till lämpliga svenskbybor
under en viss uppfostringstid. Sedan denna gått till ända och
vederbörande visat sig på allvar vilja bli en stabil svensk bonde,
fick varje arrendator köpa sin gård, varvid köpet finansierades
dels genom en gåva av stiftelsen och dels genom egnahemslån.
Under senare år, sedan byborna acklimatiserats och blivit tillräckligt erfarna, har man kunnat låta byborna själva välja och
med stiftelsens biträde direkt köpa sina gårdar. För att byborna
ej skulle känna sig för ensamma och främmande, koncentrerades
bosättningen till två huvudområden, nämligen Gotland och trakten kring Jönköping.
Sedan Canadafarare och Rysslandsfarare utgallrats, har bosättningen i Sverige kunnat fortgå i lugn och jämn takt. Denna
takt har i huvudsak bestämts av den tid, det tagit att uppfostra
byborna till självständiga jordbrukare samt delvis även av penningtillgången. Vid jordköp ha ju stiftelsens pengar blivit bundna
och endast genom försäljning till byborna blivit frigjorda till användning för nya förvärv.
Varje arrendator har måst noggrant följas, instrueras och studeras. Å ven hustrurna ha måst läras svenska seder och bruk.
Alla veta, att hustrun är en mycket viktig faktor i ett småbrukarhem. Var och en, som har erfarenhet av vad det vill säga att uppfostra kolonister, vet också, att forcering medför fara för misslyckande, och det var dubbelt vanskligt i detta fall, där man hade
dels bybornas säregna psyke och dels allmänhetens skarpt spända
uppmärksamhet att räkna med.
Verksamheten kom att startas i en besvärlig nedgångstid för
jordbruket. De flesta egendomarna köptes, innan ännu egendomsvärdena börjat sjunka, och de sjunkande prisen på jordbruksprodukterna voro ägnade att sprida missmod bland de nyvordna
arrendatorerna. Men omslaget i den svenska jordbrukspolitiken
kom i grevens tid och återgav svenskbyborna tillförsikt och förtröstan på framtiden.
Redan närmaste fardagen efter bybornas hitkomst, sålunda den
14mars 1930, hade man med den under tiden ordnade insamlingen
skaffat möjligheter att placera ut arrendatorer på 17 st. gårdar
och hösten samma år på ytterligare 20 gårdar. Köpen fortsattes
under de påföljande åren och sammanlagt inköptes ett nittiotal
gårdar för svenskbybornas räkning. Så gott som alla dessa gårdar
ha även numera med äganderätt förvärvats av sina arrendatorer,
103
8- 377n. Sven.~k Tidskr,ift 1937.
G. Malm
som sålunda blivit välbeställda, besuttna jordbrukare. I två fall
har köpet avsett kvarnlägenheter och i ett annat en mindre fastighet i stad. I åtskilliga fall kunde vederbörande bybo jämte stiftelsens gåva insätta egna medel, som han hopsparat efter ankomsten hit.
Några änkor med oförsörjda barn ha av stiftelsen fått egna
små trädgårdsställen, andra ha fått livräntor eller sparbanksböcker. Tre relativt unga familjer, som ansetts berättigade att få
hjälp till förvärv av eget hem, ha föredragit att tills vidare stanna
i arbetsanställning, då dc ha goda platser och kunna göra besparingar. Men dc få sin egnahemsfråga ordnad i år, och därmed ha
alla inflyttade svenskbyfamiljer, som ansetts kunna förekomma till
egnahemsbildare, blivit besuttna på egna gårdar. Mindre bidrag
ha lämnats till bosättning åt ungdomar, som gift sig, samt till ett
30-tal ungdomar, som beretts tillfälle att genomgå folkhögskoleoch lantmannaskolekurscr.
När den verksamhet, som stiftelsen påtagit sig, inom den närmaste framtiden är avslutad och stiftelsen därefter avvecklar,
torde återstå 20-30,000 kronor, som komma att överlämnas till
lämplig myndighet att användas vid uppkommande ömmande fall
hos byborna.
Som förut nämnts uppgå de i Sverige varande bybornas antal
till omkring 750 st., fördelade på c:a 150 familjer, de flesta representerande besuttna jordbrukare. På Gotland, där dc mottagits
mycket väl av befolkningen och landshövdingparet gjort mycket
för att hjälpa dem till rätta, finnas c:a 530 bybor. I närheten av
Jönköping, inom Jönköpings och Skaraborgs län bo ett 30-tal familjer. Enstaka familjer finnas i Sörmlands län och Stockholm.
Den utförda överflyttningen av svenskbybor till Sverige var
naturligtvis i mycket en ekonomisk fråga men i mycket stor utsträckning också en uppfostringsfråga. Det gällde omplantering
av ett folk, som levat under ålderdomliga förhållanden och som
varit vant vid den svarta, bördiga och lättbrukade steppjorden
samt ett extensivt jordbruk med primitiva brukningsmetoder och
redskap, mest inriktat på sädesodling, men föga på animal produktion. De voro vana vid söderns sol och värme och vid söderns
dryck vinet. De medförde den ryska bondens misstänksamma inställning till myndigheter av alla slag och stodo på en bildningsnivå åtskilligt lägre än den svenska, ehuru man nog i Gammal- 104
– – – – – – – ~~——–

Gammalsvenskbyborna i Sverige
svenskby nere i Ukraina gjort egna stora uppoffringar för skolutbildningen.
Dessa bybor skulle nu i all hast anpassa sig för brukande av den
ofta svårbrukade och i många fall karga svenska jorden, lära sig
det svenska jordbrukets ekonomiska grundförutsättningar och det
till och med under pågående jordbrukskris samt överhuvud växa
sig in i det svenska samhället med alla dess för dem främmande
institutioner, undervisningsväsende och rättsväsende m. m. m. m.
Det kan nog utan vidare erkännas, att de svårigheter, som måste
övervinnas, voro mycket stora såväl för svenskbyborna som för
stiftelsen.
Jag anser mig å stiftelsens vägnar kunna göra det generella uttalandet, att byborna, sedan vankelmodet bragts att försvinna,
övervunnit svårigheterna på ett förtjänstfullt sätt och mycket fort
acklimatiserats samt visat synnerligen god anpassningsförmåga.
Flertalet bland dem är nu fullt ut lika goda jordbrukare som våra
egna. De äro intresserade och följa noga med nyheterna på jordbrukets skilda områden. Byborna, som i Ukraina hade mycket få
nötkreatur, ha i Sverige visat stort intresse för den animala produktionen och äro mycket goda vårdare av sina kreatursbesättningar.
stiftelsens egna svårigheter ha naturligtvis varit betydande,
men jag skall icke uppehålla mig vid dem. Dock vill jag gärna
begagna tillfället att ge den man, som särskilt omhänderhaft bybornas uppfostran och fasta bosättning, nämligen agronom Kyhlberg, en varm eloge för det på samma gång myndiga, varmhjärtade
och kunniga sätt, på vilket han lett egnahemsverksamheten bland
byborna, och varigenom han tillvunnit sig både stiftelsens och
bybornas odelade förtroende.
Under de första åren var det förnämligast bybornas i Ryssland
insupna misstänksamhet, deras vankelmod och avundsjuka, en genom tiderna väl bevarad svensk arvedel, som vållade svårigheterna. Förnekas kan ej heller, att den stora uppmärksamhet, för
vilken de första tiden i Sverige voro föremål, ej var riktigt nyttig
utan drev upp anspråken väl högt. Men svenskbybornas många
goda egenskaper, bl. a. deras otvivelaktigt i genomsnitt goda intelligens och verkliga kärlek till jorden, ha hjälpt dem att gå rätt
väg. Med sin medfödda stora sparsamhet, sitt enkla levnadssätt
samt sin rädsla för skuldsättning böra de äga goda förutsättningar
att skapa sig en framtid såsom jordbrukare på egen torva.
105

G. Malm
Ett litet exempel på deras vakenhet må anföras. De ha slagit
sig på att odla ärter för konservering på Gotland, och härom skriver chefen för Klintebys konservfabrik:
»Det var inte utan en viss tvekan, som vi överläto odling av ärter
åt svenskbyborna i början av deras bosättning här på ön. Konservärtodling är nämligen en ganska kinkig odling och fordrar stort
intresse och erfarenhet på området för att lyckas. Jorden måste vara
väl kultiverad och i hög växtkraft, för att ett gott resultat skall erhållas. Dessutom är det ytterst viktigt, att skörden företages i rätt
tid, om ärterna skola bliva av sådan kvalitet, att de lämpa sig för
konservering.
Vi voro därför litet tveksamma, då svenskbyborna genast vid sill
bosättning på Gotland uppsökte oss och anhöllo få teckna iirtodling,
enär ett misslyckande åsamkar fabriken många gånger större fiirluster än odlarna själva.
Glädjande nog ha emellertid våra svenskbyodlare lyckats över all
förväntan och i många fall överträffat gamla tränade odlare; i synnerhet ungdomarne ha visat mycket stort intresse och t. o. m. vunnit
utmärkelser för uppnådda goda resultat.
Vad som är särskilt glädjande är, att svenskbyborna så bra tycks
finna sig i sin nya omgivning här på Gotland, och komma så bra
överens med sina närmaste grannar. Det missljud, som man i början
av deras bosättning här emellanåt kunde förmärka, har helt tystnat.
De ha så att säga helt växt in i gotHindska förhållanden så man
knappast märker deras härvaro, och att de komma att klara sig bra,
äro vi övertygade om.»
Om också den svenska allmänhetens intresse för svenskbyborna
ganska snart svalnade så skall med glädje konstateras, att bybornas svenska grannar visat förståelse och hjälpsamhet mot dem.
Förhållandet mellan de nyinflyttade och deras grannar iir, såsom
också framgår av det citerade brevet, övervägande gott och
präglat av ömsesidigt förtroende. Det händer också ej så sällan,
att giftermål ingås mellan svenskbyungdomar och rikssvenska
ungdomar. Byborna äro ofta livligt intresserade av det kommunala livet inom respektive orter. Ånnu har veterligen ingen bybo
fått kommunalt uppdrag, men det dröjer säkerligen ej så länge.
De ha i regel livligt intellekt och lätt för att tala.
När man inträder i en svenskbybos hem, finner man att det har
sin särskilda prägel. Ordentligheten och prydligheten vittna gott
om den anda, som råder bland husmödrarna. Utstyrseln har bevarat vissa särdrag från Ukraina. Man lägger särskilt märke till
mängden av kuddar och sängöverkast samt en rik utsmyckning
med konstnärliga pappersblommor, som är en specialitet för dem.
106
Gammalsvenskbyborna i Sverige
Där råder god svensk gästfrihet med inslag av bakverk och rätter
av ukrainskt ursprung i välfägnaden. Även i ladugård och stall
råder ordning och snygghet.
Bybor ha även sökt sig till andra yrken än jordbruk. En är så-
lunda folkskollärare efter att ha genomgått folkskollärareseminarium i Sverige, två ägna sig åt polisyrket, två äro duktiga mjölnare, en kontrollassistent, ett par har tagit värvning och den ene
är redan furir, en är eldare, en svetsare, en chaufför o. s. v.
Flickorna äro eftersökta som hembiträden.
Bybornas livslängd har tydligen ökats sedan de kommit till
Sverige, väl beroende på bättre livsföring och lugnare levnadsförhållanden. Under de gångna sex åren ha 34 avlidit och omkring
190 personer fötts. Barnen äro allmänt duktiga i skolan, hava lätt
att följa undervisningen, äro flitiga och omtyckta av sina lärare,
samt tala gotländska eller småländska som infödingar. Numera
kan ej någon skillnad förmärkas mellan dem och rikssvenska barn.
En folkskoleinspektör för Gotland skriver bl. a. sålunda: »Som
allmänt omdöme om svenskbybarnen av i dag i skolorna betygar
jag, att de äro präktiga skolbarn, som mycket sällan äro upplagda
för hyss och odygd men ofta utmärka sig genom god begåvning,
flit och redbarhet och över lag lägga i dagen en trohjärtad tillgivenhet för sina lärare och kamrater, med andra ord: de likna
fullständigt genomsnittet av svenska skolbarn i en landsända med
stabil bondebefolkning.»
Man kan nog säga att de vuxna bybornas språk och dialekt i
åldern upp till omkring 50 år i stort sett helt sammanfaller med
befolkningens i orten. De gamla däremot bibehålla i viss mån sin
gammalsvenska uppblandad med ryska och tyska.
Bybornas inbördes sammanhållning är numera ej så framträ-
dande som den var i början, då alla önskade bo i närheten av varandra. Av praktiska skäl kunde det ju såsom redan sagts ej ordnas
så, det hade ej heller varit lämpligt att de liksom bildat en »stat
i staten». Vi hava dock i möjligaste mån sökt placera nära släkt
och anförvanter inom rimligt avstånd från varandra och i grupper.
Den 1 augusti, årsdagen för bybornas landstigning på svensk
jord, firas av dem årligen som nationaldag, och då komma de tillsammans så många som kunna för att fira dagen under festliga
former. Ävenså samlar pastor Hoas, som utövar prästerlig gärning på Gotland, byborna till de stora kyrkliga högtiderna, såsom
vid jul, nyår, påsk och pingst. Vad för övrigt bybornas religiositet
107
………..
G. Malm
beträffar gå de äldre flitigt i kyrkan enligt gammal god sedvänja;
de yngre däremot äro nog ej mera kyrksamma än svenskar i gemen. Den religiositet, som präglade svenskbyborna i Ukraina,
hade väl dels sin förklaring däri, att prästen var både deras andliga och världsliga ledare, dels i de förhållanden i övrigt, under
vilka de levde. Här ha de till stor del »tagit seden dit de kommit».
Om de svenskbybor, som reste till Canada och ej återvänt till
Sverige, kan i största korthet sägas, att det efter omständigheterna
går dem tämligen väl. De flesta ha ett större sambruk på avbetalning. Andra åter gå såsom jordbruksarbetare. Jag erinrar om,
att det i regel var duktigt folk, som reste till Canada.
Beträffande dem, som återreste till Ukraina, kan endast sägas, att
utvecklingen därnere varit sådan, att de svenskbybor, som stannat
i Sverige, skatta sig lyckliga över det steg, som togs i juli 1929.
Problemet att omplantera Gammalsvenskbyborna i svensk jord
kan nu, såsom inledningsvis angivits, anses löst. Det har tagit en
avsevärd tid och fordrat stort tålamod. Därpå voro vi, som åtogo
oss uppgiften, inställda, men knappast den stora allmänheten, som
helt naturligt i vårt land står främmande för hur lösningen av ett
invandringsproblem av ifrågavarande mått gestaltar sig. Allmänhetens intresse slocknade därför rätt snart, men ett visst intresse
torde den dock ha för frågan, hur svenskbyborna i Sverige ha lyckats.
Därpå kan svaras, att vi med säkerhet kunna räkna med, att
åtminstone 95 % av de Gammalsvenskbybor, som stannat i Sverige,
komma att reda sig bra. Resultatet av den verksamhet, till vilken
så många svenska medborgare bidragit, torde sålunda kunna karakteriseras såsom mycket gott. Av den folkspillra, som levde hårt
pressad i främmande land, har blivit goda svenska, strävsamma
medborgare.
Vi skola heller aldrig glömma, att svenskbybornas historia är
ett märkeligt moment i den svenska stammens historia. När man
betänker de livsöden, som de nyvordna svenska medborgarna och
deras förfäder genomgått, så måste erkännas, att de varit utsatta
för utomordentligt påfrestande härdningsprov, vilka de bestått på
ett för svensk stam hedrande sätt. Kunna vi i själva verket ej å
den svenska folkstammens vägnar känna en viss stolthet och beundran inför den styrka, med vilken svenskheten bevarats hos
Gammalsvenskbyborna och deras förfäder under den kedja av på-
frestningar, de under århundraden haft att utstå~
108

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner