Print Friendly

Gammal och ny imperialism

Av Redaktionen | 31 december 1961


1961


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

GAMMAL OCH NY IMPERIALISM
DEN POLITIK som idag förs gentemot
samtliga f. d. koloniala områden är
helt annorlunda än den som fördes
under den klassiska epoken för
några århundraden sedan. Upptäkterna hade då snarast en privat karaktär, staten hade överseende med
en hel del viktiga problem, och
dessutom saknades så gott som
fullständigt en världsopinion i våra
dagars mening. Civilisationens
framåtskridande, sociala reformer
och kulturens allmänna utveckling
i moderländerna påverkade i sin tur
utvecklingen i kolonierna. Inte
minst kommunismens faror och
dess lära om nationalismens och
nödens utnyttjande för revolutionens främjande påskyndade denna
process. Nedanstående framställning begränsas till två västerländska imperier: det brittiska och det
franska. Italiens kolonier finns inte
längre och de portugisiska och
spanska samt resten av de holländska kolonierna är p. g. a. deras föråldrade karaktär respektive litenhet inte representativa nog för att
behandlas här.
Under tiden har emellertid efter
kriget en annan, »röd» kolonialism
växt fram och underkuvat nio tidigare oavhängiga europeiska länder,
vart och ett med en traditionsrik
Av WIESLAW PATEK
historia. Sammanlagt gäller det
över hundra miljoner människor
som i inte så få fall står på en högre
kulturell nivå än genomsnittryssen.
Undantagslöst förvandlas de nu inför våra ögon till andra klassens
medborgare och utsugs ekonomiskt
i ryssarnas politiska intresse. Satellitländerna är faktiskt omringade
av sovjetstyrkor: dels i egentliga
Ryssland, dels av nästan 400 tusen
ryska soldater i östtyskland, dels
ock av ryska trupper i Polen, Ungern och Rumänien; dessutom finns
det »instruktören i Tjeckoslovakien och i Bulgarien. Den politiska
makten är koncentrerad till med
avseende på medlemsantalet oansenliga kommunistpartier, som
fjärrstyrs från Sovjet. Den politiska
polisens aktivitet, i olika former
kännbar i alla satellitländerna kompletterar denna bild. I en sådan situation och med den ungerska tragedin i färskt minne, är i dagens
läge varje nytt försök till lösgörelse
i förväg dömt att misslyckas.
Och vilka förhållanden råder i dag
i de »klassiska» koloniala imperierna? Den politik som Storbritannien har fört mot sina kolonier är
så pass känd, att den knappast behöver skildras här. Brittiska Imperiet, eller som det kallas nu »commonwealth», omfattade först tio dominier: Australien, New Zeeland,
Kanada, Ghana, Sierra Leone, Centralafrikanska Federationen, Malaya, Ceylon, Indien och Pakistan.
Därav är de tre sistnämnda numera
republiker. Sydafrika, vilket sedan
någon tid är republik, har som bekimt lämnat samväldet. Utan tvivel
kommer denna utveckling att fortsätta och så småningom kommer vi
att få se flera nya stater som överförs till dominion-status. United
Kingdom, Australien och New Zeeland har dessutom ett antal underordnade protektorat och »protegerade stater», så som de brittiska kolonierna kallas f. n. Sammanlagt utsträcker sig det brittiska samväldet
över 12 milj. kvadratmil och det bebos i runt tal av 700 miljoner människor av olika hudfärg, nationalitet
och religion. Endast litet mer än en
tiondel – 80 miljoner – bor i de
återstående kolonierna: i öst- och
Centralafrika (27 milj.) och i Västafrika (38 milj.) samt litet varstans
spridda över så gott som hela
världskartan. I förhållande till de
sistnämnda områdena följer londonpolitiken en konsekvent linje,
att utbilda den politiska och intellektuella eliten och därmed förbereda områdena för självstyrelse.
Samtliga dessa länder har redan
egna lagstiftande och verkställande
myndigheter och nästan varje år
har nya oavhängiga stater fötts efter kriget inom det brittiska imperiet.
»La Communautt~». som det
285
franska samväldet f. n. heter, liknar nu någorlunda sin brittiska
namne. I samband med de Gaulles
maktövertagande 1958 företogs en
folkomröstning inom de franska
besittningarna i Afrika och på Madagaskar och denna resulterade i
12 oavhängiga republiker. Dessa
föredrog att stanna inom »la communautt~» medan Guinea, där nejrösterna var i majoritet, gick sin
egen väg. Dessa republiker vann
efteråt med Paris hjälp inträde i
FN. Själva Frankrike är formellt
bara den trettonde likaberättigade
republiken inom gemenskapen. Presidenten i Frankrike är emellertid
samtidigt president för hela »communautt~» -en viss likhet med monarken i Storbritannien finns alltså
– och han har till sin hjälp en
senat med 284 medlemmar, vilka
representerar samtliga tretton republiker och välj s i proportion till
invånarantalet. De likaberättigade
tretton premiärministrarna under
den franske presidentens ordförandeskap utgör en »Comite Executive». I denna kommitte sitter
dessutom medlemmar av den franska regeringen, vilka är specialister
på gemensamma angelägenheter.
Till dessa räknas i första hand utrikespolitiken, försvaret, större finansiella och ekonomiska frågor inklusive fördelningen av de strategiska råvaror såsom t. ex. uran i
Västafrika. Konflikter som kan
uppstå mellan medlemsrepublikerna och frågor som hänger ihop
med konstitutionen avgöres av en
286
speciell skiljedomstol Cour
d’Arbitrage.
Områden vilka vid omröstningen
i september 1958 hade föredragit en
annan status organiserades i »departement och territorier bortom
havet». Guadeloupe, Franska Guiana, Martinique och Reunion ingår
bl. a. i denna grupp. Här bör tills
vidare nämnas fjorton departement
i Algeriet och två i Sahara. Tillsammans med nittio i det egentliga
Frankrike bildar de »Republique
Fran~aise» till vilken även de fem
territorierna Kamoroöarna, Franska
Somali, Nya Kaledonien, Polynesien, Saint Pierre och Mignelou hör.
Finansiellt sett har »kolonierna»
för länge sedan upphört att vara en
lysande affär för sitt moderland.
Frankrikes direkta utgifter för den
ekonomiska och sociala utvecklingen i de 12 republikerna samt i
departementen och territorierna
bortom havet utgjorde t. ex. under
de senaste tio åren ungefär 17 miljarder kronor. Varje arbetande
fransman betalar för dessa ändamål
180 nya franc eller nästan lika
många sv. kr. per år. Algeriet och
kriget där, vilket slukar nästan 10
miljarder kronor per år, är dock
inte inräknat i dessa siffror. Utgifterna går huvudsakligen till den
s. k. infrastrukturen och icke
mindre än hälften därav betalas av
privat kapital. Motsvarande utgifter inom det brittiska »commonwealth» betalas också av moderlandet. Storbritannien bekostar sedan
kriget 70% av alla investeringar
där, dvs. ungefär 3,5 miljarder kronor per år. Återstoden täcks till
15% av Internationella Banken och
till 10% av USA. USA deltog även i
finansieringen av den s. k. Colomboplanen för Syd- och Sydöstasien,
där enbart den brittiska andelen
mellan 1951-59 uppgick till nästan
fem miljarder kronor. De statliga
brittiska utgifterna görs på basis
av den s. k. United Kingdom Colonial Development and Welfare Act
och uppgår till nära en miljard
kronor per år. Privata investeringar
inom imperiet uppgår till nästan
2,5 miljarder kronor per år.
Finansieringen av de s. k. underutvecklade länderna i såväl franska
som brittiska samväldena har ökat
avsevärt under den senaste tiden i
samband med den ekonomiska tävlan mellan Sovjetunionen och Västerlandet. Först och främst gäller
detta Afrika, där uppkomsten av
nya stater ger kommunisterna rika
möjligheter att nästla sig in både
ideologiskt och ekonomiskt. Frankrike håller dock en ledande ställning när det gäller finansieringen
av den »svarta» kontinenten. Under
budgetåret 1959f60 har Paris lämnat ekonomiskt bistånd till Afrika
för icke mindre än 4,5 miljarder
kronor – Algeriet icke inberäknat.
Storbritannien kommer på tredje
plats och USA på fjärde med 1,75
miljarder resp. 1,5 miljarder kronor. Den andra platsen intar Sovjet
med 3,5 miljarder kronor. Men
Ryssland tillämpar sina egna principer för sin hjälpverksamhet. I
motsats till västmakterna, vilka i
första rummet satsar pengar där
behovet är störst, koncentrerar sig
Kreml på de strategiskt och politiskt viktigaste länderna. Under tiden från 1954- det första året för
Sovjets koloniala expansion efter
Stalins död – och fram till 1960
fick t. ex. Förenade Arabrepubliken
över 5 miljarder kronor. Indien erhöll nära 4 miljarder, därav en betydande del för Bhilai-stålverket.
Indonesien fick omkring 2 miljarder och Afganistan nästan l miljard av vilka två tredjedelar gick
åt för en järnvägslinje från den
sovjetiska gränsen i norr och till
landets södra del. Kuba fick på
grund av sitt strategiska läge nästan lika mycket som Afganistan,
och Irak erhöll 700 miljoner kronor. Allt som allt har Moskva hittills utbetalat nära 17 miljarder
kronor till över 20 olika underutvecklade länder och en tredjedel av
dessa krediter har överförts i fjol.
Kreditgivningen ökar alltså
styrka. Av hela denna summa gick
dock nästan 4,5 miljarder kronor
åt för rent militära ändamål. Av
detta belopp erhöll de viktigaste utposterna mot västerlandet, såsom
Förenade Arabrepubliken, Jemen,
Irak, Afganistan och Indonesien,
nära hälften.
Lenin sade en gång att i de underutvecklade länderna bör den nationella revolutionen ha företräde
före den sociala. Idag begär man
ännu inte att de nya staterna skall
ansluta sig till det »socialistiska
287
lägret». Det räcker om de förblir
neutrala. Sovjets militärhjälp, vilken lämnas dem nu, gör att de när
tiden blir mogen lätt kan förvandlas till viktiga baser för den ryska
krigsmakten. Utan tvekan försvarar flera av dessa länder sig ännu
mot en sådan eventualitet och omkastningar i såväl Nassers som
Kasseros inrikespolitik och deras
inställning gentemot kommunismen vittnar kanske bäst härom.
Men det är ett oavslutat kapitel och
spelet går vidare.
I motsats till de flesta kapitalistiska kreditorer avstår östblocket
tills vidare från all kontroll över
pengarnas användning – detta
med hänsyn till de underutvecklade
ländernas välkända känslighet i
prestigefrågor. I gengäld hjälper
nära åtta tusen tekniker och andra
»rådgivare» från olika öststater till
med uppförandet av omkring 400
företag i över 20 länder och vid sidan av sitt arbete utvecklar dessa
en aktiv propaganda. Vid det internationella universitetet i Moskva,
vilket öppnades i fjol, utbildas redan 500 ungdomar från 74 underutvecklade länder. Vid sidan av
sina studier »omskolas» de ideologiskt och följande år kommer deras antal att successivt ökas till
4 000. Negerstudenter vid ryska
universitet har som bekant kraftigt
protesterat mot att försök göres att
utnyttja dem i Moskvas politiska
syften efter det att de återvänt till
sina resp. hemland. En teknisk högskola för ett tusental studerande
288
uppförs samtidigt för moskvapengar i Etiopien och en annan för
l 500 studerande byggs i Guinea. I
samband med dessa förbindelser
finns redan i flera afrikanska flyghamnar anslag med språk som talas bakom järn- och bamburidån, i
Guineas huvudstad Conakry t. ex.
även på tjeckiska. Tjeckoslovakien
har nämligen blivit östblockets
största långivare efter Sovjet och
enbart under 1960 har landet lånat
Förenade Arabrepubliken, Indonesien, Indien och givetvis även Kuba
nära 400 miljoner kr. Kuba är nu
hela östblockets finansiella gunstling. östtyskland finns också bland
det socialistiska lägrets kreditorer
och även de andra satelliternas resurser utnyttjas i den tävlan som
Sovjet för med Västerlandet i de underutvecklade länderna. Östeuropas
bidrag till dessa länders utveckling
är redan större än Sovjets hjälp till
sina satelliter efter 1956. Bidragets
storlek närmar sig 6 miljarder kronor och är tre gånger större än det
väldiga Kinas hjälp åt de underutvecklade länderna. Inte bara de
neutrala u-länderna utan även
några av atlantpaktens medlemmar
i utsatt geografiskt läge, såsom
Iran, Turkiet och Island, har accepterat viss ekonomisk hjälp från det
socialistiska lägret.
Inom detta läger äger också en
viss kapitalrörelse rum. De östeuropeiska satelliterna tvingas hjälpa
sina krigshärjade kamrater såsom
Nordvietnam och Nordkorea trots
att stora svårigheter råder inom den
egna produktionsapparaten. Nämnda två länder fick av sovjetsatelliterna nära 1,2 miljarder kronor
mellan åren 1953-1957 för sin återuppbyggnad. satelliternas hjälp åt
Mao var lika stor som Rysslands
och kostade dem på 1950-talet omkring en miljard kronor per år. På
sistone har hjälpen minskat något
i samband med biståndet till Afrika.
De första åren efter Maos maktövertagande gick alla kinesiska
återbetalningar över Moskva, där
en stor del av likviderna stannade
kvar- formellt för att utjämna satelliternas. påstådda skulder. Efter
1956 års revolter tvingades Sovjet
att ge vissa lån till sina »socialistiska bröder» i nöd: Bulgarien, Polen, Ungern och östtyskland. Men
det var inte mycket det gällde. Lå-
nen till polackerna överskred t. ex.
inte 1,6 miljarder kronor, medan
USA gav dem 2,6 miljarder på ytterst gynnsamma villkor. Vissa
polska företag, som fått låna i
Ryssland, betalar däremot så hög
ränta och amortering att dessa
kostnader tillsammans äter upp
nästan hela bruttovinsten. Om 15
år, när maskinparken måste förnyas, kommer de att stå inför en
prekär situation på nytt. Inte heller går handelsutbytet mellan
Moskva och dess satelliter i vänskapens tecken. Under mellankrigsperioden var detta obetydligt – det
rörde sig i genomsnitt om 1,5-3%
av dessa länders ut- och införsel. I
dag utgör det omkring 50% och
ökar alltjämt. Undantagslöst sker
detta utbyte enligt principen om
underpris vid export och överpris
vid import i jämförelse med världsmarknadspriserna och förlusten
för de östeuropeiska staterna utgör
i genomsnitt en miljard kronor per
år. Några få exempel: Smörjolja
säljs av Sovjetunionen 141% dyrare till de östeuropeiska länderna
än till den fria världen. Traktorer
– en vara som är »socialt» viktig
bakom järnridån på grund av dess
roll vid jordbrukets kollektivisering – försäljs enligt priser som
ligger 112% högre. Massaprodukter
och trävaror säljs enligt »förmånligare» villkor, endast 20-35% dyrare. Majs säljs 14% dyrare.
Till de verkligen koloniala åtgärder som målmedvetet tillämpas i
Östeuropa hör även strävandena att
nedpressa standarden där och samtidigt höja levnadsvillkoren i Sovjetunionen. Sålunda ökade konsumtionen av de viktigaste livsmedlen
– i jämförelse med förkrigstiden
– när det t. ex. gäller kött med
24% i satellitländerna medan den
steg med nästan 180% i Ryssland.
Naturligtvis måste man komma
ihåg, att köttkonsumtionen då var
mycket låg i »proletärernas fosterland», men det är ändå en hårresande jämförelse. För socker var
motsvarande siffror 13 och 125%,
för smör 107 och 240% samt för
ägg 28 och 168% ! Under samma tid
skars de allmänna livsmedelspriserna i Sovjet ned tre gånger medan de höjdes i satellitländerna. I
Polen t. ex. skedde detta tre gånger.
289
Bakom denna åtgärd ligger även
rent psykologiska motiv: ryssarna
bekämpar sina mindervärdighetskomplex med den påstådda överlägsenheten när det gäller deras
vetenskaps utveckling i det förflutna (allt upptäcktes i Ryssland)
och med dess odiskutabla stora
framgångar i dag samt med en ny
»herrefolksmentalitet». Inte heller
kan det första socialistiska landet i
världen 44 år efter revolutionen ha
lägre levnadsstandard än »folkdemokratier», vilka fortfarande
stapplar på vägen mot socialismen
(hittills har endast Tjeckoslovakien
för ett par är sedan deklarerat i sin
nya konstitution att landet passerat
socialismens stadium och liksom
Ryssland befinner sig på väg mot
kommunismen).
Till den populära myten om Sovjetunionens allmänna överlägsenhet hör även föreställningen att de
socialistiska ländernas industrialisering sker snabbt tack vare Rysslands hjälp. I verkligheten importerar Ryssland två gånger så mycket av maskinell utrustning från
satellitstaterna och tre gånger så
mycket från västerlandet som man
exporterar dit.
Ett säreget sätt att exploatera satelliterna utgör de s. k. blandade bolag bildade med delvis lokalt och
delvis ryskt kapital. Hur och om den
sistnämnda delen över huvud taget
inbetalts har man aldrig kunnat
fastslå. Trots detta delar sovjetkompanjonen vinsten med sina ekonomiska offer. Denna typ av »han- 290
delsföretag» har funnit särskilt stor
utbredning i Rumänien. I stort sett
sker handelsutbytet med satelliterna enligt principen att Ryssland
måste bärga vinsten vid varje allmän överenskommelse och vid
varje transaktion.
Ritningarna till Polens till storleken näst största järnverk i Nowa
Huta- en förstad till Krakow –
vilket utbasunerades som kommunismens sjunde underverk, har visat sig vara föråldrade redan när
de köptes i Sovjet. Det har kostat
de polska teknikerna mycken möda
och de polska skattebetalarna massor med pengar att omarbeta hela
stålverket till ett företag som kan
producera någorlunda rationellt.
Historier om nymålade, men utslitna verktyg och om det polska
kolet, vilket under första efterkrigsåren »köptes» av Ryssland enligt
priser som låg under transportkostnaderna är redan alltför väl bekanta för att upprepas här. Under
senare år »utjämnades» -vilket i
objektivitetens namn måste erkännas – kolpriserna först till mellan
en sjättedel och en femtedel av
världsmarknadspriset, och de ligger
nu bara 30% lägre. Sjöfart och
skeppsbygge i Östeuropa är också
underordnat »store brors» intresse.
Under det tidigare 1950-talet överfördes t. ex. alla polska oceangående fartyg från dollarinbringande latinamerikanska linjer till
den polsk-kinesiska linjen, vars exploateringsomkostnader betalades
så gott som uteslutande av den
polska sidan. Polen intar nu elfte
platsen i världen bland skeppsbyggande nationer, men mellan en
tredjedel och hälften av det nya
tonnaget går till Sovjetunionen enligt underprisprincipen. Tidigare
var det ännu värre, ty då tvångssåldes ända upp till 70% av de nybyggda båtarna dit.
I den ryska exploateringen av
Östeuropa kan man urskilja följande fyra perioder: 1944-45 var
det ryska slagordet: röva allt som
rövas kan- allt kallades för »tyskegendom» resp. krigsbyte beroende
på om vederbörande land uppträdde
på de allierades eller på Hitlers sida.
Hela fabrikskomplex (ofta inkl.
personalen), järnvägsräls, telefontrådar och telegrafstolpar – allt
skickades österut. I den andra perioden som sträckte sig fram till
Stalins död förblev ändamålet oförändrat, men systemet hade perfektionerats. Diktatorns bortgång
framkallade mildare klimat, men i
verkligheten visade sig den enda
väsentliga skillnaden vara att hårda
handskar utbyttes mot vita. 1956
framkallades som bekant ett jordskred i Polen och Ungern och detta
tvingade Sovjetunionen att revidera
hela sin ekonomiska politik mot satelliterna, vilka med få undantag
redan stod på ruinens brant. överenskommelserna om minskade leveranser och krediter kom till
stånd och därmed tvingades även
Sovjetunionen att förvandla sin då-
varande femårsplan till en sjuårsdito. Hela den ekonomiska planeringen i Östeuropa ändrades då och
större tonvikt lades på konsumtionsvarorna. Den sista tiden, särskilt efter Komekons – östblocksorganisationen för ömsesidig hjälp
och gemensam planering – möte
i Budapest på hösten 1960, har
.emellertid lett till en ny skärpning i utsugningen. Nya krav om
att öka den tunga industrins produktion hade rests och större hjälp
från de östeuropeiska staterna till
de av Ryssland stödda u-länderna
beordrades. Samtidigt avböjde
Moskva en begäran om långfristiga
ryska krediter. Polen fick t. ex. senaste avslaget så sent som i maj
1961. Återbetalning av kapitalvaror
som importeras 1962-70 skall på-
börjas omedelbart efter leveranserna. Medan USA under de första
tolv efterkrigsåren 1946-1958 utlå-
nat eller givit Västeuropa hjälp i
olika former på sammanlagt 320
miljarder kronor har Sovjet pumpat ut ur sina europeisk lydstater
125 miljarder kronor. Det ödesdigra
är emellertid att de ekonomiska planer som nu verkställs inte enbart
fördelar östblockets löpande produkter utan även för lång tid framöver sammansvetsar satelliternas
industriella apparater både sinsemellan och med Sovjets. Närmast
förenas blockets högspänningsnät
och inom en inte alltför avlägsen
framtid kommer industrin i lydstaterna att bli nästan helt beroende av
rysk olja. För dess export byggs
just nu – för satelliternas egna
pengar – långa rörledningar ända
291
upp till västtyska och österrikiska
gränsen.
Inte enbart näringslivets struktur
förändras bakom järnridån utan
även hela det sociala systemet och
de andliga värdena – litteraturen,
konsten osv. utvecklas nu i »socialistisk» anda. Det religiösa livet i
protestantiska och ortodoxa kommunistländer övervakas från »högsta nivå» i Moskva, medan man
samtidigt öppet propagerar för
ateismen. I länder med katolsk
majoritet utgör religionen källan
till ytterligare spänning genom kyrkans direkta förbindelse med Rom
och över huvud taget mera oberoende ställning gentemot staten.
Samtliga samfund avskärs konsekvent från humanitär verksamhet och uppfostran av ungdom –
bägge två för varje religion mycket
viktiga verksamhetsområden. De
fullpackade kyrkorna ger därför en
missvisande bild. I Polen där religionsfriheten ännu så länge är
störst bland satellitländerna avstod
kardinal Wyszynski denna gång
från att rösta i de allmänna val
som hölls i april 1961, som protest
mot kommunisternas antikyrkliga
och ateistiska aktioner. Valen bekräftade – inom parentes sagt –
vad partiets centralkommitte i förväg bestämt, nämligen att röslandet
var nära hundraprocentigt – på
den enda lista som fanns. Liksom i
övriga »folkdemokratier» förvandlades alltså det hela till sist även i
det »halvfria» Polen till en valparodi.
292
De östeuropeiska »folkrepublikerna» är inte de enda som förtrycks politiskt och exploateras
ekonomiskt på ett kolonialt sätt av
Sovjetunionen. östpolen, östra delen av Tjeckoslovakien (det s. k.
Karpato-Ukraina), de baltiska staterna samt det rumänska Bessarabien och norra Bukovina har
helt enkelt införlivats med Sovjetunionen. Utan tvivel är deras
exploatering åtminstone lika grov
trots att det är svårare att urskilj a
den i Sovjets statistik. 22 milj. invånare i dessa områden tvingades
att med den ökända proceduren
»frivilligt» bli sovjetmedborgare.
Betydligt flera människor har f. ö.
sedan första världskriget levt i ett
sådant tillstånd inom det egentliga
Ryssland. Inte mindre än 45%, dvs.
95 milj., av Sovjetunionens invå-
nare är nämligen icke-ryssar. Oktoberrevolutionen erkände samtliga
dessa folks rätt till självständighet,
men endast få lyckades förverkliga
den. Andras kortvariga oberoende
såsom t. ex. Kaukasus-republikerna
– Armeniens, Aserbeidjans och
Georgiens – dränktes i blod redan
i början av tjugotalet och Ukrainas
ett par år tidigare. Ännu så sent
som 1924 försökte kommunisterna
– med en kupp i Estland, vars oberoende erkändes i fredstraktaten
med Ryssland – att utbreda Sovjetunionens inflytande vid Östersjön, men detta misslyckades fullständigt. Det är sant att enligt art.
17 i Sovjetunionens författning var
och en av unionsrepublikerna har
rätt att utträda ur gemenskapen.
Det finns förresten icke mindre än
18 icke ryska »autonoma» republiker, 19 »autonoma» territorier och
10 nationella distrikt. Lenin kallade
Tsarryssland för folkets fängelse
och samma ord upprepades av Stalin. Men redan på den XII kongressen som kommunistpartiet höll dekreterade Stalin, att om folkens
»självbestämmanderätt kommer i
konflikt med en annan – arbetarnas ‘högre rätt’, så måste den ge
vika inför den andra rätten».
Förtrycket av nationella känslor
är inte mindre hårt därför att det
sker inom ett rött euroasiatiskt imperium i stället för i Sydasien,
Afrika eller annorstädes. »Kolonialism» betyder hänsynslöst utnyttjande av främmande länder i eget
syfte och är givetvis inte beroende
av breddgraden. Trots allt detta
hade Chrusjtjov fräckheten att på
FN :s generalförsamling i höstas begära, att samtliga koloniala länder
skulle bli fria med omedelbar verkan.
Den brittiske delegaten Sir David
Ormsby-Gore underströk då, att
medan Storbritannien sedan kriget
givit oberoende åt 500 milj. människor inom sitt forna imperium, så
införlivades miljontals östeuropeer
med Sovjetunionen. Sammanlagt
har över 800 milj. människor i 41
länder befriats från kolonial västerländsk kontroll, medan 840 milj.
i 17 länder inkl. Kina underkastats
kommunistisk kontroll sedan oktoberrevolutionen.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner