Print Friendly

Fruktans politik

Av Redaktionen | 31 december 1961


1961


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

FRUKTANS POLITIK
ETT TYSKT UTTRYCK säger, att
»Furcht hält länger als moralische
Entriistung», fruktan varar längre
än moralisk indignation. Sentensen
har förmodligen översatts till flera
språk än till svenska. Säkerligen
är den inte obekant i Sovjetunionen.
Samtidigt som den s. k. neutralistkongressen sammanträdde i Belgrad i höstas meddelade Moskva
att man skulle återuppta kärnvapenproven. Den långa serien av
mellan 30 och 40 explosioner sattes
igång, vilken till sist kröntes med
50-megatonbomben. På många håll
kommenterades dessa i tiden sammanfallande händelser så att Sovjetunionen vägt olägenheten av att
stöta sina neutralistvänner, varibland många från de afrikanska
utvecklingsländerna, mot nödvändigheten av att genomföra de förmodligen av militära myndigheter
krävda försöken. Man hade valt
sprängningarna, trots att de skett
vid en politiskt olämplig tidpunkt.
Det har också omvittnats, att delegaterna i Belgrad varit starkt chockerade. Vad endast få politiska
kommentatorer insåg var att tidpunkterna för försöken och för
konferensen sannolikt koordinerats
med full avsikt. Ett moraliskt fördömande av Sovjetunionens uppträdande kunde man i Kreml ha
tagit lugnt – om det kommit.
I själva verket uttalades endast allmänna protester, riktade både mot
Sovjetunionen och USA. Fruktan
hade gjort sin verkan. Sovjetunionen demonstrerade på ett drastiskt
sätt sin styrka, och alla neutralister
förstod och höll god min.
Förfaringssättet var ett uttryck
för styrkans politik, eller fruktans
politik, som man också kan kalla
den. Fruktan varar längre än moralisk indignation. Ingen förstod
den tesen bättre än moralisten John
Foster Dulles. Ännu föreligger veterligen ingen brukbar biografi över
den för några år sedan bortgångne
amerikanske utrikesministern, men
en sådan skulle kunna bli en psykologisk studie i amerikansk mentalitet av allra största intresse. Dulles gjorde den i USA inte ovanliga
karriären från praktiserande jurist
till politiker. Han var mycket förmögen, han var aktiv presbyterian,
moraliserande och hänsynslös. Han
var statsman, och den grundliggande formeln för amerikansk utrikespolitik var enligt honom förhandlingar ur styrkeposition. Man
kan väl våga den gissningen, att
bekymren för Kuba knappast skulle
498
aktualiserats på sätt som skett om
Dulles fortfarande suttit i State
Departement. Han hade styrkan
och han ingav fruktan. Ryssarnas
ohämmade propaganda mot honom
som krigshetsare, vilket han ju inte
alls var, visade tillräckligt, att
denna fruktan eller i varje fall
respekt inte inskränkte sig till
småstaternas representanter. Berlinproblemet aktualiserades efter
Dulles’ bortgång.
Lång tid har det gällt som ett
politiskt axiom, att den stora striden mellan kommunism och kapitalism skulle komma att stå i utvecklingsländerna och särskilt i
Afrika. Den som kunde vinna de
nya afrikanska staterna, han skulle
bli segrare i kampen. Härav kommer
de många buden och överbuden till
nya stater, som inte själva kan utnyttja sina naturtillgångar och
ofta har en befolkning som ännu
inte har behov av en språngvis
höjd levnadsstandard. Erfarenheterna har blivit annorlunda. Det är
nationalismen, som mot alla förutsägelser blomstrat upp i Afrika.
Åtminstone på något håll lär det
ha visat sig fördelaktigare att erbjuda en ny stat ett par gamla men
nymålade flygplan med vederbö-
rande lands »Airlines» i stora bokstäver längs sidorna än mer kostnadskrävande men mindre utsmyckade textilfabriker. Det egendomliga förhållandet kan iakttagas att
det kommunistiska Sovjetunionen
understödjer nya nationaliststater.
Utvecklingen förutsågs varken av
Marx eller Lenin. Det kan förmodas att mer renläriga kinesiska
kommunister betraktar skådespelet
med ovilja. Afrika skulle vara en
krigsskådeplats mellan kapitalism
och kommunism. I stället har vi
fått inbördeskriget i Kongo.
Europa är i själva verket det
fält, där striden står, inte utvecklingsländerna. I Europa vänder sig
Sovjetunionen mot Västerlandet.
Warszawapakten mot NATO. Där
hålls spänningen uppe genom medvetna demonstrationer av styrka
och fruktan. Murar genom Berlin
och vakttorn på Berlins gator är
yttre tecken. Vem är i längden starkast, och vem räds mest?
Det har sagts att spänningen
kring Tysklandsfrågan kommer att
vara så länge Chrusjtjov behöver
den för att kontrollera den inre
spänningen i hans eget land. Chrusjtjov själv balanserar mellan nuets
och det förgångnas gärningar. I det
ukrainska kommunistpartiets tidskrift nr 7, 1938, lästes enligt uppgift bl. a.: »Det hänsynslösa utrotandet av fienderna – av trotskisterna, av bucharinisterna, av de
borgerliga nationalisterna och av
det övriga spionavskummet – började först när det ryska kommunistpartiets centralkommitte sände
ut den ståndaktige bolsjeviken och
stalinisten Nikita Sergejevitj Chrusjtjov för att leda det ukrainska
partiets centralkommitte.» Även en
härdad person, vilket en f. d. stalinist rimligen bör vara, skulle
kunna vakna om nätterna för att
betänka sitt föregående, dvs. inte
utrotandet, utan stalinismen. Det
förgångna går att undertrycka till
en viss grad, men en dag blir det
aktuellt. Den dagen kan å andra
sidan inte komma förrän den utrikespolitiska spänningen släppt så
mycket att en enig inrikesledning
inte blir obetingat nödvändig. Därför får folken leva i fruktan.
Men man skall inte bortse från
mera reella synpunkter. Fruktan
för rysk expansion i Västeuropa
födde NATO. NATO födde kontrollen av satellitstaternas krigsmakter
i Warszawapakten. Hotet mot Västberlin födde så förstärkningarna av
NATO och av de samtidiga tendenserna till ekonomisk och politisk
integration i Västeuropa. På de
yttersta av dessa dagar har till sist
förstärkningen av NATO fött hotet
mot Finland. Att försvarsminister
Strauss reste till Oslo är givetvis i
och för sig ingenting som borde
kunna åberopas som grund för
ryska klagomål. Det skall verkligen
ha gått långt om en regeringsmedlem i ett västeuropeiskt land inte
skall kunna besöka en regering i
ett annat utan att begära ryskt
tillstånd. Lika orimligt är det att
svenska handelsförbindelser med
Västtyskland skall underkastas kritik i sovjetryska noter. Men det
gemensamma NATO-kommandot i
östersjöutloppen är inte lika ointressant. Det innebär kanske i sak
ingen större förändring av läget.
Men det samlar under sig vissa hittills vidtagna militära åtgärder.
499
Alltså reagerar man på ryskt militärt håll. För en rysk amiral i
Östersjön kan läget synas förändrat. Fruktan kommer in i bilden,
hotet mot den sovjetiska flottans
rörelsefrihet.
Det nya hotet kom att riktas mot
Finland som det skandinaviska
land, som var lättast att utöva press
på. Sällan har ett hot framförts
med mindre hänsyn till den moraIiska indignation, som det väckte.
Aktionens utveckling har visat, att
Sovjetunionen avsåg det ingrepp i
Finlands inre angelägenheter som
man hela tiden förnekade. Däremot
är det inte riktigt att dra en parallell med förhandlingarna år 1939.
Då fanns på rysk sida Stalin och
den hänsynslösa maktmänniskan
Molotov. På finsk sida fanns ingen
Paasikivilinje i utrikespolitiken att
åberopa. Än mindre berättigad är
en i förstone närliggande parallell
med Österrike 1938. I februari 1938
kallades Schuschnigg till Hitler för
att få höra de mest fruktansvärda
angrepp mot Österrikes politik.
Generaler stod beredda att redogöra för hur Österrike skulle förintas. Djupt skakad for Schuschnigg
hem för att utlysa den folkomröstning, som i sin tur stoppades av
Hitlers ultimatum den 11 mars.
Österrike bröts ned. Läget mellan
Finland och Sovjetunionen är helt
annorlunda. Framför allt är Chrusjtjov ingen Hitler. Han har inte
sökt förödmjuka Kekkonen vid
dennes besök i Novosibirsk. Han
har inte krävt inställande av de
500
bebådade riksdagsmannavalen, även
om avsikten med dessa väl bl. a.
varit att få folkdemokraternas representation minskad. Han tillkallade inte ens sina generaler. Han
lät bara Finland leva kvar under
hotets skugga. Men därmed har han
uppnått att fruktan och tvivel sprider sig runt Östersjön.
I denna situation är det viktigt
att hålla för ögonen att det hot,
som förmörkar tiden, uppstått genom Sovjetrysslands åtgöranden,
genom dess fasthållande vid terrorregimen i östtyskland, genom
dess aktualiserande av Berlinkrisen, genom – i bakgrunden –
minnet av dess förtryckande av den
ungerska frihetskampen. Man bör
nu också kallt räkna med att fortsatta politiska angrepp mot Norge
och Danmark bara är en tidsfråga
– liksom försök att påverka Sverige. Man får vara beredd på ryska
påståenden av typen att våra försvarsförberedelser är sådana att
de »försvårar» Finlands ställning.
Att reagera inför den ryska politiken med moralisk indignation är
naturligt. Nödvändigt är att man
inte förlorar sig i fruktan. Svensk
försvarspolitik får under inga omständigheter påverkas av vare sig
ryska hotelser eller lockelser.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner