Print Friendly

Frizoner i Sverige!

Av Johnny Munkhammar | 6 augusti 2010

Västvärldens väg mot välstånd inleddes i ekonomiska frizoner. Idag kan de vara den mest verkningsfulla åtgärden mot utanförskap i Europas storstäder. Forskningen är tydlig med att höga skatter och omfattande regleringar slår extra hårt mot unga och invandrare. Därför handlar det om att identifiera de områden där lättnader är av störst behov. Det menar Johnny Munkhammar.

Idag finns cirka 3000 ekonomiska frizoner i världen. De har olika syften och utformning, men samtliga är avgränsade områden där ekonomisk aktivitet har underlättats. Med Göteborgs Stads hemställan till regeringen att utreda möjligheten till frizoner i Sverige har frågan aktualiserats. Lämpliga former för frizoner i Sverige bör utredas snarast – och det finns betydande erfarenhet att lära av.

År 1771 beslutade riksdagen att Eskilstuna skulle bli fristad. Där rådde frihandel och fri företagsamhet när resten av landet fortfarande tyngdes av tullar och skråväsende. Eskilstuna blev centrum för innovationer, företagande och nytt välstånd. Moderna frizoner skulle kunna bidra till att stärka Sverige i den globala ekonomin – och bekämpa utanförskap.

Idag är frizoner av olika slag mer populära än någonsin. För 30 år sedan fanns 80 speciella ekonomiska zoner i världen, som exporterade för sex miljarder dollar och sysselsatte en miljon människor. Idag finns cirka 3000 zoner i 120 länder, med en årlig export över 600 miljarder dollar och som sysselsätter 50 miljoner personer.

Särskilda ekonomiska zoner går under många namn internationellt. Det de har gemensamt är att de är en avgränsad del av samhället som har fått speciella förutsättningar. I huvudsak handlar det om större ekonomisk frihet, i form av frånvaro av faktorer som kan tynga den ekonomiska utvecklingen, som skatter, avgifter, tullar eller regleringar.

Västvärldens väg mot välstånd inleddes i ekonomiska frizoner – i de italienska städerna Livorno, Venedig, Florens och Genua. Deras exempel spred sig, och med detta ett ökande välstånd. I Sverige har vi haft en tradition med frihamnar, från Marstrand till Malmö och Stockholm. De fanns även i exempelvis Köpenhamn, Liverpool, Hamburg och Malta.

Frihamnar finns fortfarande. Monrovia, Port Said, Port Louis, Bangalore, Eilat, Macao, Taipei, Dubai, Isla Margarita och Montevideo är frihamnar idag. Det saknas inte exempel på länder, städer eller regioner som har lyft tack vare ökad frihet för företagande. Singapore, Hong Kong och Taiwan har inga naturresurser men tillhör världens rikaste länder, tack vare sina roller som frizoner.

Den mest spektakulära framgången är Kinas utveckling, som inleddes med sju ekonomiska frizoner längs kusten under 1980-talet. Till dessa har tiotals miljoner människor flyttat och de har varit spjutspetsarna i att göra Kina sju gånger rikare på tre decennier. I Korea har resultaten också blivit mycket goda. Där råder bland annat lägre skatt, lägre landavgifter och större frihet på arbetsmarknaden. Indien har inrättat 220 zoner, som driver på tillväxten.

Försöken att upprepa denna framgång i Latinamerika och Ryssland har dock nått mer begränsade resultat, delvis på grund av korruption. Inte heller frizoner förmår kompensera för bristande institutioner i samhället.

Ekonomiska frizoner kan också ha en särskild inriktning, som teknologi, export eller sjukvård. I flera länder som tidigare plågades av kommunism finns sådana. Polens 14 zoner anses fungera väl, och i Makedoniens zoner råder noll procent i inkomstskatt i tio år, därefter tio procent, och inga handelshinder finns. Många stora företag investerar och skapar jobb där.

I västvärlden har de ekonomiska zonerna haft en annan inriktning. I såväl USA som Frankrike och Storbritannien inrättades under 1980-talet särskilda zoner i stadsdelar med sociala problem. Där rådde nedsatta skatter, undantag från lokala planeringsregler och andra regleringar. Resultaten blev positiva men måttliga och ibland temporära. Frankrike har nu infört mer zoner med mer långtgående lättnader, likaså USA.

Förändringen av Docklands i London blev dock en stor framgång. Detta en gång världens största varvsområde klarade inte den internationella konkurrensen och de sociala problemen var enorma. Men inrättandet av en frizon, byggandet av nya kommunikationer och bildandet av ett företag som ledde förändringsarbetet gjorde underverk. Idag är Docklands ett stort affärscentrum och attraktivt boende.

En övergripande slutsats av de olika zonerna är att ekonomisk frihet leder till ekonomisk aktivitet. Finns det fungerande institutioner och goda förutsättningar för företagande och arbete kommer investeringar att ske. Då utvecklas nya produkter och jobb skapas.

Det finns också mer precisa slutsatser att peka på. Traditionella frizoner fungerar bäst i låginkomstländer, eftersom de delvis bygger på låga kostnader. En annan slutsats är att frizoner mot utanförskap måste bygga på relativt långtgående undantag för att leda till tydligt positiva effekter. Små förbättringar i förutsättningarna ger begränsade resultat.

Två nackdelar är tydliga: Den första, som är ofrånkomlig, är att en särlösning innebär gränsdragningsproblem och mer svåröverskådliga regelverk i landet. Nationella reformer är alltid att föredra, men om det inte är politiskt möjligt kan reformer i avgränsade zoner vara bättre än inget.

Den andra nackdelen är att det finns en risk att zoner inrättas som en sorts indirekt subvention till företag som inte hänger med. I så fall skulle strukturomvandling och produktivitet bromsas. Detta är dock endast en fråga om utformningen av zonen.

I västvärlden inrättas fortfarande zoner för att minska utanförskap. Utformningen kan förfinas nu tack vare bred erfarenhet. Frizoner kan vara den mest verkningsfulla åtgärden mot utanförskap i Europas storstäder. De sociala problemen i förorter som Rosengård, Rinkeby och Bergsjön är oacceptabel.

Forskningen är tydlig med att höga skatter och omfattande regleringar slår extra hårt mot unga och invandrare. Därför handlar det om att identifiera de områden där lättnader är av störst behov när en frizon ska utformas. Kan Rosengård blomstra efter tio år som frizon lär invandringens positiva kraft dessutom vara än mer uppenbar.

Den nya trenden internationellt är att ge speciella förutsättningar för kluster med särskilda näringar, med forskning, utveckling och produktion. I Sverige är redan Karolinska ett sådant område, med andra platser inte långt efter. Kanske kan speciella förutsättningar också främja den vidare utvecklingen av sådana områden?

Lyckas vi inrätta zoner som bekämpar utanförskap och främjar välstånd lär andra landsändar vilja följa efter. I sin tur kan det bidra till att bana väg för nationella reformer. Därför bör nya frizoner – som en gång Eskilstuna – tillhöra högt prioriterade reformer att utreda och utforma de närmaste åren.

Johnny Munkhammar är författare, företagare, riksdagskandidat (M)

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner