Print Friendly

Fritiof Haglund; Ronald Reagans hemlighet

Av Redaktionen | 31 december 1989


1989


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

FRITIOF HAGLUND:
Ronald Reagans
hemlighet
Hur har Ronald Reagan kunnat
bli en älskad legend i sin egen
tid?
Fritiof Haglunds förklaring är
att han har förstått symbolens
betydelse för publiken. Han personifierar den amerikanska
drömmen och hela världen älskar en fighter.
Redaktör Fritiof Haglund är producent på Sveriges Riksradio.
D
et var den30mars 1981 och den
fyrtioförsta presidenten i USA:s
historia, Ronald Reagan, två må-
nader gammal i ämbetet, hade blivit nedskjuten på öppen gata i Washington av en
ung sinnesförvirrad student, John Hinkley.
Från förvirringens och panikens scener
rusar presidentens skottsäkra limousine
med ilfart mot sjukhus och akutmottagning. Presidenthustrun Nancy håller maken i sina armar blek och kall av skräck
när hon hör hans viskande stämma.
– Nancy, låt oss hoppas att han är republikan och att han röstat på mej. Hon bö-
jer sig ner för att lyssna på, och noga inpränta den döende presidentens sista ord.
”Nancy, låt oss hoppas att kirurgen är republikan och att han röstat på mej.”
Den värld av sakkunniga, som den
gången, ganska samstämmigt, skrotat
Ronnie Reagan f d B-skådis, kommunistätande fackföreningsman, radioreporter
och svartreaktionär guvernör av Kalifornien, kunde i det ögonblicket inte drömma om att samme politiske charlatan,
med denna galghumor inför den verkliga
döden skapat sig en myt, som skulle bära
honom och skydda honom som en ogenomtränglig, osynlig mantel, och till sist
lyfta honom till den mest älskade av amerikanska presidenter.
Som tagen ur en västernfilm sitter repliken där, ristad i runstil med drag av Bogarts nonchalans. Men nu är det verklighet, nu är det inte film, och inte ens presidentens hårdaste belackare inom eller utom USA kunde förneka att kulan passerat hjärtat med någon centimeter till godo
och i avskedsreplikens ögonblick låg fastbäddad i vänster lunga.
Ur vilken källa av politisk intuition, ellO
ler sinnesnärvaro eller kallblodighet rinner denna runa av förakt för döden och
optimism inför livet? Varifrån han än fick
inspiration till denna replik så har han i
detta ögonblick skaffat sig en trygghet i
folkets kärlek och beundran, som senare
av avundsmän skulle kallas teflonmentalitet, när den i verkligheten var legendens,
sagans skyddande slöja.
Om mycket kommer historien att tvista
när den skall skriva krönikan över president Ronald Reagan. Hans kritiker och
vedersakare huvudsakligen inom vänsterradikala kretsar världen över kommer,
med visst fog, göra gällande att hans allmänbildning och kunnighet var ringa, att
hans intelligens var medelmåttig, att han
hade svårt hålla ihop föredragningar längre än tio minuter, att hans kulturella intressen rörde sig på agentromanens och
Sinatras nivå.
Andra kommer, bittert leende, göra
gällande att hans obestridliga framgångar
mer måste ses som ett illasinnat hån mot
radikala ideer och liberala förhoppningar,
eller i värsta fall som illustrationer till tesen om alltings jävlighet, än som bevis på
kompetens och duglighet.
En levandelegend
Vad ingen kommer att kunna förneka är
det intressanta faktum att, trots allt, blev
Ronald Reagan, den förste av alla USA:s
presidenter som lyckats bli uppskattad, i
vissa fall älskad, under alla omständigheter en levande legend, en mytomsusad
nationell ledare, i sin egen tid.
Ser man tillbaka på USA:s historia, så
finner man att bland populära presidenter
Abraham Lincoln landsfadern, kanske
den störste av alla som legend och staty,
nådde den positionen först efter sin död.
Innan den dödande kulan nådde honom
där han satt på Ford Theatre i Washington var han en minst sagt kontroversiell
politisk ledare.
Ser man så på den kanske mest älskade, i varje fall kände och legendomsusade
i hela världen, Jack Kennedy, så finner
man också här att den vackre unge mannen under sin korta regeringstid var en
starkt kritiserad ledare, och vann sin
legendariska status först sedan Oswalds
kulor penetrerat hans huvud.
John D Roosevelt var, trots att han omvaldes tre gånger lika älskad som hatad av
nationens folk.
Den förste amerikanske president
som blivit en legend i sin egen tid.
”Ike” Eisenhower blev synnerligen
folkkär men aldrig en legend.
Ronald Reagan däremot, går nu 77 år
gammal ut ur sitt ämbete höljd i ära som
fredspresident, som folkkär, som den som
upprättade nationens heder.
Hur har det nu gått tiJI?
Inte bäst i klassen
Det kommer att skrivas om hans lättja.
Och det kommer att göras stora poänger
av att han gärna sov sent om morgonen
och tog sig en siesta därtill. Att han delegerade alla tråkiga uppdrag åt andra och
tog scenen i besittning först när de stora
saltomortalerna skulle klaras av.
Och med dessa rescensioner kommer
man förmodligen presidentens arbetsmetoder och arbetsetik ganska nära. Men
ser man dem enbart som lättja och inkompetens så ser man fel och närsynt. Och
frågar man hur en så lat man kunde lyckas, så har man fattat dåligt.
Jimmy Carter, som han ganska lätt slog
ut i valen 1980, steg upp varje morgon
klockan fem för att läsa in alla kompendier och politiska promemorior. Han var
en ung man, när han tillträdde sitt ämbete.
Hans drag var öppna och sympatiska,
hans blå ögon lyste av intelligens och
medkänsla för alla dem som förtrycktes i
den tidens många brott mot mänskliga
rättigheter.
Den folkkäre fredspresidenten som
upprättade nationens heder.
Han blev snabbt skrynklig och grå, inläst och duktig, hålig om kinderna och
den ärliga blå blicken alltmer jagad, som
ayatollahn Komeiny i Iran trotsade det
mäktiga USA och gisslandramat i Teheran rullade vidare. Världskommunismen
~orde sig hemmastad i det Nicaragua
som hans entusiasm för mänskliga rättigheter hade öpppnat, och i det Afghanistan
dit Bresjnev helt sonika dragit in utan
hänsyn till terrorbalansen mellan supermakterna.
Jimmy Carter var duktig och ambitiös,
han var bokstavligen bäst i klassen men
vad hjälpte det.
Allt detta vände cowboyen från Californien och tvingade till dess motsats.
Hur bar han sig åt?
Och medan han bröt den förfärande
inflationskurvan neråt, utmanade Sovjet
som ”ondskans imperium” fick det amerikanska försvaret på fötter, hotade den
av en hel värld helgonförklarade sandinistregimen i Nicaragua så log han glatt
11
till folket, roade sig till häst på gården, var
smeksam mot sin hustru och berättade
ganska dåliga anekdoter för mänskligheten.
Hur kunde han lyckas?
Här hjälpte honom säkerligen kunskaperna ur filmens Hollywoods värld. Reagan
förstod intuitivt symbolens betydelse för
publiken. Att vara bäst i klassen har inget
värde i sig, däremot att se ut som bäst i
klassen men göra det med en självklarhet,
gärna nonchalans. Det är poängen.
Men hur reste han sig då från de utrikespolitiska smällar, som han utsatte sig
själv och landet för? Irangate skulle ha
kostat en normal president jobbet. Nixon
föll tio år tidigare på mer banala avslöjanden vid tiden för Watergate.
Vilken ingivelse får honom att gå ut i
televisionen och inför hela folket erkänna
misstag, och lova att försöka lära sig av
dem? Förmodligen hade han ingen annan
utväg, och han förlitade sig med all rätt på
den överseende kärlek amerikaner var
villiga att ge den mytomsusade sjuttioåringen, som ibland hade lite svårt att hö-
ra vad folk sa.
Och vilket folk skulle inte tacksamt sluta en sådan politisk ledare till sitt bröst
som vågar erkänna misstag. Fråga det
svenska folket som under Ebbe Carlssonaffären, om inte förr, fått lära sig att svenska politiker enkannerligen socialdemokraterna aldrig begår misstag.
Vilken politisk kunskap gav honom
modet att kalla sovjetstaten för ondskans
imperium? Inte kunde han veta att glasnost efter några år skulle ge honom mer
än rätt, och avslöja bakom Stalins och
Bresjnevs regeringsår en grymhet och
12
blodig framfart med det egna folket som
redan i kvantitet får en Hitler och en
Djingis Khan att se ganska fredliga och
vänliga ut.
Eller varifrån fick han kraften att komma igen efter katastrofen vid det första
mötet med Gorbatjov i Reykjavik, där
han okunnig och panikslagen i det närmaste fick bäras ut från mötet med den
snabbe sovjeten, som körde ett helt nytt
program av nedrustningsförslag framför
den punchdruckne presidenten. Varifrån
fick han kraften att komma igen i Washington och Moskva till den grad att han
tillsammans med ”Gorby” går till historien som en fredspresident? Förmodligen
bara en diffus och amerikansk och inte
sällan av humanistiska personer bespottad vilja att komma igen. Ty det vet han;
Hela världen älskar en fighter.
Och under tiden bröt han mot en rad
skrivna och oskrivna lagar om det passande. Om hur man lever statsmans liv men
med hut i kroppen. Jante och jämlikhet
kommer inte långt med en sjuttioåring
som bär sig åt som en äventyrslysten pojke, som lyfter skrot och hugger ved fram
till en kontur som många avundsamma redaktörer måste, om ock i hemlighet, beundra.
Men man är inte trovärdig som president när man låter sig plåtas till häst i full
cowboymundering, mumlar politiska redaktörer och tar sig förstulet åt egna svällande magar.
Den amerikanska drömmen
Vad kritikern inte förstår är presidentens
politiska bildpropaganda, hans symboliska retorik och dialog med sin publik.
Den gamle filmstjärnan bär sin cowboymundering och sitter i sin westernsadel med hållning och finess inte bara för
att tillfredställa personlig fåfänga.
Han låter sig fotograferas i sadeln i rutig skjorta, väst, bälte med silverspänne,
sombrero och tunga sporrar väl medveten
om de drömmar han suggererar, det reklamspråk han talar till folket om det fria
livet på prärien om den starke, rättrådige
hjälten, kort sagt om den amerikanska
drömmen.
Han ser ut som en reklamannons för
Marlborough och genom att kopiera cigarettannonsen, drar han fördel av dess
mångåriga genomslagskraft till att öka
den egna politiska schablonen den han
vill förkroppsliga, den om den stora amerikanska drömmen.
Vilken politisk kunskap gav honom
modet att kalla sovjetstatenför ondskans imperium?
Och nu vet den gamle filmräven precis
vad han gör.
Han lyfter skrot och hugger ved för att
behålla sin ungdomliga kropp. Han färgar
håret och sminkar ansiktet för att se tjugo
år yngre ut än vad han är. Han tränar för
att spänsta, inte stappla uppför världspolitikens marmortrappor, de många levnadsåren till trots. Han antyder med sin
vackra, gamla fru intimiteter och sexuella
hemligheter, som borde vara förbjudna
för människor som kommit långt förbi
den sexuellt aktiva åldern.
Därmed provocerar han alla världens
glädjedödare och puritaner. Han blir
mycket riktigt hatad av Jantes, Luthers
och Lenins lakejer, de vänsterintellektuella som inte kommit förbi socialismens
vulgära grundprincip ”Om inte alla får eller kan, så får eller kan ingen.”
Och han blir älskad av alla oss medelmåttor i Kansas City, Minsk och Stockholm, som gärna vill tro att chansen finns,
att drömmen kan bli verklighet att livet
kan bli lika leende som filmstjärnans, preHanprovoceraralla världensglädjedödare och puritaner.
sictentens eller expresidentens när han nu
rider in mot livets och politikens solnedgang.
Hemligheten
Ronnie vänder sig om i sadeln, ler och
vinkar åt oss och lämnar oss alla politiker,
kolumnister, analytiker, historiker och
13
vanligt folk undrande vad som egentligen
hänt.
Och vi, världen publiken, stirrar efter
honom och undrar vad han gjort med oss,
med världen? Har han Spelatden hederlige modige amerikanen, eller har han Varit
den man vi älskat och stöttat, för att han
alltid gjort så gott han kunnat, vare sig han
snubblat eller dansat på politikens scen?
Eller har han förvänt våra ögon, förtrollat vår blick? Har den gamle illusionisten från Hollywood använt filmens knep
och hägringar, så bländande skickligt att
han fått händelserna under dessa åtta år
att Se ut som USA:s bästa och världens
fredligaste, utan att vara det, eller se ut så
och därmed vara det?
Eller är han, mot alla experters bättre
vetande, en duktig och skicklig statsman?
Var han professionell och icke charlatan?
Ja, se det blir Ronald Reagans hemlighet, när han nu rider in i livets och politikens solnedgång!

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism