Fritiof Haglund; Ronald Reagans hemlighet


2004


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

oc:(
o
otLL
……
0:::
:::.::
Vl
o
……
t- :::.::
Vl
z
L.i.J
>
Vl
Svensk Tidskrift har utgivits i 90 år, med start 1911 (utgivningen avbröts
under några år på 1930-talet). Under 2004 firar tidskriften de nio decennierna med att på nytt publicera några äldre bidrag. I förra numret gavs
en inblick i 1912 års skolpolitiska debatt; med anledning av Ronald Reagans
död går vi nu bara tillbaka till slutet av hans presidentperiod och Fritiof
Haglunds suggestiva symbolanalys av dess innebörd, SvT 1-1989
Svensk Tidskrift
90år
Ronald Reagans
hemlighet1 av redaktör Fritiof Haglund
Hur har Ronald Reagan kunnat bli en älskad legend i sin egen tid?
Fritiof Haglunds förklaring är att han har förstått symbolens betydelse för publiken.
Han personifierar den amerikanska drömmen och hela världen älskar en fighter.
D
ET VAR DEN 30 MARS 1981 OCh den fyrtioförsta presidenten i USA:s historia, Ronald
Reagan, två månader gammal i ämbetet,
hade blivit nedskjuten på öppen gata i
Washington av en ung sinnesförvirrad student, John Hinckley.
Från förvirringens och panikens scener rusar presidentens skottsäkra limousine med ilfart mot sjukhus och
akutmottagning. Presidenthustrun Nancy håller maken
i sina armar blek och kall av skräck när hon hör hans
viskande stämma.
Hon böjer sig ner för att lyssna på, och noga inpränta
den döende presidentens sista ord. ”Nancy, låt oss hoppas att kirurgen är republikan och att han röstat på mej.”
Den värld av sakkunniga, som den gången, ganska
samstämmigt, skrotat Ronnie Reagan, f d B-skådis, kommunistätande fackföreningsman, radioreporter och
svartreaktionär guvernör av Kalifornien, kunde i det
ögonblicket inte drömma om att samme politiske charlatan med denna galghumor inför den verkliga döden
skapat sig en myt, som skulle bära honom och skydda
honom som en ogenomtränglig, osynlig mantel, och till
sist lyfta honom till den mest älskade av amerikanska
presidenter.
Som tagen ur en västernfilm sitter repliken där, ristad i runstil med drag av Bogarts nonchalans. Men nu är
det verklighet, nu är det inte film, och inte ens presidentens hårdaste belackare inom eller ut om USA kunde
förneka att kulan passerat hjärtat med någon centimeter
till godo och i avskedsreplikens ögonblick låg fastbäddad i vänster lunga.
Ur vilken källa av politisk intuition, eller sinnesnärvaro eller kallblodighet rinner denna runa av förakt för
döden och optimism inför livet? Varifrån han än fick
inspiration till denna replik så har han i detta ögonblick
skaffat sig en trygghet i folkets kärlek och beundran, som
senare av avundsmän skulle kallas teflonmentalitet, när
den i verkligheten var legendens, sagans skyddande slöja.
Om mycket kommer historien att tvista när den skall
skriva krönikan över president Ronald Reagan. Hans kritiker och vedersakare, huvudsakligen inom vänsterradikala kretsar världen över kommer, med visst fog, göra
gällande att hans al lmänbildning och kunnighet var
ringa, att hans intelligens var medelmåttig, att han hade
IIISvensk Tidskri~t 12004, nr 3-41
svårt hålla ihop föredragningar längre än tio minuter,
att hans kulturella intressen rörde sig på agentromanens
och Sinatras nivå.
Andra kommer, bittert leende, göra gällande att hans
obestridliga framgångar mer måste ses som ett illasinnat hån mot radikala ideer och liberala förhoppningar,
eller i värsta fall som illustrationer till tesen om alltings
jävlighet, än som bevis på kompetens och duglighet.
EN LEVANDE LEGEND
Vad ingen kommer att kunna förneka är det intressanta
faktum att, trots allt, blev Ronald Reagan, den förste av
alla USA:s presidenter som lyckats
man hur en så lat man kunde lyckas, så har man fattat
dåligt.
Jimmy Carter, som han ganska lätt slog ut i valen
1980, steg upp varje morgon klockan fem för att läsa in
alla kompendier och politiska promemorior. Han var en
ung man när han tillträdde sitt ämbete. Hans drag var
öppna och sympatiska, hans blå ögon lyste av intelligens
och medkänsla för alla dem som förtrycktes i den tidens
många brott mot mänskliga rättigheter.
Han blev snabbt skrynklig och grå, inläst och duktig,
hålig om kinderna och den ärliga blå blicken alltmer
jagad, medan ayatollahn Komeiny i Iran trotsade det
mäktiga USA och gisslandramat i
bli uppskattad, i vissa fall älskad,
under alla omständigheter en
levande legend, en mytomsusad
nationell ledare, i sin egen tid.
”Hans drag var öppna och
sympatiska, hans blå ögon
Teheran rullade vidare. Världskommunismen gjorde sig hemmastad i det Nicaragua som hans
entusiasm för mänskliga rättigheter
hade öpppnat, och i det Afghanistan dit Bresjnev helt sonika dragit
in utan hänsyn till terrorbalansen
mellan super makterna.
Ser man tillbaka på USA:s historia, så finner man att bland populära presidenter Abraham Lincoln,
landsfadern, kanske den störste av
alla som legend och staty, nådde
den positionen först efter sin död.
Innan den dödande kulan nådde
honom där han satt på Ford Theatre i Washington var han en minst
sagt kontroversiell politisk ledare.
lyste av intelligens och
medkänsla för alla dem
som förtrycktes i den
Jimmy earter var duktig och
ambitiös, han var bokstavligen bäst
i klassen men vad hjälpte det.
tidens många brott mot Allt detta vände cowboyen från
Kalifornien och tvingade till dess
motsats. Hur bar han sig åt?mänskliga rättigheter.”
Ser man så på den kanske mest.
älskade, i varje fall kände och legendomsusade i hela världen, Jack Kennedy, så finner man
också här att den vackre unge mannen under sin korta
regeringstid var en starkt kritiserad ledare, och vann sin
legendariska status först sedan Oswalds kulor penetrerat
hans huvud.
Franklin D Roosevelt var, trots att han omvaldes tre
gånger, lika älskad som hatad av nationens folk.
”Ike” Eisenhower blev synnerligen folkkär men aldrig
en legend.
Ronald Reagan däremot, går nu 77 år gammal ut ur
sitt ämbete höljd i ära som fredspresident, som folkkär,
som den som upprättade nationens heder.
Hur har det nu gått till?
INTE BÄST I KLASSEN
Det kommer att skrivas om hans lättja. Och det kommer
att göras stora poänger av att han gärna sov sent om
morgonen och tog sig en siesta därtill. Att han delegerade
alla tråkiga uppdrag åt andra och tog scenen i besittning
först när de stora saltomortalerna skulle klaras av.
Och med dessa recensioner kommer man förmodligen presidentens arbetsmetoder och arbetsetik ganska nära. Men ser man dem enbart som lättja och
inkompetens så ser man fel och närsynt. Och frågar
Och medan han bröt den förfä-
rande inflationskurvan neråt,
utmanade Sovjet som ”ondskans imperium”, fick det
amerikanska försvaret på fötter, hotade den av en hel
värld helgonförklarade sandinistregimen i Nicaragua, så
log han glatt till folket, roade sig till häst på gården, var
smeksam mot sin hustru och berättade ganska dåliga
anekdoter för mänskligheten.
HUR KUNDE HAN LYCKAS?
Här hjälpte honom säkerligen kunskaperna ur filmens
värld. Reagan förstod intuitivt symbolens betydelse för
publiken. Att vara bäst i klassen har inget värde i sig,
däremot att se ut som bäst i klassen men göra det med en
självklarhet, gärna nonchalans. Det är poängen.
Men hur reste han sig då från de utrikespolitiska
smällar, som han utsatte sig själv och landet för? Irangate skulle ha kostat en normal president jobbet. Nixon
föll tio år tidigare på mer banala avslöjanden vid tiden för
Watergate.
Vilken ingivelse får honom att gå ut i televisionen och
inför hela folket erkänna misstag, och lova att försöka lära
sig av dem? Förmodligen hade han ingen annan utväg,
och han förlitade sig med all rätt på den överseende kärlek
amerikaner var villiga att ge den mytomsusade sjuttioå-
ringen, som ibland hade lite svårt att höra vad folk sa.
lSvensk Tidskrift l2oo4, nr 3-41 El
o
ofu…
……
~
~
U’)
o
……
f- ~
U’)
z
LLJ
>U’)
Och vilket folk skulle inte tacksamt sluta en sådan
politisk ledare till sitt bröst som vågar erkänna misstag.
Fråga det svenska folket som under Ebbe Carlsson-affä-
ren, om inte förr, fått lära sig att svenska politiker,
enkannerligen socialdemokraterna, aldrig begår misstag.
Vilken politisk kunskap gav honom modet att kalla
sovjetstaten för ondskans imperium? Inte kunde han
veta att glasnost efter några år skulle ge honom mer än
rätt, och avslöja bakom Stalins och Bresjnevs regeringsår
en grymhet och blodig framfart med det egna folket som
redan i kvantitet får en Hitler och en Djingis Khan att se
ganska fredliga och vänliga ut.
Eller varifrån fick han kraften att komma igen efter
katastrofen vid det första mötet med Gorbatjov i Reykjavik, där han okunnig och panikslagen i det närmaste
fick bäras ut från mötet med den
om den starke, rättrådige hjälten, kort sagt om den amerikanska. drömmen.
Han ser ut som en reklamannons för Marlboro och
genom att kopiera cigarettannonsen drar han fördel av
dess mångåriga genomslagskraft till att öka den egna
politiska schablonen, den han vill förkroppsliga, den om
den stora amerikanska drömmen.
Och nu vet den gamle filmräven precis vad han gör.
Han lyfter skrot och hugger ved för att behålla sin
ungdomliga kropp. Han färgar håret och sminkar ansiktet för att se tjugo år yngre ut än vad han är. Han tränar
för att spänsta, inte stappla, uppför världspolitikens marmortrappor, de många levnadsåren till trots. Han antyder med sin vackra, gamla fru intimiteter och sexuella
hemligheter, som borde vara förbjudna för människor
som kommit långt förbi den sexuellt aktiva åldern.
snabbe sovjeten, som körde ett helt
nytt program av nedrustningsförslag framför den punchdruckne
presidenten. Varifrån fick han kraften att komma igen i Washington
och Moskva till den grad att han
tillsammans med ”Gorby” går till
historien som en fredspresident?
Förmodligen bara en diffus och
amerikansk och inte sällan av
humanistiska personer bespottad
vilja att komma igen. Ty det vet
han; Hela världen älskar en fighter.
Därmed provocerar han alla värJ- ”Den gamle filmstjärnan bär dens glädjedödare och puritaner.
sin cowboymundering och
Han blir mycket riktigt hatad av
Jantes, Luthers och Lenins lakejer,
de vänsterintellektuella som inte
kommit förbi socialismens vulgära
grundprincip ”Om inte alla får eller
kan, så får eller kan ingen.”
sitter i sin westernsadel med
hållning och finess inte bara
för att tillfredställa
Och han blir älskad av alla oss
medelmåttor i Kansas City, Minsk
och Stockholm, som gärna vill tro
att chansen finns, att drömmen kan
bli verklighet, att livet kan bli lika
personlig fåfänga.”
Och under tiden bröt han mot en rad skrivna och
oskrivna lagar om det passande. Om hur man lever statsmans liv men med hut i kroppen. Jante och jämlikhet
kommer inte långt med en sjuttioåring som bär sig åt
som en äventyrslysten pojke, som lyfter skrot och hugger ved fram till en kontur som många avundsamma
redaktörer måste, om ock i hemlighet, beundra.
Men man är inte trovärdig som president när man
låter sig plåtas till häst i full cowboymundering, mumlar
politiska redaktörer och tar sig förstulet åt egna svällande magar.
DEN AMERIKANSKA DRÖMMEN
Vad kritikern inte förstår är presidentens politiska bildpropaganda, hans symboliska retorik och dialog med sin
publik.
Den gamle filmstjärnan bär sin cowboymundering
och sitter i sin westernsadel med hållning och finess inte
bara för att tillfredställa personlig fåfänga
Han låter sig fotograferas i sadeln i rutig skjorta, väst,
bälte med silverspänne, sombrero och tunga sporrar väl
medveten om de drömmar han suggererar, det reklamspråk han talar till folket om det fria livet på prärien,
leende som filmstjärnans, presidentens eller expresidentens.
HEMLIGHETEN
Ronnie vänder sig om i sadeln, ler och vinkar åt oss och
lämnar oss alla politiker, kolumnister, analytiker, historiker och vanligt folk undrande vad som egentligen hänt.
Och vi, världen, publiken, stirrar efter honom och
undrar vad han gjort med oss, med världen? Har han
Spelat den hederlige modige amerikanen, eller har han
Varit den man vi älskat och stöttat, för att han alltid gjort
så gott han kunnat, vare sig han snubblat eller dansat på
politikens scen?
Eller har han förvänt våra ögon, förtrollat vår blick?
Har den gamle illusionisten från Hollywood använt filmens knep och hägringar så bländande skickligt att han
fått händelserna under dessa åtta år all se ut som USA:s
bästa och världens fredligaste, utan att vara det, eller se
ut så och därmed vara det?
Eller är han, mot alla experters bättre vetande, en
duktig och skicklig statsman? Var han professionell och
icke charlatan?
Ja, se det blir Ronald Reagans hemlighet, när han nu
rider in i livets och politikens solnedgång!
IIISvensk Tidskrift 12004, nr 3-41