Print Friendly

Frihetskampen socialdemokratin ignorerade

Av Kaa Eneberg | 9 september 2011

Det är 20 år sedan Baltikum vann sin självständighet och lika många år sedan sympatisörer i Sverige samlades till stöd för frihetsrörelsen. Men inom socialdemokratin fanns en skepsis gentemot balterna. Det var inte hela Sverige som ställde inte upp för grannländernas frihetskamp. Det skriver Kaa Eneberg.

Måndagsmötet den 15 augusti i årFoto: Ingrid Persson

Den årliga kulturhändelsen Östersjöfestivalen har i år gett stor uppmärksamhet åt den baltiska frihetsrörelsen. Tjugo år har förflutit sedan Estland, Lettland och Litauen återvann sin självständighet efter 70 års sovjetiskt förtryck.

Spaltkilometer har skrivits om de dramatiska händelserna som följdes med oro av omvärlden, och Moskva, som såg hela sovjetväldet rämna. Historieskrivningen spretar, om vilka svenska krafter som stödde eller var emot att de små grannländerna skulle lösgöra sig.

Själv reagerar jag över ett foto från januari 1991 i festivalens stora programblad. Det visar folkpartiets Bengt Westerberg och moderate Carl Bildt på ett solidaritetsmöte på Norrmalmstorg i Stockholm. De deltog i många av måndagsmötena. Båda var engagerade och hade gjort resor till främst Estland och uttalat sitt stöd för frihetsrörelsen. De skulle senare samma år bilda regering.

Mitt i bilden finns också Sten Andersson, socialdemokratisk utrikesminister, troligen på sitt enda möte. Han har inte förknippats med solidaritetsrörelsen, trots en omskriven resa till Baltikum så tidigt som 1989. Och trots att han i augusti 1991 var med om att erkänna de baltiska staterna.

Anderssons inställning till balterna var ambivalent, givetvis betingad av hans ställning som utrikesminister. Den officiella linjen var att balterna borde ligga lågt och inte eftersträva självständighet. Viss autonomi gick an, men inte mer. De varnades för att provocera Kreml. Ett uttalande av Andersson på resan 1989 illustrerar väl den splittring som frihetsrörelsen åstadkom, främst inom socialdemokratin.

I Tallinn 1989 förnekade han nämligen att Estland var ockuperat. Tvångsanslutningen till Sovjetunionen 1940 kallade han ”annektering”. I hans ögon troligen mer diplomatiskt gångbart för att inte reta sovjetmakten. Detta trots att riksdagens utrikesutskott enats om att balternas införlivande skett i ”tvångsmässiga former”. Vid en presskonferens följande dag tog Andersson inte chansen till rättelse. Hans estniske kollega höll sig till den svenska riksdagens formulering. Sverigeambassadören Boris Pankin fanns med på resan, formellt riktigt eftersom de tre staterna löd under Sovjetunionen.

För det är inte så att ”hela landet” som jag sett i en del artiklar ställde upp för balternas frihetskamp. Inom socialdemokratin fanns stark tveksamhet till balterna. Detta trots att Sverige blivit en fristad för tusentals flyktingar undan sovjetmakten. Flyktingar, som manats att ligga lågt och kom att överleva genom sammanhållning inom främst kulturområdet.

Inom socialdemokratin sägs idag att det fanns ett engagemang för balterna. Det är svårt att bedöma trots projektlistor från Palmecentret. Exilbalterna i Sverige håller knappast med om det. Dåligt samvete kände dock många, för att Sverige snabbt erkände ockupationen 1940 och för baltutlämningen 1946. Inom regeringen visades intresse för frågan av miljöminister Birgitta Dahl, ingift i en estnisk flyktingfamilj genom maken och partivännen Enn Kokk.

Olof Palme med släktband i Baltikum talade vid esternas årsfest i konserthuset 1980 om små staters rätt till självständighet. Det gladde esterna men manuset som spreds till pressen berörde endast miljöfrågor. Ingvar Carlsson, uppvuxen i Borås med många baltiska flyktingar profilerade sig aldrig i baltfrågan, men kunde som statsminister erkänna den nya självständighet i den kapplöpning som uppstod i väst. Det skulle dröja till 1996 då Göran Persson deklarerade att ”Baltikums sak är vår”. Det var svårsmält för många partivänner, skriver i tidskriften Tempus Sven Svensson, f.d. politikchef för Dagens Nyheter.

Många svenskar, även politiker, var under frihetskampen nymornade och blandade ihop de tre staterna och huvudstäderna. Våra historieböcker har inte varit någon kunskapskälla. Måndagsmötena hade från början borgerliga sympatisörer men fler strömmade snabbt till. De utvecklades snabbt till kontaktytor för baltiska politiker och svenskar, även s-kontakter. Men många var de som ifrågasatte och påminde om medlöperi med både ryska och tyska ockupanter. Det var inte ovanligt att någon talare utpekades som NKVD-agent.

Som journalist för Dagens Nyheter bevakade jag ofta mötena. Tidningens intresse var minimalt. Mestadels framträdde någon baltisk politiker som ibland kommit hastande hit anonymt, mer eller mindre hemligt. En kom träningsklädd. Han hade lurat säkerhetspolisen och joggat till flygplatsen där han smugglats ombord av en sympatisör. Han blev utrikesminister i det fria Lettland. Andra var Lennart Meri som blev Estlands president.

Kaa Eneberg är journalist och författare.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner