Print Friendly

Frihetens värden

Av Maria Eriksson | 21 augusti 2009

I veckan som gick höll Mont Pelerin Society konferens i Stockholm på temat ”Marknadsekonomin i välfärdsstaten”. Svensk Tidskrifts redaktionssekreterare Maria Eriksson var där.
mont_pelerin
När Mont Pelerin society grundades 1947 i Schweiz av Friedrich von Hayek och en krets ekonomer och andra intellektuella runt honom var syftet att skapa ett idéutbyte i det fria samhällets tjänst. Än idag samlas framstående forskare, journalister och opinionsbildare för att diskutera marknadsekonomi, dess förtjänster och dess hot. Och än idag är det ett kontroversiellt uppdrag som får anti-kapitalister som Naomi Klein att gå i taket; det fria samhällets värden är inte vunna en gång för alla utan måste ständigt värnas.

Under den gångna veckan höll sällskapet en av sina årliga konferenser i Stockholm, på det för Sverige passande temat ”Marknadsekonomin i välfärdsstaten”. Temat till trots var det en slående bredd på de olika föreläsningarna. Nobelpristagaren James Buchanan talade om behovet av stabila valutor under rubriken konstitutionaliseringen av pengar. Tyler Cowen, George Mason University, framförde hypotesen att välfärdsstatens framväxt kan sökas i teknologins utveckling. Giles Saint-Paul, Université des Sciences Sociales de Toulose, talade om paternalism i välfärdsstaten. Bruno Frey, University of Zurich, förklarade med stort engagemang varför den utbredda rankningen av universitet och forskning kommit att bli ett hot mot den fria forskningen – universitet är inte företag, låt forskarna helt enkelt jobba på var hans uppmaning. Ekonomhistorikern Deirdre McCloskey, University of Illinois at Chicago, bjöd på smakprov ur sin omfattande forskning kring ”borgerliga” dygder och hur de bidragit till marknadsekonomins framväxt. Det räcker inte med rätt ekonomiska och juridiska förutsättningar utan också att vi accepterar entreprenörskapet och den ”borgerliga” livsstil som kommer med det för att marknadsekonomin ska kunna växa fram och blomstra, menade hon.
För att nämna några. (Texterna finns att läsa på konferenshemsidan.)

Forskningsinstitutet Ratio, som på ett förtjänstfullt sätt arrangerade konferensen, var också väl representerat bland talarna. Sven-Olof Daunfeldt presenterade forskning om hur höga skatter låser in kapitalvinster och därmed minskar antalet investeringar. Associerade forskaren Daniel Klein, George Mason University, berättade om ett forskningsprojekt kring vad han kallade ”ideologisk migration” bland intellektuella. Idén i korthet: ett sätt att avgöra att Västtyskland var ett bättre samhälle än Östtyskland är att helt enkelt titta på migrationen mellan de två staterna – mycket få Västtyskar flyttade till Östtyskland, medan människor från öst riskerade livet för att komma över gränsen. Skulle man inte, analogt, för att avgöra vilken ideologi som är bäst – liberalism eller etatism, som var de alternativ Klein valt – kunna titta på i vilken riktning intellektuella rört sig? Visst är det en kittlande tanke att bland världens mest framstående ekonomer, filosofer och statsvetare kunna hitta en majoritet som i vuxen ålder rört sig i liberal riktning, om än ett något svårgenomfört projekt med många gränsdragnings- och definitionsproblem.

En annan Ratioforskare som presenterade sitt arbete var förstås Andreas Bergh, författare till boken med ”Den kapitalistiska välfärdsstaten”. Hur har den svenska välfärdsstaten kunnat leva kvar i sin nuvarande omfattning var hans centrala fråga. Den ekonomiska dimensionen av denna sammanfattas av titeln på den rapport som IMF gav ut 2003 ”Sweden’s welfare state: Can the Bumblebee keep flying?”. Hur kan den svenska välfärdsstaten, med sina exceptionellt höga skatter som trotsar alla ekonomiska lagar fungera så pass väl?

Berghs svar var att det till stor del kan förklaras av att Sverige, trots höga skatter, har goda förutsättningar på en rad andra områden. Vi har visserligen en stor offentlig sektor, men jämfört med OECD-genomsnittet ligger vi bättre till vad gäller globalisering, inflationsbekämpning, ekonomisk öppenhet etc.

Och politiskt fungerar välfärdsstaten eftersom de tjänster folk får är ungefär vad de skulle skaffa sig även om de kunde välja helt själva, därför accepterar vi de höga skatterna.

Humlan kan flyga, är Berghs slutsats.

Men det beror förstås på vad man lägger i ordet fungerar. Ett problem Bergh inte nämnde är till exempel att de höga skatterna gör det inte blir några pengar över till nya kapitalkrävande företag. Nyföretagandet är katastrofalt och det har inte tillkommit några nya större företag sedan Sverige slog in på högskattespåret.

En annan konsekvens av de höga skatterna och i praktiken minimilönenivåer, inte minst på arbete, är att lågproduktiva personer har slagits ut från arbetsmarknaden.

En tredje invändning är förstås att en av förklaringarna till att människor är nöjda med de välfärdstjänster de får är att de helt enkelt inte vet vad de kostar. Undersökningar visar att medborgare gravt underskattar kostnaden för till exempel en dagisplats. Om man tror att det kostar ungefär 15 000 skattekronor att ha Lisa i förskolan kommer man att vara betydligt nöjdare med den service man får än om man inser att prislappen är i storleksordningen tio gånger större.
(United Minds gjorde på uppdrag av Timbro en undersökning där bland annat en tredjedel av föräldrarna trodde att en dagisplats kostar ca 1500 kr i månaden.)

Assar Lindbeck var en annan av konferensens talare. I sin exposé över den svenska politiska historien – från det sena 1800-talets och tidiga 1900-talets liberalism, via 70-talets socialism, till de senaste decenniernas avregleringar – tog också han upp problem och förtjänster med välfärdsstaten. En omfattande omfördelning har avvecklat fattigdomen och nog är det ett värde som alla kan ställa upp på, menade han. Det argumentet förutsätter dock att 1) fattigdomen inte skulle ha minskat lika mycket, eller mer, utan ett skyhögt skattetryck och 2) att omfördelning till de fattigaste förutsätter en generell välfärdsstat.

En moralisk aspekt av välfärdsstaten kallade Lindbeck omfördelningen till de fattigaste. Men att skatternas storlek är en moralisk fråga även ur ett annat perspektiv tog han inte upp: nämligen den enskilde individens rätt till sina egna pengar. Det kan låta futtigt att komma dragandes med det när man nyss pratat om Sveriges utveckling från en nivå motsvarande dagens länder söder om Sahara till välfärdsstat. Men då bör man komma ihåg att för det första är det en mycket liten del av alla de transfereringar som sker i Sverige som verkligen är av Robin Hood-typen – ta från de rika och ge till de fattiga (om man nu tycker att det är rätt). För det andra att även om människor betalar skatt för sjukvård och sedan får tillbaka sjukvård innebär det en maktförskjutning från medborgarna till staten. Man kan mycket väl vara för en sådan, men det är fel att som Lindbeck inte låtsas om att även det är en moralisk fråga. Det finns faktiskt de som helt enkelt anser att det är rätt att människor själva får besluta över en merpart av de pengar de själva tjänat in.

Men medan vänstern använder värdebegrepp som solidaritet och rättvisa blir svaret från borgerligt håll ofta att prata om effektivitet istället. Marknadsekonomi är bra eftersom det är effektivt. Valfrihetsreformer ökar konkurrensen och skapar goda incitament. Något av detta kunde också spåras i den presentation av den svenska friskolereformen som dåvarande utbildningsminister Per Unckel och friskoleentreprenör Peje Emilsson höll för konferensdeltagarna på Timbro.

Den flora av huvudmän som friskolereformen öppnade för har varit positiv för skolutvecklingen. Lärare har fått fler arbetsgivare att välja mellan och föräldrar och elever har fått fler typer av skolor att vända sig till. Icke desto mindre är det en valfrihet inom ett relativt begränsat system. Läroplanerna fastslås nationellt, lika för alla skolor och alla elever. Kostnaderna för skolplatserna fastställs av kommunerna, lika för alla elever. Och på detta de alla de hinder i form av ogina lokalpolitiker som friskolorna stöter på.
Detta sagt är reformen unik i ett internationellt perspektiv – jämför bara med debatten i USA där skolpeng är otänkbart – och som en åhörare påpekade efteråt. ”för Sverige måste det ha varit ett jättesteg”. Så var det förstås, efter 80-talets Kentucky-fried-children-debatt.

Men ibland måste man höja blicken över de svenska välfärdsmodeller som vi inte bara blivit mästare på att bevara utan också försvara. ”In Sweden we have a system…” som det brukar heta. Friheten och valfriheten är inte värdefulla bara för att de skapar effektivitet. Utan de har ett värde i sig. Tänk att det ska vara ett gäng ekonomer till att påminna världen om det.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner