Print Friendly

Frihet enligt Vargas Llosa

Av Fredrik Segerfeldt | 10 december 2010

Mauricio Rojas
Frihetens flämtande flamma
Timbro 2010

Kulturelitens reaktioner på Mario Vargas Llosas Nobelpris i litteratur säger visserligen mer om den ankdamm av extremism som dessa självupphöjda skribenter verkar i än om något annat. Men det är ändå signifikativt att anklagelserna var så hårda, som att något chockerande otänkbart, något fruktansvärt katastrofalt hade inträffat. Tänk att en liberal, dessutom en överlöpare från de radikala idéernas förlovade kontinent, hade tilldelats världens förnämaste litteraturpris. Tiden är verkligen ur led. Inte bara har vi en reaktionär regering, den där opålitlige Englund verkar dessutom ha fått fnatt.

Trots att man fick intrycket av att de flesta inte hade läst honom, fick Mario Vargas Llosa (MVL) veta att han var – i tur och ordning – grov, ett skämt, diktaturkramare och rasist. När dessa anklagelser avvisats som uppenbart falska tog de till det sista halmstrået: sexist.

I en stor och matig intervju i Dagens Nyheter svarade MVL:
Jag har som sagt inte följt denna ”kris”, men generellt sett utspelar sig mina romaner i länder med stark machokultur, där kvinnan har förvisats till en position som andra rangens medborgare, där hon diskrimineras och behandlas illa. Jag utgår från att mina kritiker inte tolkar detta som att jag försvarar den situationen. Det vore väl ganska korkat att tillskriva mig en sorts machismo som är en verklighet i en stor del av världen, inte bara i Latinamerika utan även i mer utvecklade länder.

Och det vore lika dumt att skriva latinamerikanska romaner om relationer mellan kvinnor och män utifrån hur dessa ter sig i Sverige.

En som förstår MVL:s politiska tankevärld långt bättre än de flesta svenska kulturskribenter är hans resekamrat på färden från latinamerikanska revolutionsvurm till liberalism, Mauricio Rojas. I en nyutkommen liten skrift, Frihetens flämtande flamma – Mario Vargas Llosas politiska tänkande, presenterar den före detta riksdagsledamoten med mera nobelpristagarens ideologiska liv.

Rojas menar att MVL är en sokratisk liberal. Det innebär i Hayeks anda en visshet om ovisshet, en insikt om vår oförmåga att centralisera all den kunskap som miljontals individer sitter på. Och att det bästa sättet att hantera denna information är Adam Smiths osynliga hand. Med den självklara fräckhet som upprörde så många när Rojas var aktiv i den svenska debatten menar han att var och en som inser denna vår begränsning automatiskt blir liberal. Notera dock att MVL:s liberalism är skeptisk och icke-utopistisk, fjärran från några drömsamhällen i undangömda dalklyftor.

Nåväl.

Skriftens andra del handlar om Vargas Llosas (och Rojas) syn på Latinamerikas utmaningar. Varför har denna kontinent så svårt att få igång någon uthållig ekonomisk och politisk utveckling? Svaret heter institutioner.

Och då är vi tillbaka till frågan om vad det är som gör den svenska kulturvänstern så upprörd över Vargas Llosa. Jo, nämligen att han vägrar spelar den exotiska rollen som ädel vilde som kämpar mot västerlandets förtryck, som de uppburna kräver att varje ”kulturarbetare” från ett fattigt land ska göra. I stället strävar Vargas Llosa efter att latinamerikanerna, precis som människorna i de rika länderna, ska få leva i det goda samhället. Och det goda, det är det vi i väst tar för givet, nämligen demokrati, rättstat och marknadsekonomi. För precis som Mauricio Rojas påpekar har alla samhällssystem prövats i Latinamerika, förutom frihetens.

Ur det perspektivet är följande diagram illustrativt. Det rangordnar Latinamerikas länder samt Sverige enligt graden av ekonomisk frihet, efter Heritage Foundations och Wall Street Journals index. Ju lägre siffra, desto mer frihet.


Källa: Index of Economic freedom

Då ser vi att Sverige är ekonomiskt friare – mer kapitalistiskt – än alla latinamerikanska länder, med ett enda undantag, Chile. Och det råkar vara det land i regionen som haft överlägset bäst ekonomisk utveckling de senaste decennierna.

Men Rojas påpekar också att Vargas Llosa varnar för ekonomistiska liberaler, som begränsar människans frihet till att bara handla om pengar, och som till och med kan ha överseende med förtryck så länge ekonomin blir mer liberal. För sådana har nobelpristagaren inte mycket till övers.

För Vargas Llosa gäller individens försvar mot maktens våld, det som är liberalismens A och O, gäller alla makter, också dem som skulle råka förfäkta liberala reformer.

Rojas lilla skrift är tunn och snabbläst. Samtidigt är det uppenbart att den är skriven av den sortens intellektuell som är så ovanlig i Sverige, en tänkare som kastar sig från Popper, Hayek och Adam Smith till Montaigne, Rousseau och Sartre. Det är också tydligt att Rojas fungerar bättre nu, utan partipolitikens vinande piska och när han brutit sig loss från de kättingar som fjättrade fast honom i det ack så smala utrymme som heter den svenska offentligheten.

För någon som är väl bevandrad i Mario Vargas Llosas tankevärld och i Latinamerikas utmaningar innehåller Frihetens flämtande flamma inte så mycket nytt. Men för den som vill få en introduktion till ämnet är det en utmärkt liten skrift.

Fredrik Segerfeldt är företagare och fri skribent.

——————————————

Läs mer om Mario Vargas Llosa:
Han tror inte längre på kommunismen (8/10) av Inger Enkvist

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner