Print Friendly

Friedrich Schiller

Av Redaktionen | 31 december 1955


1955


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

FRIEDRICH SCHILLER
Av dr ERNST BENEDIKT
VAD betyder Friedrich Schiller för vår tid och i synnerhet för
Sverige? Han förkroppsligar frihetsidealet, som blev föraktat i början av vårt sekel. Man trodde då, att aktning för människovärdet
var något självklart. Man betraktade tyranni, sadistisk grymhet och
envälde såsom otänkbara inom den europeiska kulturkretsen. Socialisterna hånade friheten, en frihet, som endast var frihet att svälta
ihjäl. Det socialistiska idealet var präglat av den gemensamma internationella klasskampen.
Först nu, efter två världskatastrofer, inser vi att det skamfilade
frihetsidealet inte är någon verklighet, som blaserade snobbar kan
belacka utan ett mål, som vi ingalunda har uppnått. Vi har upplevt
och vi upplever analoga förhållanden, som Schiller skildrade när
han lät sin markis Posa fordra tankefrihet av kung Filip av Spanien.
Vi har sett hela Västeuropa, med få märkliga undantag, störtas i
ett tillstånd av fullkomlig laglöshet och envälde. Även nu ser vi
liknande förhållanden hos folk, som tidigare varit beryktade för
sitt okuvliga hat mot sina förtryckare. Så kan vi väl påstå, att
Schiller, särskilt den unge Schiller, med sin ädla revolt mot tvånget
och sin enastående djärva protest mot de små tyska härskarnas
metoder har sin fulla aktualitet.
För Sverige har Schiller en särskild historisk betydelse. Redan i
»Don Carlos» visar han den dåtida katolska kyrkans fanatism i kampen mot protestanterna. Schiller har som den förste inför hela Tyskland klarlagt Gustav II Adolfs stora gestalt, som han naturligtvis
idealiserar. Med hela sin värme och entusiasm beskriver han hjältekonungens ungdom och uppstigande i makt. Men han skildrar också
med klassisk klarhet kungens konflikter med de protestantiska furstarna. Schiller belyser Gustav Adolfs militära reformer och alla
hans fältslag intill döden vid Liitzen. Likaså visar han Richeliens
intriger och den fasthet med vilken Axel Oxenstierna efter konungens bortgång lotsade sitt land ut ur stora faror. I Wallenstein introducerar Schiller en svensk officer, som han kallar Wrangel.
339
:•..o–.’111:..’
Ernst Benedikt
Denne underhandlar med den alltid tveksamme, alltid tvetydige
Wallenstein. Utan att någonsin ha haft personlig beröring med
svenska folket – han kände bara den svenske envoyen Brinkman
och en professor Lindahl i Weimar – karakteriserar Schiller
Wrangel med en oerhörd realism. Denne är seg och mycket försiktig
i sina yttranden. Han ser Wallensteins desperata situation klarare
än denne själv. Rättfram som han är föraktar han i grund och
botten \Vallensteins lek med förräderi. Han ställer hårda villkor
och låter sig ej influeras eller imponeras av sin motspelares vrede.
Och i det ögonblick han nått vad han åsyftat, försvinner han i full
insikt om Wallensteins svaga och skiftande karaktär.
Denna gåva av inlevelse i helt främmande förhållanden och människor är det mest förvånansvärda i Schillers geni. Hans liv kan
också för vår tid förebildligt visa, hur en människa i inskränkta
förhållanden, belastad med fattigdom och pinad av sjukdom, genom
sin andliga heroism kan övervinna alla dessa hinder. schiller var
född i Marbach, en mycket liten stad i Wiirtemberg. Hans far var
fältskär och blev sedermera officer i preussiska armen under sjuårskriget. Senare skötte han fruktkulturen på hertig Karl Eugens
av Wiirtemberg gods, och hans metoder var så utmärkta att dessa
trädgårdar blev något av en europeisk sevärdhet. Men han var en
benhård realist utan minsta poetiska läggning. Modern med sitt
milda sinnelag och sin fromhet hade större inflytande på barnet,
som tidigt visade prov på en djupt religiös läggning. Den lille schiller predikade ganska skickligt inför familjen, stående på en stol,
och blev arg om någon vågade störa den högtidliga stämningen.
Det var idylliska år i det idylliska Sydtyskland. Alltför snart avbröts lugnet. Det var den nyssnämnde hertigen Karl Eugen av Wiirtemberg som var upphov till det våldsamma avbrottet i Schillers utveckling. Hertigens karaktär var en egendomlig blandning av brutalitet och omsorg. Politiskt var han en fullkomlig bracka. Han
sålde sina undersåtar som kanonföda åt engelsmännen, vilka sände
ut dem i kriget mot de amerikanska kolonisterna. Han var så obildad, att man gjorde narr av honom, när han ställde frågor till studenterna i sin skola. Å andra sidan formade han sitt residens till
en riktig juvel i rococostil. Han grundade en akademi, den så kallade »Karlsschule», där begåvade pojkar förbereddes för en tjänstgöring som ämbetsmän eller officerare. Vid urvalet av elever och
professorer till skolan visade han ett nästan genialt spårsinne.
T. o. m. Schiller yttrade en gång om denne plågoande, att han kände
honom som sin fader …
340
Friedrich Schiller
En nyans av helt modern karaktär må här framhävas. Denne
ibland välvillige tyrann ville alltid, att tvånget skulle kostymeras i
frivillighetens dräkt. Föräldrarna måste »frivilligt» lämna sina barn
åt hertigen. Flickorna måste »frivilligt» vara tillmötesgående, när
denne sultan nådigast befallde. Även professorerna blev utsatta för
hård press, när de vägrade att »frivilligt» underkasta sig hans
disciplinära krav.
Det kan tänlms hur ett känsligt psyke, som Schillers reagerade
mot hans metoder. Den unge Schiller växte ju upp i en epok av
intellektuell revolution. Från Frankrike kom inflytandet av Rousseaus och Montesquieus läror. Det var en våg av känslosamhet och
sinnlighet, som starkt bröt sig mot de gamla klassicistiska formerna.
Det var också en flammande protest mot absolutismen och feodalismen. Från England påverkades man av Shakespeares överväldigande
kraft. Lessing var den förste som förkunnade dennes storhet i Tyskland. Han visade att den stränga, stela franska stilen var oändligt
underlägsen Shakespeares fria gestaltande. Det var en hel generation
av »Stii.rmer und Drängen med den unge Goethe i spetsen, som
Schiller kände som sina andliga bröder. Han anammade deras våldsamheter liksom deras tendens till det övermänskliga och groteska.
Schillers viktigaste alster under denna period var »Die Räuber», en
upprorisk anklagelse mot sociala och politiska förhållanden i det
dåtida Tyskland. Det är nästan otroligt, att en tonåring, som ännu
var insnörd i den militäriska tvångströjan, kunde skapa ett sådant
verk, som ännu idag, åtminstone i tyskspråkiga länder, verkar uppskakande. Det är lika otroligt att han vid denna första början inte
bara följer sin revolutionära trängtan. Han förstår redan då, att det
är bara genom lagen, som sociala och moraliska förbättringar kan
åstadkommas och rättvisa kan skipas. I »Die Räuber» föregår han
Heinrich von Kleists mästernovell »Michael Kohlhaas», vars hjälte
söker övervinna våld med våld.
Med ens blev den hittills fullkomligt okände schiller en av sin
tids mest berömda författare. När hertigen fick reda på sin undersåtes eskapad, förbjöd han honom att dikta och ville tvinga honom
att stanna ännu ett år vid sin bildningskasern. Med några dussin
riksdaler på fickan tog Schiller flykten till Mannheim i den mycket
vaga förhoppningen, att något skulle lyckas för honom, och att den
storsinte och fördomsfrie intendenten von Dahlberg skulle hjälpa
honom.
Hans andra drama »Kabale und Liebe» var ännu djärvare än
»Die Räuber». Detta drama gisslar just de brott, som hertig Karl
341
Ernst Benedikt
Eugen av Wiirtemberg begått. Här visar Schiller ett :.Civilkurage:.,
som jag skulle önska många av vår tids författare. I en kammartjänares mun lägger han folkets förbannelser inför furstens slöseri
och den infama handeln med människors liv och frihet. Han ställer
sin egen härskare vid skampålen genom att fördöma hans »Mätresswirtschafb, hans utpressningsmetoder för att säkra sig nya offer
till sitt harem. Denna glödande appell mot tyranniet är så aktuell,
att stycket kommer att uppföras inte bara i Wiens Burgteater utan
även under festspelen i Salzburg i samband med Schillerjubileet.
Det var en av de mest rörande episoderna i Schillers liv att i det
ögonblick när alla svek honom, och han befann sig i största elände,
kom räddningen från Norden, från ett för honom helt okänt land.
I Danmark hade man bildat ett slags Schiller Gemeinde. En medlem
av detta samfund, den berömde danske skalden Jens Baggesen, föranledde den danske statsministern greve Schimmelmann och arvprinsen av Holstein-Augustenburg att ge Schiller ett årligt understöd av l 000 riksdaler under tre års tid. Schiller, som till följd
av umbäranden varit svårt sjuk och förblev sjuklig hela sitt liv,
göt ymniga tårar av tacksamhet och glädje över gåvan. Tack vare
denna gåva kunde schiller i lugn och ro fördjupa sig i den kantska
filosofien och sina historiska studier. Allt vad han sysselsatte sig
med gav genast anledning till ny produktion. Hans filosofiska avhandlingar bär vittnesmål om en strävan att så att säga uppmjuka
Kants filosofi. En av Schillers vänner, Gottfrid Körner, bjöd honom
till sitt gods och gav honom den »buen retiro», som den fattige, och
överspände författaren så väl behövde. Under dessa förhållanden
kunde han skriva 30-åriga krigets historia och nederländska revolutionens historia, som ännu idag är en fängslande lovsång till frihetshjältarna greve Egmont och prinsen av Oranien. En tysk historiker,
professor Buchwald, som har skrivit den modernaste Schillerbiografin, berättar om hur förvånad han blev att vid noggrann undersökning finna vilket väldigt material schiller har granskat för dessa
två och andra historiska alster.
Hos Körner lärde schiller också känna och uppskatta antiken.
»Don Carlos», hans nästa verk, visar ett nytt skede i hans poetiska
gärning. Detta drama saknar de smaklösa överdrifter, som vi finner
i hans ungdomsverk. Konflikten mellan fader och son, mellan kung
Filip, den grymme förtryckaren i inkvisitionens anda, och markis
Posa är en världskonflikt mellan despotism och frihet, mellan medeltidens mörker och den nya epokens ljus. Visst verkar handlingen
virrig, men det äkta patos, som besjälar verserna, är odödligt. Det
342
J:
Friedrich Schiller
är redan den mogne Schiller, som förenar det mänskliga med det
historiska, realismen med idealismen. Därför har »Don Carlos» blivit
liberalismens evangelium, och ännu 1848 års revolution, den minst
blodiga i världshistorien, gick i dess anda.
Under sin vistelse i Weimar utvecklade och fördjupade Schiller
sitt geni under inflytande av vänskapen, man kunde säga den intellektuella förbrödringen med Goethe. Goethe och schiller har blivit
föremål för många jämförelser, ehuru Goethe själv sade med ett
stänk av oförskräckt uppriktighet: I stället för att jämföra oss båda
borde tyskarna vara hänryckta över att ha två sådana karlar. Goethe
kom från betraktande av naturen, från erfarenheten fram till ideer
såsom om urplantan, om varelsernas metamorfos och om färgernas
hemlighetsfulla väsen. schiller kom från motsatt pol, från filosofiska abstraktioner fram till en allt mer påtaglig uppfattning av
verkligheten. Goethe, så trodde sig Schiller kunna definiera skillnaden, var i grund och botten naiv, medan han själv var sentimental
i den meningen, att han reflekterade mycket mera över konstverkets
innebörd än Goethe. Men trots dessa motsättningar, eller kanske
just tack vare dessa, utvecklade sig en i litteraturhistorien väl enastående samverkan av två genier. Goethe har själv högtidligt förklarat, att det var Schiller, som åter hade gjort honom till poet.
Schiller å andra sidan utvecklade sin fantastiska förmåga till inlevelse i helt främmande miljöer. Nästan varje europeisk nation
fick sitt drama: Tyskland jättetragedien »Wallenstein», England
»Maria Stuarb, Frankrike »Jungfrun av Orleans», Italien »Bruden
av Messina», Ryssland det storartade fragmentet »Demetrius» och
Schweiz »Wilhelm Tell».
schillers poetiska mognad korresponderar också med ett växande
konservativt sinnelag under intryck av den franska revolutionens
urartande. I ett märkligt brev till hertigen av Augustenburg yppar
han sin djupa besvikelse över franska revolutionen och utvecklar
sin övertygelse, att människorna än så länge ej är mogna för självbefrielse. Detta tema har han också tagit upp i den stora dikten
»Klockan», som blev kanske den populäraste av Schillers dikter.
Som så många andra, som med begeistring hade hälsat omstörtningen i Frankrike i dess begynnande skede, skrämmes han av
massakerna och pöbelväldeL Han ser inga andra medel till mänsklighetens befrielse än kulten av det sköna och bildningens spridande.·
Det är hans etiska och estetiska bekännelse, som också kommer till
uttryck i en skiss till en stor dikt »Von deutcher Grösse». Där utvecklar han tanken, att Tyskland, som just hade blivit förödmjukat
343
Ernst Benedikt
och delats av Napoleon, endast genom kulturella och konstnärliga
bragder kunde rädda sin makt. Han vet att tysken saknar engelsmannens vältalighet och politiska visdom. Han känner också fransmännens överlägsenhet i livsstil, i espri och grace, men han tror,
att tyskarna trots detta kan nå högre än dessa folk. De har nämligen anammat alla de främmandes talanger utan att förlora sin
egenart. Idealisten Schiller trodde, att iden skulle bli mäktigare än
verkligheten. Han trodde, som för övrigt även Goethe, att kulturella
krafter kunde ersätta makten. Goethe avsåg att sammankalla de
mest framstående inom Tysklands andliga liv till ett slags kulturkongress för att dryfta frågan, hur Tysklands konstnärliga och intellektuella ställning i världen skulle kunna bevaras. Det är tyska
folkets största tragedi, att deras genier av allt sitt hjärta föraktade
politiken. schiller tog avstånd från alla politiska och nationella rö-
relser. Men trots detta har Schiller vid slutet av sitt poetiska skapande visat, att hans poesi kunde direkt påverka människornas
åsikter. Den nationella frihetsappellen i »Jungfrun av Orleans» och
»Wilhelm Tell» var säkert högst verksam under Napoleon-krigens
dagar.
Vid utformandet av »\Vilhelm Tell» var Schiller hänvisad till
källor som gamla krönikor och Goethes mycket livaktiga berättelser.
schiller hade aldrig besökt Schweiz – han kände endast några delar
av Tyskland. Trots detta har Wilhelm Tell blivit schweizarnas nationaldrama. Jag har själv varit vittne till, hur hela publiken högtidligt reste sig i teatern, när Rutli-edens ord framsades. Så blev
Schiller, som föraktade politiken, ändå på nytt frihetens banerförare i kampen för det nationella oberoendet.
Återverkningarna av hans livsgärning – schiller dog redan vid
46-års ålder – var högst betydelsefulla. Vem som läser Tegners
dikter förnimmer inte schillers inflytande, hans ädla intellektuella
hjärtlighet? I Erik Gustav Geijers alla historiska skrifter är Schillers
högtflygande idealism igenkännlig. Inspirerad av Schiller har Wilhelm von Humboldt reformerat de tyska universiteten. Hans evigt
ungdomliga schwung besjälar alla frihetsrörelser i Tyskland och
Österrike. Även i våra dagar är schiller den mest uppförde auktorn
på tyska och österrikiska scener, oaktat att vår generation blivit
desillusionerad och därför är misstrogen mot allt patos och all idealism. Men alla de konflikter, som Schiller framställde på »die Bretter,
die die Welt bedeuten» har vi ju fortfarande att brottas med. Friheten är inte något, som vi kan betrakta som säker andlig egendom,
och stormen mot tyranniet pågår än idag.
344
Friedrich Schiller
För Tyskland är Schillers heroiska liv en varning och en tröst.
Han var på rätt väg, när han menade, att Tysklands storhet var
oberoende av landets politiska kraftutveckling. Aldrig skulle Tyskland och hela världen ha drabbats av ett sådant sammanbrott, om
tyska folket hade följt i Schillers och Goethes fotspår.
Med rätt har Goethe i sin underbara poetiska minnesruna över
den hädangångne skrivit verserna:
Dann hinter ihm in wesenlosen Scheine
lag, was uns alle händigt, das Gemeine.
Att en så ren och ädel människa, trots alla hinder, kunde höja sig
till odödligheten, är en tröst och en förebild för vår tid.
345

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner