Print Friendly

Friedrich Meinecke i svenskt kulturliv

Av Redaktionen | 31 december 1943


1943


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

FRIEDRICH MEINECKE
I SVENSKT KULTURLIV
NÅGRA PRINCIPIELLA SYNPUNKTER
Av Dr. phil. ERICI-l WITTENBERG, Lund
I.
FRIEDRICH Meinecke intar utan tvivel en rangplats bland de
moderna historiska tänkare, som sökt klargöra den europeiska kulturens grundvalar och hävda dess enhet. Född 1862 växte han upp
under Bismareks glansperiod efter det Tyska rikets grundande
1870. Först vid mogen ålder såg han skuggsidorna av Bismareks
riksbyggnad och kritiserade dem. Bismarck var realpolitiker. Då
han ägnade sig åt samtidens politiska problem, bestämdes han av
saklighet, ansvarskänsla och kylig kalkyleringsförmåga. Men hans
politik har inte den vida horisont och den universella inställning,
som var kännetecknande för den preussiska politiken under reformperioden mellan 1807 och 1813? utan är inriktad på omedelbara
framgångar. Redan under det tysk-franska kriget påvisade Renan
i sin brevväxling med David Friedrich Strauss den spricka som nu
uppstått mellan den tyska idealismen och den hårda realpolitiken.
Renan talade om två slags Tyskland, om två själar, som dväljas
i detta land. I Schweiz bedömde Jakob Burckhardt det nya riket
med djup skepsis och pessimistiskt allvar. Enligt hans åsikt är
storstaten städse inställd på maktpolitik, benägen att undertrycka
småstater och utan förståelse för andliga kulturvärden. Heinrich
von Treitschke och J. G. Droysen, Meineckes lärare, hade visserligen med entusiasm hälsat grundandet av riket och gillade i det
stora hela Bismareks utrikespolitik, men betraktade dock med sorg
den inrikespolitiska utvecklingen. Arbetarklassens uppstigande,
socialismens klasskampsteorier, industrialiseringens fortskridande
ingåvo Treitschke allvarliga farhågor för framtiden. Djupt förankrad i den tyska idealismens och klassicismens värld tror
Treitschke med Herder, Fichte och Ranke på Europas kulturenhet.
Treitschke förkastade strängt och lidelsefullt en brutal maktmoral
542
Friedrich Meinecke i svenskt kulturliv
i folkens inre och yttre liv, men han skilde på privat- och statsmoral, vilken sistnämnda i första hand måste vara betänkt på
statens självständighet och suveränitet. Av dessa skäl ogillade
Treitschke skarpt att Bismarck störtades och den tyska ledningen
obetänksamt övergick till imperialistisk maktpolitik.
De sista årtiondena på 1800-talet präglades av imperialismen:
storstaternas medvetna strävan att förvärva utomeuropeiska kolonier för att därigenom uppnå rangställningen av världsmakter.
Denna imperialistiska tendens framkallar i Tyskland djupa farhå-
gor hos de ledande historikerna på Bismareks tid. Treitschke,
Sybel och Dove se i dessa strävanden ett naturalistiskt förytligande
av statslivet, en triumf för den brutala makt- och kamptanken
i folkens liv och deras ömsesidiga relationer. Kulturen själv började också komma i skarp motsättning till idealismen; den fann
sitt uttryck i den blinda tron på naturvetenskapens befriande budskap och anammade kritiklöst Darwins lära om »kampen om tillvaron», som utan vidare överfördes till det politiska planet. För
att försvara de imperialistiska tankegångar, som gjorde sig gällande överallt och i Tyskland mynnade ut i den alltyska rörelsen, i
England i Joe Chamberlains utrikespolitik, i Ryssland i panslavismen och i Frankrike i återupplivandet av revanschtanken och
bildandet av »Action franc:aise», stödde man sig gärna på rasläran;
den bestyrkte människornas olikhet, framhävde skillnaden mellan
herre- och slavfolk och förnekade människosläktets enhet. Till
följd av detta politiska förytligande hänvisade man gärna till
naturfaktorer, t. ex. ett lands geografiska läge, för att motivera
nödvändigheten av en ohämmad maktpolitik. Gobineaus aristokratiska raslära översattes 1898 till tyska och litet senare utkom Houston S. Chamberlains »Grundlagen des neunzehnten J ahrhunderts»,
en skrift, som utmynnar i en apoteos av arierna som herreras. På
denna brokiga grund baserade Chamberlain de ariska folkens anspråk på världsherravälde.
Historievetenskapen förblev inte oberörd av maktpolitiken. På
1880-talet kom det till en häftig polemik mellan Dietrich Schäfer
och Eberhard Gothein. Frågan ‘gällde i främsta rummet statens
eller kulturens primat i det historiska händelseförloppet. Början på
1890-talet präglades av diskussionerna· om Lamprechts: »Deutsche
Geschichte». Här frågade man sig, om de ekonomiska faktorerna
äro avgörande i politiken, om massan eller personligheten bestämmer den historiska utvecklingsgången. Alla dessa debatter ge prov
på tidens förändrade grundstruktur. Man strävar efter en tillför- 543
.!f’ .••
. ,·,.~::
..,….· ·;·.~………—-
Erich Wittenberg
litlig kunskap om den empiriska verkligheten och bestrider ideernas självständiga betydelse för historien.
Redan under Bismareks tid ha alla problem dykt upp, som skulle
sysselsätta den kommande generationen: frågan om historiens uppgifter som vetenskap, problemet om nationen och nationalismen,
och slutligen frågan om de drivande krafterna i den moderna utvecklingen och statens ställning som makts-, rätts- eller kulturstat. Hur har nu Meinecke ställt sig till dessa frågor~
För Meinecke är det ett centralproblem, hur en brygga skall slås
över klyftan mellan Tysklands politiska och kulturella liv. Alla
Meineckes forskningar kretsa kring denna fråga. I »Das Zeitalter
der deutschen Erhebung» (1906) – ett verk som behandlar Tysklands andliga och politiska historia under Napoleons tid – visar
Meinecke, att det går att finna beröringspunkter mellan politikens
hårda värld och kulturens milda sfär. Enligt hans uppfattning låg
denna epoks storhet däri, att ande och politik hade funnit varandra.
Den tidens stora statsmän voro helt genomsyrade av klassicismens
diktning och idealismens filosofi. De ledande diktarna och skriftställarna i det politiskt splittrade och förfallna Tyskland ha, som
han bindande bevisar, fått betydelsefulla impulser genom förnyelsen av det tyska statslivet Det problem, som behärskar denna
period av Tysklands historia, är emellertid enligt Meinecke varje
folks problem, om det håller på sin inre och kulturella självständighet. Overallt kommer det an på om en nations politiska liv stö-
der det kulturella och om de träda i intim beröring med varandra.
De tankar, Meinecke här väcker till liv, tillämpas i hans arbete
»Weltbiirgertum und Nationalstaab (1908) på den tyska utvecklingen under 1800-talet. Hos honom dyker här för första gången
upp den distinktion mellan »kulturnation» och »statsnatiom, som
sedan ingått i europeisk historieskrivning. Meineckes uppfattning
gör rättvisa åt det kulturella livets autonomi. Han antar på grundval av den historiska erfarenheten, att endast medvetandet om en
inre kulturell gemenskap kan skänka de med en stat införlivade
nationella minoriteterna en djupare känsla av samhörighet. Han
påminner om att det politiskt sönderdelade Tyskland i början på
1800-talet bildade en kulturell enhet, då det bekände sig till klassicismen och idealismen. Samma sak gäller för Italien, vars rikt
facetterade litteratur och konst sammansmälte italienarna, långt
innan de blevopolitiskt enade. Enligt Meineckes åsikt ha de nationella minoriteterna rätt att leva sitt eget nationella liv, bevara
sina språkliga särdrag inom ramen av en politiskt enad stat och
544
~; .. -~ ·————–~~——————-
Friedrich Meinecke i svenskt kulturliv
åtnjuta dennas fulla skydd. I senare arbeten har Meinecke protesterat mot alla försök aft med tvång och våldsamma medel inskränka eller upphäva de nationella minoriteternas rättigheter.
Dessa synpunkter stå för övrigt i full överensstämmelse med den
skarpa kritik, som Hans Delbriick, Meineckes fackkollega, med
orubbligt mod riktade mot den nationella tvångspolitik, som bedrevs mot polacker, danskar och elsass-1othringar i Wilhelm II:s
Tyskland. Meinecke anser, att det nationella problemet bäst löses,
om stat och nation finna varandra. Däremot finner han inte, att
varje nationell minoritet bör ha en egen stat utan att samvetsgrant
pröva, om den över huvud taget är politiskt och ekonomiskt livskraftig. En extrem nationalism skulle upplösa den europeiska
kulturenheten, leda till ständiga krig och medföra en oanad splittring av Europa i livsodugliga småstater. Däremot är frihet och
trygghet för de nationella minoriteternas kulturliv en förutsättning för den västerländska kulturen. Meinecke betonar, att svårigheten i det tyska problemet ligger i att anda och politik, stat och
kultur ännu stå isolerade emot varandra.
I sitt betydande arbete efter förra världskriget »Die Idee der
Staatsräson in der neueren Geschichte» (1924) visar sig Meinecke
som en äkta humanist. Han kritiserar med bitande skärpa makttanken, som under den sista generationen uppträtt i form av kapitalism, militarism och nationalism. Även om det, enligt Meineckes
pessimistiska, men genom historisk erfarenhet bestyrkta analys,
är omöjligt att någonsin helt utrota de stora staternas naturliga
maktbegär, så är det ändå ett nödvändigt ideal att hjälpa rätten till seger i staternas inre och yttre relationer. I full överensstämmelse med Ranke, Treitschke och J. G. Droysen håller
Meinecke fast vid axiomet, att statslivet står under det sedliga bedömandets stränga kontroll. Han skärper t. o. m. detta axiom,
genom att avvisa den principiella skillnaden mellan privatmoral
och statsmoraL I essäsamlingen »Staat und Persönlichkeit», som
kom ut 1933 just då den nationalsocialistiska revolutionen börjat,
håller Meinecke fast vid det andliga livets autonomi och bestrider
i enlighet därmed, att staten har rätt att ingripa i kulturlivet med
våldsmedel. Han medger visserligen, att konst, religion och vetenskap utvecklas inom statsramen, men betonar eftertryckligt, att
de nå långt över den gränsen och lyda sina egna lagar.
För historien som vetenskap gäller enligt Meinecke Rankes
objektivitetskrav. De historiska företeelserna måste begripas ur
deras egna förutsättningar. Men endast när historieskrivaren om- 545
Erich Wittenberg
fattar sitt föremål med medkännande förståelse, kommer han till
en djupare insikt. Meinecke förkastar historien som stridslysten
kamplära i politikens slavtjänst.
Höjdpunkten i Meineckes skapande utgör »Die Entstehung des
Historismus» (1936). Här uppträder han till försvar för det historiska tänkesätt, som utvecklar sig i det europeiska kulturlivet på
1700-talet och i början av 1800-talet hos Shaftesbury och Leibniz,
hos Voltaire, Montesquieu och Hume, hos Möser, Herder och
Goethe. Liksom Ranke i sin »Geschichte der romanisch-germanischen Völker» rullar upp de politiska händelser, som bidragit till
denna folkgrupps samhörighet, så utforskar Meinecke de andliga
orsakerna till deras gemenskap. Han fastställer, att den västerländska kulturenheten vilar på personlighetstanken, frihetstanken
och mänsklighetstanken: Nationerna äro överindividuella personligheter, som befrukta och stödja varandra under ömsesidigt utbyte
av den för dem egendomliga kulturen. Frihetstanken betyder folkens självständighet utåt och inåt. J u fastare de inre frihetsrättigheterna äro rotade i ett folk, desto mera kommer det att respektera
andra folks rätt att leva. Mänsklighetstanken slutligen innebär att
alla folk, som tillhöra en kulturkrets, ha gemensamma grundtankar
i religion, vetenskap och litteratur, vilket möjliggör en levande och
inre kontakt mellan dem. Meinecke påvisar övertygande, att historismens ursprung och utveckling är engelsk, fransk och tysk kulturs stolta gemensamma verk.
IL
För att kunna visa vilken inverkan Meinecke haft på svenskt
kulturliv måste vi i första hand göra klart för oss, huruvida det
fanns förutsättningar i Sverige att förstå hans uppfattningar på
ett kongenialt sätt. Först och främst böra vi då undersöka, vilket
intryck Bismareks grundande av tyska riket gjorde i Sverige. Det
gäller icke att taga reda på de tillfälliga, flyktiga yttringar, varmed folket gav luft åt sin ytliga uppfattning, utan endast, hur omdömesgilla och kunskapsrika personligheter ställt sig till denna
fråga. Bland de män, som ventilerat det tyska problemet med djup
förståelse och mogen omdömesförmåga, är Hans Forssell en av de
främsta. Omkring en månad efter det franska nederlaget vid
Sedan i oktober 1870 offentliggjordes hans uppsats »Tyskland,
Frankrike och Sverige» i »Svensk Tidskrift». I denna artikel be- 546
Friedrich Meineeke i svenskt kulturliv
traktar han förberedelsen till Tysklands enande icke bara som ett
tyskt utan som ett europeiskt problem. Det tysk-franska kriget är
i Forssells ögon en naturlig följd av den franska imperialism, som
ger hela århundradet dess prägel, och som var ett ständigt hot mot
den tyska självständigheten. I ett enat tyskt rike, som ter sig som
en historisk nödvändighet, har man från nordisk synpunkt endast
att se en fördel. Nationalitetsproblemet pockar energiskt på uppmärksamhet, såsom Forssell påvisar. Däremot ställer han en dyster prognos för en politik, som tilldelar varje nationalitet, hur liten
och obetydlig den än är, en egen stat. En nationell minoritet bör
visserligen tillåtas att utveckla sig i frihet inom ramen för en
större stat, men den bör icke göra anspråk på politisk makt. Som
varm patriot fördömer Forssell i detta sammanhang Tysklands
handlingssätt mot Danmark år 1864. Vidare profeterar han, att
Tysklands framtid beror på en måttfull Europa-politik, som tar
hänsyn till folkens rättigheter och använder all sin energi för att
i en anda av frihet uppbygga den senare riksförfattningen. Europas
enhet och fredliga framtid äro enligt honom beroende av dessa
ideers genombrott och seger. I detta sammanhang förkastar Forssell skarpt Frankrikes imperialistiska maktpolitik, som under sken
av att vilja befria nationaliteterna endast söker tillgodose sin egen
imperialism. På samma gång bekänner sig Forssell avgjort till
Rankes objektivitetsståndpunkt, som bör vara en ledstjärna för
all historisk forskning. Med visionär blick förutspår han, att ett
Tyskland, som bedriver världsherraväldepolitik och vill behärska
Europa efter Napoleons föredöme, kommer att lida skeppsbrott,
förstöra sin självständighet och upplösa den västerländska kulturenheten. Napoleon III:s nederlag är för honom ett varningstecken för det oundvikliga sammanbrottet för varje krass maktpolitik
på dessa vägar. I sin polemik med Buckle, varunder han ger prov
på sin noggranna kännedom om den tyska historieskrivningen, bevisar han omöjligheten av att tillämpa ett ensidigt naturvetenskapligt åskådningssätt på historiens rikt facetterade liv. Hans ideer
stå här i fullständig överensstämmelse med Sybels, Droysens och
Treitschkes tankevärld. Korteligen: Forssell är övertygad om
historiens självständighet som vetenskap. Han ansluter sig till
Rankes objektivitetsideal och bekämpar imperialismen av princi’p.
Han visar sig skeptisk mot en politik, som har till program en
rent politisk lösning av nationalitetsproblemet, men bejakar däremot nationaliteternas kulturella självständighet och deras politiska enande, för så vitt detta inte spränger Europas politiska och
547
~· . •/________…….__.,~–
Erich Wittenberg
kulturella enhet. I övrigt vänder han sig med skärpa mot varje
tvångspolitik gentemot nationella minoriteter.
I fullständig samklang med Forssells uppfattning ser Viktor
Rydberg i Tyskland den sanna borgerliga och religiösa frihetens
land, vilket samma blod, samma intressen och historiska minnen
förbinda med Norden. Det är betydelsefullt för vårt sammanhang,
att Rydberg här bestämt påpekar, vilken roll kulturella faktorer
spela för att stärka relationerna och förståelsen de olika folken
emellan. Liksom Forssell fördömer även Rydberg principiellt en
brutal maktpolitik, som fördunklar rättstanken och endast bygger
folkens säkerhet på godtyckliga avgöranden med vapnens makt.
Såsom utgivare av »Svensk Tidskrift» utövade Forssell en renande och upplyftande verkan på Sveriges offentliga liv. I den
intima förtrogenheten med tyskt kulturliv, den öppna blicken för
svårigheten att lösa det tyska politiska problemet och den nära
anslutningen till Rankes objektivitetskrav ligga de väsentliga
förutsättningarna för en djupare förståelse för Meinecke i svenskt
kulturliv.
I motsats till dessa vidsynta mäns tankevärld stod tidsandan.
Den allmänna opinionen hade stelnat i naturvetenskapligt åskådningssätt ända in i de yngre akademikernas kretsar. Darwins
väckande skrifter, Milis utilitaristiska läror, Brandes’ moderna
ideer motsvarade, såsom t. ex. Axel Herrlin och Georg Andren närmare ha påpekat, helt tidens smak. Mot denna tidsanda stredo
Harald Hjärne, Vitalis Norström ~ch Rudolf Kjellen. Dessa vända
sig med uddvass kritik mot den tidens utilitarism, kosmopolitism
och politiska radikalism.
Harald Hjärnestankar utgöra en lärorik parallell till Meineckes
inställning. Därigenom bevisas de kulturella ideernas släktskap
i båda länderna och deras räckvidd över staters trånga gränser.
Orsaken därtill ligger, såsom redan förut påpekats, i det besläktade ursprunget till deras världsåskådning. Såväl Hjärne som
Meinecke stödja sig på Ranke, båda se redan i det bismarckska
rikets problem den europeiska utvecklingens framtida frågor.
Vilka rötter Hjärnes tankevärld har i svensk kulturtradition kan
inte undersökas närmare här. Hjärne delar emellertid, som han
antyder i »Lånade fördomar», 1901, helt Forssells åsikter beträffande de tyska förhållandena. Forssell å sin sida var en lysande
kännare av den tyska historielitteraturen. Liksom Droysen, Meineckes lärare, ogillar han metoden att tillämpa ett naturvetenskapligt betraktelsesätt på historien. Hjärne går helt i Forssells och
548
Friedrich Meinecke i svenskt kulturliv
Droysens fotspår. I sina uppsatser »Om politiska omdömen i historien» (1886), »Gustaf Adolfs minne» (1892) och »Historiska världsbilder» (1902), betonar Hjärne, att historikerns personlighet bestämmer räckvidden av hans historiska horisont. Endast den djupt bildade människa, som förmår fatta historiens mångskiftande företeelser på ett kongenialt sätt, kan göra full rättvisa åt det historiska livet, när hon förenar grundliga källstudier med varm humanitet. Denna uppfattning präglar Hjärnes hela produktion.
Den är också karakteristisk för Meinecke, som motiverat den i nära
anslutning till den filosofiska forskningens resultat, bl. a. hos
Dilthey, Spranger, Litt och Tröltsch. Vi måste göra klart för oss,
i vad mån denna gemensamma grunduppfattning kommer till uttryck i Hjärnes och Meineckes verk.
I full överensstämmelse med Ranke bejakar Hjärne obetingat
den europeiska kulturenheten. Han påvisar redan 1889, hur denna
först gjort sig gällande i krigs- och traktatsrätten och sedan huvudsakligen har kommit till synes i de kultur- och rättstankar, som
framträtt i folkens ömsesidiga relationer. Enligt Hjärne kan ett
om sig självt medvetet folk, en folkindividualitet, också erkänna
andra folks karaktär och existensberättigande. All den begränsning
till trots, som vidlåder allt mänskligt liv, mötas dock folken i den
gemensamma stolta bekännelsen till sanningen. Kriget, i och för
sig en naturvidrig företeelse, kan likväl främja mänsklighetens sak,
om det hjälper rätts- och kulturtanken till seger. Ty folkens främsta uppgift är att vårda kulturen under oförtrutet arbete i mänsklighetens tjänst. Den sanna kosmopolitismen är ett resultat av fördjupad fosterlandskärlek, som vördar traditionen, respekterar pieteten för det förgångna och klargör kontinuiteten i ett folks historia. I »Karl XII» försvarar Hjärne år 1897 – alltså redan mitt i
imperialismens tidsålder – småfolkens existensberättigande på
grund av vägande kulturella skäl, alldeles såsom Bunkhardt. Den
store historikern frågar: »Hvad vore våra dagars Europa utan
t. ex. Nederländernas och Portugals forna insatser för att ej tala
om Italien och Sp,anien, som helst vilja gå i slang med de ‘stora’h
Hjärne betonar eftertryckligt, att man måste akta sig att blint
beundra storstaterna. Kulturfolkens rang bestämmes, efter vad
han säger, aldrig av kvantitativa mått, såsom befolkningssiffror,
härens styrka på krigs- och fredsfot eller liknande företeelser.
Ett folks insats för det europeiska kulturarbetet är allenast avgörande för dess existensberättigande.
På denna grundval kritiserar Hjärne skarpt en fatalistisk histo- 549
.'(.. ‘i.id..• ‘1– -c._. ·’f;_.,
F
Erich Wittenberg
rieuppfattning, som antar, att endast ytliga faktorer bestämma ett
folks utvecklingsgång. Vidare vänder sig Hjärne med vägande
argument mot en pragmatisk inställning, som bedömer ett folk
efter dess politiska framgång. En höjdpunkt når Hjärne med sin
mästerliga kritik av nationalismen år 1899. Han jämför nationalismen med de stora religiösa kriserna, stridigheterna och krigen på
1400- och 1500-talet. Man måste dock ha klart för sig, att »i varje
folks utveckling numera den allmänna kulturen är en långt starkare makt än varje folks särskilda insats». Nationaltankens gräns
ligger i uppgiften att upprätthålla den europeiska kulturenheten.
Nationalitetsrörelsen har, såsom Hjärne framhåller, visserligen
genom Tysklands och Italiens enande skapat förutsättningar för
deras politiska och kulturella självständighet men å andra sidan
också förstört nederländarnas och belgiernas förening och ifrågasatt Österrikes sammanhållning, som bildar en förutsättning för
Europas enhet. Slutligen har den väckt till liv den ryska nationalismen, som i grunden hotar Europas kultur.
Redan tidigare, år 1898, hade Hjärne proklamerat att varje försök att föra det rikt förgrenade historiska livet tillbaka till en enda
faktor, såsom man t. ex. gör på grundval av en naturalistisk raslära,
är en ödesdiger villfarelse. Att människans fysiska struktur motsvaras av hennes karaktär anser Hjärne som ett fullständigt misstag. Likaså förkastar Hjärne teorien, att folkens karaktär vilar
på rasen. Dessa tankegångar hos ~järne äro i dag mer än någonsin
av en brännande aktualitet. För övrigt hade han redan 1893 utrett
sin statsuppfattning närmare. Han ansluter sig till kulturstatsteorien, som innesluter rättsstatsidealet. Religion, konst, vetenskap
och litteratur utveckla sig enligt sina egna lagar inom statens ram.
Deras verkan sträcker sig dock långt utanför dennas trånga gränser. I Hjärnes delvis redan då men även långt senare publicerade
studier om den moderna imperialismen och om Rysslands historiska
utveckling tillämpar han läran om nationerna som överindividuella personligheter på dessa länder. Deras särpräglade förhållanden utreder han i en mästerlig analys, som på så sätt gör rättvisa
åt de politiska och andliga förhållandena. Alla förfallstecken till
trots framhäver han i sina ryska studier Rysslands ännu obrutna,
outtömliga livskraft och betonar med eftertryck frihetstankens
betydelse för den engelska kolonialpolitiken. Han tillråder en fredlig politik mot Ryssland och anbefaller ett främjande av de ekonomiska relationerna mellan Sverige och Ryssland.
Jämföra vi nu Hjärne och Meinecke, så är deras inre släktskap
550
A’ •
Friedrich Meinecke i svenskt kulturliv
iögonfallande. De mötas i kampställningen mot imperialismen, i
bedömandet av nationalitetsfrågan, i den klara bekännelsen till
kulturstaten på rättens fasta grund, i uppfattningen om historieforskningen som självständig andevetenskap och slutligen i det
obetingade hejakandet av den västerländska kulturenheten. De
äro bröder i anden. Meineckes verk synes oss stå i inre samband
med Hjärnes ideer, som han utvecklar närmare och för vidare.
Hjärneskritik av nationalismen i slutet av förra århundradet motsvarar Meineckes skarpa vidräkning med imperialismen, militarismen och kapitalismen i: »Die Ideeder Staatsräson» (1924). Hjärnes
tankegångar om den andliga kulturens betydelse för ett folks utvecklingsgång träder oss till mötes i Meineckes: »Weltbiirgertum
und Nationalstaat» (1908). Hjärnes fasta övertygelse om de europeiska folkens inre samhörighet finner sin betydelsefulla motivering och tolkning i Meineckes »Die Entstehung des Historismus»,
1936. De båda forskarnas arbeten stå alltså i ett nära inre samband
och komplettera varandra. Båda begagna sig också av samma
historiska måttstock. Folkens världshistoriska rangställning bestämmes enligt deras åsikt av den kulturella insatsen för den kulturkrets, till vilken de höra.
Den beundransvärda överensstämmelse, som i det stora hela faktiskt föreligger mellan Hjärne och Meinecke, finner sin förklaring
i deras gemensamma andliga härkomst, d. v. s. i deras förankring
i humanismens värld. Vad deras relationer till varandra beträffar,
hade Meinecke, så vitt jag vet, ingen kännedom om Hjärnes verk.
A andra sidan är det säkert, att Hjärne som framstående kännare
av den tyska historiska vetenskapen har varit väl förtrogen med de
av Meineckes skrifter, som utkommit före år 1922, då Hjärne dog.
Om han inte nämner Meineckes namn i sina arbeten, så torde orsaken vara den att Hjärne, som var 14 år äldre än Meinecke, först
hade utvecklat de ideer, som även finnas hos Meinecke. Det är
också tänkbart, att Hjärne ansåg det onödigt att närmare gå in på
Meineckes uppfattningar, då ju båda i alla väsentliga historiska
frågor stodo på samma grund. Det nära sambandet mellan Hjärnes
och Meineckes världsåskådning är dock ett talande bevis på de
förutsättningar, som tidigare ha funnits i Sverige, att göra rättvisa
åt den tyska idealismens tankevärld;
551
.·;t··jj·· ……_ . .)
-~—————————–
Erich Wittenberg
III.
Rikta vi nu blicken på Rudolf Kjelh3n, så träda vi här in i en
helt annan värld. Som vi tidigare antytt, stod Kjelh~n liksom
Hjärne i skarp motsats till den utilitaristiska tidsandan; även han
kände sig stå i stor tacksamhetsskuld till idealismens livssyn.
Redan här framträder dock tydligt en märkbar skillnad mellan
dem bägge. Medan Hjärne med strikt konsekvens och logik hävdar
historiens självständighet såsom vetenskap, står KjellE~n under hela
sitt liv under det naturvetenskapliga tänkesättets inflytande. Därigenom får hans tankevärld en dubbeltydighet, som ständigt präglar hans forskningsarbete; än böjer han sig för en ensidigt naturvetenskaplig metodik, än vill han göra rättvisa åt det andliga livets
självständighet, vilket emellertid ej är möjligt med Kjellens förutsättningar. Denna ödesdigra oklarhet, som kännetecknar Kjellens
världsbild, ger förklaringen till att man kunnat bedöma honom så
helt olika. Så har man i hans statslära sett ett försök att rättfärdiga en brutal maktpolitik, men även ett bevis för hans dock i grunden idealistiska världsåskådning. Kjellen tillhör, såsom det redan
av den stora åldersskillnaden mellan Hjärne och honom framgår,
en yngre generation, som är mera realistiskt inställd till liv och
värld. Slutligen gör sig skillnaden gällande mellan Hjärne, historikern, och Kjellen, statsvetenskapsmannen.
Vari ligger nu kärnpunkten i ~jellens lära och dess samband
med tyskt andeliv och sålunda också med Meinecke’ Vad först
beträffar förutsättningarna för Kjellens tankevärld i svensk vetenskaplig tradition, så stod han under sina studieår under Oskar
Alins dominerande inflytande. Alin fann en stats väsen fullt uttryckt i dess författning, d. v. s. han förfäktade en rent juridisk
statslära. Efter sin lärares föredöme sysselsatte Kjellen sig först
huvudsakligen med problem ur Sveriges medeltida och nutida författningshistoria. Emellertid uppleverKjellende samtida politiska
händelserna med en seismografs känslighet. Maktsynpunkternas
starkare framträdande i politiken, Bismareks svängning till skyddstullpolitik från och med 1879, tidens stora sociala rörelser falla tidigt
inom Kjellens synfält. Imperialismen, som behärskar Europas politik under 1800-talets sista decennier, fångar hans livliga intresse.
Mot århundradets slut befattar sig Kjellen ingående med Ratzels
1897 utkomna bok: >lPolitische Geographie>l, som kräver en politisk
värdering av geografiska faktorer. Enligt Ratz~l, som Kjellen
ansluter sig till, är en stats geografiska läge avgörande för dess
552
·~·
Friedrich J!einecke i svenskt kulturliv
historiska utveckling, utgör alltså icke blott, som historikerna alltid antagit, en förutsättning för, utan en väsensfaktor i allt statsliv.
Samtidigt med dessa studier ägnar sig Kjellen ingående åt läsningen av den tyska politiska litteraturen och gör sig bl. a. noga
förtrogen med Dahlmanns, Droysens och Treitschkes skrifter. Vidare har Rankes skrift: »Die grossen Mächte» i hög grad fängslat
honom. Dessa djupgående tyska inflytelser medverka till Kjellens
ide att grundlägga en empirisk statslära, som kan komma till rätta
med de moderna politiska förhållandena. Det är, menar han, icke
nog, ja, alldeles omöjligt att med en ensidigt juridisk statsuppfattning allsidigt belysa statslivets mångfaldiga faktorer. I sin undersökning »Studier över Sveriges politiska gränser» (Ymer, 1899)
präglar han uttrycket »geopolitik». Redan förut hade han emellertid framställt sin grunduppfattning om det politiska skeendet i
sina uppsaser »Bismarck som uppfostrare» och »Nationalitetsiden»
– båda från år 1898. I dessa essäer finner man redan i deras grodd
alla de ideer, som äro typiska för hans kommande forskning. staterna äro, säger han, biologiska väsenden, som lyda lagen om kampen för tillvaron. Bismarck är i Kjellens ögon Europas störste
statsman, ja, all politiks store lagstiftare; hans betydelse ligger i
att han öppet och avgjort bekänt sig till blod- och järn-politiken
och till fullo insett politikens nödvändiga maktkaraktär. statspolitikens tyngdpunkt ligger enligt Kjellen i utrikespolitiken. En
sund stat visar sin styrka i en egoistisk makt- och intressepolitik,
som gör rättvisa åt dess befolknings tillväxt och dess berättigade
expansionssträvanden. Nationalitetsiden är för Kjellen århundradets kungstanke. De nationaliteter, som bevisa sin livskraft
genom att begära politisk enhet, äro existensberättigade. Kjellen
anlitar alltså i motsats till Forssell och Hjärne rent politiska argument för att rättfärdiga naionalitetsrörelsen. Städse i nära samarbete med tysk forskning – Kjellen har själv uppgivit, att han
grundligt och ingående studerat Meineckes verk – framlägger
han resultatet av sina forskningar i sin empiriska statslära huvudsakligen i följande verk: »Stormakterna» först på svenska 1905 i
två band, senare utvidgad till fYra band, på tyska i ett band 1914,
»1914 års ideer», och »Staten som livsform», 1917 på tyska, »Världskrigets problem», 1916, och den omarbetade upplagan av »Stormakterna» på svenska i ett band 1920. Kjellens ideer beaktades
noga i Tyskland, emedan hans verk utom på svenska också samtidigt utkommo på tyska.
Innan vi pröva Meineckes och Kjellens ömsesidiga relationer,
553
39-43766. Sven87c Tidskrift 1943.
.,t··~· ··~
Erich Wittenberg
gäller det att i korthet skissera upp den teoretiska bakgrunden till
Kjellens politiska åskådning. Staten är för honom en biologisk
organism. I organismtanken kommer till uttryck att individerna
helt uppgå i statshelheten, och att de olika enskilda staterna bilda
självständiga livsenheter, som isolera sig från varandra. Med
dessa förutsättningar öva_r Kjellen en lidelsefull kritik mot liberalismen och förfäktar på samma gång iden om statslivets autarki.
Vidare är enligt honom uttrycket »organism» förträffligt ägnat att
skarpt fixera det enhetliga i alla statsfunktioner. »Liksom vi sett
makter födas och växa genom naturligt urval under kamp för tillvaron, så ha vi också sett makter vissna och dö.» Ty statslivet
står för honom under tvingande naturlagar. Varje makt bildar den
politiska enheten av fem element, alltefter som den betraktas
ifrån geografiska, etniska, ekonomiska, sociala eller juridiska
synpunkter. Kjellen anser sin statsteori som en strängt objektiv
statslära, då den biologiska organismens begrepp icke är belastat
med några som helst subjektiva, godtyckliga värdeföreställningar.
Kjellen anser en stormakt vara en stat med stor ytvidd, som utrikespolitiskt har full rörelsefrihet och vars besittningar geografiskt
stå i ett fast inre sammanhang.
För att icke utsätta sig för kritiken att ha uppställt en rent
naturalistisk statslära, begagnar sig Kjellen i de stora europeiska
historikernas anda för staten även av sådana uttryck som »överindividuell personlighet», »andlig helhet», »sedlig-kulturell organism» o. s. v. Han åsyftar därmed att låta de andliga momenten
i statslivet komma till sin rätt. Därvid förbiser han dock fullständigt, att staten icke på samma gång kan vara en biologisk
organism och en sedlig-kulturell organism! I »Stormakterna», som
kan anses som ett huvudverk, framträda svagheterna i hans metod
i särskilt stark dager. Ehuru han själv just i sin statsteori tror
sig ha uttryckt det enhetliga i alla statsfunktioner, skildrar han
dock de olika faktorer, som enligt honom konstituera statslivet,
efter varandra utan att akta på deras inre sammanhang. Han betecknar statslivets enskilda faktorer blott såsom »element», som
man därmed också liksom i en kemisk förening måste kunna skilja
och isolera från varandra. Hur står detta i samklang med hans
teori om staten som en organism~ Fråga vi nu, vad som för Kjellen faktiskt är det avgörande momentet i stormaktspolitiken, så
visar det sig i sak nästan alltid, att den geopolitiska faktorn fäller
utslaget; efter den mäter han folkens livsanspråk, existensberättigande och världspolitiska rangställning och kommer därvid till
554
Friedrich Meinecke i svenskt kulturliv
godtyckliga värderingar, som stå i bjärt motsats till hans krav på
en rent empirisk, värdefri statslära. Så har t. ex. Kjelh~n – särskilt i »Stormakterna» och i »Världskrigets politiska problem» –
betecknat England som en dödssjuk statsbildning, framställt Ryssland som en rent imperialistisk makt, rättfärdigat de alltyska
planerna på världsherravälde, tillerkänt småstaterna blott en ytterst ringa betydelse och förkastat den skandinaviska samhörighetstanken. Väl har Kjellen efter krigets utgång i den sista från
honom härrörande upplagan av »Stormakterna» helt reviderat
sina slutsatser utan att dock därmed på något sätt medgiva sin
statsläras svagheter eller ens göra ett försök att ställa den på
annan grundval.
Fråga vi nu efter Meineckes ställning till Kjellen, så måste vi
bedöma den efter de grundläggande ideerna i Meineckes samlade
produktion. Härför är det icke nog att endast hålla sig till Meineckes »Die Probleme des Weltkrieges», som visar vissa spår av
krigsstämningen. Sambandet mellan Kjellen och Meinecke ligger
nära till hands. Båda äro, som vi tidigare i detalj påvisat, djupt
rotade i Bismarckstidens hårda realpolitik och väl förtrogna med
imperialismens brännande problem. Kjellen var, som vi ovan anmärkt, en utmärkt kännare av den tyska historieskrivningen. Dock·
förefinnes, vad de väsentliga förutsättningarna för deras skapande
beträffar, en grundskillnad mellan dem. Medan Meineckes hela
produktion i grunden utgör en vidräkning med makttanken, står
Kjellen själv under dennas bann. Vari ligger då enligt Meinecke
kärnan i Kjellens livsverk~ Meinecke överensstämmer med Kjellen
i att en juridisk statsuppfattning icke- får grepp om statslivets
reala faktorer och är ur stånd att allsidigt belysa statsproblemet.
Likaså instämmer han med Kjellen däri, att man skall taga tillbörlig hänsyn till det »geopolitiska» momentets historiska verkan.
Han medger likaså, att geopolitiska moment i politiken kunna
spela en större roll än etnografiska. Också framhåller Meinecke
det förtjänstfulla i att Kjellen har skänkt de ofta förbisedda utrikespolitiska faktorernas betyde.lse tillbörlig uppmärksamhet. Men
i övrigt är Meineckes grundinställning oförenlig med Kjellens.
Kjellens lära om staten som biologisk organism förmår enligt
Meinecke icke göra rättvisa åt statslivets andliga sida. Med knivskarp kritik anmärker han mot Kjellen, att det icke går för sig att
fullständigt skilja från varandra en natur- och en kultursida hos
staten och ändå av kulturen vänta sig ett mildrande och luttrande
inflytande på maktpolitiken. Dualismen i Kjellens lära är ur dess
555
…. lP” f
Erich Wittenberg
egna förutsättningar oövervinnelig. Meinecke går skarpt till rätta
med Kjellens historiska fatalism, som icke framträder i hans teori,
men väl i dess praktiska tillämpning.
Huvudfelet i Kjellens tankevärld ligger enligt Meinecke i hans
lära om staten som en biologisk organism. En sådan uppfattning
ställer hela statslivet utanför etikens sfär. Lyder enligt Kjellen
makternas biologiska livsdrift allenast livets hårda och tvingande
lagar, så blir därmed’ hela historien en ständig, måttlös, brutal
kamp för tillvaron, utan att det finns någon gräns för detta fruktansvärda maktspel. Då denna statslära är aetisk, faller därmed
på samma gång rättssynpunkten bort ur folkens uppgörelser. Med
stöd av Kjellens teori kan varje folk fullfölja vilka erövringsplaner
som helst under livsrättens täckmantel. En sådan teori kan, som
Meinecke träffsäkert påpekar, utnyttjas efter behag av varje stridande folk till dess förmån och är helt anpassad efter den europeiska imperialismens krav. Den rent politiska lösning av nationalproblemet, som Kjellen förfäktat, förefaller Meinecke i högsta grad
otillfredsställande. I motsats till Kjellen ansluter sig Meinecke i
denna fråga helt till den uppfattning, som tidigare i »Nationalismens århundrade» framlagts av Hjärne. Varje nationalitet skall
bevara sin kulturella egenart och fritt och obundet vårda sin andliga tradition inom den stats. gränser, till vilken den hör. Nationaliteterna böra endast i det fallet sammanfattas i en politiskt enad
stat, när det är fråga om livskraftiga statsbildningar, som icke på
något sätt hota eller störa Europas politiska och kulturella enhet.
Överensstämmelsen mellan Forssells, Hjärnes och Meineckes uppfattningar är här påfallande.
Vidare är Kjellens lära, såsom Meinecke framhåller, behäftad
med en betänklig svaghet, i det att den otillbörligt tränger i bakgrunden kulturens betydelse som sammanhållande band i de mellanfolkliga relationerna och därigenom försvårar folkens inbördes kulturella samarbete. Med stor ensidighet betraktar Kjellen
det som en livsnödvändighet för makterna att endast följa sin
naturliga expansionsdrift och därvid anse sig själva som högsta
självändamål. Den skarpa motsatsen mellan Kjellen och Meinecke
finner sin motsvarighet i förhållandet mellan Hjärne och Kjellen.
Som vidsynt historiker och övertygad anhängare av den västerländska kulturenheten kom Hjärne redan tidigt till insikt om ohållbarheten av en fatalistisk historieuppfattning, som totalt övervärderar naturfaktorernas historiska betydelse. Hjärne har vidare
bestämt tagit avstånd från en kvantitativ historieuppfattning, som
556
Friedrich Meineeke i svenskt kulturliv
bedömer ett folks historiska betydelse och rangställning efter befolkningstäthet, befolkningstillväxt, statens territoriella omfång,
dess expansionsdrift, dess armestyrka i krig och fred och liknande
yttre kännetecken. Som modig talesman för småstaterna har
Hjärne i Jakob Burckhardts humana anda städse betonat deras
oumbärliga insatser för världskulturen. Om man tänker på behandlingen av samma ämnen – som t. ex. nationalitetsproblemet
eller Englands och Rysslands förhållanden, ämnen, som både
Hjärne och Kjellen ha sysselsatt sig med- så spårar man den vida
klyftan mellan den enes världsvida humanism och den andres
hårda maktteori. Här står man inför tvenne världar, som äro
skilda från varandra genom en oöverstiglig skiljemur. Meineckes
övertygande kritik av Kjellens tankegångar har för övrigt icke
föranlett denne att revidera sin lära; fastmera har Kjellen i sin
diskussion med Meinecke gått så långt, att han överhuvud förnekat det berättigade i att skilja mellan kulturnationer och statsnationer. Först våra dagars sorgliga händelser ha skärpt blicken
för att just undertryckta folk och särskilt de små nationerna i sitt
kulturmedvetande kunna finna källan till sin kraft och sin självbesinning. Den historiska erfarenheten har alltså här vittnat för
Hjärne och Meinecke och mot Kjellen.
I våra dagars Sverige har man mången gång framställt Kjellen
som en vägrödjar<~ för nationalsocialismen. Man har därför bl. a.
anfört, att han år 1910 först i Sverige använt uttrycket »nationalsocialism» och därvid anteciperat tankegångar, som direkt peka
fram mot nationalsocialismen. Uttrycket »nationalsocialism» har
dock faktiskt förekommit i Tyskland långt före Kjellen. Det användes där av Friedrich Naumann, dock i en helt annan betydelse
än i Tredje Riket. Enbart ur härkomsten av ordet kan alltså icke
vinnas någon bestämd uppfattning om huruvida vederbörande var
nationalsocialist eller icke. Kjellens tankegångar äro otvivelaktigt
icke nationalsocialistiska. Med nationalsocialism förstod nämligen
Kjellen ingenting annat än en utvidgning av socialismens ide om
arbetarklassens solidaritet till att omfatta hela folket. Däri ligger
emellertid ingenting, som förbinder Kjellen med den moderna nationalsocialismen. På alla avgörand.e punkter står Kjellen fastmera som konservativ tänkare i avgjord motsats till nationalsocialismen. Så finns t. ex. hos honom ingenting vare sig om ledaretanken
eller diktaturiden, och till själva grundstenen i nationalsocialismens lärobyggnad, rastanken, ställer han sig helt negativ. Motsatsen mellan Meinecke och Hjärne å ena sidan och Kjellen å andra
557
……… ,.)
Erich Wittenberg
sidan grundar sig allenast på deras ställningstagande till imperialismen och statstanken; dock måste eftertryckligt betonas, att det
i bedömandet av de inrikespolitiska problemen finns många beröringspunkter mellan dessa tänkare. Men här kunna vi icke närmare belysa detta.
IV.
De svenskar, som senare bedömt Meinecke, ha åter närmat sig
Forssells och Hjärnes vidsynta ståndpunkt. Den Kjellenska statslärans begränsning är numera alldeles bortsett från dess stora
förtjänster i övrigt nästan allmänt erkänd i Sverige. Bland dem,
som här åter riktat uppmärksamheten på Meineckes tankevärld,
bör i första hand nämnas Elof Akesson. Han var Vitalis Norströms
lärjunge och stod nära Rudolf Kjellen och hans krets. Tack vare
dessa förbindelser kommo hans studier tidigt att rikta sig på tysk
filosofi och historia. Speciellt genom hans noggranna kännedom om
historismens problem – Elof Åkesson är bl. a. en lärd kännare av
Ernst Troeltsch, Friedrich Meineckes nära vän – förefunnas
hos honom alla förutsättningar för en djupare förståelse av Meinecke. I sin uppsats: »Statsnyttans ide», som först utkom i »Svensk
Tidskrift», 1927, har Åkesson berört statsetikens problem, d. v. s.
frågan, om särskilda etiska grundsatser gälla för statslivet, eller
detta fastmer faller utanför etikens råmärken. Under full uppskattning av Meineckes idevärld ansluter sig Åkesson här till den
tanken, att statsetiken i sak utgör ett specialfall av en generell etik,
d. v. s. han hävdar liksom Meinecke etikens tillämpning på statslivet i dess helhet. Likaså mötas Åkesson och Meinecke i kritiken
av kapitalismen, militarismen och imperialismen under efterkrigsperioden, vilka han i full samklang med den andliga traditionen
från Harald Hjärne och Meinecke anser som förfallsföreteelser.
Liksom dessa historiker finner Åkesson i den gemensamma västerländska kulturen den sammanhållande kraften och den oumbärliga
grunden för Europas politiska framtid. Han framhåller, att just
de individuella skillnaderna mellan folken ge vid handen, att de
äro hänvisade till varandra och äro i stånd till ömsesidigt befruktande växelverkan. Den moraliska fariseismen och den praktiska
materialismen förbise lätt detta.
I skarp motsats till läran om radikala omdaningar och revolutionära nyutvecklingar framhäver Åkesson kontinuitetstankens centrala betydelse för folkens historiska utveckling. Blott en anda av
558
______……………______
Friedrich Meinecke i svenskt kulturliv
ömsesidig förståelse och djupt rotad inre fredsberedskap på rättens
och den mänskliga solidaritetens fasta grund kan främja Europas
framtida politiska förnyelse. Hatet förstör, kärleken allena bygger
upp. Under kritik av Stedings nationalsocialistiska kulturteori,
som framlagts i »Das Reich und die Krankheit der europäischen
Kultur», fastslår Elof Åkesson likaledes i Meineckes anda: »Aktningen för individualiteten innebär också aktningen för andra
folk. Vi tro icke, att det är nödvändigt att förstöra andra folk
för att bevara vår egen individuella nationalkaraktär. Vi tro, att
sann individualitet kan förvärvas genom fredligt och öppet samarbete med andra nationer.» Så finner man här ett samband mellan Rydberg, Forssell, Hjärne, Meinecke och Elof Åkesson i erkännandet av nationerna som andliga individualiteter liksom i det
obetingade hejakandet av kultur- och mänsklighetstanken på
rätts- och kontinuitetsideernas fasta grund.
Ä ven Georg Andren, som ursprungligen tillhörde Kjellens skola
och påverkades starkt av Vitalis Norström, har funnit vägen till
Meinecke. I sitt varmhjärtade eftermäle över Kjellen i »Historisk
Tidskrift», 1923, och »Svensk Tidskrift», 1932, har Andren framhävt Kjellens motsats till den naturalistiska tidsandan. Uppgörelsen med denna är på samma gång ett grundmotiv, som genomgår
dåtidens svenska och tyska historieskrivning. Kjellens förkastande
av Alins rent juridiska statslära har sin motsvarighet i de tyska
historikernas avvisande av Labands likaledes rent juridiska statsuppfattning. Det tyska problemet var, som vi sett, redan tidigt
föremål för Kjellens forskning. Under intryck av Bismarck och
samtidens dominerande maktpolitik kom Kjellen till att bejaka
den europeiska imperialismen, som han principiellt rättfärdigade
i sin biologiska organismteori. I motsats till Kjellen har Andren
i sina »Huvudströmningar i tysk statsvetenskap», 1928, på det
avstånd, som möjliggör historisk objektivitet, helt annorlunda belyst det bismarckska rikets problem. De politiska och kulturella
frågor, som då dyka upp, avteckna sig fullständigt i Treitschkes
verk. Hans betydelse låg enligt Andrens träffande karakteristik
i att han som trogen son av den tyska idealismen försöker slå en
brygga mellan denna och den bismarckska realpolitiken. Andren
betonar träffande, att Treitschke icke på något sätt har varit en
hämningslös maktpolitiker och långt mindre någon anhängare av
imperialismen. För Andren är grundproblemet i Tysklands historia
under 1800-talet strävan att försona ande och politik. Just denna
fråga utgör också grundmotivet i Meineckes »Weltbiirgertum und
559
··’·· …….. ?
Erich Wittenberg
Nationalstaat», en bok, som Andren utan förbehåll bekänner sig
till. Därmed gillar han i sak Meineckes särskiljande av »kulturoch statsnation», vars berättigande just Kjellen hade bestritt.
Följdriktigt ställer sig Andren också positiv till Meineckes verk:
»Die Idee der Staatsräson in der neueren Geschichte», 1924, som
principiellt förkastar efterkrigstidens imperialism, kapitalism och
militarism; under det att just Kjellen sökte rättfärdiga dessa företeelser i förkrigsvärldens statssystem. Vidare visar Andren i sitt
anförda verk, hurusom frågan om förhållandet mellan idealism
och maktpolitik utgör ett huvuddrag i det tyska tänkandet från
Herder över Regel, Ranke och Treitschke fram till Meinecke, utan
att denna genomgående linje någonsin avbröts under den förnazistiska tiden. Således utmynnar också Andrens statsuppfattning i
Meineckes tankevärld.
Bland fackhistorikerna har Nils Ahnlund närmare sysselsatt sig
med Meinecke i Hjärnes humana och universella anda. Han betecknar honom som »utmärkt historiker och tänkare». I sin undersökning »Historien och nuet», 1931, tillbakavisar Ahnlund under
åberopande av Ernst Tröltsch, Benedetto Croce och Friedrich
Meinecke avgjort vår tids antihistorism. Med hänvisning till
Nietzsche, som talar om »den historiska sjukdomen», ansluter sig
Ahnlund till Meineckes omdöme: att »endast svaga och klentrogna
själar måste digna under bördan». Med Croce, som å sin sida återigen står Meineckes tänkesätt mycket nära, fastslår Ahnlund, att
dessa strömningar icke mäktat sk~pa ett enda nytt värde. »Humanitas är ingen frukt av naturen utan av historien; den nya antihistorismen visar ingen enda ansats till högre mänsklighet.» Däri
ligger Meineckes bekännelse till kultur- och mänsklighetstanken.
Likaså går det helt i Meineckes stil, när Ahnlund framställer frihetsiden som den ledande principen i mänsklighetens historia. Här
är över generationerna slagen en brygga mellan Geijer, Hjärne,
Meinecke och Ahnlund. Gentemot vår tids antihistorism hyllar
Ahnlund liksom Meinecke den historiska kontinuitetstanken och
religionens enande kraft. Sammanhanget mellan Ranke, Meinecke
och Ahnlund träder klart i dagen. I samklang med Tröltsch och
Meinecke och liknande tankegångar hos Hjärne hävdar Ahnlund,
att historikerns rikt utvecklade personlighet är förutsättningen
för hans historiska insiktsfullhet och vidsyn.
Som Ahnlunds undersökningar till de nordiska ländernas historia klart visa, ser han i nationalideerna en ursprunglig drivkraft i
all historia och tror på folkens förnyelse genom ett luttrat kultur- 560
J.
Friedrich Meinecke i svenskt kulturliv
medvetande. Också detta utgör i sak en märklig parallell till Meineckes lära om kulturnationen. Under hänvisning till kontroversen
Oncken-Frank, d. v. s. de angrepp, för vilka Oncken varit utsatt i
Tredje Riket, betecknar Ahnlund Meineckes ställningstagande för
Oncken som ett mönster av saklighet och objektivitet. Tydligast
framträder den principiella överensstämmelsen mellan Meineckes
och Ahnlunds tankevärld i Ahnlunds knivskarpa kritik av den
redan ovan omnämnda boken av Steding, vilken bedömer folkens
livsberättigande från nationalsocialistisk maktståndpunkt. Mot
denna uppfattning betonar Ahnlund, att de olika folken utgöra
andliga individualiteter, som måste förstås efter sina egna särpräglade livsbetingelser. Politisk aktivitet och yttre expansionsdrift må, som han träffande påpekar, väl spela en roll i stormakternas politik, men äro icke på sin plats hos små folk, som finna
utlopp för sin inre styrka i sina inrepolitiska och kulturella förhållanden. Som Ahnlund här och även annorstädes klargör, kan
det rikt förgrenade historiska livet icke inpressas under en enda
formel. Icke makten, utan kulturen binder folken samman. Frihets-, personlighets- och mänsklighetstanken äro de pelare, på vilka
Meineckes och hans svenska tolkares världsbild vilar.
Meineckes inflytande långt utöver Tysklands gränser visar, att
ideerna förmå att slå en brygga mellan folken och på så sätt tjäna
mänsklighetens fullkomnande. De utgöra städse en motvikt mot
vapnens råa kraft och kunna skapa oförgängliga kulturvärden i
folkens ömsesidigt befruktande umgänge. En ideell världsåskådning, besläktad med Meineckes humanism, har även i Sverige haft
betydelsefulla representanter. Trots stundens bittra nöd, trots våra
dagars hårda världskamp förblir det humanistens orubbliga tillit
och starka tro, att folkens skarpa motsättningar skola låta sig övervinnas i den humana anda, som tidigare hade slagit rot i den västerländska kulturvärlden. På denna grund måste en ny värld
födas, som hyllar toleransiden och folkens ömsesidiga förståelse
och därigenom främjar en fruktbar samverkan för västerlandets
trots allt odödliga kulturideal.
561
.•.;.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner