Print Friendly

Friare kapitalrörelser

Av Redaktionen | 31 december 1962


1962


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

FRIARE KAPITALRÖRELSER
AvsiKTEN MED den europeiska ekonomiska gemenskapen (EEC) är
inte bara att innanför en gemensam
yttre tullmur avveckla tullar och
andra hinder för ett fritt varuutbyte mellan medlemsländerna samt
skapa en gemensam marknad med
fri rörlighet för arbetskraften och
frihet för enskilda personer och fö-
retag att etablera ekonomisk verksamhet på annan medlemsstats område. Man skall också successivt avveckla de restriktioner, som lägger
hinder i vägen för fria kapitalrörelser. Då det emellertid i Rom-fördraget har förutsetts, att sådana kapitalrörelser för ett eller annat land
kan medföra störningar på kapitalmarknaden, finns det möjlighet för
en medlemsstat att i vissa fall vidtaga skyddsåtgärder av den art och
omfattning som kommissionen
inom EEC bestämmer.
Det första steget mot en liberalisering av kapitalrörelserna i enlighet med Rom-fördraget togs 1960,
då inom EEC följande föreskrifter
fastställdes. En ovillkorlig liberalisering skall ske ifråga om direkta
investeringar och likvideringen härav, kapitalrörelser av personlig karaktär samt kortfristiga och medelAv direktör UNO MURRAY
långa (med löptid upp till1 5 ·år)
kommersiella krediter, då valutainlänning är part i affären. Detsamma gäller handeln med börsnoterade värdepapper, varmed menas
sådana som är introducerade på
börs inom den gemensamma marknaden. Om transaktionerna i samband med nu nämnda kapitalrörelser sker på en s. k. fri valutamarknad, får kurserna där inte väsentligt och varaktigt avvika från de officiella. Till detta fogades föreskrifter om villkorlig liberalisering
av vissa transaktioner, vilket betyder, att i dessa fall ett medlemsland
kan behålla eller återinföra restriktioner, om liberaliseringsåtgärderna
skulle förhindra uppnåendet av landets ekonomiska politiska målsättning. Den villkorliga liberaliseringen gäller värdepapper, som icke
är börsnoterade, emission av obligationslån o. dyl. samt långfristiga
kommersiella krediter (med en löptid över 5 år) då valutainlänning
är part i affären, medellånga och
långfristiga kommersiella krediter,
då valutainlänning inte är part i affären, samt slutligen medellånga
och långfristiga finansiella krediter (dvs. sådana som inte står i
286
samband med en kommersiell transaktion).
Direktiven innehåller inte några
bestämmelser beträffande liberalisering av sådana kortfristiga krediter som avser finansiering av kommersiella transaktioner, då valutainlänning inte är part, samt kortfristiga krediter utan samband med
någon kommersiell transaktion.
Just liberaliseringen av kapitalrörelserna förefaller att vara ett av
huvudskälen till de bestänkligheter som på vissa håll gjort sig gällande mot ett svenskt engagemang
i den europeiska gemenskapen. Det
har yppats farhågor för att en frigörelse av kapitalrörelserna skulle
medföra en avsevärd kapitalexport
och t. o. m. ett betydande nettoutflöde av kapital från vårt land. Å
andra sidan hyser man också oro
för att liberaliseringen skulle leda
till ett så betydande inflöde av
främmande kapital, att svårigheter
skulle uppstå för den ekonomiska
politiken. Kortfristiga kapitalrörelser av spekulativ art skulle nämligen kunna leda till kraftiga svängningar i penningmarknadens likviditet och därmed försvåra kreditpolitiken och leda till påfrestningar
på vår knappa valutareserv.
Bakom denna negativa inställning ligger uppenbarligen en oro
för att en mer eller mindre fullständig liberalisering av kapitalrö-
relserna skulle i avsevärd grad begränsa våra möjligheter att hålla
fast vid den expansiva ekonomiska
politik, som vi fört under efterkrigstiden. Vi skulle med andra
ord vara nödsakade att anpassa oss
med hänsyn till den ekonomiska
politiken i andra länder, vilken i
flera av EEC-staterna karakteriserats mera av strävanden till konsolidering än till expansion, och därstädes medfört betryggande valutareserv samt en relativt låg kostnads- och prisnivå. Detta argument
mot liberaliseringen riktar sig i
själva verket mot EEC:s målsättning att, bland annat genom ett
gradvist närmande av medlemsstaternas ekonomiska politik, främja
en harmonisk utveckling på det
ekonomiska området inom hela
gemenskapen, en fortgående och balanserad expansion, en ökad stabilitet, en snabbare höjning av levnadsstandarden, en närmare förbindelse mellan de stater, som är förenade i gemenskapen.
Å andra sidan har från de håll,
där man är starkt intresserad av en
svensk anslutning på det ena eller
andra säUet till EEC, framhållits, att
en svensk anpassning till liberaliseringen av kapitalrörelserna inte
behöver väcka så stora betänkligheter som gjorts gällande. Vår valutareglering är redan nu mycket liberal, när det gäller investeringar i
utomeuropeiska länder, och man
anser det inte sannolikt, att de direkta investeringarna i Europa
skulle komma att öka i någon
nämnvärd utsträckning. Därför
skulle en fullständig och ovillkorlig frigörelse av direkta investeringar knappast medföra någon avsevärd ökning av svensk kapitalexport. En ökning å andra sidan av
utländska investeringar i Sverige
skulle innebära betydande fördelar, eftersom vi inte bara är i starkt
behov av kapital utan dessutom
otvivelaktigt skulle vara betjänta
med en import av tekniskt kunnande. Att kapitalimporten skulle
ställa ökade anspråk på det s. k.
»samhällsekonomiska utrymmet»
är dock givet, varför det icke är
osannolikt att komplikationer för
den ekonomiska politiken skulle
uppstå, om inte samtidigt arbetskraftens rörlighet över gränserna
bleve helt frigiven.
Att en svensk upplåning utomlands för finansiering av svenska
direkta investeringar därstädes inte
leder till några ekonomisk-politiska
komplikationer för vår del är uppenbart. Motsatsen är väl däremot
förhållandet vid en upplåning utomlands för finansiering av verksamhet i Sverige, liksom vid en utländsk upplåning i vårt land. Som
ovan antytts är emellertid i dessa
fall liberaliseringen inom EEC icke
ovillkorlig, och vidare har det framhållits, att vi är i starkt behov av
kapitalimport för att kunna exportera kapital, bl. a. och icke minst
för att kunna genomföra den tekniska och ekonomiska hjälpen till
utvecklingsländerna.
Det är givetvis omöjligt att veta,
i vad mån en liberalisering av handeln med börsnoterade värdepapper skulle medföra en ökning av
svenska kapitalplaceringar utom- 287
lands. I allmänhet är man inom
näringslivskretsar snarast av den
uppfattningen, att den svenska aktiemarknaden är mera attraktiv,
och att en liberalisering på detta
område skulle medföra en nettoimport av kapital. Detta sammanhänger med den relativt höga avkastningen på svenska värdepapper, den starka expansionskraften
inom svenskt näringsliv och den
relativt gynnsamma företagsbeskattningen i vårt land. Inte heller
de personliga kapitalrörelserna
skulle enligt denna mening ge anledning till farhågor vid en ökad
liberalisering, eftersom redan nu
utresande svenskar kan medföra
ganska betydande belopp.
Vad nettoresultatet skulle bli av
en svensk anslutning till Romfördragets stadganden om en frigö-
relse av kapitalrörelserna kan icke
förutses. Säkert är emellertid, att
dessa skulle tvinga oss till en anpassning efter riktlinjerna för den
allmänna ekonomiska politik, som
man i Centraleuropa strävar att
realisera för att mer effektivt
kunna utnyttja tillgängliga resurser. Men det är samtidigt alldeles
klart, att det här inte är fråga om
underkastelse under någon internationell planhushållning av vittsyftande och oacceptabelt slag på längre sikt sett. Romfördragets 248 artiklar med ingående föreskrifter
och rekommendationer på åtskilliga punkter åsyftar till allra
största delen att förekomma störningar i det ekonomiska livet un- 288
der en övergångsperiod. När denna
är övervunnen minskas avsevärt de
överstatliga organens befogenheter.
Om vi undantar jordbrukspolitiken
och transportpolitiken kommer
kommissionen inte att få någon
annan uppgift med tvingande befogenheter än att förhindra monopolistiska tendenser och upprätthålla
en fri konkurrens.
Men det är uppenbart, att regeringar och myndigheter i de enskilda staterna får mindre möjligheter än förut att ingripa i det ekonomiska livet, när varor, arbetskraft och kapital kan fritt röra sig
över gränserna. Om en regering
inte kan genom importrestriktioner och allehanda regleringar
korrigera störningar i betalningsbalansen, har den mycket begränsade möjligheter att driva en expansiv ekonomisk politik medelst
underbalansering av budgeten. Den
kan inte driva skatterna alltför
mycket i höjden, om kapitalet och
arbetskraften fritt kan förflytta sig
till annat land. Konjunkturpolitiken kommer att kräva samverkan
med andra medlemsländer för att
bli effektiv. Därför stipulerar också
Romfördraget ett sådant samarbete med ändamål, såsom förut
nämnts, att främja en harmonisk
utveckling med fortgående och balanserad expansion, ökad stabilitet
och snabbare höjning av levnadsstandarden, men detta på grundval
av ekonomisk frihet. Det är alldeles uppenbart, att ett sådant program strider emot eventuellt förekommande planer på socialisering
och mot tendenserna att vilja upprätthålla en statskontrollerad samhällshushållning. De övernationella
myndigheter, som bildats inom ramen för EEC, lägger hämsko endast på regeringarna och begränsar
deras makt. Men detta innebär samtidigt vidgat utrymme för privata
initiativ och enskild företagsamhet
på de väldiga marknader som här
är ifråga.
Sverige har under inbördes meningsmotsättningar och under en
påtaglig olust från en del av de politiskt dominerande kretsarna ansökt
om associering till EEC. Det är
knappast troligt att denna form av
anslutning kommer att medge undantag från Romfördragets regler
om liberalisering av kapitalrörelserna, helt enkelt därför att de fria
kapitalrörelserna uppenbarligen är
ett viktigt led i det ekonomiska
system som skapats genom den gemensamma marknaden. I samma
mån som hindren för fri rörlighet
för personer och tjänster av olika
slag avvecklas, är det svårt att se,
att spärrarna för kapitalets rörlighet kan upprätthållas. Frågan om
kapitalrörelsernas liberalisering
torde därför inte höra till dem som
med framgång kan aktualiseras i de
kommande förhandlingarna, om vi
vill tillförsäkra oss tillträde till den
europeiska ekonomiska gemenskapen, till en väldig marknad med en
befolkning på hundratals miljoner.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner