Fredrik Johansson; Verkligen är mest kontroversiellt på bio
2001
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Verkligheten är mest
kontroversiell på bio
l av Fredrik Johansson
Filmer om historiska skeenden orsakar ibland stora kontroverser. Men trots flera
historiska filmer det senaste halvåret har debatten nästan helt uteblivit.
A
TT GÖRA FILM AV HISTORISKA eller verkliga
händelser är riskfyllt. All historieskrivning
är ju mer eller mindre ofullständig och den
som dessutom använder ett så spekulativt
medium som film kan räkna med att skaffa
sig många fiender. Det gäller normalt bland historiker
av skrået, men de gnäller som bekant oftast där ingen
hör dem. När det handlar om skeenden som berör och
engagerar många så kan det bli riktigt stökigt för regissörer, skådespelare och producenter.
Men det gäller att göra bra film. Dåliga filmer gör
ingen glad, men heller ingen riktigt upprörd – mer än
över att man tvingas slösa tid och pengar på dumheter.
En jämförelse mellan den kalkonartade svenska ”Det
sista kontraktet”- om mordet på Olof Palme och med en
överspelandes Mikael Persbrandt omväxlande utropandes (ungefär) ”Ni måste tro mig” och ”Ni måste lyssna på
mig”- och den tekniskt alldeles lysande ”JFK” av Oliver
Stone illustrerar vad det handlar om.
Personligen tycker jag att ”JFK” är en alldeles utomordentlig, men också utomordentligt tveksam, film. Oliver Stone lånar sin talang – och den är betydande – till
en av de grövre rövarhistorier den här sidan om brö-
derna Grimm. Tittaren låter sig suggereras av bildsprå-
ket, av att inte veta var Stone skarvar, utelämnar och lägger till. Stones karakteristiska blandning av dokumentärfilm, fejkad dokumentärfilm och spelfilm är synnerligen effektfull.
Det blev också en mycket omfattande och animerad
diskussion kring ”JFK”- där en rad ledande amerikanska politiker, samhällsdebattörer och författare deltog,
från Gerald Ford till Norman Mailer. Debatten kom att
innehålla alla ingredienser – från seriösa diskussioner
om ballistik, rättsmedicin och konstnärsetik, till våldsamma anklagelser om alkoholism, mental ohälsa och
samröre med högerextrema grupper.
Stone anklagades- på goda grunder- för att förleda
den amerikanska allmänheten med en sällsynt kontroversiell konspirationsteori (med hundratals människor
inblandade, från Lyndon Johnson ner till nyckelpersoner
på relativt låg nivå i Dallaspolisen) och för att glorifiera
den minst sagt udda och ännu mer kontroversielle New
Orleans åklagaren Jim Garrison.
I en artikel i Dallas Morning Post i maj 1991 konstaterade kolumnisten Jon Margolis: ”Whatever or not it is
a gift, artistic talent conveys a responsibility. Those who
can sway emotions ought to know what they are talking
about, lest emotions be swayed towards foolishness.
Unhappily, there is no law of nature that ordains that
talent will be accompanied by knowledge, much less by
wisdom.”
ENEMY AT THE GATES
Riktigt lika bra drag i debatten har det inte blivit kring
”Enemy at the Gates”, ”Traffic” och ”Tretton dagar”, tre
av vårens filmer som handlat om mer eller mindre aktuella frågor- två av dem historisk tid, en i nutid. Men
alla ställer de frågan om filmartalang och historieskrivning.
Jean-Jacques Annauds ”Enemy at the Gates” ger sig i
kast med att skildra slaget vid Stalingrad ur ett sovjetiskt/ryskt perspektiv. Ett- åtminstone för västpubliken
i allmänhet – hyggligt nytt grepp. Och mot bakgrund av
Andra världskrigets proportioner och den ryska insatsens betydelse för utgången är det ju ingalunda någon
klandervärd ide. Det vore ju bra om bilden av ett krig
vunnet av glada och tuffa amerikaner och ståndaktiga
brittiska gentiemen kompletterades en smula. Tyvärr
använder Annaud sin mångmiljonbudget – ”Enemy at
the Gates” lär vara den dyraste europeiska filmen någonsin – till annat än att lyckas i denna uppgift.
Vår hjälte- en verklig person vid namn Vassiii Zaitsev (ymnigt använd i den sovjetiska propagandan under
slaget) -åker till Stalingrad, ser hela sitt förband tuggas
sönder under överfarten över Volga och den därpå följande vansinnesattacken mot tyskarna, blir mer eller
3
lSvensk Tidskrift l2001, nr 31 E!J
E
LL
Filmens Kenny O’Donnell ger råd till filmens Kennedybröder ”They {militären} want a war, Jack, and they’re
arranging things to get one.”
mindre av en slump krypskytt (genom att bland annat
skjuta en hög tysk officer- med obligatorisk tjurnackesom självklart bestämmer sig för att ta en dusch i frontlinjen ett femtiotal meter från en duktig hög nyligen stupade Sovjetiska soldater). Därefter blir hjälten kär. ”Stalingrad- lite spänning, lite kärlek, lite naket” liksom.
Det är rätt magstarkt.
Underhållande är dock Hyper-Tysken ”Major
Konings”. Spelad av Ed Harris är han en historiskt ickeexisterande adelsman och officer som kallas till Stalingrad för att göra slut på Zaitsev. Han är den iskalla kalkylerade ondskan personifierad, förutom i kritiska lägen
då han uppträder som ett får. För att överhuvudtaget få
filmen att gå i mål tvingas Annaud sänka Majorens IQ
med sjuttio punkter i ett avgörande ögonblick.
Inte ens krigsscenerna känns riktigt övertygande och
där borde pengarna synas. Inte för att man får intryck av
att Stalingrad var en picknick med dåligt väder och ett
eller annat skrubbat knä, men efter ”Saving Private Ryan”
finns det skäl att ställa kraven högt. Tekniken möjliggör
stort obehag hos publiken, och är det någonting som förtjänar obehag hos publiken borde det vara det blodigaste slaget i mänsklighetens historia.
Inledningsscenen är hygglig, men den skakar inte om
på det sätt som den borde och skulle kunna göra. Huvudpersonen anländer till Volgas östra strand, omedelbart
sätts han på en båt över floden, utsätts för flygattacker
och bombardemang, skickas ut i strid utan gevär (principen ”Två man- ett gevär. Lycka till!”), drivs på av kommissarier som ropar slagord i megafoner och skjuter alla
som springer i fel riktning. Men, det faktum att det skall
ha stupat fler ryssar i försvaret av enskilda byggnader i
Stalingrad – än antalet amerikaner som strök med under
D-Dagen- framgår inte, vara sig bokstavligt eller känslomässigt.
I likhet med ”JFK” är ”Enemy at the Gates” en i
många avseenden tveksam film – men av helt motsatta
skäl. Här är det bristen och inte tillgången på talang som
förvrider. Annaud har försvarat sig med att slaget var så
fruktansvärt och så stort att det inte går att skildra på
ett historiskt troget sätt. Det är inte sant. Tyska ”Stalingrad” från 1993 visar att det går att göra bra film om
slaget vid Stalingrad, utan att hemfalla åt romantiskt
drama. Annaud viktigaste bidrag är att han visar att Hollywood fortfarande är bäst på att göra Hollywoodfilmer.
TRAFFIC
”Traffic” är däremot en bra film. Regissören Steven
Soderbergh har förvisso valt att göra sin historia mer
fiktiv, men han gör det i ett mer kontroversiellt ämne:
Förenta Staternas ”War on drugs’: Om de flesta tycker att
slaget vid Stalingrad var en odelat dålig ide, så är ”kriget”
mot narkotikan en fråga där det finns olika uppfattningar- åtminstone i USA.
fl] lSvensk Tidskrift 12001, nr 31
”Traffic” spinner samman tre olika historier – alla
relaterade till narkotika och narkotikasmuggling. Perspektiven blandas- från den konservative domaren som
utses till Drug Czsar och som gradvis upptäcker den försummade tonårsdotterns narkotikamissbruk och ”krigets” brist på framgångar, över den mexikanske små-
gangstern – utsökt spelad av Benicio Del Toro – som
dras in i det blodiga kriget kring narkotikahandeln över
gränsen till USA, till den väletablerade och förmögna
narkotikabaronshustrun i Kalifornien. Därutöver stöter
vi på vardagen för rörande och hårt strävande agenter
på DEA, riktigt otrevliga mexikanska knarkkungar,
påtänd amerikansk överklassungdom och en hygglig dos
politisk cynism.
Filmen har tolkats som ett inlägg i den narkotikapolitiska debatten- i såväl repressiv som tolerant riktning.
Mindre eller mer resurser- mindre eller mer befogenheter. Men även om Soderbergh inte tar ställning är det
svårt att se annat än att filmen ifrågasätter det genomtänkta i att bedriva ett krig som varje år kostar miljarder
dollar och där polisen (på alla nivåer) och ett dussin
andra federala myndigheter har utomordentligt långtgå-
ende befogenheter, men där resultaten är påtagligt magra.
Visst är det en del knaggligheter i storyn – hemmafru
blir supergangster, den slipade karriärjuristen ”ångrar
sig”, krisäktenskap blir modelläktenskap etc. Allt mellan
två scener – typ. Men det kan man ha överseende med.
Soderbergh klarar balansen mellan talang och berättelse.
Det är inga pekpinnar och inga vilda fantasier.
TRETTON DAGAR
”Tretton dagar” – slutligen – är sannolikt den svåraste
filmen att göra ur perspektivet artistisk talang/sanningsenligt historieberättande. Titeln syftar på de tretton
dagar under oktober 1962 då Kuba-krisen drev USA och
Sovjetunionen till randen av militär konflikt och kärnvapenkrig, ”Tretton dagar” är också en del i titeln på
Robert Kennedys memoarer över händelsen.
Här är utrymmet för fantasi begränsat. Dokumentationen och vittnesmålen är betydande- filmen baseras
till stor del på de bandinspelningar (”The Kennedy
tapes”) som presidenten gjorde under samtalen med sina
rådgivare.
Kubakrisen är dessutom genomlyst in i minsta fiber
på statsvetenskapliga institutioner runt om i världen,
utgången och händelseutvecklingen är relativt kända.
Svängrummet för den kreativt lagde är inte stort – inte
ens Jean-Jacques Annaud hade nog kunnat pressa in en
kärlekshistoria. Men som historia beträffat är Kuba-krisen oöverträffad. Det är högt spel, men skyhöga insatser
och allt har inträffat på riktigt.
”Tretton dagar” är en bra film – men den har en del
svagheter.
Regissören Roger Donaldson väljer att berätta sin
historia genom Kennedy’s ”special assistant” Kenny
O’Donnell, spelad av Kevin Costner – som i ivern att
vara Boston-Irish sväljer alla ”r” inom hörhåll och sällan
har långt till whiskyflaskan.
Costners roll är ett problem med ”Tretton dagar”,
O’Donnell framställs som en ohyggligt central rådgivare – inte bara till Kennedy, utan dessutom för hela processen. Det är inte trovärdigt- även om han fanns med.
O’Donnell har dessutom förmåga att gå rakt igenom
militära orderstrukturer och direkt ringa upp en amerikansk spaningsflygare (spelad av JFK:s systerson Christopher Lawford) och ge honom instruktioner om att inte
besvara kubansk eld.
O’Donnells roll som politisk hårding är nog relativt
okontroversiell. I sin bok om Vietnamkriget refererar
Robert MeNamara en gång till O’Donnell, och då med
stor avsmak. O’Donnells namn förekommer i en historia där MeNamara som nytillträdd försvarsminister upptäcker att man försöker pressa Ford (varifrån MeNamara kom till Kennedyadministrationen) på pengar till det
demokratiska partiet i utbyte mot försvarskontrakt.
O’Donnells roll som räddare av världsfreden var nog
inte lika framträdande.
Vid sidan av Costner/O’Donnell är huvudbekymret
den platta och schablonartade framställningen av militären. Det är förvisso alldeles sant att det rådde bred
militär enighet om att attackera Kuba och att det säkerligen fanns en revanschlusta sedan Grisbukten, men
Donaldson hävdar att militären försökte lura presidenten ut i krig.
Dessa filmens två svagheter förenas när
Costner/O’Donnell talar om för presidenten att: ”They
[militären] want a war, Jack, and they’re arranging things
to get one.”
Flygvapenchefen Curtis LeMay- som enligt uppgift
lär ha varit förebild till general ”Buck” Turgidson i ”Dr
Strangelove” – ger helt klart, gestaltad av Kevin Conway,
den kallare delen av Kalla kriget ett ansikte. Men även
om LeMay samma dag som krisen var över lär ha sagt
till Kennedy att ”we attack Monday in any case”, så är
frågan om han helt representerar det militära etablisemanget syn på krisen och dess lösning.
”Tretton dagar” är god underhållning – dock har
Donaldson i en ambition att göra den mer filmisk gjort
O’Donnell större än han var och militären mer fartblinda
än vad de nog var.
I väntan på att Oliver Stone skall ägna sin talang till
något mer intressant än amerikansk fotboll så går det
att leva med.
Fredrik Johansson (fredrik.johansson@kreab.com) har
varit medarbetare i Carl Bildts stab
3
lSvensk Tidskrift l2oo1, nr 31 fJa
kontroversiell på bio
l av Fredrik Johansson
Filmer om historiska skeenden orsakar ibland stora kontroverser. Men trots flera
historiska filmer det senaste halvåret har debatten nästan helt uteblivit.
A
TT GÖRA FILM AV HISTORISKA eller verkliga
händelser är riskfyllt. All historieskrivning
är ju mer eller mindre ofullständig och den
som dessutom använder ett så spekulativt
medium som film kan räkna med att skaffa
sig många fiender. Det gäller normalt bland historiker
av skrået, men de gnäller som bekant oftast där ingen
hör dem. När det handlar om skeenden som berör och
engagerar många så kan det bli riktigt stökigt för regissörer, skådespelare och producenter.
Men det gäller att göra bra film. Dåliga filmer gör
ingen glad, men heller ingen riktigt upprörd – mer än
över att man tvingas slösa tid och pengar på dumheter.
En jämförelse mellan den kalkonartade svenska ”Det
sista kontraktet”- om mordet på Olof Palme och med en
överspelandes Mikael Persbrandt omväxlande utropandes (ungefär) ”Ni måste tro mig” och ”Ni måste lyssna på
mig”- och den tekniskt alldeles lysande ”JFK” av Oliver
Stone illustrerar vad det handlar om.
Personligen tycker jag att ”JFK” är en alldeles utomordentlig, men också utomordentligt tveksam, film. Oliver Stone lånar sin talang – och den är betydande – till
en av de grövre rövarhistorier den här sidan om brö-
derna Grimm. Tittaren låter sig suggereras av bildsprå-
ket, av att inte veta var Stone skarvar, utelämnar och lägger till. Stones karakteristiska blandning av dokumentärfilm, fejkad dokumentärfilm och spelfilm är synnerligen effektfull.
Det blev också en mycket omfattande och animerad
diskussion kring ”JFK”- där en rad ledande amerikanska politiker, samhällsdebattörer och författare deltog,
från Gerald Ford till Norman Mailer. Debatten kom att
innehålla alla ingredienser – från seriösa diskussioner
om ballistik, rättsmedicin och konstnärsetik, till våldsamma anklagelser om alkoholism, mental ohälsa och
samröre med högerextrema grupper.
Stone anklagades- på goda grunder- för att förleda
den amerikanska allmänheten med en sällsynt kontroversiell konspirationsteori (med hundratals människor
inblandade, från Lyndon Johnson ner till nyckelpersoner
på relativt låg nivå i Dallaspolisen) och för att glorifiera
den minst sagt udda och ännu mer kontroversielle New
Orleans åklagaren Jim Garrison.
I en artikel i Dallas Morning Post i maj 1991 konstaterade kolumnisten Jon Margolis: ”Whatever or not it is
a gift, artistic talent conveys a responsibility. Those who
can sway emotions ought to know what they are talking
about, lest emotions be swayed towards foolishness.
Unhappily, there is no law of nature that ordains that
talent will be accompanied by knowledge, much less by
wisdom.”
ENEMY AT THE GATES
Riktigt lika bra drag i debatten har det inte blivit kring
”Enemy at the Gates”, ”Traffic” och ”Tretton dagar”, tre
av vårens filmer som handlat om mer eller mindre aktuella frågor- två av dem historisk tid, en i nutid. Men
alla ställer de frågan om filmartalang och historieskrivning.
Jean-Jacques Annauds ”Enemy at the Gates” ger sig i
kast med att skildra slaget vid Stalingrad ur ett sovjetiskt/ryskt perspektiv. Ett- åtminstone för västpubliken
i allmänhet – hyggligt nytt grepp. Och mot bakgrund av
Andra världskrigets proportioner och den ryska insatsens betydelse för utgången är det ju ingalunda någon
klandervärd ide. Det vore ju bra om bilden av ett krig
vunnet av glada och tuffa amerikaner och ståndaktiga
brittiska gentiemen kompletterades en smula. Tyvärr
använder Annaud sin mångmiljonbudget – ”Enemy at
the Gates” lär vara den dyraste europeiska filmen någonsin – till annat än att lyckas i denna uppgift.
Vår hjälte- en verklig person vid namn Vassiii Zaitsev (ymnigt använd i den sovjetiska propagandan under
slaget) -åker till Stalingrad, ser hela sitt förband tuggas
sönder under överfarten över Volga och den därpå följande vansinnesattacken mot tyskarna, blir mer eller
3
lSvensk Tidskrift l2001, nr 31 E!J
E
LL
Filmens Kenny O’Donnell ger råd till filmens Kennedybröder ”They {militären} want a war, Jack, and they’re
arranging things to get one.”
mindre av en slump krypskytt (genom att bland annat
skjuta en hög tysk officer- med obligatorisk tjurnackesom självklart bestämmer sig för att ta en dusch i frontlinjen ett femtiotal meter från en duktig hög nyligen stupade Sovjetiska soldater). Därefter blir hjälten kär. ”Stalingrad- lite spänning, lite kärlek, lite naket” liksom.
Det är rätt magstarkt.
Underhållande är dock Hyper-Tysken ”Major
Konings”. Spelad av Ed Harris är han en historiskt ickeexisterande adelsman och officer som kallas till Stalingrad för att göra slut på Zaitsev. Han är den iskalla kalkylerade ondskan personifierad, förutom i kritiska lägen
då han uppträder som ett får. För att överhuvudtaget få
filmen att gå i mål tvingas Annaud sänka Majorens IQ
med sjuttio punkter i ett avgörande ögonblick.
Inte ens krigsscenerna känns riktigt övertygande och
där borde pengarna synas. Inte för att man får intryck av
att Stalingrad var en picknick med dåligt väder och ett
eller annat skrubbat knä, men efter ”Saving Private Ryan”
finns det skäl att ställa kraven högt. Tekniken möjliggör
stort obehag hos publiken, och är det någonting som förtjänar obehag hos publiken borde det vara det blodigaste slaget i mänsklighetens historia.
Inledningsscenen är hygglig, men den skakar inte om
på det sätt som den borde och skulle kunna göra. Huvudpersonen anländer till Volgas östra strand, omedelbart
sätts han på en båt över floden, utsätts för flygattacker
och bombardemang, skickas ut i strid utan gevär (principen ”Två man- ett gevär. Lycka till!”), drivs på av kommissarier som ropar slagord i megafoner och skjuter alla
som springer i fel riktning. Men, det faktum att det skall
ha stupat fler ryssar i försvaret av enskilda byggnader i
Stalingrad – än antalet amerikaner som strök med under
D-Dagen- framgår inte, vara sig bokstavligt eller känslomässigt.
I likhet med ”JFK” är ”Enemy at the Gates” en i
många avseenden tveksam film – men av helt motsatta
skäl. Här är det bristen och inte tillgången på talang som
förvrider. Annaud har försvarat sig med att slaget var så
fruktansvärt och så stort att det inte går att skildra på
ett historiskt troget sätt. Det är inte sant. Tyska ”Stalingrad” från 1993 visar att det går att göra bra film om
slaget vid Stalingrad, utan att hemfalla åt romantiskt
drama. Annaud viktigaste bidrag är att han visar att Hollywood fortfarande är bäst på att göra Hollywoodfilmer.
TRAFFIC
”Traffic” är däremot en bra film. Regissören Steven
Soderbergh har förvisso valt att göra sin historia mer
fiktiv, men han gör det i ett mer kontroversiellt ämne:
Förenta Staternas ”War on drugs’: Om de flesta tycker att
slaget vid Stalingrad var en odelat dålig ide, så är ”kriget”
mot narkotikan en fråga där det finns olika uppfattningar- åtminstone i USA.
fl] lSvensk Tidskrift 12001, nr 31
”Traffic” spinner samman tre olika historier – alla
relaterade till narkotika och narkotikasmuggling. Perspektiven blandas- från den konservative domaren som
utses till Drug Czsar och som gradvis upptäcker den försummade tonårsdotterns narkotikamissbruk och ”krigets” brist på framgångar, över den mexikanske små-
gangstern – utsökt spelad av Benicio Del Toro – som
dras in i det blodiga kriget kring narkotikahandeln över
gränsen till USA, till den väletablerade och förmögna
narkotikabaronshustrun i Kalifornien. Därutöver stöter
vi på vardagen för rörande och hårt strävande agenter
på DEA, riktigt otrevliga mexikanska knarkkungar,
påtänd amerikansk överklassungdom och en hygglig dos
politisk cynism.
Filmen har tolkats som ett inlägg i den narkotikapolitiska debatten- i såväl repressiv som tolerant riktning.
Mindre eller mer resurser- mindre eller mer befogenheter. Men även om Soderbergh inte tar ställning är det
svårt att se annat än att filmen ifrågasätter det genomtänkta i att bedriva ett krig som varje år kostar miljarder
dollar och där polisen (på alla nivåer) och ett dussin
andra federala myndigheter har utomordentligt långtgå-
ende befogenheter, men där resultaten är påtagligt magra.
Visst är det en del knaggligheter i storyn – hemmafru
blir supergangster, den slipade karriärjuristen ”ångrar
sig”, krisäktenskap blir modelläktenskap etc. Allt mellan
två scener – typ. Men det kan man ha överseende med.
Soderbergh klarar balansen mellan talang och berättelse.
Det är inga pekpinnar och inga vilda fantasier.
TRETTON DAGAR
”Tretton dagar” – slutligen – är sannolikt den svåraste
filmen att göra ur perspektivet artistisk talang/sanningsenligt historieberättande. Titeln syftar på de tretton
dagar under oktober 1962 då Kuba-krisen drev USA och
Sovjetunionen till randen av militär konflikt och kärnvapenkrig, ”Tretton dagar” är också en del i titeln på
Robert Kennedys memoarer över händelsen.
Här är utrymmet för fantasi begränsat. Dokumentationen och vittnesmålen är betydande- filmen baseras
till stor del på de bandinspelningar (”The Kennedy
tapes”) som presidenten gjorde under samtalen med sina
rådgivare.
Kubakrisen är dessutom genomlyst in i minsta fiber
på statsvetenskapliga institutioner runt om i världen,
utgången och händelseutvecklingen är relativt kända.
Svängrummet för den kreativt lagde är inte stort – inte
ens Jean-Jacques Annaud hade nog kunnat pressa in en
kärlekshistoria. Men som historia beträffat är Kuba-krisen oöverträffad. Det är högt spel, men skyhöga insatser
och allt har inträffat på riktigt.
”Tretton dagar” är en bra film – men den har en del
svagheter.
Regissören Roger Donaldson väljer att berätta sin
historia genom Kennedy’s ”special assistant” Kenny
O’Donnell, spelad av Kevin Costner – som i ivern att
vara Boston-Irish sväljer alla ”r” inom hörhåll och sällan
har långt till whiskyflaskan.
Costners roll är ett problem med ”Tretton dagar”,
O’Donnell framställs som en ohyggligt central rådgivare – inte bara till Kennedy, utan dessutom för hela processen. Det är inte trovärdigt- även om han fanns med.
O’Donnell har dessutom förmåga att gå rakt igenom
militära orderstrukturer och direkt ringa upp en amerikansk spaningsflygare (spelad av JFK:s systerson Christopher Lawford) och ge honom instruktioner om att inte
besvara kubansk eld.
O’Donnells roll som politisk hårding är nog relativt
okontroversiell. I sin bok om Vietnamkriget refererar
Robert MeNamara en gång till O’Donnell, och då med
stor avsmak. O’Donnells namn förekommer i en historia där MeNamara som nytillträdd försvarsminister upptäcker att man försöker pressa Ford (varifrån MeNamara kom till Kennedyadministrationen) på pengar till det
demokratiska partiet i utbyte mot försvarskontrakt.
O’Donnells roll som räddare av världsfreden var nog
inte lika framträdande.
Vid sidan av Costner/O’Donnell är huvudbekymret
den platta och schablonartade framställningen av militären. Det är förvisso alldeles sant att det rådde bred
militär enighet om att attackera Kuba och att det säkerligen fanns en revanschlusta sedan Grisbukten, men
Donaldson hävdar att militären försökte lura presidenten ut i krig.
Dessa filmens två svagheter förenas när
Costner/O’Donnell talar om för presidenten att: ”They
[militären] want a war, Jack, and they’re arranging things
to get one.”
Flygvapenchefen Curtis LeMay- som enligt uppgift
lär ha varit förebild till general ”Buck” Turgidson i ”Dr
Strangelove” – ger helt klart, gestaltad av Kevin Conway,
den kallare delen av Kalla kriget ett ansikte. Men även
om LeMay samma dag som krisen var över lär ha sagt
till Kennedy att ”we attack Monday in any case”, så är
frågan om han helt representerar det militära etablisemanget syn på krisen och dess lösning.
”Tretton dagar” är god underhållning – dock har
Donaldson i en ambition att göra den mer filmisk gjort
O’Donnell större än han var och militären mer fartblinda
än vad de nog var.
I väntan på att Oliver Stone skall ägna sin talang till
något mer intressant än amerikansk fotboll så går det
att leva med.
Fredrik Johansson (fredrik.johansson@kreab.com) har
varit medarbetare i Carl Bildts stab
3
lSvensk Tidskrift l2oo1, nr 31 fJa