Print Friendly

Fredrik Haage; Att göra det tidlösa modernt

Av Redaktionen | 31 december 1999


1999


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

MODERN KONSERVAT15M
Att göra det tidlösa modernt
Av Fredrik Haage
M
OOERN KONSERVATISM. Det
låter som en självmotsä-
gelse. Och i ett slags strikt
mening är det väl det. Inte för att
konservatismen saknar relevans för
dagens, det vi gärna kallar det
moderna, samhälle. Utan för att
konservatismens credo är beständigt,
så kännetecknat av tidlöshet. Men
ändå, det moderna samhällets
avståndstagande från konservatismen kanske motiverar begreppet.
Det är ett understrykande av att konservatismen lever även i vår tid.
Tanken att det faktiskt skulle finnas ett självständigt ideologiskt alternativ till liberalismen att utmana
vänstern med, möts i Sverige alltjämt
av förundran eller skepsis. Ändå
väcks den på allt fler håll. Om detta
är ett faktum som främst kan tillskrivas de konservativa ideernas
kraft i sig eller det alltmer öppna ideklimat vi nu erfar kan tills vidare
lämnas osagt. Men för den som vill
fördjupa sig i frågan kan i utbudet
nämnas två böcker: Against liberalism och Poisoning the minds of the
lower orders.
Against liberalism, skriven av den
amerikanske filosofiprofessorn John
Kekes, är som den sturska titeln
antyder en kritik av liberalism. En
kritik som kommer frän konservativt håll, dessutom. För svenskt vidkommande fångar den dock (ofrivilligt) ytterligare en förvirrande
aspekt av problematiken, nämligen
den begreppsutredning som måste
till för att separera ordet ”liberalism”
från dess amerikanska kontext. För i
USA står ju liberalism i mångt och
mycket för värderingar som vi hittar hos vår borgerliga vänster. Följaktligen använder sig Kekes av
begreppet i en vid, ofta socialliberal,
bemärkelse. Då han exempelvis
angriper liberal teoribildning kring
jämlikhet och distributiv rättvisa
angriper han också utgångspunkter
som svenska – och andra – nyliberaler skyr som pesten.
NAIV MÄNNISKOSYN
Det är således inte primärt den form
av liberalism konservatismen skulle
behöva kontrastera sig emot för att
definiera sig själv. Men Kekes är ändå
så pass grundlig att han hittar vissa
gemensamma drag för samtliga liberala riktningar, till exempel föreställningen om individens autonomi och
herravälde över sig själv och den starka betoningen av rättigheter.
Delar av hans kritik kan likaså
appliceras på liberalismen i dess helhet. Kekes tar exempelvis upp den
kontroversiella frågan om ondska.
Hur försvarar sig det liberala samhället mot ondska, då individens
sämre sidor – likaväl som hennes
bättre- där ju lever i skydd av en tillägnad autonomi? Hur kan det frankt
förutsättas att det onda kommer att
hållas på mattan bara för att det
råder fullliberal frihet? Kekes angriper den liberala människosynen, den
som i konservativa ögon ter sig naiv
och verklighetsfrämmande.
En konservativ är ju en liberal
som blivit rånad, som det heter.
Frågan om ondska slår enligt
Kekes inte bara mot liberalismens
människosyn, utan i förlängningen
också mot dess definition av pluralism.
Parentetiskt kan nämnas att olika
typer av människosyn ändå anas
även inom det konservativa lägret,
om än i mildare form. Inom konservatismen erkänns människans båda
sidor, den onda och den goda. Men
konservatismens försvar för överindividuella storheter, såsom normer,
seder och institutioner och inte
minst gemenskaper, kan motiveras
olika beroende på vilken sida av
människans natur vederbörande väljer att fokusera på. För en karg, kanske sekulär, konservatism ligger det
primära ofta i institutionens repressiva funktion: ondskan skall stävjas.
Men inom en varmare, kanske kristdemokratisk, variant, pekas oftare
på den förädlande effekten som
institutionerna har på individen.
RÄDSLA FÖR MASSAN
I Poisoning the minds of the lower
orders anknyts i någon mån till sådana frågor. Författaren, Don Herzog,
hävdar här att konservatismens
ursprung kan späras tillbaka till en
äldre elits rädsla för demokrati, och,
djupare sett, dess rädsla för att vanligt folk över huvud taget upplyses
och gör sig införstådda med hur
saker och ting egentligen står till och
vilka bländverk traditionerna egentligen är. Herzog har dykt in i det sena
sjuttonhundratalets och tidiga artonhundratalets England och de diskussioner som då fördes framför allt
med anledning av den franska revolutionens och upplysningens konsekvenser. Utifrän pressklipp, brevväxlingar och böcker från tiden i fråga
söker han genom en mängd enskildheter fånga en helhet. Läsaren presenteras för en mängd utvalda anekdoter, debatter och enstaka episoder.
Urvalet är naturligtvis godtyckligt,
men läsningen är underhållande.
Författarens polemiska ambition
går dock som en klar, röd tråd
genom berättelsen:
Författare: John Kekes
Titel: Against liberalism
Förlag: Cornell University Press,
1997
Författare: Don Herzog
Titel: Poisoning the minds of
the lower orders
Förlag: Princeton University
Press, 1998.
:l..
::s
-ro:l..
Q)
–…l
lSvensk Tidskrift 11999, nr 21m
”Glib invocations of false consciousness paper over pressing explanatory problems: as though leftwing workers just got it right, but we
need special theories explaning how
right-wing workers were deceived;
or as though radicals’ thought is
autonomous and rational, conservatives’ thought manipulated and
delusory. Similarly, we must beware
thinking that Burke’s prejudice, illusion, and veils summon up a nightmarish anti-utopia with cynical elites manipulating the beliefs ofwideeyed victims.”
ELITISM OCH POPULISM
Herzog uppehåller sig mycket vid
föraktet, och tycks mena att det är
den egentliga källan till konservativt
tänkande. Det är en hård dom, och
definitivt inte invändningsfri. För
det första ignorerar han nyanserna
inom den konservativa traditionen.
Visst finns rädslan för massamhället, med de nivellerande och potentiellt antihumana effekter det förmodas föra med sig. I så motto kan
skönjas ett elitistiskt drag. Men likaså finns en populistisk tradition,
med udden vänd mot etablissemanget. Och jämsides med varningarna för massan har också odlats en
ofta rent idylliserande bild av den
enkle lågbördige mannen (ofta
bonde) såsom stolt, stark och självständig, bärandes på samhället oumbärliga värden
För det andra är frågan om inte
det Herzog är ute efter lika gärna kan
sökas hos alla samhällsskikt och –
ismer. Rasism och antisemitism är,
om man letar efter dem, inga klassbundna företeelser, och definitivt
inte särskilt sällsynta under den tid
det här är frågan om. Och känslan
av exklusivitet är kännetecknande
för de flesta eliter, oavsett vilken ideologisk schattering de råkar bekänna
sig till. Herzog medger själv att de
radikaler som figurerar i den miljö
han undersöker knappast går fria
från den kritik han riktar mot deras
mlSvensk Tidskrift 11999, nr 2!
opponenter, men han låter ändå inte
detta faktum rubba slutsatsen.
Vad som är kvar av det fenomen
Herzog fångar efter att det tidstypiska skalats av är just en allmän elitmentalitet snarare än kärnan i konservatismens väsen. Ändå är det
svårt att förneka att konservatismen,
mer än flera andra samhällssyner,
kommit att förknippas med denna
elitmentalitet. Och på vissa platser
under vissa perioder har otvivelaktigt eliten (för en sådan finns alltid)
faktiskt hävdat sin överhöghet
medelst konservativa förtecken.
BESTÄMMA DE EGNA
VÄSENSKÄRNORNA
Uppgiften för konservatismen består
alltså inte bara i att definiera sig
separat från liberalismen, utan också
i att rentvå sig från en historisk
anklagelse om orättfärdighet. Ett fördömande som intressant nog inte
bilagts efter massdemokratins
genombrott, utan tvärtom, och speciellt efter andra världskriget, accelererat i styrka. Enligt det förhärskande efterkrigstida paradigmet
befinner sig en konservativ per definition på ett sluttande plan, vars
nedre slutar i fascism. Både vad gäller fallet med liberalismen och den
historiska anklagelsen handlar det
naturligtvis om samma nödvändiga
väg att gå: att definiera de egna, oberoende väsenskärnorna.
Gentemot liberalismen finns
dock ett så pass svårutstakat gränsområde att frågetecken alltid kommer att resas. Den antirationalistiska tradition inom vilken vi hittar
sådana tänkare som Friedrich Hayek
och Michael Oakeshott, och faktiskt
även Edmund Burke, är en källa ur
vilken både konservatism och liberalism har hämtat näring.
Typiskt nog har såväl Hayek som
Oakeshott levererat utläggningar där
de definierar sig som liberal respektive konservativ, men likväl läses
och tolkas de gärna på ”det andra”
sättet.
Det hela blir knappast lättare av att
det på det praktiskt-politiska planet
är långt svårare att särskilja åskådningarna än på det idehistoriska,
åtminstone i ett så genompolitiserat
land som Sverige. Den form av systemkritik (ny)liberaler riktar mot
välfärdsstaten kan i stora drag artikuleras även utifrån konservativa
utgångspunkter. Och att det finns en
grund för en gemensam ED-skepticism är otvetydigt. För att bara
nämna några övergripande exempel.
MER ÄN TRÖGHET
Hur kan då en ”modern konservatism” se ut, en som varken är en tidstypisk 1700-talsreflex eller en gren
på det liberala trädet? Ett vanligt svar
är att kvar bara finns en metod, ett
sätt att betrakta förändringsrörelser.
Försiktighet och trögrörlighet skulle då utgöra grundvärden. Det är
inte direkt fel att tillskriva konservatismen en sådan position, men
också långt ifrån tillräckligt.
För konservatismen rymmer fler
och mer substantiella element än så.
Och det faktum att dessa är av tidlös karaktär gör dem inte mindre
angelägna i dag. Tvärtom finns fog
att påstå att modernitetens genombrott i stället påvisat vikten av att
dessa element upprätthålls. Bit för
bit börjar insikten om att väsentliga
delar av det äldre sättet att tänka, det
som slagits sönder av en framrusande moderniseringsprocess, rymde
sanningar som ett samhälle i längden inte kan negligera.
Axplock kan göras: på det politisk-filosofiska planet är (den
moderna) liberalismens atomära
individ i princip dödförklarad. Människans behov av gemenskaper har
återupptäckts. Likaså hennes behov
av en fast, platsspecifik identitet,
något som måste ses som ett grundskott mot liberal universalism.
Begreppet ”socialt kapital” har öppnat ekonomernas ögon för hur det
lilla, av social kontroll, tradition och
värdegemenskap präglade samhället
kan vara nog så tillväxtfrämjande
som det där mobiliteten är påbjudet
ideal och människor förväntas åka
som skottspolar mellan tillväxtområdena. Ett begrepp som dygd har
börjat komma till heders inom akademisk diskurs.
HIERARKI, AUKTORITET
OCH PLIKT
Om en gissning tillåts, står förskräckande begrepp som hierarki,
auktoritet och inte minst plikt på tur
att dammas av och släpas upp ur det
modernistiska husets hittills förbjudna nedre regioner. Varför? Därför att det handlar om tidlösa, nödvändiga företeelser. Det moderna
projektets löfte om en oavbruten frikoppling av individen till dess att
hennes sanna, suveräna och oronipotenta jag strålar i full glans är
omöjligt att infria. Människan är den
hon alltid har varit. Hennes behov
av överindividuella storheter blir inte
mindre för att de materiella omständigheterna blir alltmer avancerade.
Ändå verkar det just vara vad liberaler ser som sitt (sista?) stora trumfkort: den tekniska utvecklingen. På
ett slags aggregerad nivå skall vi nu
få se nationalstatens upplösning i
hägnet av en marknadsburen globalism. På individnivå sker den ultimata frikopplingen, en där framför allt
IT skall rasera varje tänkbar värdeskala och platsbunden föreställning,
och universalismen kunna räddas
genom det totala relativiserandet.
Varje lära med ett uns av överindividualism kan så slutligen begravas.
Men av någon anledning står inte
massorna och hurrar och omfamnar
varandra inför denna befrielse. Tvärtom seglar vänstern fram och finner sig
kunna utnyttja känslor av missmod,
frustration och ängslighet. Känslor
inför vilka högerns liberaler vanligen
bara suckar eller med ansträngd hurtighet manar ”var optimist!’:
NATIONALSTATEN VIKTIG
Här finner vi uppgiften för en
modern konservatism. För det är där
insikten finns, att nationalstaten är
och kommer vara den primära politiska arenan, och att de historiska
traditioner som ligger förborgade
inom dess gränser är lika relevanta
som tidigare. Och detta konstateras
utan att ryggen för den saken skull
vänds åt den verklighet glohaliseringen faktiskt utgör. Men medvetenheten om nationalstatens status
bibringar också medvetenhet om
globaliseringsprocessens egentliga
proportioner. Och det självförtroende en stark nationell identitet är förknippad med är det främsta vaccinet mot destruktiva reaktioner inför
utvecklingen.
Där finns också insikten att nyckeln till vår förmåga att handskas med
de potentiellt samhällsupplösande
PRESIDENTSKVALLER
Böcl<er man smyger med
Av Jonas Hellman
J
AG STÅR I KÖN till kassan i Barnes&Nobles stora bokhandel på
Fifth Avenue i New York. Bakom
mig står en kvinna i 35-årsåldern.
När jag sneglar på de böcker hon har
i handen säger hon generat: ”Jag ska
ha den för jobbets skull, inte för att
jag själv är intresserad.” Hon syftar
på Andrew Mortons bok Monica’s
Story. ”Japansk TV”, tillägger hon
förklarande. ”Samma här”, säger jag
och försöker se världsvan ut. ”Svensk
journalist.”
Skälet till att affären är full med
journalister och andra besökare är
att Bill Clintons förre medarbetare
sidorna av moderniseringen ligger i
vår genomskådan av dess frambesvärjda illusion om frikoppling från
de etiska, sociala och kulturella band
som definierar oss i tid och rum.
Traditionalistiska föreställningar om
dygd, plikt och auktoritet är inte förlegade i och med att den moderna
världen erbjuder oss en möjlighet att
fly från dem, utan viktiga just för att
denna ansvarseskapism står till buds.
Dessa föreställningar tar iviss mån
spjärn mot den nationalstatliga politiska arenan och därmed den nationellakollektiva – identiteten. De medför
också att viktiga skiljelinjer dras upp
mot den värdeneutrala staten och föreställningar om marknaden som allena
saliggörande. Konservatismen kan alltså inte reduceras, vilket många liberaler
verkar hoppas, till att bara handla om
den relativt isolerade ekologin i Hans
L Zetterbergs ”lilla värld’:
Så i allt väsentligt är det på en botten av tidlöshet en modern konservatism står- och måste stå. Dess uppgift
har Kekes fångat i formuleringen ”att
göra ett hem av ett hus’: Det är ganska
träffande. Det modernistiska huset är
extremt funktionellt, men oftast opersonligt. Det verkar vara byggt för att
glädja byggherren snarare än de vanliga människor som är tänkta att bo där.
Äldre hus är ofta trevligare.
Fredrik Haage (f_haage@hotmail.com)
är redaktör för tidskriften Contextus.
George Stephanopoulos ska signera
sin nyutgivna bok All too Human.
För att få uppmärksamhet i
media brukar många kända författare signera sin bok i New York samma
dag som boken släpps. Under min tid
i New York har jag gjort det till en
vana att gå på sådana tillställningar.
Huvudskälet är förstås att jag tycker
att det är spännande att se författarna ”live”. Men jag brukar ursäkta mig
med att det för vissa böcker är showen runt omkring som är det viktiga,
inte bokens innehåll.
l….
:::s
…….
lSvensk Tidskrift 11999, nr 21EiJ

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner