Print Friendly

Fredrik Erixon; Vem är jag att döma

Av Redaktionen | 31 december 2000


2000


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

C>
c::
c::
-o
Vem är ja~
Berättelsen om bildningen handlar om
människor. Dramat är enkelt: Människor
som trotsar vana och historia, men som
samtidigt respekterar auktoriteter.
Men djävulen sitter i detaljerna. Kent
visste inte om att han var en människa.
l av Fredrik Erixon
fJ!J lSvensk Tidskrift l2ooo,nr 1l
A
LLTING BÖRJAR PÅ A. I Kents liv hade det
varit så. Vi föds och vi dör, sa han, däremellan gör några av oss något bra med livet,
andra inte. Kanske är det så enkelt. Vi börjar på A och slutar på Ö. Däremellan inget.
Tomt. Hemsk tanke, men cynisk? Mörk? Inte för Kent.
Livet för honom hade varit enstavigt, en lång vokal- A.
Inte ett stort, inte ens ett litet. Att sätta betyg på livet,
finns det skalor för sådant?
I 35 år hade Kents liv handlat om Alkoholism, nu
styrde ett annat A- Absolutism. Stora A:n båda två,
men inga livsbetyg. De nyktra dagarna under de här trettiofem åren kunde räknas på hans sju fingrar, nu hade
han varit nykter i fyra år. Jag föddes och jag var nära att
dö, sa Kent, men vad som hände däremellan, det har
jag ingen aning om.
Kan man sätta betyg på ett sådant liv?
Mötet med Kent var kort. Vi pratade i några
timmar sommaren 1997, båda på resande fot
norröver. Han på väg för att fira sin 56-års dag
med en nyfunnen kärlek, hans första, i Bollnäs.
Hopp och förtröstan kände Kent om livet nu.
Hälsan hade blivit bättre, tänderna just bytts ut
och han hade arbete. Dessutom hade han kommit
i kontakt med känslorna igen. Inte bara kärleken
till en annan människa, utan också en spirande
nyfikenhet på livet. Hur kunde jag ha missat det
tidigare, frågade han om och om igen.
Ett visste Kent om sitt liv: Han hade aldrig
tänkt. Aldrig reflekterat. Hur djävligt han än hade
tt döma?
haft det, hade han inte funderat om det överhuvudtaget
är värt att leva. Stor fråga, herregud. Men hur illa han
än hade gjort andra människor, svikit förtroenden, klippt
banden, dragit i smutsen, hade han heller aldrig tänkt
på vad det var han gjorde med andra. Inte en gång. Hjalmar Gullberg har diktat om detta:
Ofantligt medlemsantal har vår liga.
Men ingen av oss vet den andres namn.
DET ÄR TILLFÄLLIGHETER SOM GÖR att vi möts. Efter
en timma på tåget har vi nått Gävle; nordands
inland de nästa två timmarna, morgontidningarna lästa
och batterierna till CD-spelaren slut. Jag börjar plocka
fram några böcker jag i morgonstressen hunnit med att
köpa på tågstationen i Uppsala och hör först inte frå-
gan. Men den kommer igen: Visst skriver han bra, Per
Svensson? Kent nickar med huvudet mot en av böckerna, Den leende mördaren. Den andra boken, Med mina
ord av Mona Sahlin, kommenterar han inte.
Vad jag svarar kommer jag inte ihåg, men jag säger
något om att boken verkar intressant, att den handlar
om ondska, och frågar vad han själv tycker. Vem är jag att
döma? Det är det korta svaret.
Sedan kommer det långa: Kents livshistoria.
Livet som en berättelse om ondska.
HISTORIEN ÄR HEMSK: Svikna löften, övergrepp, kraschad familj, sprit. Historien är på många sätt unik.
Men jag känner igen den; interiörerna, människorna,
dramat. Den finns där, historien om hur Sverige blev ett
modernt industrialiserat land; hur folk-, bildnings-, frikyrko- och nykterhetsrörelserna gjorde människor av ett
folk av råskinn och suputer.
Det är en vacker historia, viktig också. Men vår fattningsförmåga glider. Det är som Alf Ahlberg en gång
skrev: Forna dagars människor hade trånga vyer i rummet, nutidsmänniskan har trånga vyer i tiden.
Vi lever ohistoriskt, exklusivt i nuet.
Men det kanske vi kan kosta på oss. Folkrörelseromantik i all ära, men historia är historia. Ser vi det
strängt funktionellt ombesörjer skolan utbildningen och
socialvården tar om hand de som behöver tas om hand.
Och visst är det så. Systemen finns där. Ibland fungerar de bra, ibland dåligt, ibland inte alls. Men vi kan
inte få allt. Folk kan läsa, räkna och skriva. För den som
vill utbilda sig vidare finns universitet och högskolor
som inte tar några avgifter från studenterna; man får till
och med bidrag för att kunna studera utomlands om
man vill. Problem, visst finns de. Men det finns också
en politisk ambition att lösa dem.
Det är den officiella berättelse Sverige levt med sedan
sextiotalet.
Men någonstans klickar den.
Uppenbart är att tillståndet i skolorna har försämrats. Det som brukar kallas för social snedrekrytering
ökar, d v s: färre gör vad som förr kallades för klassresa.
Trots att vi lever i en tid där nyttan av högre utbildning
blir allt tydligare, ser allt färre den som ett sätt att komma
framåt i livet. Social rörlighet uppåt, varken ideal eller
möjlighet längre.
ALLT DETTA ÄR VIKTIGT. Men Kents historia är delvis en annan. Om hans nyktra dagar på 35 år kan
räknas på de sju fingrarna, kan erfarenheterna från skolan räknas med vänsterhanden. Så uttryckte han det själv;
räkneövningen krävde heller inget matematiskt sinne.
Det blev istället till att tidigt börja arbeta i skogen.
Tungt och slitsamt, för en trettonåring. Värk och smärta, men spriten lindrar. Ingen hållbar kalkyl, förstod han
snart, men han hade bestämt sig för att sluta till sommaren. Men den sommaren sköts hela tiden framåt, dag
för dag. Några år senare blev han uppsagd. Det var en
tidig morgon. Allt han hade var kläderna på kroppen,
några hundra kronor och skakande händer. Två timmar
till Systemet i Karlstad öppnade, tio minuters gångväg
till morgonbussen. Det blev en enkel biljett till helvetet.
Tre kronor och femtio öre, gick den på då.
Nu hade Kent vunnit en respekt för tanken, för de
moment i livet då man frågar sig vem man är och vad
man gör. Men det var ingen lättvunnen seger. Efter en
trettiofemårig fylla, tre amputerade fingrar, två amputerade tår och en djävla massa dumheter föll kroppen
ihop. Lungan punkterades, lårbenshalsen bröts och han
fick en kraftig hjärnskakning. Det blev att ligga på sjukhuset några veckor.
Första veckan: Abstinens.
Andra veckan: Smärta.
Tredje veckan: Uppvaknande.
Kent är ingen religiös man, men efter trettiofem års
supande krävdes det ett mirakel för att vakna upp. Mirakel var det ord han använde själv, men Johannes Edfelt
lSvenskTidskrift l2ooo, nr 1 lfl]
Cl’l
c
c
-o
skulle nog vara för blyg för att hålla med. För när Kent
efter andra veckan flyttas till en annan avdelning ser han
från sin sängplats en dikt av Edfelt. Han lånar en bit papper och en penna av mig på tåget för att skriva ner den.
Människospillra, hur kan du blomma
Här i en vildmarkens barbari?
-Oidipus ögonhålor står tomma,
ännu ljuder lokastes skri.
Ser du dig själv, så ser du oändlig
Marmorbrottsmöda och fångsttransport,
– måste du alltid ledas som skändlig
boskap till slakthus och mörker bort?
Ändå bär du ett sådant skimmer
Vid din förmörkelses yttersta rand
– att den som bländad det förnimmer
döljer sitt ansikte i sin hand.
Människospillra, hur kan du blomma. Här i en vildmarkens barbari?
Han förstod den inte riktigt; namn han aldrig hört,
ord han glömt valörerna på. Men han kände att den talade till honom. Den ställde frågor om livet som Kent inte
visste om att man kunde ställa. Omtumlande upplevelse,
herregud. Men om någon annan skrivit detta, tänkte Kent,
måste det ju betyda att det inte bara är jag som vaknat upp.
C S Lewis gav ord till denna känsla i filmen The Shadowlands: We read to know that we’re not alone.
Mötet gav mersmak och en sköterska ordnade honom
en hel bok med dikter av Edfelt. Sedan dess hade han
inte druckit en droppe alkohol. Men hade fått en annan
abstinens. Böcker. Bildning.
DEN LIKNAR DE TIDIGA klassresenärernas biografier,
Kents historia. Smutsen, maktlösheten, insikten, livet;
kronologin är densamma. Livet från A till Ö, men med
något däremellan. Plockar vi sönder hans livshistoria i
mindre beståndsdelar finner vi säkert också fler gemensamma drag. Sociologen Mats Trondman har i sin avhandling Bilden av en klassresa identifierat flera viktiga betingelser för klassresenärerna. Misslyckad socialisation och
svårigheter i relationen till någon av sina föräldrar, är två.
Båda uppfyller Kent. Alkoholproblem i familjen, fadern
slår honom, tvingar honom att lämna skolan.
Det är också början till en annan berättelse om bildningen.
Pratkulturen vi har idag berikar ingen, säger Kent
och nickar leende mot Mona Sahlins bok. Men redan i
nästa mening korrigerar han sig: men vem är jag att
döma? Det är också svaret jag får på andra frågor i vilka
jag ber om hans åsikt.
fl lSvensk Tidskrift l2ooo, nr 1l
Lite fånigt, tycker jag först, att han gör sig mindre än
vad han är. Men efter ett tag förstår jag att det handlar
om respekt: respekt för att så många andra vet mer än
honom, respekt för kunskapen.
Här ligger också ett av bildningens värde: den berättar om en auktoritet, att andra tänkt före mig, att andra
vet mer och gjort fler erfarenheter än mig, att just vetandet och erfarenheter är förutsättningen inte bara för att
ha en åsikt, utan också för livet och jaget, identiteten.
We live and learn. Det är ingen konservativ princip
att det finns andra som tänkt mer och långt tidigare än
jag, det är bara dumt att tro motsatsen. Okunnigt är det,
att tro att det som tänkts och gjorts förut inte påverkar
mig. Så lyder ett av bildningens credo.
Men det kanske inte är det mest uppenbara i Kents
historia. I det han själv kallar för sitt uppvaknande, den
bokliga bildning som följt honom de senaste åren, ligger
inte bara en respekt för en auktoritet, kunskapen, utan
också en frigörelse från en annan, vanan.
Bildningen är en frigörelse, så lyder alltså den andra
berättelsen.
Det är också en av de vanligaste berättelserna i folkrörelserna. Det är den självbild man skapat, och mycket talar för att den stämmer. Hur berättelsen börjar, är
individuellt. Vilken bakgrund man än har, är det lätt att
glömma, att inte förstå att livet erbjuder olika möjligheter, att vi kan välja. Vana och sträng inordning, kan
vara orsaken. För Kent var det just vanan, att han inte sett
eller läst om andra livsalternativ. Eller då han sett de
alternativ som andra valt: att inte tro att också han hade
valet. För många av de personer som var med att skapa
den tidiga arbetarrörelsen handlade det också om saknaden av ekonomiska möjligheter; fortsatt skolgång hade
föräldrarna inte råd med. Folkbildningsrörelserna gav
dock ett alternativ. Inte bara ekonomiskt utan också
mentalt: Bildningen gör dig fri, den gör dig medveten. På
så sätt ett inklusivt ideal, en inbjudan till delaktighet i
samhället. Bildningen som en väg till värdighet.
K
ENTS HISTORIA RYMMER MÅNGA separata berättelser. Han lever med två ideal om bildningen, han
uttrycker den på två olika sätt. Vad jag kan se, utan några
problem. Och vem vill ta ifrån honom den förmånen?
Är inte det ett privilegium han tjänat ihop? Men för
andra lever idealen inte harmoniskt med varandra.
Det finns många olika bildningsideal. Vi kan stryka
under olika meningar, välja att läsa olika bildningstänkare. Platon, Humboldt, Shaftesbury, Herder. Eller Alf
Ahlberg, Hans Larsson, Ellen Key, Arthur Engberg. Perspektiven går isär, även om kritstrecken mellan reviren
inte alltid är tydliga.
Men mellan bildningen som ett auktoritetsideal och
som en frigörelseprocess bryts perspektiven på ett sätt
som även ett otränat öga kan registrera. Aena sidan har
vi bildningen, kunskapen och erfarenheten som en auktoritet, bildningsarbetet får som uppdrag att forma människor: att tämja en orörd människonatur, att skala bort
egenskaper som inte passar idealet, att forma människans till Guds avbild. Exemplen är många. ”Bildningsinsatser är den bästa motvist för de förflugna läror om
medborgerliga plikter och rättigheter som nu esomoftast söker göra sig gällande, och uti de lägre klasserna
okunnighet och råhet stundom finna värdiga bundsförvanter.”, skrev en representant för staten, expeditionssekreteraren F A Ewerlöf, i början av 1900-talet. Arbetarnas Bildningsförbund (ABF) talade om sin verksamhet
som ”en kamp mot råhet och förflackning”. Ett längre
citat:
”Där denna kulturdemokratisering griper omkring
sig, gå människorna inte längre sovande och slöa, väckta tillliv och intresse genom stimulantia som kortspelet,
spriten, jazzen eller sensationerna vid en boxningsmatch.
Deras liv blir rikt och intressefyllt, även under de
anspråkslösaste yttre former. Ty till andligen levande
människor sänder den andliga kulturen några av sina
fina rottrådar och ger dem del i mänsklighetens bästa
håvor. Att kulturen blir demokratiserad kommer, när vi
så fatta ordet, att innebära, att vi stå i en stor, härlig
arbetsgemenskap med varandra, där den enes arbete tjä-
nar den andres och allt blir kulturarbete, en kulturden andliga och den materiella- emedan allt tjänar detta
enda syfte: att förädla det råmaterial som heter människan.”, skriver Natanael Beskow, bland annat predikant
och rektor för Birkagårdens folkhögskola, i Kulturens
demokratisering från 1925.
Och så såg Kent delvis på sin bildningsresa: han hade
förädlat det råmaterial som heter människan. Han hade
formats. Socialiserats.
Aandra sidan är bildningen ett frigörelseideaL Inte
nödvändigtvis ett autonomt ideal, det behöver inte vara
en gemenskap som man frigörs ifrån. Men det är ett ideal
där man lossar de bojor som tidigare klavbundit människan, som hällit tillbaka den personliga utvecklingen.
Bildningen anger här inget idealtillstånd; det finns inget
slutmål för den. Snarare skall bildningen ses som en prolSvensk Tidskrift l2ooo,nr 1 lf!J
C’l
c::
c::
””‘
Det är inte en fråga som kan avgöras politiskt. Bildningen
förutsätter frihet. Det är heller inte en fråga där geniala teoretiska
övningar fungerar. Snarare kan man säga att bildningens teori förutsätter en handling; det var inte med linjära teorier om jämlikhet och
rättvisa som arbetarrörelsen en gång skapade sitt politiska övertag,
det var genom att visa på möjligheterna till ett bättre liv.
cess, blodgivaren till de små och stora stegen, rösten som
gjuter mod. Odal Ottelin, en gäng studierektor i ABF, på
tjugotalet tror jag det var, skrev i sin bok I bildningsarbetets tjänst om detta bildningsideal:
”Den stora folkbildningsuppgiften är individernas
utveckling som individer. Det har funnits tider, då individualismens tanke överskuggats av maktens organisation. Under medeltiden hette det Kyrkan. Nu börjar det
heta staten. Men man begår inte ostraffat den synden
att flytta över ansvaret från den enskilda människan till
institutionen. Det, som lyfter den enskilda människan, är
det personliga ansvaret. Den stora uppgiften inom folkbildningsarbetet är att lära människorna självständigt
tänkande och modig hängivenhet. Utan de två blir medborgarskap aldrig medborgarsinne och fosterlandskärlek
blott en egenskap men icke en dygd.”
TVÅ OLIKA IDEAL, TVÅ OLIKA MÄNNISKOR. Men så
enkelt är det inte. Båda idealen svarar på två olika
behov; båda ger egenskaper som människan behöver för
att överleva. Det är också dessa två ideal som skolan inte
har som ledstjärnor för sin verksamhet, och som andra
heller inte ombesörjer idag. Bildningsförbunden finns
kvar, liksom nykterhetsrörelserna. Men deras insatser är
marginella; ibland på gränsen till löjliga. Fråga Kent.
En konsekvens av att vi blivit rikare och fått andra
system, svarar vissa. Därför att de inte kan locka med
rättfärdighet längre, svarar jag.
För just det är nog både bildningens möjlighet och
problem.
Det är inte en fråga som kan avgöras politiskt. Bildningen förutsätter frihet. Det är heller inte en fråga där
geniala teoretiska övningar fungerar. Snarare kan man
säga att bildningens teori förutsätter en handling; det
var inte med linjära teorier om jämlikhet och rättvisa
som arbetarrörelsen en gäng skapade sitt politiska övertag, det var genom att visa på möjligheterna till ett bättre liv.
Det var inget enkelt budskap den kom med, livet hur
man än var byggde på flit och strävsamhet. Men det var
ett budskap om en bättre framtid, om att det faktiskt
spelar roll vad man gör.
För Kent tog det 35 år att lära sig det. Men så fort
frågan ställdes till honom, förstod han att han måste ha
ett svar. I alla fall tro eller säga något.
För de flesta är det enkelt. Vi behöver inte varje dag
ha seminarier med oss själva om meningen med livet.
När livet är roligt att leva, behöver man kanske inte ens
ställa den. slutsatsen med Kents historia är heller inte
att staten, skolor eller organisationer ska locka till djupa
och halvreligiösa diskussioner.
Men historien ställer en viktig fråga om bildningen:
Vi vet alla att den behövs, men uppmuntrar samhället
till den?
Bildningsorganisationerna runt förra sekelskiftet svarade givetvis mot den samhällssituation som rådde då.
Idag är situationen en annan; bra mycket bättre, dessutom. Vi har lyxen att kunna leva exklusivt i nuet. Men
hur länge har vi råd med det?
Lärdomen från de folkrörelser som för hundra år
sedan lockade människor till ett bättre liv med bildning,
är inte att alla måste börja läsa Strindberg eller Beskow.
Den viktiga lärdomen är att samhället förutsätter ett
bildningsideal; att vi i tänkandet om demokratin räknar
med att ett sådant finns, att människor verkligen erbjuds
ett bättre liv.
Du TROR MIG INTE? Anklagelsen träffar. Kents livshistoria är extrem, den tillhör inte vardagen för de
flesta människorna, så jag tvekar med svaret. Det vore
ju inte första gängen man träffar en som fabulerar.
Ur plånboken tar han fram några fotografier. I ett
plasthäfte har han samlat några minnen från livet; Kent
med sin mamma, skogsbaracken, Kent med supvänner
utanför Systemet i Karlstad, Kent alldeles innan han läggs
in på lasarettet efter olyckan. Totalt ett tiotal foton. Bredvid samlingen ligger dikten av Edfelt.
Att få komma ihåg, att få minnas, säger han, är en
förmån jag tidigare inte haft. Fotografierna berättar dock
om ett liv som är hemskt, men som var lätt att hamna i.
Men nu vet jag, säger Kent. Jag tänker.
Fredrik Erixon (fredrik.erixon@svensktidskrift.se) är redaktör för Svensk Tidskrift.
fJ] lSvensk Tidskrift l2ooo,nr 1l

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner