Fredrik Erixon; Samtalets slut
2000
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Samtalets slut
l av Fredrik Erixon
D
ÖDSATTESTEN ÄR SIGNERAD sedan länge,
nekrologerna redan skrivna, bannbullorna undertecknade. Men ändå känns han
aktuell, filosofen Rousseau (en bekantskap
som förstört många begåvningar). Precis
som Luther spikade upp sina teser på dörren till slottskyrkan i Wittenberg, ville Rousseau på dörrarna tilllärosalarna och folkförsamlingarna och andra offentliga rum
spika upp en skylt med budskapet ”Samtal pågår”.
Mer av seminarieövning alltså. Inte konstigt att
68:orna dekorerade sina talarstolar med 1700-talsfilosofens huvud.
Tanken är måhända pretentiös, men så här i tider av
historiens slut är det inte många som värnar samtalet. Fukuyama må ha haft fel, eller åtminstone
inte bidragit med mer än en analys av politik och
samhällsopinioner, men nog följer de flesta hans
manual till punkt och pricka. Det mesta sägs vara
analyserat och färdigtänkt, allt följer en enda väg.
Visst genomgår samhället stora förändringar, men när allt spännande kommer till offentlighetens arenor förväntas inte precis stordåd.
Ändå finns föreställningen kvar i tänkandet
om demokratin: Folkrörelserna tränar människor i samtalets sociologi, politikerna för samtal
med sina partimedlemmar och väljarna, medierna är platsen där värderingar både formas och
ställs mot varandra.
Men hur länge sedan var det vi egentligen gav upp
den tanken?
Luther ville med sina teser protestera mot avlatshandeln och teologin bakom denna. Rousseau skulle
idag, med ett enkelt hantverksgrepp, en hammare och
en spik, kunna protestera mot opinions- och värderingshandeln.
MEDIEMARKNADEN HAR VÄL SÄLLAN varit så expansiv som den är nu. Experimenten är många: Nya
dagstidningar, nya tv-kanaler, nya magasin, omstartade
tidskrifter. Vision, Stockholm News, SvD Näringsliv,
Corky, Silikon, Dolly, Kapital, Lifestyle, Residence, Depå.
Ny teknik har gjort att möjligheterna till publicistisk verksamhet är gynnsammare än någonsin, värderingsmässigt
pågår en sådan djup förändring att varje ansvarskännande publicist måste fundera över meningen med orden,
internationaliseringen har medfört att gruppen av möjliga läsare vuxit radikalt även för de smalaste koncepten.
EliSvensk Tidskrift l2ooo, nr 2-31
Kliv in i en vanlig Pressbyrå och försök att se slutet på
magasinhyllorna, om du inte tror mig.
Men trots allt som sker: Är inte ruediemarknaden
extremt förutsägbar?
Åtminstone så förutsägbar att vi redan nu kan säga
varför många medier inte ens kommer att överleva högkonjunkturen.
Publicistik är en knepig verksamhet; siffror och bokstäver bildar inte alltid sammanhängande meningar. Få
medier har förmånen att över en längre tid kunna leva på
bidrag från staten och därför måste det strategiska affärstänkandet finnas i planeringen av varje mening. Men
samtidigt är just själva affärsiden (bokstäverna och
meningen med dessa) känslig och läsarna krävande. För
att tala klarspråk: För att kunna tjäna pengar måste man
vilja något annat än att just tjäna pengar.
Många tidningar och tidskrifter, såväl gamla som
nystartade, verkar idag osäkra på sin affärside. Ekonomerna i tidningshusen kan ta fram statistik om köpvillighet och med marknadsundersökningar lansera linjära produktideer. En del försöker göra om sig i linje med dessa,
andra startar nytt. Problemprodukterna har dock ofta ett
gemensamt: De vet inte vad de vill använda platsen i offentligheten till, de vet inte vad de vill säga med orden.
NÄR DE FÄRDIGSKRIVNA TEXTERNA kommit in kan
man se sammanhang och likheter mellan de mest
olika ämnen och stilar; det upptäcker varje tidskriftsredaktör. Så har det varit med det här numret av Svensk
Tidskrift. Christian Braw kom in med en artikel om vilka
referensramar vi har när vi betraktar vår egen samtid
och för samtal om den. Tegner skrev om de samtidsbetraktare som ”diktar sonetter till tidens ära”, Braw lyfter
fram vårt behov av en tidsspegel för att rätt kunna förstå vad som sker. IngerEnkvist har nyligen studerat hur
offentligheten regisseras i två olika länder och ville få
sina intressant resultat publicerade, vilket vi mycket
gärna ville göra. Claes Arvidsson hade länge följt Timothy Garton Ash och ville skriva ett porträtt av den brittiske journalisten och historikern.
Vitt skilda ämnen, visst. Men artiklarna cirkulerar
just kring varje samhälles behov av ett öppet samtal och
en offentlighet som tar människorna på allvar.
Med detta nummer slutar Fredrik Erixon som Svensk
Tidskrifts redaktör för att kunna koncentrera sig på
forskning och eget skrivande istället.
l av Fredrik Erixon
D
ÖDSATTESTEN ÄR SIGNERAD sedan länge,
nekrologerna redan skrivna, bannbullorna undertecknade. Men ändå känns han
aktuell, filosofen Rousseau (en bekantskap
som förstört många begåvningar). Precis
som Luther spikade upp sina teser på dörren till slottskyrkan i Wittenberg, ville Rousseau på dörrarna tilllärosalarna och folkförsamlingarna och andra offentliga rum
spika upp en skylt med budskapet ”Samtal pågår”.
Mer av seminarieövning alltså. Inte konstigt att
68:orna dekorerade sina talarstolar med 1700-talsfilosofens huvud.
Tanken är måhända pretentiös, men så här i tider av
historiens slut är det inte många som värnar samtalet. Fukuyama må ha haft fel, eller åtminstone
inte bidragit med mer än en analys av politik och
samhällsopinioner, men nog följer de flesta hans
manual till punkt och pricka. Det mesta sägs vara
analyserat och färdigtänkt, allt följer en enda väg.
Visst genomgår samhället stora förändringar, men när allt spännande kommer till offentlighetens arenor förväntas inte precis stordåd.
Ändå finns föreställningen kvar i tänkandet
om demokratin: Folkrörelserna tränar människor i samtalets sociologi, politikerna för samtal
med sina partimedlemmar och väljarna, medierna är platsen där värderingar både formas och
ställs mot varandra.
Men hur länge sedan var det vi egentligen gav upp
den tanken?
Luther ville med sina teser protestera mot avlatshandeln och teologin bakom denna. Rousseau skulle
idag, med ett enkelt hantverksgrepp, en hammare och
en spik, kunna protestera mot opinions- och värderingshandeln.
MEDIEMARKNADEN HAR VÄL SÄLLAN varit så expansiv som den är nu. Experimenten är många: Nya
dagstidningar, nya tv-kanaler, nya magasin, omstartade
tidskrifter. Vision, Stockholm News, SvD Näringsliv,
Corky, Silikon, Dolly, Kapital, Lifestyle, Residence, Depå.
Ny teknik har gjort att möjligheterna till publicistisk verksamhet är gynnsammare än någonsin, värderingsmässigt
pågår en sådan djup förändring att varje ansvarskännande publicist måste fundera över meningen med orden,
internationaliseringen har medfört att gruppen av möjliga läsare vuxit radikalt även för de smalaste koncepten.
EliSvensk Tidskrift l2ooo, nr 2-31
Kliv in i en vanlig Pressbyrå och försök att se slutet på
magasinhyllorna, om du inte tror mig.
Men trots allt som sker: Är inte ruediemarknaden
extremt förutsägbar?
Åtminstone så förutsägbar att vi redan nu kan säga
varför många medier inte ens kommer att överleva högkonjunkturen.
Publicistik är en knepig verksamhet; siffror och bokstäver bildar inte alltid sammanhängande meningar. Få
medier har förmånen att över en längre tid kunna leva på
bidrag från staten och därför måste det strategiska affärstänkandet finnas i planeringen av varje mening. Men
samtidigt är just själva affärsiden (bokstäverna och
meningen med dessa) känslig och läsarna krävande. För
att tala klarspråk: För att kunna tjäna pengar måste man
vilja något annat än att just tjäna pengar.
Många tidningar och tidskrifter, såväl gamla som
nystartade, verkar idag osäkra på sin affärside. Ekonomerna i tidningshusen kan ta fram statistik om köpvillighet och med marknadsundersökningar lansera linjära produktideer. En del försöker göra om sig i linje med dessa,
andra startar nytt. Problemprodukterna har dock ofta ett
gemensamt: De vet inte vad de vill använda platsen i offentligheten till, de vet inte vad de vill säga med orden.
NÄR DE FÄRDIGSKRIVNA TEXTERNA kommit in kan
man se sammanhang och likheter mellan de mest
olika ämnen och stilar; det upptäcker varje tidskriftsredaktör. Så har det varit med det här numret av Svensk
Tidskrift. Christian Braw kom in med en artikel om vilka
referensramar vi har när vi betraktar vår egen samtid
och för samtal om den. Tegner skrev om de samtidsbetraktare som ”diktar sonetter till tidens ära”, Braw lyfter
fram vårt behov av en tidsspegel för att rätt kunna förstå vad som sker. IngerEnkvist har nyligen studerat hur
offentligheten regisseras i två olika länder och ville få
sina intressant resultat publicerade, vilket vi mycket
gärna ville göra. Claes Arvidsson hade länge följt Timothy Garton Ash och ville skriva ett porträtt av den brittiske journalisten och historikern.
Vitt skilda ämnen, visst. Men artiklarna cirkulerar
just kring varje samhälles behov av ett öppet samtal och
en offentlighet som tar människorna på allvar.
Med detta nummer slutar Fredrik Erixon som Svensk
Tidskrifts redaktör för att kunna koncentrera sig på
forskning och eget skrivande istället.