Fredrik Erixon; Krönika
1999
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Fredrik Erixon om SANNING OCH ETT SENT NITTIOTAl.
J
ag vet, det är en fråga som ibland är lika fånig som
den är pretentiös. Dessutom är den omöjlig att besvara, men det kanske är det som
gör den spännande: Vad är det egentligen som bestämmer politiken – ideella eller
materiella faktorer? Är det ideerna som styr eller är vi slavar under de materiella
villkoren? Eller för att uttrycka sig på antikens prosa- ande eller materia?
Genom årtusendet har vi fått flera svar på frågan.
Vissa, som exempelvis Hegel, har betonat det förra
som samhällslivets ursprung och källa, medan andra,
exempelvis Marx, strukit pennan under det senare.
De flesta har dock menat att samhället och politiken
föds fram i ett växelspel mellan båda.
Visst, inte ett särskilt romantiskt och glamoröst
svar. Men, såvitt vi kan bedöma, det riktiga.
VÅRT SEKEL UPPVISAR en rad exempel på hur växelspelet varit. Alltifrån Hitlers Tyskland till socialdemokratins Sverige. Men under varje årtionde har
vi också kunnat se att någon av faktorerna har varit
mer framskjuten än den andra. Inom konst, litteratur,
arkitektur, design, teknologi, politik och ekonomi har
debatten haft en särskild signatur som varit nedtecknad av endera skolan.
Men hur är det då med vårt nittiotal? Hur ser vi på
detta årtionde när vi nu bläddrar bakåt i loggböckerna för att förstå vår identitet inför tusenårsskiftet?
Varje årtionde inleds med ett oftast betungande
arv från decenniet innan. Det vore väl inte allt för
magstarkt att säga även om nittiotalet. Den ekonomiska krisen, som dominerade den första hälften av
årtiondet, var inte en produkt att tillfälliga händelser.
Den var skapad av årtionden av strukturell vanskötsel av politik och ekonomi, men den accentuerades
under åttiotalet då svenska politiker hamnade i ett
slags hybris. Finansminister Feldt blev ”världsmästare”
i finans- och penningpolitik, ”Sweden, the middle
way” blev ”Sweden, the way”.
SVERIGES FINANSIELLA tumult avspeglade sig givetvis också i människors tänkande. Ekonomin blev
det viktiga. Det som räknades var kronor och ören.
Och det är inget konstigt med det. När ekonomin kärvar är det naturligt att den tar upp ens tankar.
Men, för att komma tillbaka till ämnet, ekonomin
satte ett djupt avtryck på nittiotalets första år och det
är egentligen inte förrän nu som människor kan
andas ut en stund.
J
AG VET INTE OM det är själva orsaken, eller
om den kan spåras i andra medvetenheter,
men visst är det så att det fallande ekonomiska intresset följs av en mindre upplösning av den materialistiska skolans betydelse? Låt mig nämna några exempel, de
verkligt stora debatterna under vårt sena
nittiotal: Tvångssteriliseringarna, naziguldet
och IB-affären. Humanvetare skulle säkert
också vilja lägga till frågan om PO
Sundmans nazism.
Alla dessa exempel, vidriga som de är,
har många haft vetskap om tidigare.
Zaremba ”avslöjade” ingenting med sina DN-artiklar
om tvångssteriliseringarna. Naziguldet kände forskare
till. IB-affären kunde väl ingen ha undgått sedan
Guillous och Brattsäventyr på sjuttiotalet. Per Svensson
tillförde inget som kulturmänniskor och tidskriftsredaktioner inte redan visste.
MEN VAD ÄR DET DÅ som gör att alla dessa händelser rannsakas i slutet på detta århundrade?
Vad är det som gör att var och varannan vill tillsätta
en sanningskommission? Vem har överhuvudtaget
brytt sig om vad som är sanning tidigare? Det är ju
inte bara ett löst begrepp som många känner sympati
för. Utan ett djupare värde som många inte kunnat
förhålla sig till sedan långt tillbaka.
Kanske är det så att samhället ömskar skinn. Att
det i portalen till 2000-talet finns inristningar om
andens företräde, att den går först. Kanske är det så att
vi vill rensa vårt samvete i bokslutet.
Svaret är nog både och.
Fredrik Erixon (fredrik.erixon@svensktidskrift.se) är
redaktör för Svensk Tidskrift.
~
-o
–z
lSvensk Tidskrift 11999, nr 1 lfD
J
ag vet, det är en fråga som ibland är lika fånig som
den är pretentiös. Dessutom är den omöjlig att besvara, men det kanske är det som
gör den spännande: Vad är det egentligen som bestämmer politiken – ideella eller
materiella faktorer? Är det ideerna som styr eller är vi slavar under de materiella
villkoren? Eller för att uttrycka sig på antikens prosa- ande eller materia?
Genom årtusendet har vi fått flera svar på frågan.
Vissa, som exempelvis Hegel, har betonat det förra
som samhällslivets ursprung och källa, medan andra,
exempelvis Marx, strukit pennan under det senare.
De flesta har dock menat att samhället och politiken
föds fram i ett växelspel mellan båda.
Visst, inte ett särskilt romantiskt och glamoröst
svar. Men, såvitt vi kan bedöma, det riktiga.
VÅRT SEKEL UPPVISAR en rad exempel på hur växelspelet varit. Alltifrån Hitlers Tyskland till socialdemokratins Sverige. Men under varje årtionde har
vi också kunnat se att någon av faktorerna har varit
mer framskjuten än den andra. Inom konst, litteratur,
arkitektur, design, teknologi, politik och ekonomi har
debatten haft en särskild signatur som varit nedtecknad av endera skolan.
Men hur är det då med vårt nittiotal? Hur ser vi på
detta årtionde när vi nu bläddrar bakåt i loggböckerna för att förstå vår identitet inför tusenårsskiftet?
Varje årtionde inleds med ett oftast betungande
arv från decenniet innan. Det vore väl inte allt för
magstarkt att säga även om nittiotalet. Den ekonomiska krisen, som dominerade den första hälften av
årtiondet, var inte en produkt att tillfälliga händelser.
Den var skapad av årtionden av strukturell vanskötsel av politik och ekonomi, men den accentuerades
under åttiotalet då svenska politiker hamnade i ett
slags hybris. Finansminister Feldt blev ”världsmästare”
i finans- och penningpolitik, ”Sweden, the middle
way” blev ”Sweden, the way”.
SVERIGES FINANSIELLA tumult avspeglade sig givetvis också i människors tänkande. Ekonomin blev
det viktiga. Det som räknades var kronor och ören.
Och det är inget konstigt med det. När ekonomin kärvar är det naturligt att den tar upp ens tankar.
Men, för att komma tillbaka till ämnet, ekonomin
satte ett djupt avtryck på nittiotalets första år och det
är egentligen inte förrän nu som människor kan
andas ut en stund.
J
AG VET INTE OM det är själva orsaken, eller
om den kan spåras i andra medvetenheter,
men visst är det så att det fallande ekonomiska intresset följs av en mindre upplösning av den materialistiska skolans betydelse? Låt mig nämna några exempel, de
verkligt stora debatterna under vårt sena
nittiotal: Tvångssteriliseringarna, naziguldet
och IB-affären. Humanvetare skulle säkert
också vilja lägga till frågan om PO
Sundmans nazism.
Alla dessa exempel, vidriga som de är,
har många haft vetskap om tidigare.
Zaremba ”avslöjade” ingenting med sina DN-artiklar
om tvångssteriliseringarna. Naziguldet kände forskare
till. IB-affären kunde väl ingen ha undgått sedan
Guillous och Brattsäventyr på sjuttiotalet. Per Svensson
tillförde inget som kulturmänniskor och tidskriftsredaktioner inte redan visste.
MEN VAD ÄR DET DÅ som gör att alla dessa händelser rannsakas i slutet på detta århundrade?
Vad är det som gör att var och varannan vill tillsätta
en sanningskommission? Vem har överhuvudtaget
brytt sig om vad som är sanning tidigare? Det är ju
inte bara ett löst begrepp som många känner sympati
för. Utan ett djupare värde som många inte kunnat
förhålla sig till sedan långt tillbaka.
Kanske är det så att samhället ömskar skinn. Att
det i portalen till 2000-talet finns inristningar om
andens företräde, att den går först. Kanske är det så att
vi vill rensa vårt samvete i bokslutet.
Svaret är nog både och.
Fredrik Erixon (fredrik.erixon@svensktidskrift.se) är
redaktör för Svensk Tidskrift.
~
-o
–z
lSvensk Tidskrift 11999, nr 1 lfD