Print Friendly

Fredrik Erixon; Kommunismens jubilerande manifest

Av Redaktionen | 31 december 1998


1998


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

KOMMUNISMENS
JUBILERANDE MANIFEST
FREDRIK ERIXON
Det Kommunistiska manifestet 150-årsjubilerar. Frågan är om det finns andra skäl än his –
toriska för att uppmärksamma vad Marx och Engels tänkt och skrev när industrialismen ännu befann sig i sin vagga? Skulle ens Karl Marx kalla sig marxist idag?
I
en artikel på Aftonbladets kultursida for några månader sedan, frågar sig Göran Greider
och Tor Wennerberg: ”Vad
är brottet att råna en bank i
jämforelse med brottet att grunda en
bank?”. Ytligt medvetna om frågans
olustiga innehåll harklar sig forfattarna lite nervöst. De efterfoljande meningarna stakar sig en aning. Det som
borde slutat med en entusiastisk revolutionsapell, landar blott i vad som
på sin höjd kan kallas skönsmässig
empm.
Men att de menar allvar råder det
inga tvivel om.
Artikelns inramning är 150-års jubileet av Karl Marx och Friedrich
Engels Kommunistiska manifestet och
inspirerad av Bertalt Brecht (som är
upphovsmannen till den inledande
frågan) ser Greider och W ennerberg
FREDRIK ERIXON är Svensk
Tidskrifts redaktionssekreterare.
hur manifestet idag kliver fram i ett
”nästan messianskt ljus.”
Inte mer än så, blygsamt nog bara
nästan. Men ljuset är i alla fall ”messianskt”.
Den amerikanske skribenten John
Cassidy är lite mer forsiktig med orden. I ett höstnummer forra året av
tidskriften The New Yorker publicerades en minst sagt omtalad artikel av
honom (översatt till svenska i år av
vänstertidskriften Arena), i vilken
manifestet behandlas, om inte lika
kärleksfullt som av Greider och
W ennerberg så i alla fall ömt.
student of capitalism
Men Cassidys känslor har inte forlösts
av någon blind tro på Marx och
Engels kommunism. Tvärtom betackar han sig snabbt från den.
”Marx was a student of capitalism,
and that is how he should be judged”, skriver Cassidy istället sammanfattande om Marx och manifestets värde.
Och visst, jag ställer mig själv frå-
SVENSK TIDSKRIFT
gan: vem har egentligen rätt? Greider
och W ennerberg eller Cassidy? Var
Marx och Engels omedvetet producenter av ett messianskt ljus och manifestet deras reflektor? Eller var de
blott forutseende och begåvade studenter som tenterade av kapitalismen
i Kommunistiska manifestet och andra
böcker? Drömmare eller kyliga iakttagare?
Kanske varken eller? Kanske både
och?
Frågorna har som i andra hermeneutiska sammanhang inga givna svar
utan bestäms av vem som tolkar, vem
som forsöker sig på den lika fascinerande som svåra konsten att läsa en
text utifrån dess samtids forutsättningar och inte tolka in de stämningar som påverkar vår egen tid. Det kan
vara värt att påverka när Marx och
manifestet är upprinnelsen till artikeln. Litteraturen av de närmast nervöst laddade Marx-exegetikerna
samlar så många titlar att det är alltid
någon som blir trampad på tårna.
Alternativen är alltså många och vi
39
kan inte bara ringa in två fålt i den
debatt som fOrts om Marx och manifestet. Att fullblodsrevolutionärer
dragit andra slutsatser än light-kommunisterna i Greiders sällskap och
medelklassliberaler från USA faller
sig rätt naturligt.
Men, trots detta rangar tolkningarna den debatt som forts om Marx
och manifestet sedan Sovjetväldet
foll, då en mer rimlig diskussion kunnat foras både av anhängare och kritiker. På den ena sidan ser vi svältfodda ideologer som haft svårt att hantera en snabbt forändertig omvärld och
som sökt tröst i ett principfast evangelium. Poeter och kulturskribenter
som dubbat sig själva till intellektuella riddare i eh tid som enligt dem bara är ett dåli!5’t avtryck av pragmatism.
Makt och relationer
På den andra sidan finns personer
som både forstår och i grunden uppskattar kapitalismen. Men som missnöjda med dagens själlösa nationalekonomi – det ämne som enligt
Marx avslöjar bourgeoisins inre hemligheter – sökt sig längre tillbaka i biblioteksluntorna med ekonomisk
idehistoria for att ra kunskap om
ekonomiska sammanhang. Och där
funnit texter om kanske det allra viktigaste i ämnet, makt och maktrelationer. Som funnit Marx och manifestet.
Kommunistiska manifestet skrevs i
en minst sagt stökig tid. På kontinenten hade olika revolutioner startats,
men de hade slagits ner eller gått under av sig själva. Samma år som ma- 40
nifestet forfattades, år 1848, genomlevde Europa de stora revolutionerna
under 1800-talet. Paris, Neapel,
Milano, Rom, Berlin, Wien,
Budapest – hela Europa stod i lågor.
Marx och Engels visste naturligtvis
om detta. Marx själv kom till Paris
strax efter revolutionen brutit ut i februari och kunde påverka händelserna i Presussen från sin position som
redaktör på den Kölnbaserade tidningen Nueu Rheinische Zeitung. Tillsamn1ans med den evige foljeslagaren
Engels hade Marx också dokumenterat sviterna av 1830-års revolutioner.
Men det omvända gällde inte. Få
revolutionärer kände till manifestet,
revolutionen hade ännu inte dokumenterat kommunismen.
Överhuvudtaget var det ra som
visste vad kommunismen var, ännu
fårre som bekände sig till den. Marx
och Engels uppdrag, som de fick av
Kommunisternas forbund, var ju att
bryta upp den trånga offentligheten
och sprida kommunismen. Kort och
gott att manifestera. Ty kommunismen hade ju, om manifestet uttrycker det, betraktats som ett spöke och
jagats bort av alla. Av påvar, av tsarer.
Av franska liberaler som Guizot, av
österrikiska statsmän som Metternich.
Manifestet är dock inget vanligt
partiprogram och uppfattades heller
inte så av omgivningen. Det lyfter
forvisso fram principer och visar på
kommunismens dagordning, men i
hög grad är skriften ett tidsavtryck,
en vittnesbörd om industrikapitalismen. Genren är kännetecknande for
SVENSK TIDSKRIFT
Marx. Större delen av hans litteratur
handlar inte om kommunismen, utan
just om kapitalismen. Det är Marx
stora ämne. För honom lika fascinerande som skrämmande.
Primus motor
Kritiken mot kapitalismen, och några
handplockade forn1er av socialismen
(exempelvis Joseph Proudhons borgerliga socialism) som manifestet bjuder på, saknar varken eggande passion eller nyktert fornuft. Men den är
i grunden mycket enkel: Kapitalismen har inte uppvärderat betydelsen
av klasskampen, den av systemet givna konflikten mellan arbete och kapital, samhället primus motor.
För Marx och Engels var klasskampen ingen illusion. Ett samband var
oomtvistligt, och allom giltigt: De
som äger produktionsmedlen har
makten i samhället. De kan diktera
villkoren for produktionen, de vet att
bestämma politikens former och innehåll. Och i manifestets samtid, i
romantikens sista varvtag, låg denna
makt i händerna på kapitalet. Denna
klass hade söndrat den feodala ekonomin och tagit makten i från den
jordägande aristokratin.
Bourgeoisin hade gjort revolution
mot den samhällsklass som varken lät
rättvisan eller penningen styra.
Bourgeoisin hade vunnit medeltidens klasskamp.
Men i den nya tiden gällde andra
strider. Kapitalet forde nu istället en
kamp mot arbetarna. Borgarklassen
tog allt mervärde från produktionen,
framfor allt från den framväxande industriproduktionen, och gav på sm
höjd svältlöner till sina anställda. De
sög ut en samhällsklass som inte satt
på några ekonomiska värden alls. De
lät arbetarna skambudskonkurrera
med varandra och visade ingen större
känsla för humanistiska principer.
Arbetare bröts ned och dog i produktionen, men kapitalet vek inte en
tum. Avkastningen och den egna kapitalackumulationen var det viktigaste. Andra hänsyn kunde inte tas. Utgången av detta var att hela arbetarklassen inte kunde känna någon naturlig hemortsrätt i ett samhälle som
förbehöll delaktigheten till de besuttna. Proletärerna alienerades, för att
använda ett psykologiskt uttryck som
den unge Marx hämtade från Hegel.
Betydelsen av delaktighet
Vid alienationen bör vi dröja kvar en
stund. Mot detta resonemang, denna
maktanalys, kan en rad invändningar
resas. Men oavsett dessa finns det ändå en poäng i Marx och Engels rader.
Och den poängen är att de visar på
betydelsen av att kunna känna sig
delaktig i samhället. De visar på faran
med en stor grupp människor som
står utanför samhällsgemenskapen
och som saknar egna ekonomiska
för just delaktighetskänslan. Istället
bygger de en modell av människan
som överbelastas av timliga, ekonomiska intressen.
Från att ha varit noggranna iakttagare blir Marx och Engels koreografer. De regisserar historiska scener
och skriver en i många stycken fiktiv
berättelse. Den empiriska studien blir
en novell.
Dagens marxister diskuterar gärna
manifestets betydelse idag utifrån nå-
got slags maktanalys. Problemet i
deras analyser är dock att deras reso- ”För Marx och
Engels var klasskampen ingen illusion. Ett
samband var oomtvistligt, och allom giltigt:
De som äger produktionsmedlen har makten t samhället. De
kan diktera villkoren
för produktionen, de
vet att bestämma politikens former och innehåll.
”medel för att kunna påverka sin egen nemang fortfarande styrs av förhåltillvaro. Som kort och gott saknar landena på 1800-talet. Visst var makkänslan av egenmakt. ten och delaktigheten då plågsamt låg
Men, manifestet brister på avgö- för de allra flesta människorna och
rande punkter i denna delaktighets- visst kan vi tala om en skev maktreladiskurs. Med några snabba penndrag tion mellan kapitalister och proletä-
stryker Marx och Engels över den rer. Men utvecklingen sedan dess har
betydelse som icke-ekonomiska rela- ju gjort att de ekonomiska betingeltioner och värdeföreställningar har serna för delaktighet förändrats radiSVENSK TIDSKR.IFT
kalt med de kapitalistiska ländernas
välståndsutveckling.
Dessutom har ju det maktförhållande som är det mest fundamentala
enligt marxisterna – relationen mellan arbete och kapital – förändras avsevärt.
Egenföretagandet har idag en betydligt viktigare roll i produktionen,
det kan den enklaste nationalekonom
bevittna. Och det viktigaste produktionsmedlet är idag, och kommer i än
högre grad framöver att bli, kunskap.
Och vem äger den? Jo, arbetarna själva. Detta, och mycket mer därtill,
kastar om rangordningarna i Marx
och Engels världsbild och gör den
enligt författarnas egna sätt att betrakta omvärlden obrukbar.
Om en flyktig iakttagelse av samhället blottade detta ogynnsamma
maktförhållande mellan arbete och
kapital, för att gå tillbaka till 1800-talet och manifestets samtid, föll det sig
naturligt för Marx och Engels –
framför allt Marx, som senare fortsatte sina studier av den kapitalägande
klassen i bokserien Kapitalet- att försöka krypa under skinnet på kapitalet. De dissekerade borgerlighetens
salvesfulla ordningar och fann hur
dess dygder var hårt knutna till just
penningen, och allra mest den egna
tillväxten av den. Alla former av relationer reducerades av bourgeoisin till
simpla transaktioner, till debet och
kredit. En moral a la Joakim von
Anka.
Med några snitt från Ockhams berömda rakkniv beskar borgerligheten
dygder som förlöstes av högre vär- 41
den, av själsliga förhållanden, och
kvar blev blott egenintresset. Den
nakna och själviska egoismen. Vi lå-
ter Marx och Engels själva fa tala:
”Bourgeoisin har överallt, där den
kommit till makten, förstört alla feodala, patriarkaliska och idylliska
förhållanden. Den har obannhärtigt
slitit sönder de brokiga feodalband,
som band samman människorna
med deras naturliga ledare, och icke
kvarlänmat några andra band mellan
människa och människa än det nakna intresset, det känslolösa ‘kontant
betalning’. Den har dränkt det
fromma svärmeriets heliga rysning,
den ridderliga hänförelsen och det
spetsborgerliga vemodet i den egoistiska beräkningens kalla isvatten.
Den har upplöst den personliga värdigheten i bytesvärdet och i stället
för de otaliga lagstadgade och välför~änta friheterna satt den samvetslösa handelsfriheten allena. Den
har, kort och gott, i stället för den
utsugning som dolt sig i politiska
och religiösa illusioner satt den
öppna, skamlösa, direkta, torra utsugningen.”
Motsägelser
Manifestet talar rafflande. Och förbryllande. I dessa meningar möter vi
å ena sidan den klassiska marxistiska
kritiken av kapitalismen, den kritik
som med teorin om bas och överbyggnad som utgångspunkt berättar
hur kapitalismens materiella ordningar skapar en makt av nakna egenintressen, en makt som skamlöst suger
ut arbetarna. Å andra sidan berättar
42
Marx och Engels också om tiden fö-
re kapitalets makt, då samhället bands
sanlffian med sina ”naturliga ledare”,
då förhållandena människor emellan
var ”patriarkaliska och idylliska”.
Mot bakgrund av den ”intresseteori” som Marx och Engels senare i livet förklarade mänskligt beteende
med är den illa dolda för~usningen
över den medeltida feodalismens ideal märkligt. Men texten skall naturligtvis inte ses som ett svärmeri för
den feodala aristokratin. Vad Marx
och Engels säger är att innan det borgerliga samhällets ordning styrdes
makten av andra värden än penningen och syftet med de mentalhistoriska stavelserna är troligevis att försöka
visa på en kontinuitet i kapitalets
agerande. Egenintresse mot dygder
då. Egenintresse mot dygder nu.
Samma process då som nu.
Historien tycks gå igen.
Låt vara att rollbesättningen och
rekvisitan är en annan: Först med
välja och kalk mot jordägande aristokrater, sedan med maskiner och kapital mot utsugna arbetare.
I manifestet och i Marx övriga
skrifter har det vänts ut och in på just
brottet mellan den feodala aristokratins och bourgeoisins tidsepoker.
Marx stora intresse är ju att fanga förändringsprocesser.
Syftet med dessa historiska avhandlingar har varit just att visa på ett tidsbrott, en snabb förskjutning i ekonomisk makt. Då pendeln i historien
slagit över från den ena sidan till den
andra. Då tes har besegrats av sin antites. Dessa förskjutningar ingår i den
SVENSK TIDSKRIFT
dialektiska historieteori som Marx –
läljunge till Hegel – blev en ömsom
livlig, ömsom tvivlande förespråkare
för och den ger manifestets empiriska
skrivningar om historia och framtid
en teoretisk inramning.
Materialism
Men det är inte bara dialektiken som
utmärker Marx och Engels historielära. Redan i inledningsfrasen anmä-
ler sig en minst lika viktig tankefigur
– materialismen, teorin att historien
styrs av materiella ordningar, den
kraftkälla som i Marx och Engels
form styr dialektiken och som distanserar dem från Hegels världsande.
Denna historiska materialism, som
Marx och Engels alls inte var de första att lansera men som ändå blivit teorins ikoner, har vållat huvudbry för
många historiker och filosofer. Och
orsaken till det är lika enkel som
ofrånkomlig – Marx och Engels
veckade själva sina pannor inför denna lära.
Bara det varnar för att änmet krä-
ver en varsam hantering.
Men inte nog med det. Den som
vill studera Marx och Engels historiska materialism stöter också på problemet att ingen av dem ger läran en
grundlig teoretisk framställning. Allra
minst i Kommunistiska manifestet,
som bara bjuder på en stiliserad popvemon. Exegetikern far därför
bläddra igenom den övriga litteraturen, men det äventyret ger heller
inga ledtrådar. Orkar man sig igenom
Marx litteratur innan manifestet mö-
ter man bara änmet i upplöst form.
Teorierna utgör brottstycken, resonemangen är fragmentariska. Fortsätter man sedan med den äldre Marx
tas den historiska materialismen för
given. Den bästa framställningen
finns att hämta i inledningen till Den
tyska ideologin, som Marx och Engels
skrev år 1848 men aldrig gav ut. Där
finner vi också länge dolda nyanser.
Marx hade börjat med en rätt enkel version av den historiska materialismen, i vilken produktionen av
”mat och dryck, kläder och bostad”
var utgångspunkten. Alla andra behov, alla andra jordiska önskningar,
var underordnade. släktskapet mellan
Marx och den tyske filosofen Ludwig
Feuerbach, som en aning tillspetsat
beskrev materialismen med uttrycket
”Människan är vad hon äter.”, uppfattades vara tydligt.
Att Marx inspirerades av Feuerbachs reduktionism är knappast ett
kontroversiellt påstående. Men vad
som är viktigare är att Marx efter ett
tag avskrev värdet på Feuerbach teser
-vilket uttryckligen gjordes i ett manuskript som Engels fann efter Marx
död och som 1888 publicerade med
titeln Feuerbachteserna- och författade
en ny konstitution för den historiska
materialismen.
Texten lades ut av Marx och
Engels i Den tyska ideologin, en av seklets stora uppgörelser med de inflytelserika unghegelianerna, och det
finns två nyckelord i deras historielä-
ra att lägga på minnet: ProduktivSVENSK TIDSKRIFT
krafter, de materiella och immateriella faktorer som direkt styr produktionen, och produktionsförhållanden,
den samhällsform som produktionen
sker i.
Vetenskaplighet och empiri
Att samspelet mellan dessa två styr
produktionen, faller sig rätt naturligt
i Marx och Engels idevärld. Men
denna produktionsprocess var också
något mer. Den sades vara objektiv
och överindividuell, utom räckhåll
för människorna. Samspelets krafter
var så starka att de drog spåren som
historien skulle följa.
Marx och Engels historiska materialism imponerade på många. Dess
vetenskaplighet, den manifesterade
43

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner