Fredrik Erixon; Har Expressen förlorat sin själ


1999


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

2 l’XPRESSE’N LEDARE T )AG 8 JUI’.I Ufl9
REDAKTÖR· PM NILSSON ADRESS: EXPRESSEN. 10516 STOCKHOLM TELEFON 08 7183000 FAX 0861<:.02~1
Expressen (liberal)Om man med ett enda ord skall
säga vad Expressen helst av allt
vill vara finns det inget bättre ord
än liberal.
tge1 nn” … mnebord an att \ara JUs
namn• t på tva partt• •· Ila ar det latt
att begripa att modvrata !tdning”r b•
ho\er framhåll” sitt ’oberoendo”
Expressen har en annan t•·adition.
Tidningen maste oeKsa s alv'”
vad den v’B och vilka \i111i<·r•n”ar d• n
star för Ltan egen kompass ar d • 1. t
att ’:lra y,
E
N PUBLICIST bestämmer
inte bara vad tidningen
skall tycka, utan också
vilka den inte skall tycka
om. Det låter nästan som
en upprepning, som att det ena följer på det andra. Men att välja sina
strider och sina fiender är just inget
enkelt val. Det kan få den bäste att
tveka, men för en tyckarchef på
ledarsidan är det en av de strategiskt
viktigaste uppgifterna, det som i en
mediaintensiv och ytlig tid ger tidningen profil och puls.
Sting, brukar man säga på
Expressen.
PM Nilssons första halvår som
politisk redaktör på den kvällstidningen har inte följt den väldresserade borgerlighetens spår. Efterträ-
daren till Niklas Ekdahl har lämnat
nittiotalstraditionen av slätstrukenhet och utmanat i princip allt och
alla. Det ingår i uppdraget, en publicists vardag – visst. Men motståndet han mött har inte varit vardagspublicistiskt.
Enligt rykten tog exempelvis den
erfarne Expressenmedarbetaren Barbro Hedvall ganska snart trapporna
ner i Bonnierhuset till DN:s ledarredaktion för att hon inte delade den
nye redaktörens linje. Men Hedvall
själv avvisar ryktet och förklarar att
sortin från Expressen inte hade med
den nye redaktörens åsikter att göra,
utan att det var en markering mot
Staffan Thorsell, chefredaktören som
valde en trettioårig Peter Magnus
framför en medelålders Barbro.
Det låter som ett stillsamt avsked,
i alla fall det från ledarredaktionen,
och skall nog inte överskattas. Men
samtidigt bör heller inte skillnaderna mellan Expressen och DN göras
mindre än vad de är. För på senare
tid har åsikterna mellan Sveriges två
stora liberala tidningar gått isär i
många frågor och polemiken har
stundtals varit rätt tuff. Det är visserligen inte första gången, men nu
har det inte varit gruffom små detaljer.
När debatten om Robert Weils
tackbrev till Sveriges arbetare bröts
ned till vad den egentligen handlade om, synen på kapitalismen, var
det inte trappor mellan de två redaktionerna. Det var en hel ocean.
ÅSIKTER OCH UNDERHÅLLNING
Men det här kanske ändå är att tänka
lite för stort om tidningstyckeriet.
Det har sedan länge pågått en
utveckling där ledarsidorna fått allt
svårare att motivera sin existens. Det
dagspolitiska kommenterandet är
precis som politiken något av en
krisbransch och rätt många skribenter erkänner att de inte bara blivit
tvungna att pröva andra tillslag och
tonfall, utan att hantverket nu också
har likheter med underhållning, ja,
show biz till och med.
Dessutom ligger det i sakens
natur att tidningar profilerar sig mot
varandra. Inte bara för att de faktiskt
konkurrerar om läsare, utan också
för att den enklaste barnlogiken
säger att om man själv har rätt så har
de som tycker olika fel. Och vidare:
tycker man att tidningsläsare behö-
ver upplysas om vad som är rätt och
fel i politiken är steget inte långt till
att översätta samma uppdrag till
andra medier.
Men det är inte bara den sortens
kritik som möter Expressens ledarsida och PM Nilsson. Bland många i
borgerliga kretsar är tonläget inte
den upplysningsvilliges eller den
debattglades. Istället suckas det och
skakas på huvudet. Det snällaste de
kan säga är att han är politiskt korrekt. PK Nilsson.
En vanligare kommentar är att
Expressen förlorat sin själ. Och Sverige en liberal röst.
På ett sätt är reaktionerna underliga. För PM, eller Peter Magnus som
han egentligen heter, är en omvittnat trevlig person. Varken stöddig
eller radikal. Han sägs snarare vara
blyg och ha den sortens borgerliga
karaktär som gör en tillbakadragen
och måttfull om sitt eget jag; personer är blott skuggor av det sanna,
som en svensk skald en gång skrev,
så varför framhäva sig själv?
Nja, det är vällite högstämt för
PM, men i honom lurar den borgerliga levnadsberättelsen. Född 1968 i
Lund, pappan adjunkt av den gamla
stammen, mamman sjukgymnast.
Gymnasium på Katedralskolans
naturvetenskapliga linje i Lund, studier i juridik och statsvetenskap på
universitetet i samma stad. Ambitionen var att examineras som jurist;
yrkeslivet blev nu ett annat. Men
hade det inte varit för mellanspelet
som chefredaktör för kårtidningen
Lundagård hade PM nog hunnit
med att sitta ting och slita ut några
kostymer på en advokatbyrå vid det
här laget.
REKONSTRUERA DEN
GAMLA ANDAN
Men detta är nu bara en beskrivning
av personen. Många har nog istället
lärt sig känna Nilsson som en utmanande och osentimentalledarskribent Och det passar inte bara
honom bra, utan också de andra i
tidningsledningen.
Chefredaktören Staffan Thorsell
luftade våningarna Mariebergsskrapan på vid gavel i början
av sommaren; djärvt och utan någon
känsla för nittiotalsnostalgi skrev
han en ny historia. Utåt hade man
varit försiktig, men inom redaktionens väggar hade vårvindarna blåst
länge:
Visst, Erik Månsson var inget
vidare, Olle Wästberg ingen publicist och Christina Jutterström en ren
katastrof. Nu ska Expressenandan,
the classical style, föda uppslag och
skära texterna.
Med Thorsells ord givetvis lite
annorlunda.
”Kastningarna under några oroliga år på 90-talet fick oss ett tag att
sväva på målet, vara osäkra på vår egen
uppgift och vår egen identitet. En
reklamkampanj som gick snett, en
misslyckad löpsedel, vikande upplalSvensk Tidskrift 11999, nr siiJ
s::
Q)
~
~
Q)
:lo.
c.
>:::
w
gesiffror, täta ledningsbyten, en chefredaktör som kom direkt från kanslire –
senanda har den varit svår att spåra
under nittiotalet; tidningens fö
chefredaktör Ivar Harries o rån
den första upplagan 1944 gav bara
inte längre avtryck i texterna. Men
lika riktigt kan vara att med Barbro
Hedvall säga att ”Expressenandan är
en fiktion”.
Även om Hans Wallmark, konservativ redaktör på Nordvästra Skå-
nes Tidningar, åtminstone ser en
Expressentradition, nedtecknad av
Harrie och Strömstedt, verkar han
också vara inne på samma spår: ”Tidningar är som människor, extremt
individuella.” De personer som redigerar tidningen sätter avtryck och
eftersom personerna byts ut ändras
också avtrycken.
Därför kan väl ingen riktigt veta
om Expressens problem beror på att
det aldrig växte plantor under det
stora trädet (Strömstedt), en misslyckad löpsedel (Månsson), en politiker (Wästberg) eller en morgontidningspublicist utan klar linje (Jutterström). Men Hasse Olsson på
Dagens Industri lär ju ha sagt att
Expressen fortfarande skulle vara
störst om han tagit över efter
Strömstedt; det får väl vara en
provisorisk sanning till dess att
skuldfrågan är utredd.
E!!J lSvensk Tidskrift 11999, nr s l
Hjälper inte det har ju tidningens
legendariska redaktionschef från
starten- Carl-Adam Nycop- inte
dött än.
Men så länge tidningen har problem med identiteten är det ingen
dum ide att gräva där man står, att
fråga sig yarfö ielningen en gång
startades. Risken som T orsell däreed denna
histor”eforskning är att probleen kvarstår betyder det inte bara
att han själv ryker, utan ock ’ att en
hel anda underkänns.
publicistiskt har kvällstidningsjournalistiken förändrats en
del. Tidningarna har inte längre so
aml5ition att för dl
de
utan den måste kunn a
läsning på andra villkor.
tera, vara personlig i sina lumner,
ha karaktär, och i ord oe bild berätta något på ett lustfyllt sätt”, beskriver PM Nilsson kvällstidningars nya
affärside.
Lite tydligare: dramatik, berättelser, närhet till läsaren, personligt
tilltal. Ungefär som sportjournalistiken, en stil som Nilsson gärna ser
översatt till andra delar av tidningen.
skrivarverkstad med Mats Olsson, alltså.
I Expressens linje, tidningens egna
”lilla röda”, skrev den första chefredaktören Ivar Harrie: ”Stark i sak,
klar i stilen, hovsam i tonen, är en
regel som håller och vinner i det långa
loppet när man är yrkesjournalist.”
Hans efterträdare, Per Wrigstad,
den dystre mannen som arbetade för
den uppseendeväckande journalistiska genren och gav tidningen en
folkpartistisk profil, omarbetade häftet och tillförde: ”Men i valet av
ämnen, i sättet att redigera, i satsningen på kampanjer demonstrerar
vi vår lidelse.”
Så hamnade han också i konflikt
med Nycop – redaktionschefen, den
som allmänt anses ha grundat
Expressen. Nycop, som lämnade
redaktionen efter bråket, skriver
nostalgiskt i en bok från 1996 om
den gamla publicistiken, den som
inte har något att göra med ”den
senare version som råkade in i en
svår kris vid ingången till 1990-talet.
Expressen hamnade mitt i stormcentrum 1993-94. Den var då en helt
annan tidningsprodukt än den jag
upplevde på 1940-, 50- och 60-talen.”
Bokens titel säger i klartext vad
· ge.n har och vad den saknar:
Sensation ch moral.
de på. Svens
pelvis, välko orselJs markering, men frå -de sig vad sjutton
tyckarchefen själv, PM Nilsson, då
hade där att göra. ”Dimma i diversehandeln”, var vad den såg: bland
annat hade Nilsson slutit upp bakom
’:..Winbergs famösa uttalande om att
’män tillhör det kön som bär skulden’.”
Det är hårda ord från den tidning
som PM Nilsson kan se från sitt rum
på tidningen. Han säger det inte
själv, men verkar ta kritiken med ro;
ungefär som Ivar Harries presshistoriska skratt åt SvD:s chefredaktör
Ivar Anderson när han förfasade sig
över Expressen, den ”ljusröda faran”.
Men berömmet för vänsteranknytning har flera tagit fasta på. En
av de första frågorna Nilsson fick
som nytiiiträdd politisk redaktör var:
”Blir vi vänstervridna nu?” Det var
kollegan Jonas Sima som ställde frå-
gan i sin terapikolumn på sista sidan,
och det fanns väl skäl till att just den
frågan ställdes.
Olle Svenning, konkurrent
på Aftonbladet med känningar
ända in i Nilssons grannrum på
Expressen, tycker sig bestämt se
en ny vänsterorientering på
Expressens ledarsida. Inte en
vänster i ”vänstermening”, om
man säger så. Men den slags
vänster som funnits inom den
liberala konfliktytan, ungefär
som den vänsterliberalism Mona
Sahlin och Widar Andersson står
för: jämställdhetspatos, kulturradikalism, internationell solidaritet och social kritik av kapitalismen. Svenning söker även i
liberalernas historia och drar en
parallell med Per Gahrtons variant av liberalism på sjuttiotalet.
Den sved. Men elakt? Nej,
orden är sagda i all välmening
av Svenning.
Nilsson protesterar säkert
emot den parallellen, men
huvuddraget i beskrivningen delar
han helt. Den internationella solidariteten och känslan för jämställdhet
lyfter han gärna fram själv; de är
delar av Expressenandan för honom.
Delvis också den sociala kritiken av
kapitalismen, där Expressens linje
närmast blivit globaliseringskritisk.
BORGERLIG KULTURRADIKAL15M
Det som omsluter allt detta är radikalismen, kulturradikalismen- med
Svennings ord; ett profilgrepp på
Expressen sedan länge, nyckelord i
den lilla röda. Men frågan är om det
verkligen är så radikalt idag med
dessa åsikter? Tiden är en annan nu
än när Expressens program först
skrevs och det som var radikalism
då, är snarast traditionalism nu.
Det är naturligtvis en tolkningsfråga, vad som verkligen är radikalt i
en tid som vår kan diskuteras. Men
Nilsson ser sin sida i det historiska
sammanhanget och flyr inte kulturradikalismen. Men den ses då som ett
uttryck mot klassisk traditionalism,
den borgerliga sorten med meningar
och fördomar om kulturen, nationen,
bildningen, familjen.
Men både hos PM och i tidningens
historia finns ändå det borgerliga draget: känslan för samtalet, klassisk bildning (Harrie) och litterära studier
(Strömstedt), det upplysta förnuftet,
kravet på intellektuell hederlighet.
Men det är en annan sorts borgerlighet, den radikala; fast rotad i en borgerlig tradition som man gärna provocerar.
Ungefär som Lukas Moodysson.
Djärvt, uppkäftigt, radikalt. Men
ändå borgerligt.
Men bakom ledarsidans linje finns
också en strategisk bedömning om vilket utrymme det finns i medialandskapet. ”Aftonbladet sköter
sossarna, Svenskan sköter moderaterna, DN sköter regeringen, oavsett viiken regering det är, och vad ska
då Expressen göra? Ska vi sköta
folkpartiet? Det är ju i princip
meningslöst för folk bryr sig inte om
folkpartiet. Däremot kan vi sköta vår
traditionella hällning, vaktslåendet om
individens värdighet och dess frihet,
och sedan kan vi vara en intellektuell
röst i det borgerliga lägret. Och det är
de två utgångspunkter jag har för
sidan”, förklarar Nilsson.
Det är inte lågt ställda ambitioner han har för sidan. Anslaget blir
än mer djärvt när han preciserar
sig lite mer: Vi ska inte mäla allt i
svartvitt som andra ledarsidor, vi
ska inte bry oss om vilkas tår vi
trampar på, vi ska inte ta några
partipolitiska hänsyn, vi ska vara
den intellektuellt hederliga rösten
i svenska medier.
Med denna tidningsideologi i
botten finns några särskilda
punkter på agendan: driva EDfrågan framät och slå mot högern
(de punkter han oftast framhåller), är den korta versionen.
Svenning beskriver också PM:s
gärning som att han integrerar
kultursidans arv med ledarsidans
och det verkar vara en riktig
bedömning. Den placerar sig till
vänster, men frågan är till vänster om vad?
VÄNSTER OCH HÖGER
Vänster-höger-skalan har dock ingen
större vän i Expressenredaktören.
Inte så att han värjer sig mot att klä
sig i termen vänster, men skalan är
för schabloniserad för att falla ledarsidan i smaken. Förvisso erkänner
han Norberto Bobbios resonemang i
boken Vänster och höger, att det i
slutändan finns en konflikt mellan
frihet och jämlikhet – höger och
vänster. Men det är just bara i slutändan: då alla sammanhang destillerats till en omöjlig blandning av rena
ideologiska satser. Och då går friheten före jämlikheten- allt annat vore
ett brott med Expressens tradition,
menar Nilsson.
m
x
’C
””’:
CD
Vl
Vl
CD
::s
lSvensk Tidskrift 11999, nr siDJ
Men i nästa andetag vänder han
på resonemanget och säger att om
konflikten står mellan medborgerlig
jämlikhet och marknadsliberal kapitalism, väljer han det förra. Det kan
tyckas som självmotsägande, men är
nog inte det. Det är snarare ett byte
av modus, för redaktör Nilsson böjer
inte gärna meningarna med den
abstrakta och filosofiska grammatiken. Hans Bergström får ingen promoverad kollega i Mariebergsskrapan.
PM Nilsson talar hellre om politik, och helst i ett särskilt gränssnitt
europeisk politik. I det kontinentala
perspektivet ser han ofta sina ställningstaganden och ett av säkert
många journalistiska grepp han ser
framför sig är att Expressen europeiserar offentligheten i Sverige genom
att börja föra en pressdebatt med
tidningar på kontinenten eller andra
sidan Nordsjön.
Det vore en naturlig följd av
Expressens EV-entusiasm; Europafederalism och myntunion är för den
självklart. standardmeningen är att
EU är en nygrundad stat som befinner
sig i samma position som Sverige
gjorde för hundra år sedan. Då stod
demokratin och parlamentarismen
utanför politikens slutna rum i Sverige, nu ligger väntrummet i Bryssel och
Strasbourg. Då kämpade liberaler för
allmän rösträtt i Sverige, nu strider de
för parlamentarism i Europa.
Denna analogi är viktig, den
märks i Nilssons sätt att diskutera
EU. Och den faller tillbaka på ett
tänkande om demokratin som delvis är provocerande för andra liberaler. Inte så att perspektivet går på
tvärs med andra, däremot ritar han
i andra nyanser, stryker under andra
nyckelmeningar.
Som fostrad i den statsvetenskapliga traditionen kryssar Nilssons
märkpenna för orden torget, medborgerlighet och offentlighet. De är
inte bara argumenten för en europeisk
demokrati, utan även tre punkter i den
allmänna programförklaringen för
mlSvensk Tidskrift 11999, nr si
Expressen. Det är en liberal tradition
där det talas om tillgången och friheten till politik, det politiska förnuftet,
”vi”-känslan – när jag ber Nilsson
nämna några viktiga böcker plockar
han mycket riktigt fram Aristoteles
Politiken och Platons Staten.
Men det europeiska inslaget blir
också tydligt när han resonerar om
sin position som vänster eller höger.
Vad den europeiska politiken nu tydliggör är ett slags gemenskap mellan
liberala socialister och vänsterliberaler. Den tredje vägen, ungefär. Han
ser inte Expressens ledarsida som en
”tredjevägare” men många av hans
åsiktsvänner har sin hemvist där; i
ett annat europeiskt land skulle han
mycket väl kunna vara redaktör för
en socialdemokratisk tidning. Men
då för en socialdemokrati som liberaliserar och säljer ut statliga företag, som i grunden tror på kapitalism och marknadsekonomi men
som samtidigt har en fast tro på det
politiska förnuftet och välfärdsstaten; ”a capitalism with a human
face”, som britterna skulle säga.
KRÅNGLAR TILL DET
Den är lite krånglig, Nilssons berättelse om hur han ska betraktas –
vänster eller höger? De raka linjerna
saknas, prosan är en annan. Barbro
Hedvall ger en enklare version: PM
Nilsson är en postmodernist. Inte
mer, inte mindre. Kanske inte postmodernist i den filosofiska bemärkelsen, tänker jag mig, utan snarare
i den politiska meningen: Han kan
inte bestämmas enligt ”det modernas” begrepp för politiken, grunden
ligger någon annanstans. Men om
det nu stämmer- var?
”Right in the middle of a contradiction, thats the place to be”, skrev den
amerikanska dramatikern Sam Shepard i sin familjetrilogi The curse ofthe
starving e/ass. Kanske är det ett rum
som Nilsson känner sig hemma i?
Lite pretentiöst, kanske, men det
är inte så illa som det låter. För politik är inte ett matematiskt seminarium, den handlar ytterst inte om att
lösa problem på ett logiskt sätt. Men
det är en metafor om politik som
känns vanlig. Tröttsamt vanlig. I ett
sådant samtal finns det plats för den
som vill krångla till det, kanske till
och med säga några sanningar, sådana som andra inte kan säga eller är
förmögna till att tänka. Då är mitten
i en kontradiktion stället att vara på.
Men platsen skyddar inte mot
allt. Eller mot alla. Det är nog erfarenheten PM Nilsson bör dra efter
ett kyligt meningsutbyte i våras med
Johan Hakelius, som då var på SvD.
Det började med en diskussion
om EU, typiskt nog för PM, och slutade med övningar i liberalismens
grund. I ett uppfriskande argt tonläge, dessutom. Eller som Hans Wallmark uttrycker det: Det blir rätt
mycket ”hallabalo” när redaktioner i
Tjockhult med inte ens en taxiresas
avstånd mellan varandra grälar.
PM Nilsson hävdade att likhetstecknet mellan offentlig makt och
medborgarmakt är grunden i alla
liberala demokratier. Hakelius skrev
att detta likhetstecken innebär att staten och individen görs till synonymer
och att det inte är liberalism, utan ett
kännetecken för kollektivism.
Nilsson försvarar i efterhand sin
plats i den liberala familjen: Diskussion var mellan två olika grenar av
liberalismen – nyliberalismen och
socialliberalismen. Den förra förstärkt av ett konservativt drag, den
andra prydd med demokratins guldkant. ”Det är en demokratistrid”,
säger PM allmänt om bråken med
SvD och DN.
Johan Hakelius, nu politisk redaktör på Finanstidningen, gör idag
ingen stor sak av debatten men konstaterar att Nilssons meningar vittnar
om en svag förståelse för liberalismens grund. ”PM framstod för mig
som politiskt oreflekterad, att kasta
individualismen över bord hade inte
varit en medveten handling, utan den
hade bara gjorts utan närmare eftertanke”, säger Hakehus och kommer
till slutsatsen att Expressen lämnat sin
liberalism: ”Inte totalt och helt, men
sidan saknar köl. Den svajar på ett
okontrollerat sätt.”
LIBERAL, ELLER?
Idehistorikern och ideologen fäster
kanske ingen större notis vid
meningsutbytet om liberalismen,
men den är viktig åtminstone i ett
avseende, själva skuldfrågan: Har
Expressen förlorat sin själ – liberalismen? Det är varken en petitess för
det politiska Sverige eller för en tidning som försöker återställa en publicistisk tradition från fyrtiotalet.
Men det vore drastiskt att exkludera Nilsson när allt fler samlas kring
liberalismen. Han har inte bara klara
liberala åsikter i många frågor, inte
minst dem om livsstil, utan faller
också tillbaka, som han själv också
beskriver det, på ett slags vänsterliberalism som var väl företrädd i början av seklet då den stora debatten
var den allmänna rösträtten. Men
PM:s liberala zon är inte riskfri: han
töjer lite väl mycket på begreppen
och synsätten. Brytningsfelen blir
ibland alltför grova. Det är inte bara
nyanser som försvinner, ibland talar
han ett helt annat språk.
Som när han diskuterar jämställdhet och feminism. Det var
ingen tillfällighet att Nilsson skrev
som han gjorde om Winbergs uttalande om det förtryckande manssläktet. När vi talar om hans feminism säger han:
”Med utgångspunkt från individen måste man- för att ta upp feminismen – vara blind och döv för att
inte se att det finns könsidentiteter.
Jag har i mitt egna liv upplevt det
massor av gånger. Det finns kollektiva identiteter, som svensk eller som
man. Sedan är de kollektiva identiteterna inte alltid översättbara till individerna, men ofta är de det, påfallande ofta. Och jag tycker det finns en
manlig identitet som delvis bygger på
att förtrycka kvinnor i allmänhet.”
Men det är just det här med kollektiva identiteter som krånglar till
det för en liberal. Inte för att en liberal förnekar existensen av kollektiva
identiteter- de är lika självklara som
att det finns fenomen som höjer sig
över den enskilda människan; strukturer är ett populärt ord efter ett
franskt äventyr på 1960-talet med
Michel Foucault, Louis Althusser,
Claude Levi-Strauss och Jean-Paul
Sartre. Men brytningsfelet är att liberalen inte kan sluta sin analys där,
utan ideologins kärna är att varje kollektiv yttring, vare sig vi pratar om
identiteter, strukturer eller gemenskaper, uppbärs av handlande människor. Utan dem: ingen strukturer,
inga kollektiva identiteter.
Ecce homo, kallar man det i Uppsala domkyrka.
Chefredaktör Thorsell verkar i
alla fall ha den liberala skolningen.
”Att kalla Expressen för ’liberal’ är,
upprepar jag envist, ett sätt att
beskriva tidningens publicistiska
hållning. Men det är också ett sätt
att sammanfatta tidningens samhällssyn där den enskilda människan
-inte gruppen, klassen eller kollektivet alltid står i centrum”, skrev han
ju i sin programförklaring.
Vilken linje är det egentligen som
gäller på Expressen?
SVERIGES BÄSTA LEDARSKRIBENT
Jämställdhetsfrågan är väl det som
främst gett PM Nilsson epitetet politiskt korrekt; trendkänslig, kallar en
före detta kollega honom. Det ligger
uppenbart i tiden att vara feminist
och PM kom ut tidigt, det var efter
en fjällresa där lektyren var Under det
rosa täcket av Nina Björk. Två år senare anställer han Linna Johansson,
redaktör för det feministiska fanzinet
Bleck, som krönikör på ledarsidan
och ger henne ett sommarvikariat.
Och många artiklar om feminism blir
det, två-tre i veckan ungefär.
Just anställningen av Linna
Johansson har väckt förvåning.
Radikal och profilskapande är hon.
Men är hon överhuvudtaget en libera! allierad, frågar sig en gammal
medarbetare på Expressen
Ja, den frågan har ännu inte besvarats. Men hennes medverkan bör inte
överdrivas. Det sägs att det bakom
anställningen ligger en strategisk
tanke om att locka nya läsargrupper,
inte någon strävan att höja nivån på
feminismdebatten i kvällspressen.
Visst, det låter cyniskt och kortsiktigt. Och det är ett djupt ingrepp
i tidningens liberala upplysningstradition. Men Nilsson är en driven
publicist som vet att profilen på
sidan måste sättas tidigt. Kvaliteten
kan förbättras efterhand, men har
man inte det rätta temperamentet
från början är man illa ute.
Det är ingen kunskap som kommer
från kampanjskolning i de politiska
ungdomsförbunden, utan är en ren
kvällstidningsjournalistisk känsla. Och
i Nilssons trettioåriga historia finns
mycket riktigt ingen partikarriär; den
politiska fostran skedde på universitetet och med Moderna Tider i händerna.
Däremot har han en gedigen bakgrund
inom journalistiken. Som för många
andra i Expressens gamla lönerullor
(Ivar Harrie, Niklas Ekdahl, Per T Ohlsson m fl) började det i Lundagård. Där
drillades han i en speciell publicistisk
anda: den ungdornliga och oppositionella. Men där fanns också dess politiska sida: en stark, närmast naiv tro på
politik. Trots tjafs och det vanliga
tonårsfiffiet på studentkåren var fenomenet, politiken, inte nedsmutsat.
Just bakgrunden i en studenttidning och erfarenheten som reporter
är också hans stora tillgångar. De gör
att hans sätt att skriva och redigera
sidan får ett journalistiskt inslag som
annars sakrias på ledarsidorna. Dessutom är det nog den bakgrunden
som gör att han har en mycket självständig roll gentemot partier, intresseorganisationer och andra tidningar.
Ja, etablissemanget överhuvudtaget.
Såväl hans anhängare som hans
kritiker, för att använda de begreppen,
påpekar hans känsla för just självständighet. Johan Hakelius säger till exems:ro
Cl..
OJ
m
:><
’C
’”’t
CD
(/)
(/)
CD
::s
JSvensk Tidskrift 11999, nr sJ I!J
s::
QJ
V’)
V’)
QJ
:l..
c.
x
w
pel: ”Jag tycker PM:s anslag- mindre
partipolitik, mer bred samhällskommentar-är helt rätt. Jag tycker också
att PM som skribent kan vara riktigt,
riktigt bra, men också bättre när han
gör mer journalistiska saker än när
han skriver mer opinion.”
Janerik Larsson, erfaren publicist
men idag med en annan roll i informationsbranschen, går ett steg längre och utnämner Nilsson till en av
Sveriges få riktiga ledarskribenter.
Och många håller nog med. Få skribenter kan som PM utmana och tydliggöra, skriva lustfyllt och engagerat.
Men en naturlig följd av skribenttalang är inte redaktörsförmåga. Att
skriva bra skiljer sig från att fatta de
strategiska besluten, vilket är en
redaktörs viktigaste uppgift. Om
Nilsson växer in i rollen vet ingen än,
Thorsell kan väl hoppas på att han
slipper köra över den politiske redaktörens linje en gång till. Men hittills
har Nilsson i alla fall fört handen
med en självständighet som är befriande i våra nätverkstider. Siclan har
sting, den har ju uppenbarligen retat
många. Det är högt till tak, sidan är
oberoende och självständig, precis
som tidningens statuter föreskriver.
Kampen för att väcka, oroa och förarga, var också Harries mening om
pressens uppgift.
Självständigheten är också en tillgång som blir allt mer värdefull. I
alla yrken finns en det en spänning
mellan behovet av nätverk och personlig integritet, och traditionen
bland ledarskribenter har tidigare
varit ”liberal” på den punkten. Kontakterna med partierna har för tidningar med partibeteckning varit
självklar och i den gamla redaktörsrollen låg ofta politiska uppdrag.
Därutöver var det för borgerliga tidningar standard att ha representation i den lokala Rotaryföreningen.
I alla tidningar utom centerpressen ändras nu detta. Men istället har
andra lojaliteter och nätverk uppvärderats, och i en tid då nyhetsförmedlingen allt mer börjat skötas av
El] lSvensk Tidskrift 11999, nr si
PR-byråer bör varje redaktion fundera över sin publicistiska självständighet.
Peter Magnus Nilsson
Gift med Helena Gissen, journalist på TV4.
FÖRLORAT SIN SJÄL?
Nilsson faller i alla fall här
tillbaka på en god tradition
i tidningen. Expressen har
aldrig varit partipolitiserad
som andra tidningar och
ända sedan starten har den
journalistiska självständigheten värderats högt.
Utbildning: Började studera vid Lunds universitet 1989. Först juridik, men tog ett uppehåll
med studier i statsvetenskap, och kom aldrig
tillbaka till paragraferna.
Men traditionerna i
övrigt?
Karriär: Sommarvikarie 1990 på Ronnebyredaktionen, Blekinge läns tidning. Utbildningskrönikör
i Svenska Dagbladet 1990-92. Chefredaktör för
Lundagård 1993 och 1994. Kommunreporter på
Blekinge läns tidning 1994. Fast anställd som
ledarskribent i Expressen 1995. Politisk redaktör
för samma tidning l mars 1999.
Om Expressen har förlorat sin själ, sin liberalism, med PM som chefiFörebilder: Inga särskilda, varken politiskt
eller publicistiskt. Gamla Moderna Tider-gänget
med Göran Rosenberg och Anders Ehnmark har
inspirerat, liksom Bertil Torekull, vän till familjen.
deolog är svårt att säga.
Det förutsätter ju att en
läser: Gillar PO Enqvist och Lars Gustafsson,
men har ingen favorit
själ fanns när han tog över.
Thorsells presshistoriska
tänkande visar ju att Jutterströms
närvaro inte passerade obemärkt.
Kanske var den välmotiverad efter
Wästbergs period, kanske inte. Men
den gjorde avtryck.
I alla händelser har den liberala
själen i Expressen gestaltats olika
genom tiderna. Per Wrigstad var inte
som Ernst Klein, Ivar Harrie inte som
Anders Ehnmark. Tiderna förändras,
de politiska frågorna likaså. Den
kvällstidning som vill hålla sig väl
med sina köpare kan inte kosta på sig
att stå alldeles för långt ifrån samtidens nycker och tänkanden. Att fånga
rytmen och tonläget i den unga
svenska generationen, löd framgångsreceptet under rekordåren.
Det är lite opportunistiskt, det är
lite populistiskt. Men sådan är publicistiken. Och sådan är också PM.
Men från samma personer som
säger det kommer också att han har
en socialliberal ryggmärgsreflex.
Men den är inte av den litterärt bildade sorten; det är den journalistiskt
skolade socialliberalismen man ser i
honom. Ibland bildar den helhet,
Den ger tidningen spänst –
Expressen med sting. Men det är allvarligt när liberalismen, med Hakehus ord, lämnas utan någon större
reflektion.
Och kanske är detta essensen i
den omsusade Expressenandan, nästan som med Barbro Hedvalls ord:
”En fiktion.” Och då är en sak säker:
PM expedierar inte Ekdahls sida.
Han tar nya andetag. Hans liberalism är inte lika säker.
Att göra ideologiska studier över
tid på en tidning är i varje fall lönlöst; att folket köper tidningen, är en
redaktörs belöning. Men det hindrar inte att det i orden finns sammanhang med det förflutna.
”Fri utsikt, fri vandring genom
samtidslivet”, skrev Ivar Harrie i
Expressen den 16 november 1944. Det
var första numret av Expressen. Om
Expressen faller ihop eller när Nilsson
slutar på Expressen skulle orden passa.
De är varken höger eller vänster, PM.
De kan användas igen.
ibland söndrar den. Fredrik Erixon (fredrik.erixon@
Problemet är just att det är svårt svensktidskriftsel är redaktör för Svensk
att säga när. Tidskrift.