Print Friendly

Fredrik Erixon; Ett EU med förnuft och känsla

Av Redaktionen | 31 december 1999


1999


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Ett EU med förnuft
och känsla
lav Fredrik Erixon
M
in gymnasieklass sista skolresa gick till
Berlin. Det var det tidiga nittiotalets
Berlin. Drömmarnas Berlin. Muren
hade under året innan vi kom blivit en
turistattraktion, en halvriven påminnelse om ondskan där alla kunde hugga loss en bit.
Annars var det mest återuppbyggnad. Brandenburger
Tor restaurerades, Unter der Linden höll på att återfå sin
glans. I staden fanns en nymornad känsla för det tyska
enandet, en ny Berlin-republik, och varje samtal med tyskarna slutade i just detta. Det
var lika nödvändigt som oundvikligt,
lika önskvärt som hoppingivande.
Berlin upplevdes vara en miniatyr av
något större. Staden var mötesplatsen
för öst och väst. Där upplöstes mörk
historia i ljus framtid. Där andades
freden och friheten. Där låg Europa.
Det var svårt att inte bli varm
anhängare av EG.
Visst närvarade vetskapen om de
politiska realiteterna. Berlin, det
tyska enandet och EG sågs som en
framtid av blod och rost. Alla visste
att projekten skulle kräva år av arbete.
Att det närmast ändlösa politiska
maskineriet skulle dämpa tjusningen
och skava sönder många av illusionerna. Men det fanns i alla projekt ett
markerat drag av utopism. Berlin var
ju en stad av drömmare. Många närde
en intensiv önskan att sudda ut historien och konflikterna, en känsla för att inte tro på gamla politiska realiteter.
”Ifyou want to see the past, go to Rome. Ifyou want
to see the future, come to Berlin.”, var stadens nya devis.
Få, om någon, varnade för nya skott i Sarajevo.
U
topister, visionärer och drömmare är alla nödvändiga för politiken. Det är av dem politiken får sin kraft.
Men det är en kraft som måste hanteras varsamt. Drömmare är nämligen sällan vän av den nyktra analysen.
lEJ J Svensk Tidskrift 11999, nr 2j
Varför behöver man påpeka detta i vårt sena nittiotal,
nästan ett årtionde efter Berlin-berusning och EG-driv?
Skälet är enkelt. Trots utdragna förhandlingar om det
ena än det andra, trots tuffa strider om budget och kvoter, indikationer på att det är en normal politisk situation, lever betydande delar av den utveckling EU på senare tid beslutat om på ett arv från det tidiga nittiotalet. Det
i en tid då förnuftet och den nyktra analysen mer än
någonsin skulle behövas.
Tag ett projekt som EMU. Från och med årsskiftet är
det sjösatt, euron är nu en erkänd transaktionsvaluta,
och 2002 kommer mynten och sedlarna i människors
plånböcker att vara tryckta under ECB:s förmyndigande.
Projektet kan mycket väl lyckas, det finns en del som
talar för det. Framför allt att det måste. Men det finns
också en del som talar emot. Problemet är att ingen riktigt vet vad som kommer att hända.
Det är givetvis en illusion att tro att man på förhand
kan sitta på all relevant information. Men det är också en
illusion att tro att en slags experimentell politik är lyckad. En stor del av ovissheten borde ha varit besvarad
med en faktisk utveckling innan euron infördes på allvar
och bristen på en riktig offentlighet i EU har gjort att
EMU kunnat passera utan att genomlysas på de arenor
där nationella opinioner annars formas.
Det tidiga nittiotalets Berlin finns inte längre. Det är
nu inte en stad av drömmare. Och det är inte särskilt konstigt. Arbetslösheten ligger runt 15 procent och
det har inte funnit någon lokal tillväxt på flera år, trots
ett återuppbyggnadsprogram som kostar ungefär 150
miljarder kronor per år. En av Berlins intellektuella sammanfattade för några år sedan utvecklingen med talesättet ”Ambition bites the nail of success”. Den nyktra
analysen hade kommit tillbaka. Samtidigt har berlinarna inte gett upp hoppet. Det finns en känsla av att man
är på väg någonstans.
Samma känsla finns också i EU. Man är på väg, men
ingen vet vart. Kommissionen skall nu ledas av italienaren Prodi. En förnuftig karl som kommer att sättas på
prov. Det finns åtminstone en sak som talar för honom:
Han valdes i Berlin.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner