Print Friendly

Fredrik Erixon; Det teorilösa maktens ideologi

Av Redaktionen | 31 december 1998


1998


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DEN TEORILÖSA
MAKTENS IDEOLOGI
FREDRIK ERIXON
Pragmatismen har ersatt ideologin inom socialdemokraterna. Detta har banat vägen för en närmast
principlös maktideologi, för självförhärligande politiker som i tider av val är beredda att tumma på sina åsikter och som inte viker en milimeter från målet att till varje pris behålla makten i sina händer.
S
tatsminister Göran Perssons budskap lyder:
”Vård, skola och omsorg
kommer att prioriteras
framfor skattesänkningar”. Den ena stunden. Någon dag senare kan han dock oblygt meddela
att regeringen ser över skatterna och
att ett forslag om skattesänkningar
kanske kommer redan i sommar.
”Det finns inget utrymme for en
sänkning av fastighetsskatten”, var
skatteminister Tomas Östros budskap
några dagar innan regeringen foreslog just en sänkning av fastighetsskatten.
”Borgerlighetens ständiga klagan
över den borttagna vårdgarantin är
bara slag i luften som forstör en seriös diskussion om vårdens problem”,
menade socialminister Margot
Wallström dagarna innan regeringen
FREDRIK ERIXON är frilansskribent och författare till boken A rv i
vanhävd. Om frihetliga rötter i arbetarrörelsen (Timbro, 1997).
yppade en vändning i frågan. Vårdgarantin blev nu plötsligt en aktad
politik.
Och frågan ställs: vad är det egentligen vi bevittnar? skuggorna av
Lord Acton och Machiavelli? En
skrupelfri strategi enligt metoden
söndra och härska? En valrörelsetaktik med ett ”öppet mandat” att till
varje pris vinna? Det verkar vara den
allmänna meningen om regeringens
kovändningar och det är ingen dålig
gissning. Pressade av låga opinionssiffror och med ett obetvingligt sug
efter regeringsmakten även nästa
mandatperiod, ser regeringen ingen
annan utväg än att helt frankt kopiera
borgerlighetens politik. Finkänsligheten tar ursäkta, liksom ideologin.
Nu står makten på spel. Och vad är
enklare än att slåss mot en avväpnad
motståndare?
Med denna analys har de flesta bedömare, huvudsakligen journalister,
satt punkt. Socialdemokratin har
skickliga kampanjstrateger och valrö-
relser har ju sedan länge rört sig ifrån
SVENSK TIDSKRIFT
positionen som demokratins epicentrum till konsultbyråernas varukataloger. Så varfor förvånas? Varfor beklaga sig nu?
Reaktionen är ganska talande for
vår tids journalistkår som verkar ha
utnämnt sig själv till ytlighetens väktare. För ytlig är just vad denna bedömning är. Bakgrunden till regeringens olika lappkast står nämligen
att finna på ett djupare plan. Det hela
handlar i grunden inte om taktik,
utan om en själsfOrvirrad socialdemokrati som gjort taktiken till ideologi.
En arbetarrörelse som inte vetat bättre än att uppvärdera pragmatism och
populism till samhällsteori. Som inte
vill ha makten fOr att genomfora sitt
ideologiska program, utan som låter
bevarandet av makten vara det centrum som ideologin formuleras ifrån.
Detta är bakgrunden, detta är arbetarrörelsens stora problem.
Teorin möter praktiken
Rörelsens tillstånd förvirrar. Inte bara
dem själva, utan också oss som står
15
utanfor. Arbetarrörelsen foddes ju
som en ideologisk protest mot överheten, mot makten, och lät de
grundläggande principerna ta svängrum i sin politik. Den hämtade sin
kritik mot borgerligheten från en
ideologiskt bipolär världsbild där den
själv representerade rättfärdigheten
och de andra en diffus maktideologi.
Och formågarr att kunna ge arbetarna
en teoretisk inramning av verkligheten var en hävstång som lyfte rörelsen, en av dess komparativa fordelar.
Men någonstans upplöstes kraften,
någonstans forlorade arbetarrörelsen
kontakten med sitt ursprung. Varfor?
Och hur?
Partiprogram i Marx anda
Svaren är inte givna. Men låt oss spela historiens glaspärlespel och gå tillbaka till 1920-talet. En händelserik
tid fylld av motsägelser och kluvna
sammanhang, en tid lik vår egen.
I början av decenniet hade socialdemokratin antagit ett partiprogram
som var starkt inspirerat av marxismen. Förvisso var det marxistiska inflytandet inte lika framträdande som i
den ryska socialdemokratin, vilken
under 1800-talets andra hälft antog
ett program som knappt var mer än
en blåkopia av Marx texter, men det
var utan tvivel påtagligt. Precis som i
primärkällorna utmålades kapitalismen som ett samhällsforStörande system och i teorin fanns det inget som
talade emot att detta skulle raseras.
Antingen av sig själv, eller av andra.
Problemet var nu att det inte fanns
särskilt många inom rörelsen som
16
trodde på marxismen i praktisk ver- traproduktiv? Jo, rimligtvis borde det
kan. Vid olika tillfållen under decenniet kom socialdemokratin till makten, men den lät aldrig partiprogrammets och rörelseideologins principer
ta ett avtryck i regeringspolitiken.
Tvärtom gjorde socialdemokratin i
princip som de borgerliga regeringarna och i årtiondets viktigaste frågor
lyssnade den som alla andra på en
neoklassisk nationalekonomi som
nyss hade fatt fotfäste i samhällsvetenskapen och politiken. Dilemmat
var nu alltså att teori och praktik inte
hängde ihop.
Ett annat sätt att rama in tjugotalets
forvirring ges av marxismen i sig
själv. Problemet for de socialdemokratiska partier som trodde på Marx
lära var att hans budskap i grunden
upphävde de tänkbara argumenten
for att bedriva en reformistisk politik.
Vad Marx berättade var ju att kapitalismen skulle underminera sig själv.
Produktionsforhållandena skulle bli
som ”fjättrar” for produktivkrafternas
fortsatta utveckling och efter systemets kollaps skulle arbetarna ta över.
Men teoriernas enkelhet hade inte
någon praktisk motsvarighet. Det dilemma socialdemokratiska politiker
ställdes infor var foljande: Om de
forsökte forbättra situationen for de
”utsugna” arbetarna genom olika sociala reformer, drog de då inte bara
ut på den lika nödvändiga som oundvikliga undergången for kapitalismen? Förlängdes inte då kapitalismens inkubationstid och den ofrivilliga misär som proletärerna levde i?
Var åtgärden därmed inte rent konSVENSK TIDSKR.I FT
vara slutsatsen. Men också själva problemet.
Socialismen infor verkligheten
Glappet mellan teori och praktik var,
om vi lämnar marxismens inre liv for
ett tag, for de flesta fullt gripbart.
Dessutom ett problem som många
upplevde som svårlösligt. Vid en forsta anblick verkade alternativen vara
att formulera om antingen teorin eller praktiken. Men det fanns också en
tredje väg, Nils Karlebys väg, som for
teoretikerna och ideologerna forst
verkade uppgiven. Men det var just
denna tredje väg- alltid denna tredje
väg – arbetarrörelsen kom att folja.
Det i varje fall om vi far tro LO-ombudsmannen Olle Sahlström, som nu
är aktuell med boken Den röde patn·arken (Atlas, 1998).
Karleby, en av arbetarrörelsens stora ideologer under ~ugotalet och redaktör for den socialdemokratiska
tidskriften Tiden, började sin ideologiska mission i rörelsen med att forsöka modifiera marxismen så att den
kunde samsas med en reformistisk arbetarrörelse. Men han misslyckades.
Och gav upp tron på att socialismen
överhuvudtaget behövde inspireras
av teorier och värden som inte fangas
av en flyktig vardag. Istället knöt han
ihop teori och praktik genom att helt
sonika göra praktiken till teori. Med
en argumentation av kraftigt rationalistiskt snitt kom Karleby fram till att
rörelsens ideologi stod att finna i dess
praktik:
”En insats i ett utredningsarbete,
>
.,
.,
l”
z
>
o
n
J:
o
z
en bearbetning av ett praktiskt ekonomiskt eller faktiskt problem, som
bäres av tillräcklig kännedom i sak,
logisk klarhet och tillbörligt aktgivande på alla vidkommande fakta är
ett arbete, som väl håller måttet för
att räknas med till socialistisk teori,
medan däremot principer, dogmer,
tem1er är ett hån mot allt vetenskapligt tänkande och all socialistisk teori.”
Talande nog är den träffande och
mångtydiga titeln på Nils Karlebys
alltför korta livs stora verk, den bok
som gavs ut strax efter hans död år
1926, Socialismen inför verkligheten.
Arbetarrörelsen formulerar nu alltså en ideologi som bygger på det
praktiska arbetet. Rörelsen gör dygd
av sin egen teorilöshet Precis i ett
skede när socialdemokratin just fatt
smak på makten. Låt oss vända orden
på Karlebys sätt: När socialismen
ställs inför verkligheten, inför den
verkligheten. ”Verklighetssynens
ungdom” kallade sig tidsriktigt nog
de antimarxistiska ungdomsförhundarna kring Rickard Lindström,
Gunnar Lundberg och Nils Karleby.
När teorierna flyttades
ttt till bakgården
Denna nya ”verklighetssyn” uttrycks
dock aldrig i partiprogrammet. Där
stod de marxistiska skrivningarna
kvar, ända fram till programrevisionen 1944. Men projektet överlevde
därför att det var ra som brydde sig
om dem, vilket låg i linje med den
nya pragmatismen. Arbetarrörelsens
ideologiska misstag var att samhällsteorin, det som en gång hade varit dess
styrka, nu flyttades ut till rörelsens
bakgård. Arbetarrörelsens ideologiska
svaghet är att teorin fortfarande står
kvar där.
”Arbetarrörelsens
ideologiska misstag var
att samhällsteorin, det
som en gång hade varit
dess styrka, nu flyttades ut till rörelsens
bakgård. Arbetarrörelsens ideologiska svaghet är att teorin fortfarande står kvar där.

fötterna i verkligheten och skapa alla
de referenser som politiker behöver,
och det politiska systemet egentligen
förutsätter, med dess svårfangade
ordningar?
Sahlströms analys är i många stycken intressant och lyckas utan tvivel
fanga ett verkligt problem för arbetarrörelsen – teorilösheten och pragmatismen – som funnits med allt sedan tjugotalet. Men den djupa rannsakan av rörelsen drivs lite för långt.
Sahlström blir lite väl självkritisk.
Folkhemstanke och
keynesianism
Vad arbetarrörelsen gjorde under tjugo- och trettiotalet var att den mycket riktigt avskrev värdet på den
marxistiska ideologin. Men det var
inte allt. Den konstruerade också en
Med språkdräkten Olle löst sammansatt teoribildning, byggd
Sahlströms bok kan vi uttrycka samma sak på ett litet annorlunda sätt:
Arbetarrörelsen är barn av ett dubbelt
arv, och det ena arvet – nyttatraditionen-konkurrerade i slutet av tjugotalet ut det andra arvet- frihetstraditionen – från arbetarrörelsens idemarknad. Denna nyttotradition, som
konstitueras av en obetvinglig rationalism och som uppvärderar effektivitet och beslutsförhet, saknar en inre
värdekompass som kan ange nödvändiga färdriktningar. Hemorten ligger
i ett landskap av ”etiskt tomrum”,
vilket gör att politiken måste hämta
inspirationer från annat håll. Och vad
är då alternativet till att förlita sig på
pragmatismen? Vad kan göras förutom att försöka ställa sig med båda
SVENSK TIDSKRIFT
på keynesianism och folkhemstanken, som alls inte saknade värden och
principer. Men som gick ihop med
en expansion av statliga insatser. För
att uttrycka det annorlunda, blev detta lösningen på rörelsens inommarxistiska problem. Denna samhällsteori
skapade en ny principdebatt, en
mycket livlig sådan dessutom, och
den förlöste en ny, efterlängtad socialdemokratisk praktik.
Praktiken känner vi väl igen. Vi lever med den dagligen- den moderna
välfärdsstaten, som under trettiotalet
går in i en av dess stora tillväxtfaser.
Teorin är också den av känt märke.
Med nyckelord som vetenskaplighet
och rationalism, med egenskaper som
expertsryre, paternalism och auktori- 17
>
”T1
”T1
?
z
>
o
n
J:
3:
o
:><:
?
>
..,
z
~———————-………….
tetstro, kan vi beskriva den som en
teoretiserad version av nyttotraditionen. I centrum står den sociala ingenjören som med sin instrumentellt
rationalistiska syn både formulerar
problemen och ger lösningarna. I
verkligheten placeras klarsynta män
som med olika laboratoriegrepp kan
fa samhället att fungera effektivt. Ett
synsätt som fortfarande lever kvar,
men som inte ligger långt ifrån den
stiliserade versionen av pragmatismen.
Rörelsen är allt
Oavsett hur vi väljer att uttrycka arbetarrörelsens äventyr på tjugotalet
18
står problemet klart for oss – den hö-
ga värderingen av pragmatismen. Ty
det är verkligen ett problem. Inte bara for arbetarrörelsen, utan också for
hela det politiska systemet.
Utgångspunkten for varje politisk
rörelse bör i grund och botten vara
en uppfattning om det goda eller det
rätta. Den politiska agenda som formuleras bör byggas under av en genomtänkt teori som berättar vilken
ideologisk grund man står på. Från
den iakttas sedan omgivningen, från
den utpekas sedan riktningen. Ytterst
handlar det alltså om en självbild, nå-
got som kan bekräfta och ge inspirationer till det politiska uppdraget.
SVENSK TIDSKR. IF T
När arbetarrörelsen under tjugotalet lösgjorde sig från värden och principer blev den tvungen att hämta inspirationer från andra håll. Den behövde nya referenser, den behövde
nya jämforelsepunkter. Och framfor
allt: Den behövde en for arbetarrö-
relsen gemensam verklighetsuppfattning.
Men problemet med pragmatismen är att den saknar alla dessa egenskaper. Den kan inte ge någon djupare forklaring till varfor man gör eller bör göra olika val, den kan inte
berätta om ursprunget eller ge inspirationer till framtiden. Ty att folja
pragmatismen handlar ytterst om att
>
.,
.,
?
z
>
z
o
n
J:
o
m
z
skapa en, och bara en, bild av verkligheten. Alla de spänningar och alla
de mångtydiga skiftningar som genomsyrar samhället, och som gör att
människor väljer att tolka verkligheten på olika sätt, kan inte ens fangas
av den mest välvilliga eller fingertoppskänsliga politikern. Och eftersom våra egna utgångspunkter och
våra egna intressen färgar vårt sätt att
betrakta omgivningen blir valet av
verklighet oundvikligt en produkt av
rörelsetoppens inre liv i detta sammanhang. Ideologin blir därför inte
mer än ett självporträtt av makten.
Oavsett vad den skapar – nya regler
för a-kassan, folkbildningsaktiviteter
eller krognotor från bordeller i
Bryssel. ”Jag ärvde bara en gammal
tradition”, var som bekant Sölve
Conradssons försvar.
Självförhärligande som
ideologi
I pragmatismens natur ligger även en
sträng exklusivitet, en utdefiniering
av andra tänkbara beskrivningar av
verkligheten som exempelvis konkurrerande partier ger. De är ju inte
bara ett hot mot ens makt, utan också en utmönstring av ens ideologi. I
trosbekännelsen till den egna världsbilden omöjliggörs därför alla andra
alternativ. Stavelserna uppvärderar
sin egen roll till den grad att samhället inte kan fungera bra utan en själv.
Ideologin tar formen av ett kodifierat
självförhärligande. Utan några mekanismer som utlöser någon form av
självrannsakan, utan några känselspröt som retar den självskapade auktoriteten, utan några metoder att utvärdera sig själv. Det ideernas stålbad
som andra politiska rörelser med teoretiskt grundade ideologier måste
plågsamt tvagas i har i arbetarrörelsens fall helt tappats på vatten.
Faran med detta äventyr, vilket vi
kunnat bevittna otaliga gånger under
den svenska 1900-tals historien, är
således att pragmatismen i längden
föder en principlös maktideologi, en
maktfullkomlighet av närmast machiavelliskt snitt. Självförhärligande
politiker som i tider av val är beredda
att tumma på tidigare ståndpunkter,
som inte viker en milimeter från må-
let att ra behålla makten, som efter
valförluster vandrar omkring i otålig
väntan på nästa val och inte ens då
förstår betydelsen av självrannsakan.
Och vad blir det övergripande resultatet? Vilka normer skapas för den
egna verksamheten? Jo, det hela blir
faktiskt väldigt enkelt. Målet för partiet blir inte att komma till makten
för att genomföra ett ideologiskt program, makten i sig själv blir istället
målet. För att parafrasera den tyske
socialdemokraten Eduard Bernstein
skulle vi kunna säga att ”rörelsen är
allt, målen intet”. Makt blir rätt.
Självfallet är det inte bara arbetarrörelsen som har lockats av den till
synes enkla och verklighetsnära pragmatismen. Att leva efter ideer, principer och värden är förvisso ett modigt val, men inte något som omedelbart ger fördelaktiga resultat. Och
den verkan som opinioner har på
vatje politiker, det krav på snabba resultat som ställs på politiken, gör att
SVENSK TIDSKRI FT
många partier bötjat röra sig förvirrat
i teoriernas utkantsområden. Många
har bötjat orientera sig i pragmatismens förorter.
Oavsett detta finns det ändå inget
svenskt parti som så uppenbart tagit
de extra stegen som socialdemokraterna. Men det finns heller inget parti som befinner sig i ett sådant förvirrat tillstånd som socialdemokraterna.
Det moderna projektets rationalism,
dess fallenhet för pragmatism och effektiva lösningar, dess tro på en objektiv verklighet och dess enkla bild
av människan, är nu avtryck från en
svunnen tid. Terminalstadiet är sedan
länge passerat. Den nya verkligheten,
kalla den postmodern om ni vill, är
betydligt mer mångskiftande och
kluven. Den ställer högre krav på
samhällsengagerade rörelser. Den efterfrågar värden och principer, som
en modernistisk arbetarrörelsen nu
måste lära sig att kommunicera.
Maktens tekniker
Den bild som här tecknats av arbetarrörelsen är givetvis en aning förenklad. Som det tidigare påpekats har arbetarrörelsens kluvna ideologi inte
bara byggt på en teorilös pragmatism.
Men, under den svenska efterkrigshistorien har vi åtskilliga gånger kunnat se hur farhågorna för den socialdemokratiska pragmatismen besannats. Bristen på en stark samhällsteori
har gjort det enkelt för arbetarrörelsen att översätta strategierna för att
behålla makten till ideologi. Ett utmärkt exempel på det är ATP-reformen i slutet av femtiotalet, som hade
19
7″
z
>
o
n
J:
o
tn
z
det strategiska syftet att knyta medel- sens pragmatism, är debatten om ”de aldemokratins politiker ofta fatt ge
klassen till den starka välfardsstaten,
till socialdemokratins stora projekt.
Detta trots alla varningar om reformens ekonomiska risker, trots vetskapen om den negativa omfordelning som låg i pensionsforslagets efterfoljd, trots det kompakta motstånd
som fanns. Det enda som behövdes
var lite trixande med folkomröstningsreglerna och en upplyftning av
frågan till ideologi. Maktpositionen
kunde därn1ed slgutas fram en bit till.
”Ideologin tar formen av ett kod~fierat
självförhärl(gande.
Uta11 några mekanismer som tttlöser nå<~on
form al’ själl’rannsakau, utan nå<~ra känselspröt som retar den
::.jäft,skapadc attktoriteten, tttall några metoder
att utvärdera sig själl’.
Det ideernas stålbad
som andra politiska rö-
relser med teoretiskt
gmndadc ideologier
måste plå<~samt tvagas i
har i arbetarrörelsens
fall helt tappats på
vatte1l.
”Ett annat exempel på strategitänkandet, som också ger uttryck for
den populism som svansat efter rörel- 20
stigande forväntningarnas missnöje”
på det erlanderska femtiotalet. Under
”rekordåren” ökades människornas
välstånd markant. Industrins framsteg
gjorde att människorna fick mer i
plånboken och att forväntningarna på
framtiden ständigt blev ljusare.
Nöden och fattigdomen fanns inte
längre. Lort-Sverige var historia.
Problemet for socialdemokratin var
dock att det missnöje som den kunnat rida på i sin expansion av välfärdsstaten inte längre fanns. Detta
betyder naturligtvis inte att rörelsen
önskade nöden tillbaka, men däremot att den hade ett strategiskt problem.
Partiets sätt att hantera detta ”stigande forväntningarnas missnöje” var
att forsöka locka fram en opinion for
en utbredning av den statliga socialpolitiken, att locka fram en ny slags
”nöd”. Projektet var inte alltfor svårt
eftersom väljarna redan lärt sig teknikerna for att skaffa sig fler privilegier.
Socialdemokraterna kunde därfor
sägs sig stå på folkopinionens sida.
Med en god portion strategi och ett
uns av populism kunde socialdemokratin alltså öka sin makt. Redan då
uppfattades projektet avslöja grunden
i socialingenjörsideologin.
Maktens arrogans
För den som upplevt arbetarrörelsen
vara inkarnationen av de vackra idealen är de sa exempel troligtvis iögonfallande. Man vad som nog frapperar
ännu mer är den rena maktarrogans,
ja den maktfullkomlighet, som sociSVENSK TID SKRIFT
ansikte till. Många av oss ser den
fortfarande och for dem som inte gör
det rekommenderas Anders Johnsons
nyutkomna bok Vi står i vägen
(Timbro, 1998). Exempel på dessa
egenskaper skulle alltså kunna hämtas
från ett skinnömsande nittiotal. Men
låt oss fortsätta historiens glaspärlespel
och gå tillbaka till början av åttiotalet. Närmare bestämt till den 20 december 1983.
Urvattnat fondförslag
Julen stod for dörren och riksdagen
skulle snart ra ledigt. Det fanns dock
en fråga till att behandla, löntagarfonderna. Process fram till denna decemberdag hade minst sagt varit omständlig. Frågan hade blivit aktuell tidigt under sjuttiotalet och vandrat
forbi den ena utredningen efter den
andra. Det forslag som lades på riksdagens bord var fOljdriktigt också urvattnat. Det liknade inte alls de ursprungliga tankarna hos Rudolf
Meidner, LO-ekonomen som kom
med iden.
Bakgrunden till det var att den socialdemokratiska partitoppen inte alls
var for löntagarfonder i den for foretagen ofrivilliga formen. Olof Palme
hade brottats med frågan under valrörelsen och gjorde under riksdagsbehandlingen sitt yttersta for att detta
löntagarfondsforslag att framstå som
det enda ”steget”. Inte det forsta,
som många inom facket hoppades på.
PaJmes insatser har dock fallit i
glömska. Det intryck som levt vidare
är den något surmulne Kjell-Olof
>
?
z
>
z
o
()
:r
m
s:
o
;>;
?
>
-l
z
Feldt som i sin riksdagsbänk tecknar tikernas makt. Så Palme och Feldt
ned årtiondets mest kända grötrim: visste inte annat än att gå sina rörelse- ”Löntagarfonderna är en jävla skit kollegers vilja till mötes.
men nu har vi baxat dem ända hit.”
Det var inte bara Feldt som hade
denna uppfattning. En klar majoritet
av svenska folket ville inte ha socialdemokraternas löntagarfonder och
motståndet blev väldigt hårt. Men
trots det och trots partitoppens illa
dolda aversioner genomfordes reformen. Man kan lätt undra varfor? Jo,
for att de fackliga ledarna tog en hård
strid for frågan. Det handlade ju om
deras inflytande, det handlade om
deras makt. Men ytterst handlade det
också om de socialdemokratiska poliOmöjlig pragmatism
Arbetarrörelsens hantering av löntagarfondsfrågan speglar också pragmatismens inneboende svaghet, det som
i längden gör den omöjlig. En politisk rörelse kan inte leva efter en bild
av verkligheten som far tjänstgöra
som ideologi. När tillvarons mångtydigheter avslöjar sig fcirlorar den sin
bärkraft. En rörelses olika grenar börjar uppfatta saker och ting annorlunda, efter ett tag börjar den värdera
tillvaron på andra sätt. Kvar blir då
SVE NS K TID SKR.IFT
endast konsekvenserna – strategitänkandet, populismen, nätet av privilegier, makrfullkornligheten. Men detta tillstånd håller självklart heller inte
längden. Rörelsen kan leva ett tag
till, makten kan stanna i dess ägo.
Men snaran dras successivt åt.
Milimeter efter milimeter. Det som
en gång kanske var rörelsens styrka,
blir nu istället dess svaghet. Tillvaron
hinner ikapp, människorna slår till
slut tillbaka.
Makt är en enorm kraft som måste
hanteras varsamt. Den bör inte läggas
i en och samma persons händer, den
bör inte forbehållas en enskild rörelse. Ty Lord Acton hade rätt.
21
>
.,
.,
o
n
:r:
o
m
z

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner