Print Friendly

Fredrik Erixon; Bara tiden är ny

Av Redaktionen | 31 december 2000


2000


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Bara tiden är ny
l av Fredrik Erixon
E
TT NYTT ÅRTUSENDE skulle det bli. Men ingen
av oss trodde väl på något annat skifte. Några
glas bubbel, kanske. Men ingen mjölk och
honung.
Tidningarna bredvid mig berättar däremot
en annan historia. Det är en rejäl hög jag samlat på mig:
The Times, Wall Street Journal och International Herald
Tribune serverades gratis på planet från Nairobi. På flyget till Stockholm får jag DN och SvD. Financial Times
hann jag köpa i Zurich trots att det blev bråttom mellan
gaterna.
Varför denna abstinens? Några världsnyheter har inte
gått mig förbi; Nation, People, East African Standard
och kenyansk TV har gett bra service. Ny regering i
Österrike, McCains vinst i New Hampshire och allt det andra; jag har
hängt med. Fått både nyheter och
analys.
Ändå inte nöjd.
Jag kommer på mig själv att
sakna just berättelsen och dramat:
Smaken av intensitet och politisk
kamp, känslan av demokrati i
vardande- en liberal revolution,
åsynen av människor som inte
bara lufsar framåt utan också
strävar uppåt. The great narratives. Det är samma berättelse som
i Sverige för hundra år sedan. Då
var det nyhet, idag är det historia.
Jag bläddrar och söker i tidningarna, men det enda jag hittar är
konturerna till en ny slags medborgaranda. Allt är som det var
innan vi nollställdes, bara tiden och siffrorna är nya. Vi
tittar, lyssnar och läser. Vi tröttnar, stänger av och slutar
bry oss. Några nöjer sig med att lägga pannan i veck,
andra sörjer politikens hädanfärd.
Same procedure as last year.
VI ÄR EN BORTSKÄMD GENERATION, jag och mina sjuttiotalistvänner. Medan vi mognade politiskt, revs
murar var och varannan dag. Såg vi det inte på TV, var
vi med själva; tågluffarkortet var ju billigt på den tiden.
En bit murbruk från Checkpoint Charlie, en visselpipa
från Vaclav-platsen. Vodkan från Moskva tog däremot
slut rätt fort.
fJ lSvensk Tidskrift l2ooo, nr 1l
Inte konstigt att vi idag är otåliga.
Men ska vi sörja?
En del, kanske. Bengt Göransson är bekymrad över
deltagandet, Helle Klein förstår inte varför samtalen om
etik sker utanför politiken, Göran Greider är förbannad
på dem som bryter hans Bruce Springsteen-panegyrik.
Men att människor inte längre förverkligar sina livsmål
genom politiken eller att etiken framför allt lagts i det
privata rummet, kan rimligtvis bara vara ett problem
för dem som ser politiken som ett egenvärde. Att allt
färre kan sjunga Springsteens klasslyrik betyder inte att
välbeställda människor skiter i samhällets botten. Det
tyder istället på en större insikt. Att samhället inte kan
kategoriseras med grova klassmått, att det är riktiga människor med högst personliga egenskaper och viljor som
göms bakom vänsterliturgin.
Dessutom är ju sanningen den att flykten från politiken sker både från vad Greider skulle kalla överklass,
medelklass och arbetarklass.
Naturligtvis är det inte bara på vänsterkanten som det
sörjs över politikens pampas. Men lika mycket som det
är ett vänster/höger-fenomen är det ett generationsfenomen. Unga sorterar efter andra mallar, tar andra intryck.
Politiken har sin plats, men förverkligandet sker på annat
håll. På det sättet en sorgfri generation, den unga.
Tag den omtalade Newsweek-artikeln: Shining Stockholm. 30-tal eller 00-tal? Det kunde ha varit samma
rubrik för ett sextiotal år sedan. Då sattes också Stockholm på kartan – Sweden the middle way. Per Albin hade
ritat folkhemmet, Gustav Möller inrett det. August
Lindberg och Gustav Söderlund skulle snart signera Saltsjöbadsavtalet. Vi var det upplysta landet, det städade
Lort-Sverige. Den berättelsen lockade unga begåvningar för en lång tid framåt.
Kartan idag visar inte Helgeandsholmen eller de
politiska stråken mellan Sergels torg och Gamla stan; de
politiska institutionerna upplevs inte ens intressanta.
Förbindelsen mellan Hötargsskraporna och Stureplan
är viktigare. Dynamiken och framtidskänslan ligger i
näringslivet.
Slutsats: Vi har moderniserats till den grad att vi inte
behöver bekymra oss särskilt mycket över politiken längre. Engagemang är inte det som saknas; nu kan vi däremot lägga kraften på annat. Ekonomin är ett bättre rum
för att förverkliga sina ideal och sig själv.
Om det stämmer- är inte detta en god nyhet?
Måste börja med ekonomisidorna hädanefter.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner