Print Friendly

Frederick Corfield; Den nya ledaren

Av Redaktionen | 31 december 1975


1975


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

FREDERICK CORFIELD :
Den nya ledaren
Sir Frederick Corfield, Q C, var under
många år konservativ ledamot av underhuset och även medlem av regeringen. Nu
harhan dragit sig tillbaka som advokat
och juridisk författare. Han har för
Svensk Tidskrift skrivit om bakgrunden
till Mr Heaths fall- vilket han fann
riktigt och nödvändigt – och om dennes
överraskande efterträdare. H an är positiv
till hennes, som han menar mycket framstående egenskaper och förmåga, och han
tror att hon skall kunna lösa de stora frå-
gorna i brittisk ekonomi, något som är
omöjligt för labourregeringen.
Det görs ofta gällande i England, att det
är riktigare att betrakta ett regeringsskifte efter allmänna val som ett nederlag
för den föregående regeringen än som en
seger för oppositionen. Det ligger mycken
sanning i detta. En regering har uppenbara fördelar av att ha majoritet i parlamentet och av att kunna utnyttja det offentliga trycket för att ge publicitet för
sin politik och för att kunna bestämma
rätta tiden för lagförslag. Regeringens
politik kan ha omedelbar och direkt inverkan på människors liv, medan oppositionens strävan är på lång sikt. Därför
blir ministrar mera välkända än sina
motsvarigheter inom oppositionen. Fast
regeringar kan räddas genom att ha
andra åsikter än oppositionen, är missnöje med regeringen en förutsättning för
förändring, hur attraktiva än oprövade
personer och deras meningar kan vara.
Så förhåller det sig också med ledarskapet för ett stort politiskt parti och i synnerhet för det konservativa partiet med
dess känsla för lojalitet som ett grundvillkor för att överleva. På samma sätt som
regeringar kontrollerar en nations byrå-
krati, så kontrollerar en konservativ ledare partimaskineriet genom sin rätt att
utnämna ordförande och tjänstemän
inom partiet. Ledarens ställning är endast hotad om det finns missnöje och
kritik.
Betydelsen av den nya förändringen
inom ledningen av det konservativa partiet kan därför endast förstås till fullo
mot bakgrund av Mr Heaths uppträdande
och ställning, först som ledare av oppo- 176
s1t1onen och senare som premiärminister. Som ledare av oppositionen inledde
han den mest genomgripande granskningen och revisionen av konservativ politik i modern tid – säkerligen den mest
omfattande sedan åren omedelbart efter
kriget.
På den ekonomiska sektorn var partiet
bundet till marknadsekonomi, sträng
kontroll av offentliga utgifter och sänkning av skatterna, överförande av mindre
betydande delar av de nationaliserade industrierna på privata händer, en bestämd
avsikt att stå emot överdrivna lönekrav
inom den offentliga sektorn och till en
klar varning till den privata industrin
att, om man gav efter för sådana krav,
riskerade man sina företags framtid eller
sina anställdas arbete och skulle inte
vänta regeringens hjälp med att undvika
konsekvenserna. Den regionala utvecklingspolitiken skulle effektivt motarbeta
tillbakagången inom de gamla arbetskrä-
vande industrierna, huvudsakligen belägna i norra England, i Skottland och i
södra Wales.
På den sociala sektorn var partiet emot
allmänna subventioner och ville att tillgängliga resurser skulle koncentreras på
dem som verkligen behövde dem och
därmed bli bättre utnyttjade. Upprätthållandet av lag och ordning skulle förstärkas och fackföreningarnas verksamhet regleras i lag. Men å andra sidan band man
sig bestämt vid att det inte skulle förekomma någon reglering av löner och inkomster. I utrikespolitiken förelåg ett
klart engagement för Europa, dock begränsat av ett löfte att respektera folkets
önskningar.
Efter 1970 års val
Sådana var principerna och förutsätt·
ningarna, på vilka valen 1970 utkämpa.
des och vanns vid en tidpunkt, då nU.
nöjet med Labouradministrationen var
vida utbrett. Detta berodde huvudsakJi.
gen på att Mr Wilson ständigt återtog tidigare utfästelser. Det var t ex han SOll
uttalade, att när man sökte medlemskap
EG skulle han aldrig acceptera ”nej” SOll
svar. Det var Mr Wilson som förklar~
att laglig kontroll av fackförening
var ett nationellt intresse, och Mr Wil
som försäkrade allmänheten, att deval
ring av valutan inte skulle påverka p
dets värde på hemmamarknaden.
Till att börja med rönte Mr Heath
sevärd framgång med tillämpningen
den politik, som han med all rätt k
kalla sin. Strejker som stöd för elek ·
tetsverksarbetarnas och de postanställ
krav på inflationsframkallande löner
värjdes; de offentliga utgifterna be •
sades avsevärt; skatterna sänktes och
bourregeringens reorganisationsko
för industrin (IRC), avsedd att förs ·
industrin genom statliga subventioner,
skaffades.
Sedan kom vändpunkten. Upper
Shipbuilders, som hade fått massiva
ventioner av den föregående rege ·
gick i likvidation. Arbetarna demo
rade med sittstrejk. Polischefen i
gow rapporterade, att han inte utan
gifter kunde upprätthålla ordningen;
lagliga möjligheterna var otillräckliga
och regeringen gav efter. Sedan dess
övergavs den ena principen efter den
andra. Gruvarbetarna strejkade och regeringens beräkningar att kollagren var tillräckliga för att stå emot höll inte streck.
Gruvarbetarnas strejkvakter hindrade leverans av annan vital tillförsel till kraftstationerna, och ännu en gång måste en
polischef rapportera att han inte kunde
bemästra läget.
Under tiden ökade arbetslösheten, som
den naturligtvis skulle komma att göra,
när industrin var tvingad att klara sig
själv och möta höjda löneavtal genom att
minska antalet anställda – vilket var
möjligt att förena med ökad effektivitet
och produktivitet, eftersom de flesta industrier i varje fall var överbemannade.
Regeringen var naturligtvis bekymrad
och gick med på stora ökningar av offentliga utgifter, vilka inte motsvarades
av inkomster, vilket i sin tur menligt på-
verkade den ekonomiska politiken. Inflationen fick ny fart, som omedelbart tog
sig uttryck i starkt uppåtgående priser på
fast egendom. Ett mycket mera omfattande stöd åt industrin kom i stället för
IRC, och en regering, som ville gynna
privat företagsamhet, fick tillgripa lagstiftningskontroll inte bara av löner utan
även av priser och utdelningar. Trots
stora underskott i betalningsbalansen garanterade regeringen pensionerna mot
krympande levnadsstandard och försökte
skapa liknande garantier för alla löntalagstiftning om priser
177
slutligen krävde gruvarbetarna löneökningar utöver det maximum, som lagen
tillät, och skapade kaos i leveranserna till
energiförsörjningen helt enkelt genom att
arbeta ”efter reglerna”. Regeringen introducerade en 3-dagarsvecka, gruvarbetarna
strejkade och regeringen svarade med att
utlysa allmänna val.
Regeringens fall
Väljarna var av lättförstådda skäl förvirrade. De konservativa hade svikit så
många löften från valet 1970 och föreföll
inte mera tillförlitliga för den obestämde
väljaren än socialisterna. Dessutom hade
regeringen lovat, att om gruvarbetarna
accepterade den högsta i lag tillåtna ökningen av lönerna och återgick till arbetet, skulle förhandlingar omedelbart på-
börjas om ytterligare höjningar för att
stimulera rekryteringen. Alltför många
väljare tyckte, att eftersom gruvarbetarna
skulle få mera pengar än det lagliga maximum, hade i varje fall den grundläggande stridsfrågan, som föranlett nyval,
nämligen ”vem regerar landet?”, blivit
likgiltig.
Det fanns inte heller några klara tecken
på vad de konservativa nu stod för.
Trodde verkligen ett parti, som gav stora
statliga subventioner till industri på
samma gång som det införde sträng priskontroll, på privat företagsamhet och fri
marknadsekonomi? Hur kunde ägardemokrati förenas med höga priser på hus
och krympande lånemarknad? Vad hade
det blivit av lag och ordning, då fackfö-
178
reningarna trotsade lagen, och de våldsamheter, som så länge hade sönderslitit
Ulster, spridde sig till England? Vad
fanns nu kvar av de konservativas anseende för sunda finanser med en sådan
inflation och en betalningsbalans nästan
utanför all kontroll?
Fastän Mr Heath förtjänar mycket erkännande för att förlusten i valet blev så
liten, hade partiet förlorat modet och var
ingalunda i form att bilda en effektiv
opposition, som ensam skulle ha kunnat
hindra Wilsons minoritetsregering att
med sådan framgång vädja till landet
åtta månader senare.
Ledarfrågan
Detta är bakgrunden. Inom ekonomin
hade Mr Enoch Powell visat sin styrka,
men han hade själv ställt sig utanför genom att lämna det konservativa partiet
och genom att råda sina anhängare att
rösta med Labour på grund av hans motvilja mot EG. Fastän det inte fanns nå-
gon direkt medtävlare till Mr Heath, önskade det konservativa partiet en förändring efter sitt andra nederlag i oktober.
Allteftersom veckorna gick började partiets parlamentsmedlemmar gå samman i
två stora grupper – de som ville och de
som inte ville ha en förändring. Bland de
senare fanns de verkliga Heath-anhängarna men antagligen också ett större antal, som antingen inte kunde föreställa
sig något alternativ eller föredrog att
vänta, vare sig de menade att den ledare
de valt behövde mera tid för att stadga
sm ställning eller de tänkte att partiet
skulle återgå till sina grundprinciper in·
nan det såg sig om efter en ny ledare.
Från början hade Sir Keith Joseph
varit den som mest energiskt verkat för
en förändring. Han hade redan före oktobervalen börjat reflektera över den kon·
servativa ideologin och hade i en serie
märkliga tal vänt tillbaka till begreppen
marknadsekonomi och monetarism. Mn
Thatcher gick också i samma riktning.
Båda hade varit medlemmar av Mr
Heaths kabinett: båda var tvungna att er·
känna sitt ansvar som sådana, men de rar
ensamma bland f d ministrar om att er·
känna misstag och försöka ta lärdom av
dessa misstag. I andra avseenden var de
mycket olika. Sir Keith Joseph är en intellektuell, fascinerad av teoretiska tankegångar och briljant utläggare av textea.
Men som politiker saknade han känslt
för publicitet även i sina mest övertf.
gande framställningar och han tillät oftJ
sitt hjärta att ta överhand över förnuftet
Mrs Thatcher är en mycket mera praktii a
person. Hon är högst intelligent med dl n
betydande grepp om ekonomiska och
nansiella frågor och en märklig förmåp
att uttrycka sig i enkla ord; hon är
ket mera intresserad av handling
praktiska resultat än av teoretiska ideer.
När allt kom omkring avböjde
Keith att tävla om ledarskapet och s··
helhjärtat sitt inflytande bakom
Thatcher. Den enda återstående med
!aren av dem, som önskade en förärr
och som hade någon utsikt att få ord
ligt stöd, var Mr Edward du Cann,
partiordförande. Hans brist på erfarenhet
av regeringsarbete uppvägdes av fördelen
av att han inte hade något ansvar för de
politiska beslut, som Heaths administratim stupat på. Men han avböjde att
ställa upp.
}.!an väntade allmänt, att Mrs Thatcher, den enda kvarstående medtävlaren,
skulle få tillräckligt många röster för att
det skulle behövas ett nytt val. Att hon så
överlägset skulle slå Mr Heath var inte
väntat; men detta berodde nästan säkert
på att många av de konservativa parlamentsledamöterna visste, att hur de än
röstade skulle de ändå bara gillas av några av sina väljare och ogillas av resten.
De hade aktat sig noga för att meddela
sina avsikter till pressen, som fått felakrig uppfattning om läget genom att
Heath-anhängarna var så säkra – han
understöddes av partiorganisationen –
och genom deras oförmåga att sätta sig in
itanken på en kvinna som partiledare.
Mr Whitelaw var favorit vid den
andra omröstningen, där Mr Heaths förra
ministrar kände sig oförhindrade att ta
upp kampen. Men fastän Mr Whitelaw
åtnjuter stor popularitet, har han som potentiell ledare grundläggande brister,
1ilka blir märkbara bara för dem som står
honom nära i det dagliga politiska samarbetet och vilka inte märks av utomstående politiska bedömare. För det
första vill han gärna vara alla till lags,
och eftersom han sällan säger emot någon
undrar folk vad han egentligen tror på.
Om han för det andra verkligen har en
annan mening, händer det att han förlo- 179
rar självbehärskningen, och för det tredje
är han ibland indiskret och indiskretioner skapar fiender. Dessutom fanns tre
andra tänkbara, men eftersom de aldrig
riktigt var med i leken var Mrs Thatcher
det enda möjliga valet.
Den nya ledningen
Om man skulle försöka att förutsäga hur
hon kommer att utvecklas som ledare, bör
man inte så mycket tänka på hennes
forna roll i skuggkabinettet utan på hennes motivation. Det är antagligen sant
om man säger, att de som röstade för Mr
Whitelaw också röstade emot Mrs Thatcher. Vad beträffar hennes politiska inställning är det inte något stort svalg mellan hennes och flera andras. Icke desto
mindre har Mrs Thatcher antagligen
bortåt hundra konservativa parlamentsledamöter som betraktar henne med misstänksamhet- särskilt beträffande hennes
avsikter på det finansiella området. Däribland finns säkert Mr Heath, Mr Walker, Mr Rippon och Mr Carr. Då hennes
första mål måste vara att konsolidera partiet bakom sig, skulle det säkerligen varit oklokt att utesluta motståndare och
halvljumma anhängare som Mr Whitelaw, Mr Prior och Mr Gilmour eller att
omedelbart inkalla mer kompromisslösa
monetarister som Mr Ridley och Mr Biffen.
Hennes svaghet är otvivelaktigt utrikespolitiken. Mr Maudling, utrikesminister i skuggkabinettet, är säkert en av
de kunnigaste och mest erfarna paria- 180
mentsledamöterna inom något parti, och
man kan lita på att han företräder de
mera liberala elementen inom det konservativa partiet, även om hans affärer då
han satt i oppositionen kastar en viss
skugga över hans omdöme. Men hon har
behållit Lord Hailsham, den enda äldre
konservative som ännu förmår vädja till
sina åhörares hjärtan och patriotism.
Emellertid har hennes val av partiordförande och dennes ställföreträdare förtjänat långt mer beröm än vad den brittiska pressen bestått henne. Lord Thorneycroft har mycket stor administrativ erfarenhet, och i underhuset var han på sin
tid en av de mest framstående talarna.
Sedan dess har han fått avsevärd erfarenhet i affärer och det skulle vara svårt att
finna någon mera lämplig, med undantag möjligen av Lord Watkinson (som
avböjde erbjudandet). Mr Angus Maude
har som hans ställföreträdare hand om
den konservativa utredningsverksamheten. Han är en intellektuell med högerinställning – en beundransvärd partner
till Sir Keith Joseph, som har det allmänna ansvaret för politiken och som
partiets representanter i parlamentet hyser stor aktning för; man har undrat över
att han så länge uteslutits från offentlig
tjänst.
I underhuset kommer Mrs Thatcher så·
kert att bli en värdig motståndare till Mr
Wilson och Mr Healey i fråga om ekonomin och till Mr Crosland i miljöfrå·
gorna – och bli mer än så till Mr Prentice och Mrs Castle angående utbildning
och sociala frågor. Hon har välkomna11
entusiastiskt i landet. Utan tvivel är det
en lättnad att ledarfrågan äntligen lösts,
och man har känslan av att en ny led:ue
kommer med nytt hopp.
Men det är inte tillräckligt för att f(i.
klara den verkligt djupa entusiasm, som
bara kan återspegla en uppskattning 111
Mrs Margaret Thatchers egen framstående förmåga – en förmåga, som äri
särskilt nödvändig för att lösa de st
problemen i brittisk politik, nämligen
återställa betalningsbalansen och dä
inflationen. Detta måste prioriteras
av allt om brittisk demokrati skall räd
och Englands inflytande i världens
slag skall ha något värde för dess vä
Det är en fantastisk utmaning för
Thatcher, men det finns få brittiska
tiker som är bättre lämpade än hon
leda den konservativa oppositionen
en administration, som är så mäktigt
verkad av sin yttersta vänsterflygel
den nuvarande brittiska Labou
ringen.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner