Print Friendly

Fred i Algeriet

Av Redaktionen | 31 december 1962


1962


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

FRED I ALGERIET
Av JEAN-CLAUDE PROST
Svensk Tidskrift är bärmed i tillfälle att låta sina läsare taga del
av en initierad artikel om det algeriska problemet av Jean-Claude
Prost. Författaren, som är expert på Algeriet och koloniala frågor,
är välkänd som publicist inte bara i Frankrike utan också genom.
bidrag till flera kontinentaleuropeiska tidningar och tidskrifter.
SKALL FRANKRIKE, efter mer än
tjugo år av krig, äntligen få uppleva freden?
Sedan 1939 har den franska armen i realiteten utan uppehåll befunnit sig i krig – i Europa, i
Asien, i Afrika. Det nyss förkunnade eld-upphör i Algeriet kan äntligen skänka Frankrike denna fred,
som det efter så stora, och ofta
missförstådda, offer så väl förtjä-
nar.
Det var just för att bringa till
stånd en fred med ära som general
de Gaulle kallades tillbaka till makten 1958. För egen del har han aldrig tvivlat på att Algeriets oavhängighet måste vara priset för
denna fred. De närmare villkoren
för denna frigörelse, vilken på
grund av närvaron av en million
europeer under inga omständigheter kunde ta formen av en enkel
och förbehållslös fransk evakuering, visade sig fordra ett envist
och tålmodigt arbete, ofta hejdat
av omkastningar och motstånd,
som ingen annan än de Gaulle
skulle ha visat sig vuxen att möta.
Under de förflutna tre åren har
han samtidigt måst arbeta för att
återupprätta statens auktoritet,
återföra till ordningen en arme, som
var väl medveten om sin egen makt
och styrka, men som alltför länge
av svaga regeringar lämnats att
sköta sig själv, övertyga allmänheten om nödvändigheten av en
avveckling av det koloniala systemet och sist men icke minst övertyga rebellerna om det berättigade
i den franska minoritetens intressen och om nödvändigheten av att
säkra Algeriets framtid genom ett
nära samarbete med Frankrike.
Omedelbart efter sitt återvändande till politiken ansåg sig general de Gaulle inte kunna inlåta sig
148
på förhandlingar med de algeriska
rebellerna, som då företrädde endast en ringa del av landets muhammedanska befolkning. Däremot
gick han med på att inleda vissa
militära sonderingar för att få till
stånd en vapenvila. Det var då han
framförde sitt berömda erbjudande
om en »De tappras fred», vilket
om det godtagits av FLN skulle ha
möjliggjort uppbyggandet av ett
nytt Algeriet i nära förbund med
Frankrike, i vilket revoltens ledare
hade kunnat spela den roll som
deras tappra kamp berättigade
dem till.
Rebellerna, som hade fått öppet
stöd från de kommunistiska länderna och bestämt räknade med
att världsopinionens tryck snart
skulle tvinga Frankrike att helt
lämna Algeriet, vägrade att acceptera de Gaulles erbjudande – för
deras revolutionära synsätt tycktes
det Algeriet han ville hjälpa till
med att bygga upp allt för konservativt och patriarkaliskt.
Sårad av denna vägran, som han
Uppfattade som en personlig förolämpning, grep då de Gaulle själv
initiativet för att, rebellernas hjälp
förutan, skapa ett modernt och
autonomt Algeriet, vilket rebellerna förr eller senare skulle bli
tvungna att ansluta sig till. För att
göra slut på upproret fick armen
först och främst order om att äntligen gripa till offensiven i kampen
möt FLN. Regeringens nye representant för Algeriet, Delouvrier,
fick ansvaret för att förverkliga
den plan för landets ekonomiska
utveckling, den s. k. Constantineplanen, som skulle göra slut på
nöden, genomföra social rättvisa
och överhuvudtaget skänka Algeriet ett modernt lands utrustning
och ekonomiska jämvikt.
För att underlätta en avspänning
beslöt de Gaulle att försätta på fri
fot flera tiotusental av internerade
civilpersoner, att erkänna de väpnade rebellernas rätt att behandlas
som krigsfångar, att benåda ett
stort antal till döden dömda algerier – samt att erkänna Algeriets
rätt att själv bestämma om sin
framtid. Detta senare erbjudande
avsåg självfallet också att motverka
det överdrivna politiska stöd som
den algeriska revolutionen fick hos
Frankrikes allierade inom den fria
världen.
Däremot ansåg de Gaulle inte att
det kunde bli tal om att förhandla
med den provisoriska algeriska
regeringen. Den suveränitet som
tillkom det algeriska folket kunde
inte på ett legitimt sätt komma till
uttryck innan krigshandlingarna
avslutats.
En godtagbar fred kunde redan
skönjas inom synhåll – när allt
förstördes genom den beklagliga
incidenten med barrikaderna i
Alger. En del av den europeiska
befolkningen, med understöd av
vissa officerskretsar, gjorde uppror – och utdelade därigenom ett
ödesdigert slag mot hela den politik som dittills förts i Algeriet.
Denna politik kunde inte ha nå-
,·~
gon utsikt till framgång om den
inte understöddes av befolkningens
flertal – och framförallt av de
kretsar som mest önskade en
»fransk» lösning. Barrikadupproret
betydde vida mer än den misslyckade militärkuppen i april 1961
för att dramatiskt sätta punkt för
strävandena att skapa ett »algeriskt Algerieb utan FLN och
tvingade de Gaulle – efter den livliga muselmanska reaktion som
helt naturligt följde – till en
smärtsam omprövning av hela sin
politik.
Ansvaret för detta vilar på de
ärelystna teoretiserande överstarna
inom generalstabens femte byrå
(psykologisk krigföring). I förbigående sagt befinner sig dessa herrar just nu i ledningen för OAS,
vars fascistiska tendenser framträder klarare för var dag som går.
Däremot börjar den ekonomiska
utvecklingen, överförandet av förvaltningen i algeriska händer, och
utsikten till självbestämmanderätt,
så småningom att bära frukt. Den
i stort sett vänskapliga avvecklingen av kolonialismen i det svarta
Afrika gjorde ett starkt intryck
både på den muselmanska allmänheten och på upprorsledarna. Löftena om teknisk och ekonomisk
hjälp, som tydligen ingen annan
stat än Frankrike skulle ha förutsättningarna att lämna kontinuerligt under avsevärd tid, gjorde
också sitt till för att göra FLNledarna mera medgörliga. de Gaulle
talade inte längre om ett alge- 149
riskt Algeriet – utan om en
algerisk republik. Möjligheter till
förhandlingar yppade sig, och den
franske statschefen grep tillfället,
då han bedömde att sådana nu blivit oavvisligen nödvändiga.
Först Melun och därefter Evian
fick bilda ramen för de första meningsutbytena. I själva verket utgjorde dessa sammanträffanden
endast en enda lång och slingrande
inledning till de verkliga förhandlingarna. Mötena inskränktes först
till framställningar av parternas
respektive ståndpunkter. Pressens
närvaro inbjöd naturligtvis till propagandauppvisningar, men samtalen hade dock på något sätt kommit igång. Otaliga hemliga sammanträden beredde vägen för möjliga och önskvärda eftergifter å
ömse håll, för att slutligen utmynna
i det avtal som efter vapenstilleståndet och folkomröstningen kommer att öppna vägen för Algeriet
till en oberoende framtid i samarbete med Frankrike.
övergången till denna »fred med
ära» förutses äga rum i tre etapper. Den första, »eld-upphör-perioden» kommer att bli mycket kort.
Den innebär, att alla militära operationer mot FLN och alla attentat
från dess sida upphör, att trupperna omgrupperas och att alla
krigsfångar friges. De rebellstyrkor, som för närvarande uppehåller sig i Tunisien och Marocko,
kommer inte att få återvända till
Algeriet före folkomröstningen.
Nästan omedelbart efter eld-upp- 150
hör vidtar en period av tre till sex
månader som en förberedelse till
oavhängigheten. Den franska suveräniteten kommer under denna tid
att upprätthållas, den för detta
ändamål speciellt tillsatte franske
kommissarien kommer att ha det
yttersta ansvaret för allt som händer i Algeriet. Vissa maktbefogenheter kommer emellertid att överföras till en fransk-muselmansk
exekutiv om tolv medlemmar, utsedda i samråd mellan parterna.
Framförallt kommer detta organ
att ha ansvaret för förberedelserna
för folkomröstningen. En lokal
militär styrka om 35 000 till 40 000
man, huvudsakligen bestående av
muselmanska soldater ur den
franska armen, kommer att svara
för ordningens upprätthållande.
Under denna fas kommer alla politiska fångar att erhålla amnesti
och försättas på fri fot. Omröstningen kommer att äga rum någon
gång under tiden juni-september,
sedan de medborgerliga friheterna
– tryckfrihet, mötesfrihet osv. –
återupprättats. Teoretiskt kommer
folkomröstningen att röra sig om
tre möjligheter: integration i
Frankrike, total självständighet
och oavhängighet i association med
Frankrike. Det är den sista lösningen, som kommer att föresprå-
kas av både den franska regeringen och FLN.
Den tredje perioden, övergångstiden, kommer att bli den ojämförligt viktigaste. Den kommer att omfatta de tre åren närmast efter
folkomröstningen. Här ligger just
risken i de Gaulles höga spel –
det är nämligen den nya regering,
som algerierna kommer att utse,
som har att underteckna överenskommelsen om samarbete med
Frankrike. De dokument som utarbetats i Evian är ännu så länge
egentligen inget annat än försäkringar om ömsesidiga goda avsikter. Extremistiska tendenser gör
sig redan gällande inom den provisoriska algeriska regeringen; vissa
av dess medlemmar önskar lidelsefullt att upprättandet av en algerisk republik skulle åtföljas av en
genomgripande social revolution. De
drömmer om en folkrepublik, som
skulle orientera sig mot Moskva
eller Peking snarare än mot Paris.
Man kan endast hoppas, att tre år
av effektivt ekonomiskt samarbete
och av regeringsansvar, kommer
att trubba av denna marxistiska
extremism, som ofta uppträder
tillsammans med nationalismen
hos folk som alltför brådstörtat
konfronteras med oavhängighetens
problem.
Vad man vet om överenskommelsen i Evian är tillräckligt, för
att man skall känna sig övertygad
om att ingendera parten behövt gå
med på några vanhedrande eftergifter. Framförallt är det av vä-
sentlig vikt, att de önskade garantierna för den europeiska minoritetens ställning i Algeriet kunnat
utverkas.
Europeerna har tillförsäkrats
skydd till person och egendom. De
kommer att få bevara sitt franska
medborgarskap, samtidigt som de
kommer i åtnjutande av algeriernas alla medborgerliga och politiska rättigheter om de ansöker om
algeriskt medborgarskap. I förhållande till Frankrike kommer de
alltid att betraktas som fransmän. De kommer att vara representerade i det nya parlamentet i proportion till sitt antal och
kommer att garanteras en viss
minimirepresentation. Etableringsrätt i Algeriet tillkommer dem likaväl som alla andra fransmän. Vidare kommer de att åtnjuta det
viktiga privilegiet att svara inför blandade fransk-muselmanska
domstolar. Inga repressalier kommer att tillåtas mot de talrika muselmaner som arbetar för Frankrike eller förvärvat franskt medborgarskap. I Frankrike kommer
de fortfarande att få behålla detta
medborgarskap.
Den franska armen kommer att
vara kvar under tre år, och den
moderna flottbasen Mers-el-Kebir
får arrenderas av Frankrike på 50
år, enligt ett kontrakt som sedan
kan förlängas. Frankrike får förfoga över fem baser i Sahara under ytterligare fem år – med rätt
att där utföra experiment med missiler eller kärnvapen.
På det ekonomiska området
kommer samarbetet med Frankrike att fortsätta enligt riktlinjerna
i Constantine-planen. Den finansiella hjälpen från Frankrike –
mer än 350 millioner dollar om året
151
– kommer att fortsätta under de
närmaste tre åren. Den nya algeriska staten kommer att stanna
kvar inom den franska monetära
zonen. Oljetillgångarna i Sahara
kommer att exploateras i samverkan och vinsten delas lika mellan
parterna.
överhuvudtaget råder mellan
Frankrike och Algeriet ett ömsesidigt beroende som inte endast är
ekonomiskt, utan mänskligt. De
850 000 fransmännen i Algeriet,
som svarar för största delen av landets ekonomiska aktivitet, motsvaras på visst sätt av de 400 000 algerier som arbetar i Frankrike, och
som med sina arbetslöner faktiskt
försörjer nästan tre millioner av
sina landsmän hemma i Algeriet.
Frankrike, ett välmående och högt
industrialiserat land, kan utan alltför stora bekymmer se fram emot
att en del av fransmännen i Algeriet kommer att söka sig tillbaka
till moderlandet – i själva verket
förutser man att omkring 300 000
kommer att återvända under de
kommande tre åren. Om däremot
det muselmanska proletariatet i
Frankrike skulle återvända till
Algeriet, skulle det på ett fruktansvärt sätt förvärra misären och arbetslösheten i detta ännu underutvecklade land.
Samarbetet mellan Frankrike
och Algeriet vilar därför inte endast på diplomatiska dokument –
det anvisas ofrånkomligt av själva
sakernas natur. Det kommer att
fordras tålamod, takt och kallblo··:-.
152
dighet. Men efter inledande svårigheter och prövningar kan man fortfarande med tillförsikt emotse
framtiden för det som dock förblir
Frankrike på andra sidan Medelhavet.
Från flera håll förebrår man
Frankrike den skenbara långsamheten när det gällt att komma
fram till ett slut på striderna i
Algeriet. Varje allvarlig granskare
borde dock kunna inse, vilket oerhört offer den nu uppnådda avslutningen på det algeriska sorgespelet måste innebära för Frankrike.
Att avveckla vårt långa förflutna i
Afrika har blivit en nödvändighet
genom utvecklingen i vårt århundrade – men sådana band låter sig
inte slita utan smärta.
Men när freden väl vunnits, när
Frankrike befriats från sin mångåriga algeriska mardröm – då
kommer Frankrike äntligen att
kunna återfinna sig själv. Detta är
det avgörande.
I en tid då den kommunistiska
imperialismen frestar med en
ohygglig karikatyr av friheten,
kommer världen mer än någonsin
att behöva Frankrike för att rädda
frihetens sanna ansikte. På detta
plan måste Frankrike, under ledning av den man som sedan juni
1940 varit, och i historien kommer
att förbliva, frihetens hjälte, återupptaga sin strid till deras bistånd
som vill förbli fria – eller återvinna sin frihet.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner