Print Friendly

Fred eller förödelse

Av Redaktionen | 31 december 1939


1939


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

FRED
ELLER FÖRÖDELSE?
KRIGET i Polen blev ett hastigt avslutat kapitel. När detta
skrives, kunde det om läget i väster sägas, att »det var ej krig;
det var ej fred; det vägde mellan båda»; endast kriget till sjöss
har präglats av full aktivitet. Och längst i öster har Sovjetryssland sprängt sitt ·hölje, pressande sig med lock och pock fram
över småstaterna vid dess västra och sydvästra gräns. Hitler har
efter det segerrika polska fälttågets slut ömsom hotfullt, ömsom
bevekande deklarerat Tysklands önskan om fred. Daladier och
Chamberlain ha även betygat sin fredsvilja men ställt obetingade
villkor för upptagande av förhandlingar. Ännu ha inga neutrala
stater ansett det lönt att erbjuda sina bona officia. Roosevelt
synes av brist på utfästelser från de krigförande frukta för att
upprepa de lönlösa fredsförsök, som Wilson kring julen 1916
gjorde. Intet av de krigförande folken kan önska det totala krigets öppnande; intet utanförstående folk torde stå efter att få
kasta sig in i en strid, vars förödelser ingen kan beräkna. Likafullt synas folken nu liksom under världskriget visserligen tveksamt men ändock motståndslöst och nästan ödesbestämt drivas
fram mot fasorna.
Innan det kulturförhärjande dramat spelas upp och så länge
den stora rysande tvekan ännu behärskar kombattantmakterna,
kan ingen undgå att ställa sig den Herupska frågan: »Hvad kan
det nytte~»
Tyskland har under krigets hittillsvarande fas visat en militär
beredskap, som uppenbarligen är vida större än man trodde före
kriget. Den fullständiga militariseringen av staten har gjort
denna till en levande krigsmaskin. Men Tyskland måste anses
sårbart. Dess utrikespolitiska läge har försämrats. Relationerna
till Italien ha blivit skönjbart kyligare; Ryssland har spärrat
den tyska expansionen i öster och är förvisso ej den vän, som
offrar allt eller ens något för säkerställande av Tysklands hegemoni i Centraleuropa; Italien och Ryssland tävla om att göra det
av Tyskland eftertraktade Balkan till sin intressesfär. Den
493
Fred eller förödelse?
sovjetvänliga politiken har blivit en black om foten för Tyskland
i dess penetrationer och rubbat många kontinentalländers tilltro
till den tyska utrikespolitikens raklinjiga bevekelsegrunder.
Tysklands materiella motståndskraft vid ett nötningskrig måste
trots rysspakten, trots organisationsförmågan och trots folkets
förmåga av uppoffringar och disciplin antagas vara bräcklig.
»Protegerandet» längs hela östra gränsen av motspänstiga folk
av främmande ras har hastigt givit Tyskland samma minoritetsproblem som Tjeckoslovakien och Polen hade att brottas med och
som delvis vållade dessa staters fall. Hur hållfast den folkmoraliska fronten i Tysklands breda lager kan visa sig vara vid en
krigisk uthållighetstävlan, kan man endast gissa sig till. Även
om västmakterna ej bli i stånd att militärt slå ner Tyskland, är
dess läge fyllt av så stora risker och så små vinstchanser, att man
kan förstå Hitlers vädjanden om fred.
Västmakternas segermöjligheter synas ligga icke så mycket på
det militära som på det ekonomiska planet. Det måste med sä-
kerhet antas, att de äga en större uthållighet, och ha därigenom
det övertaget att deras krav på medborgarna icke behöva bli lika
outhärdliga som Tysklands. De löpa visserligen risk, att Italien
och Ryssland kunna inträda i kriget på deras fiendes sida, men
ohägnet härav får jämföras med Tysklands ohägn av Rysslands
framträngande mot Centraleuropa. Västmakterna ha dessutom
fördelen att strida för principer av samma sort, som gjorde ententemakternas krigföring under världskriget enligt den mäktiga
propagandan nästan religiöst färgad och just därför svårövervinnelig. Efter det polska fälttåget har tyskarnas krig ej samma
etiska målsättning som när det gällde »Versaillesdiktatet» utan
ter sig helt visst även för de lojalaste soldater som ett krig för
krigets eller styrkans egen skull.
Det har nyligen sagts, att ett modernt krig till följd av de
omätliga ekonomiska prestanda kostar segraren lika mycket som
den besegrade. Ett utdraget krig måste för långliga tider framåt
utarma de tre krigförande makterna och hart när omöjliggöra de
kulturuppgifter, som vår tids samvete fordrar. Det måste i första
hand ge de utanförstående staterna favören att ekonomiskt profitera av de tre stormakternas trångmål. Det måste dessutom ge
fördomsfria och expansiva stater chansen att, bokstavligt talat,
i rätt ögonblick skära mer eller mindre breda remmar ur de krigförandes ryggar. Vem som än segrar kan slutet bli en kris för
494
Fred eller förödelse?
den västerländska kulturkretsen, varur denna sent om ens någonsin kan resa sig.
Västmakterna kunna från sina utgångspunkter skriva sig tillgodo, att de hållit sitt löfte, när de kastade sina folk ut i kriget
för något för dem så fjärran som Danzig och Korridoren. Efter
rysk-tyska paktens ingående voro deras möjligheter att bispringa
Polen i Polen inga. Och åtagandet som ordningspolis i Osteuropa
måste överstiga deras förmåga, när Tyskland och Ryssland läto
sina intressen ingå fusion. Det måste vidare ur nordisk synpunkt
krediteras västmakterna, att de vid sommarens Moskvaförhandlingar icke till egen fördel bortslumpade Balticums och Nordens
frihet. I nuvarande situation och då krafterna rriåste koncentreras på kriget med Tyskland stå Västmakterna inför risken att –
man skulle kunna säga -varje vecka se en ny rysk gränsstats
frihet äventyrad, utan möjlighet för dem att förhindra denna
Sovjetunionens breda strategiska uppmarsch. I detta hänseende
måste Tysklands och Västmakternas innersta intressen vara nära
sammanfallande, och i vart fall måste kränkningarna av småstaternas integritet strida mot de ideologiska mål, för vilket västmakterna gått ut i kriget. Och skulle det lyckas England och
Frankrike att militärt besegra samt lamslå Tyskland, kan det
tänkas, att Sovjetunionen, inspirerad av den nya panslavismen,
även tar det nu av tyskarna ockuperade Polen i beslag och
tränger vidare fram i det gamla Habsburgska väldets slaviska
delar. En sådan utsikt kan givetvis icke vara lockande för tyskarna; den måste vara rent dekuragerande även för Västmakterna, i dessas krig för Polens frihet, liksom för polackerna själva,
som därigenom komme ur askan i elden. Lika litet kan England
undgå att räkna med ryskt hot från andra delar av Sovjetunionen, där engelska intressen stå på spel. Ryssland översvämmande
öcver sina naturliga språkbräddar måste innebära en försvagning
av både Tysklands och västmakternas strategiska ställning. Även
de, som i Englands krig se en strid för friheten och nästan vilja
se denna strid utkämpad till sista engelsman, måste eftersinna,
att England därunder, alla tänkbara vapenframgångar till trots,
vid slutet kan ha dragit det kortaste och Sovjetunionen det
längsta strået. Och varje utpinande av det engelska världsväldets kraft är också en nedsättning av det europeiska Englands
förmåga att fullfölja sin traditionella uppgift som de europeiska
småstaternas stödjare.
495

Fred eller förödelse?
Vi behöva här icke utbreda oss om de humanitära värden, som
varje krig och framför allt ett intensifierat modernt krig på det
brutalaste sätt måste kränka. Det vore otroligt, om icke fruktan
och avskyn härför vore ännu större i kombattantstaterna än i de
neutrala, ännu så länge ofta sorglöst optimistiska länderna. Vi
skola ej heller särskilt understryka de neutrala staternas växande
svårigheter för sin handel, sin folkförsörjning och tilläventyrs
sitt fulla oberoende. Ur mänsklig synpunkt kan deras belägenhet,
hur bekymmersam den än må bli, dock aldrig jämföras med de
krigförande staternas, där ungdomen är dömd att förblöda, där
kulturskapelserna skola läggas i ruiner och där seklers mödosamma uppbyggnadsarbete skall slås i spillror.
Därför frågar man sig förvisso nu över hela världen: Finns det
ingen utsikt till en sådan frontförändring i Tyskland, som öppnar utsikter till fred, innan katastrofen fullbordats och innan
folkhatet hunnit förvilda vår världsdeU Man torde ha rätt att
tolka västmakternas fredsvillkor därhän, att de – måhända med
vissa gränsjämkningar – fordra restaurerandet både av Polen
(åtminstone det av tyskarna nu besatta, egentliga Polen) och av
det forna Tjeckoslovakiens slaviska delar. Vidare kräva de garantier för att den var sjätte månad återkommande tyska diplomatiska och territoriella aktionen upphör. I dessa garantier
måste framför allt ligga kravet på en nedrustning samt upprättandet av ett nytt mellanfolkligt fredsinstrument, med bättre
fäste i verklighetens mark än det Wilson-Clemenceauska folkförbundet. Västmakternas försummelse att i tid uti ett större
sammanhang justera Versaillesfredens resterande orättvisor på
olika håll i Europa borde samtidigt gottgöras. På denna grundval borde frågan om ekonomiska intressesfärer därefter kunna
lösas, i ·en anda höjd över Versaillesfredens hämndkänslor, utan
annekteringsmetoder men med beaktande av varje stats behov och
förmåga, allt med målet att främja hela Europas välstånd. Även
nationaliteternas problem borde samtidigt kunna bringas till en
lösning, frigjord från nutida animaliska instinkter. En sådan ·
fred skulle varken få sanktionera våldet eller uppskjuta problemens knäckande. Den skulle vara preventiv och konstruktiv. Den
skulle bygga på den dyrköpta insikten för Europa, att en rättvis
fred för varje stat i längden är förmånligare än ett segerrikt krig.
Då Tyskland mänskligt att döma trots alla pakter nu är
hårdast pressat samt vid ett långvarigt krig löper de största yttre
496
Fred eller förödelse?
och inre riskerna, ställer mänskligheten sitt hopp främst till den
tyska riksledningens förmåga av självövervinnelse. För Tyskland
torde nu segern över sig självt vara den största segern. Ännu
borde det förnuftsmässigt finnas utsikter till fred och till en så-
dan fred, varpå ett nytt, mindre pansarklätt och högre kultiverat Europa kan bygga en blomstrande framtid. Ännu borde
det vara tid att hejda det vilda raseriets makter, innan dessa med
den en gång i tiden civilisatoriska teknikens hjälp föra Aftonlandet till undergången.
14 okt. 1939.
497

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism