Print Friendly

Franska efterkrigsproblem

Av Redaktionen | 31 december 1949


1949


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

FRANSKA
EFTERKRIGSPROBLEM
Av direktörenför Svenska Institutets avdelning i Paris SVEN RYNELL
UNDER den debatt om en särskild semesterpremie åt den talrika
vid la Securite sociale anställda personalen, som bildade den egentliga avslutningen på Nationalförsamlingens vårsession och som
under ett par kritiska dagar hotade att ta en för ministären
Queuille olycklig vändning, tvangs konseljpresidenten att försvara
regeringens ställning genom att hänvisa till vad den på olika områden uträttat för Frankrikes återhämtning. De resultat han kunde
redovisa voro långt ifrån obetydliga. När han efter de kortlivade
Marie- och Schuman-ministärernas fall bildade sin regering i september 1948, hade ännu inga försök att hejda inflationen krönts
med någon varaktig framgång. Upprepade och omfattande strejker hämmade fortfarande allvarligt det franska produktionslivet
och skärpte ytterligare den inre splittring de återspeglade. »Den
tredje kraftens» möjligheter att hålla undan för den gaullistiska
rörelsen bedömdes inom allt vidare kretsar som i hög grad ovissa.
Trots de i många avseenden värdefulla insatser som gjorts av
Ramadier-regeringen och- framför allt- den första schurnanregeringen var förtroendekrisen akut och ägnad att inge farhågor
för den fjärde republikens fortsatta utveckling. Sedan dess har
såväl jordbruks- som industriproduktionen, bl. a. tack vare frånvaron av svårare konflikter på arbetsmarknaden, stigit i jämn och
förhållandevis snabb takt. Ett effektivt prisstopp har kunnat
etableras och i synnerhet grosshandelspriserna rent av icke ovä-
sentligt nedpressats. Budgeten har balanserats utan förskotteringar från Banque de France. En fortgående förbättring av betalningsbalansen har tillåtit en minskning av Frankrikes skuld till
utlandet med omkring trettio miljarder francs. Förtroendet för
francen har påtagligt stärkts både inom och utanför landets gränser. På praktiskt taget alla områden har det franska samhället
40- 493448 Svensk Tidskrift 1949 563
Sven Rynell
börjat visa tecken på ett tillfrisknande, som man ännu för ett år
sedan måste spana förgäves efter.
Ingen av den fjärde republikens hittillsvarande regeringar och
få regeringar under den tredje republikens tid ha lyckats hålla
sig kvar vid makten så länge som ministären Queuille. Inför den
livsviktiga uppgiften att utan ytterligare dröjsmål bromsa inflationen och inför det växande hotet från general de Gaulles Rassemblement du Peuple FranQais ha de icke-kommunistiska partierna visat en samarbetsvilja, som man på många håll knappast
trodde dem vara mäktiga. Den kontinuitet, som härigenom skapats
i statsmakternas arbete, utgör förvisso icke den minsta av de förtjänster, som Queuille-regeringen kan berömma sig av. Att detta
relativa politiska lugn även verksamt bidragit till att på den inre
fronten stärka förtroendet för republikens styresmän och i utlandet återge Frankrike en del av den prestige det förlorat under
de första efterkrigsåren ligger i sakens natur. Känslan av att den
franska nationens tillbakagång i ekonomiskt, socialt och politiskt
hänseende knappast längre kunde hejdas har gett rum för något
mera optimistiska bedömningar, oron för omvälvningar av oförutsebar räckvidd börjar ge vika.
Vad som uppnåtts under det senaste året är emellertid i första
hand endast en stabilisering av läget, och det är inte utan skäl som
Queuille-regeringens politik i en kammardebatt i juli karakteriserats som »la politique de l’immobilisme». Med tanke på den
tidigare utvecklingen kan detta epitet i och för sig inte gärna betecknas som nedsättande. För att något konstruktivt arbete i
större skala över huvud taget skulle vara möjligt måste till att
börja med penningvärdet tryggas, en strängare hushållning införas och den sociala oron dämpas. Så långt ned på det sluttande
planet som den franska ekonomin hunnit har det varit ofrånkomligt att regeringens ansträngningar främst fått inriktas på att
skapa själva förutsättningarna för en verklig och varaktig återhämtning.
Därmed är också sagt, att det väsentliga arbetet alltjämt återstår och att de resultat som uppnåtts icke kunna betraktas som
mera än en första etapp på vägen. Förhållandet mellan löner och
priser är fortfarande i alltför många avseenden otillfredsställande,
och den kraftiga sänkning av detaljpriserna, som ensam kan tänkas
stilla arbetarnas och de lägre tjänstemännens krav på nya löneökningar, låter ännu vänta på sig. Produktionsstegringen motsvaras icke av en jämförlig förbättring av den franska industrins
564
Franska efterkrigsproblem
och det franska jordbrukets produktivitet. I fråga om försvarspolitiken har man hittills i betydande utsträckning måst nöja sig
med eller nöjt sig med halvmesyrer. Den planerade reformen av
skolväsendet har fördröjts, och behovet av nya skollokaler är
skriande inom alla delar av landet. Om socialvården avsevärt förbättrats och moderniserats genom en serie lagar och förordningar
av vittsyftande innebörd, så kan i gengäld den överdrivet försiktiga hyreslagstiftningen av i vintras knappast beräknas komma
att i önskvärd grad häva den ödesdigra situationen på bostadsbyggandets område. Den genomgripande omorganisation inom förvaltningen, som är en oundgänglig förutsättning för att den administrativa apparaten skall kunna fungera med erforderlig smidighet och utan onödiga kostnader för statskassan, har i huvudsak
fått anstå liksom den grundliga översyn av de socialiserade företagens skötsel, som med stöd av starka sakskäl påyrkats från
borgerligt håll.
Flera samverkande faktorer måste sägas tyda på att den nya
fas i återhämtningsarbetet, under vilken statsmakterna måste ta
itu med dessa och andra, lika angelägna uppgifter, knappast kommer att bli mindre vansklig och problemfylld än den nu tillryggalagda etappen. De partier som ingå i regeringskoalitionen äro
visserligen eniga om att fullfölja kampen mot inflationen och försöka förhindra en kris, som kunde ge general de Gaulle hans
länge efterlängtade chans att gripa maktens tyglar, men de skarpa
meningsmotsättningarna mellan den tredje kraftens högra och
vänstra flygel bestå alltjämt i full omfattning. Konseljpresidenten har själv tillstått, att hans ansträngningar att hålla sin ministär samman tidvis varit förenade med stora svårigheter. J u mera
det egentliga nydaningsarbetet rycker i förgrunden, desto tyd-.
ligare lära dessa spänningar inom regeringsblocket komma att
ge sig till känna. Samtidigt är det uppenbart, att gaullister och
kommunister inte ämna försitta något tillfälle att försvaga koalitionens ställning eller framkalla en sprängning av den tredje
kraften. Att dennas olika fraktioner under sådana förhållanden
skall vara i stånd att samlas kring ett handlingsprogram på lång
sikt, som icke på avgörande punkter urvattnas av partitaktiska
kompromisser och uppgörelser i kohandelns tecken, är icke på förhand givet. Den inrepolitiska utveckling, som drivit dem samman,
har såtillvida varit av godo, att den i ett kritiskt skede förmått i
fråga om själva författningssynen närbesläktade partier att
temporärt skjuta åt sidan meningsskiljaktigheter av underordnad
565
Sven Rynell
betydelse för att trygga den parlamentariska republikens fortbestånd och rädda landet från ett hotande ekonomiskt sammanbrott. Men den har å andra sidan blottat en djupgående söndring
inom den franska nationen, som inte kan undgå att allvarligt försvåra återhämtningsarbetet, och det är knappast något tvivel om
att samförståndsandan inom det tämligen heterogena regeringsblocket redan under den närmaste tiden kommer att sättas på
hårda prov.
Tre händelser ha på ett särskilt sätt markerat de olika stadierna
i denna utveckling: general de Gaulles dramatiska tillbakaträ-
dande från posten som regeringschef, kommunisternas övergång i
öppen oppositionsställning, sedan de uteslutits ur Ramadier-regeringen efter att ha gett dennas lönestoppspolitik sitt misstroendevotum, och R. P. F:s kraftiga frammarsch vid kommunalvalen
hösten 1947. Den första av dessa händelser innebar det definitiva
slutet på den period, då man ännu inom vida kretsar vågade hoppas, att företrädare för de olika motståndsrörelserna skulle kunna
över partigränserna samarbeta i regeringsställning för att ge den
fjärde republiken fasta former och lägga grundvalarna för Frankrikes återhämtning. Den fria tävlan mellan partierna hade åter
börjat sätta sin prägel på det politiska livet, kommunisterna –
som i viss mån hade de Gaulle att tacka för att de trots sin landsförrädiska hållning fram till sommaren 1941 blivit behandlade som
jämställda med övriga deltagare i befrielsekampen- hade igångsatt en intensiv och målmedveten kampanj mot generalen, och
inom de ledande icke-kommunistiska lägren hade man funnit det
allt svårare att underordna sig hans starka och egensinniga vilja.
Den roll de Gaulle senare spelat i fransk inrikespolitik är välbekant; genom det tvåfrontskrig han fört mot kommunisterna
och mot den nuvarande parlamentariska ordningens försvarare
har han kunnat samla betydande skaror under sin rörelses baner
utan att behöva närmare utveckla något konkret, praktiskt politiskt program. Att den seger, som hans Rassemblement du Peuple
Fran<:ais hembar vid kommunalvalen 1947, betytt åtskilligt för att
stärka sammanhållningen mellan de partier, som tillsammans bilda den tredje kraften, lär emellertid lika litet kunna förnekas
som att hans ständiga kritik av den fjärde republikens konstitution bidragit till att skärpa blicken för författningens obestridliga
svagheter.
Det är minst av allt någon tillfällighet, att den slutgiltiga brytningen mellan kommunisterna och övriga partier inträffade samma
566
Franska efterkrigsproblem
år som de icke-kommunistiska partierna i Rumänien, Ungern,
Polen och Bulgarien upplöstes och endast några månader innan
delegater för nio europeiska kommunistpartier samlades i Warszawa bl. a. för att kungöra bildandet av Kominform. Alltsedan
krigets slut har de franska kommunisternas hållning på den inrepolitiska fronten troget återspeglat utvecklingen av förhållandet
mellan Sovjet och de västallierade. Så länge uppdelningen i ett
östblock och ett västblock ännu inte var ett fullbordat faktum,
bemödade de sig om att undvika en öppen schism med andra »framstegsvänliga» partier — samtidigt som de systematiskt sökte placera pålitliga partimedlemmar på så många och så viktiga poster
inom förvaltningen som möjligt och på allt sätt underblåste och
dirigerade löne- och strejkaktionerna bland arbetarna. Ju mera
klyftan mellan öst och väst vidgades, desto mindre lojal blev deras
medverkan i regeringsarbetet, desto tydligare framträdde deras
beroende av direktiv från Moskva. Det var inte heller utan en på-
taglig lättnad, som de övriga i ministären företrädda partierna
befriade sig från deras sällskap redan innan de fundamentala motsättningarna i fråga om själva riktlinjerna för Frankrikes utrikespolitik hunnit föranleda en under alla förhållanden oundviklig
brytning. Genom uteslutarrdet av kommunisterna från delaktighet i regeringsansvaret underlättades arbetet inom ministären
avsevärt, det partipolitiska livet fick klarare och fastare konturer,
och en välbehövlig utrensning av opålitliga element inom olika
grenar av administrationen blev möjlig. För kommunisternas del
medförde åtgärden egentligen endast, att den taktiska omläggning
av partiförkunnelsen, som redan påbörjats under intryck av den
storpolitiska utvecklingen, påskyndades och accentuerades: socialdemokraterna och andra vänstergrupper upphörde att vara »sanna
demokrater», med vilka ett varaktigt samarbete vore tänkbart, för
att i stället betecknas som hantlangare åt kapitalism och dollarimperialism. Någon verklig förändring av partiets allmänna politiska hållning behövde däremot inte komma i fråga. Missnöjet
inom arbetarklassen var och måste förbli dess främsta bundsförvant. Hade man tidigare kunnat försvåra och fördröja nationens
återhämtning både genom att sabotera regeringsarbetet och genom
att hålla vid makt en produktionshämmande oro på arbetsmarknaden, fick man nu koncentrera ansträngningarna på att sticka
käppar i hjulet för den tredje kraften och med alla till buds stående
medel försvaga dess ställning. Ur den synpunkten måste t. o. m.
den gaullistiska rörelsens framgångar te sig som välkomna för
567
Sven Rynell
kommunistpartiets ledning, i all synnerhet som de inte endast
inneburo, att splittringen inom det icke-kommunistiska lägret höll
på att tillta, utan också befäste kampinställningen bland de partitrogna arbetarna och gjorde vänstersocialisterna betänksamma och
villrådiga.
Det råder inte det ringaste tvivel om att kommunisterna bära en
dryg del av ansvaret för att inflationen inte tidigare kunnat hejdas,
och det är inte minst deras ansvarslösa agitation bland arbetarna
som gör, att den fortsatta ekonomiska utvecklingen trots de resultat som uppnåtts under det senaste året måste bedömas som oviss.
Att den ständiga oron på arbetsmarknaden väsentligt bidragit till
att fördröja den erforderliga produktionsstegringen och alltjämt
vållar strävandena att höja det franska näringslivets produktivitet
svåra avbräck ligger i öppen dag. Genom att ställa sig i spetsen
för löneaktioner, som inte kunnat motiveras av någon motsvarande ökning av produktionssiffrorna, ha kommunisterna blivit
de främsta tillskyndarna av en utveckling, som i hög grad komplicerat den tredje kraftens ansträngningar att stabilisera penningvärdet och återställa förtroendet för francen. Den praktiskt taget
enda möjligheten att under rådande förhållanden täcka den årliga
budgetbristen och samtidigt reducera köpkraftsöverskottet har
nämligen varit, att staten upptagit lån inom landet; denna utväg
anlitades också med framgång under åren närmast efter befrielsen. Först sedan de omfattande lönerörelserna i juli 1946 och de
därmed sammanhängande prisstegringarna framkallat en stark
allmän oro för den franska valutans framtid, tvungos statsmakterna att i allt större utsträckning ta sin tillflykt till sedelpressarna för att kunna bestrida de växande utgifterna. Det är så-
lunda mindre underbalanseringen av budgeten i och för sig än det
sätt, på vilket underskottet täckts, som varit avgörande för penningvärdets utveckling. Om staten i betydande omfattning måst
avstå från att lånevägen utjämna skillnaden mellan tillgångar och
utgifter för att i stället fylla sitt penningbehov genom en betänklig
ansvällning av sedelstocken, beror detta i icke ringa mån på kommunisternas verksamhet på lönepolitikens område och de av dem
igångsatta och ledda strejkerna inom livsviktiga industrier.
Det kan emellertid inte förnekas, att statsmakternas oförmåga
att på ett tillfredsställande sätt lösa de med folkförsörjningen förknippade problemen under de första efterkrigsåren utgör en av
de främsta orsakerna till den fortgående höjning av livsmedelspriserna, som mera än någonting annat väckt missnöje bland ar- 568
Franska efterkrigsproblem
betare och småfolk och givit narmg åt kraven på löneökningar.
Det franska ransoneringssystemet var aldrig konsekvent och långt
ifrån effektivt. Att kontrollen av livsmedelshandeln, under hela
den tid bristhushållningen varade, länmade åtskilligt övrigt att
önska kan endast delvis skyllas på det faktum, att den administrativa apparaten, som slagits sönder under ockupationsåren, ännu
inte hunnit återuppbyggas. En av valtaktiska hänsyn förestavad
eftergivenhet för böndernas motvilja mot en försörjningspolitik,
som inte gav rum för försäljning utanför den öppna marknaden,
spelade därvidlag en inte mindre avgörande roll. Då ransonerna
inte räckte till, kom köpkraftsöverskottet att främst användas till
olagliga inköp av livsmedel. Det är ingen överdrift att påstå, att
hela det franska folket handlade på svarta marknaden, och de
höga priser som gällde på denna drogo efter hand med sig en i
förhållande till övriga levnadskostnader oproportionerlig stegring
av samtliga livsmedelspriser. Inte förrän efter fjolårets exceptionellt goda skörd, genom vilken knappheten på jordbruksprodukter
hastigt följdes av överflöd, förlorade svartmarknaden sin betydelse.
Främst på grund av mellanhändernas starka organisation har
detta överflöd ännu inte medfört något mera betydande prisfall
inom detaljhandeln. Däremot ha bönderna fått vidkännas en så
kraftig prisminskning på flera viktiga livsmedel, att man på ansvarigt håll sett sig nödsakad att överväga särskilda åtgärder för
att i tid stabilisera priserna. En omfattande ökning av exporten
av animaliska produkter, brödsäd och vin är nämligen en förutsättning för Frankrikes ekonomiska återhämtning. Varje tendens
till en prisutveckling, som är ägnad att leda till stagnation eller
tillbakagång inom modernäringen, måste därför ge anledning till
omedelbara produktionsstimulerande insatser från statsmakternas
sida, och detta i all synnerhet som jordbrukets produktivitet, trots
det gynnsamma klimatet och den på de flesta håll utmärkta jordmånen, alltjämt är lägre än i åtskilliga andra europeiska länder.
A andra sidan är det emellertid obestridligt, att en alltför långt
driven stöd- och skyddspolitik skulle bidra till att minska böndernas intresse för en rationalisering och modernisering av brukningsmetoderna. När det gäller jordens skötsel, är den franske
bonden konservativ; om blott de årliga skördarna ge honom en
säker bärgning, bekymrar han sig föga om att förbättra räntabiliteten av sitt arbete. Någon mera energisk statlig upplysningsverksamhet i syfte att härvidlag ändra hans allmänna inställning och
569
Sven Rynell
bryta traditionens och slentrianens makt har inte heller bedrivits
förrän under de allra senaste åren. Det är sålunda knappast förvånansvärt, att det franska jordbruket i fråga om maskinell utrustning visar en ganska skrämmande efterblivenhet. Utan betydande investeringar för inköp av lantbruksmaskiner kan ingen
nämnvärd höjning av produktiviteten uppnås. Då den franska
industrin endast i begränsad omfattning kan tillgodose förefintliga behov, skulle emellertid en upprustning på denna front komma
att medföra en ökning av importen, som i nuvarande situation ter
sig allt annat än välkommen. Om det med tanke på den ekonomiska återhämtningen är angeläget, att erforderliga investeringar
inte ställas på framtiden, är det ur valutasynpunkt inte mindre
nödvändigt att genom en rigorös importbegränsning förbättra handelsbalansen.
Likartade problem uppställa sig i fråga om den industriella
produktionen. Redan före krigsutbrottet 1939 var maskinbeståndet
i genomsnitt betydligt äldre än i flertalet andra ledande industriländer: den del av nationalinkomsten, som under trettiotalet använts till nyinvesteringar, hade nätt och jämnt räckt till för att
förhindra en direkt kapitalminskning på detta område. Medan
de totala produktionssiffrorna efter kriget visat en jämn och glädjande uppgång, är också produktionen per arbetstimme alltjämt
föga tillfredsställande även inom så viktiga grenar av det franska
näringslivet som gruv- och metallindustrierna samt den kemiska
industrin. Den förhållandevis låga produktiviteten bidrar självfallet till att driva framställningskostnaderna i höjden och äventyrar därigenom resultatet av den exportoffensiv, som är nödvändig för att handelsbalansen skall kunna förbättras och nationens
samlade köpkraft ökas. Samtidigt som det egentliga återuppbyggnadsarbetet kräver stora insatser av kapital och energi, måste det
franska folket sålunda göra betydande ansträngningar för att
reparera mellankrigstidens försummelser och bryta den utveckling, som kommit Frankrike som industriland att glida alltmera tillbaka i förhållande till övriga västerländska stater. Denna
dubbla uppgift kan inte lösas enbart genom en intensifiering av
den fortlöpande rationaliseringsverksamheten; en snar förnyelse
av den maskinella utrustningen är under alla omständigheter
ofrånkomlig, om industrin i fortsättningen skall kunna med framgång hävda sig på den internationella marknaden. Liksom när det
gäller jordbruket, förutsätter emellertid genomförandet av ett
effektivt investeringsprogram en omfattande import och blir följ- 570
Franska efterkrigsproblem
aktligen endast möjligt i den mån införseln av konsumtionsvaror
kan nedbringas. statsmakternas strävanden måste med andra ord
inriktas på att öka sparsamheten och främja viljan till sparande.
Att ett primärt villkor för en dylik politik är en stabilisering av
penningvärdet är alltför uppenbart för att behöva särskilt framhållas.
Ännu så sent som våren 1948 ansåg sig en av den franska pressens främsta bedömare av inrikespolitiska frågor, Raymond Aron,
nödsakad konstatera, att »vi leva ur hand i mun och räkna på
Marshall-planen (som inte kommer att täcka hela vår deficit)».
Om läget senare ljusnat, beror förbättringen dock inte uteslutande
vare sig på den amerikanska hjälpen eller på sådana gynnsamma
omständigheter som exempelvis fjolårets rekordskörd. »La politique de l’immobilisme» och den strängare hushållning, som den
inneburit, ha verksamt bidragit till att leda utvecklingen i rätt
riktning. De hittills uppnådda resultatens betydelse får väl, som
nämnts, inte överskattas, och mycket kan ännu inträffa, som är
ägnat att hämma Frankrikes tillfrisknande. Den akuta förtroendekrisen synes emellertid ha övervunnits, och en viss grund har lagts
för ett verkligt återhämtningsarbete. Redan detta utgör ett icke
föraktligt framsteg.
571

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner