Print Friendly

Frankrike och Europa

Av Redaktionen | 31 december 1962


1962


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

FRANKRIKE OCH EUROPA
EN Av 1930-TALETs stora personligheter inom diplomatin, den franske
ambassadören i London, Massigli,
formulerade en gång ett omdöme
om den unge generalen de Gaulle,
som det i dessa dagar ter sig naturligt att erinra om. Massigli förklarade att de Gaulles storhet låg i
hans visionära blick och hans ofelbara bedömning av utvecklingen
på lång sikt.
Eftervärlden har fått rikliga tillfällen att konstatera träffsäkerheten i Massiglis diagnos. Med denna
karakteristik av de Gaulle har
emellertid förbundits föreställningen att generalen skulle vara
svagare i den politiska taktiken än
i strategien; hans fasthet och tålamod har av hans vedersakare tolkats som stelhet och halsstarrighet
och hans oböjliga hävdande av
Frankrikes storhet som förmäten
chauvinism.
Både i sin politiska gärning efter
kriget och i sina lysande memoarer
har de Gaulle givit klara vittnesbörd om att hans skicklighet som
politisk taktiker fullt ut motsvarar
hans visionärt formade målsättningar på längre sikt. Det stillestånds- och samarbetsavtal, som
Frankrike nyligen ingått med FLN,
betecknar en triumf för statsmannen de Gaulle. Denna triumf skulle
ha varit otänkbar utan den märkliga kombination av fasthet i målsättningen och smidighet i taktiken, som de Gaulle ådagalagt under
sina år som den femte republikens
president. Tack vare honom har
äntligen humanitetens och förnuftets linje segrat. I hela västerlandet
framträder nu lika starkt förhoppningen att denna seger skall visa
sig definitiv som avskyn mot OAS’
förblindade desperados.
Man ställer nu också stora förhoppningar på såväl Frankrikes
framtida insatser i utvecklingsarbetet i Nord- och Central-Afrika som
dess möjligheter att aktivisera det
politiska och ekonomiska samarbetet i Europa och att leda in detta
på rätta vägar.
Inte minst på denna sista punkt
blir Frankrikes hållning av största
betydelse. De politiska syftena hos
de kretsar av »federalisten, som
verkar för en europeisk förbunds”‘”
stat sammanhållen av en intereuropeisk administration, må vara än
så idealistiska. De innebär dock –
kanske särskilt ur konservativ
synpunkt – påtagliga faror. För
det första representerar de i nuvarande läge en alldeles för anspråksfull förstahandsmålsättning. De
europeiska folkens skiljaktigheter
i språk, tänkesätt, seder och sam.:.
hällsinstitutioner är så stora att
man måste räkna med att ett na- ..:i.._–
L32
turligt framvuxet enhetsverk av
denna typ kommer att kräva åtminstone en generations anpassning. Eller också måste det tvingas
fram i en administrativ Prokrustesbädd. Väljer man att snabbt söka
skapa ett federalt Europa blir en
i sina grundfunktioner socialistisk
byråkrati oundviklig. Koordinationsuppgiften i ett sådant Europa
blir så stor att man måste befara
att denna byråkrati skulle bli allomfattande och därmed nästan allsmäktig. A andra sidan kan man
befara så starka slitningar mellan
de europeiska folken inbördes liksom mellan dem och denna byrå-
krati, allteftersom ett dylikt supranationellt system växer fram, att
Europa i realiteten försvagas som
politisk maktfaktor under långa
perioder i stället för att stärkas.
Dessbättre företräder Frankrike
en annan linje, nämligen »L’Europe
des gouvernements» – regeringarnas Europa. Med denna formel avses ett politiskt och ekonomiskt
nära samarbete mellan stater, som
på avgörande punkter behåller sin
nationella suveränitet. Denna linje
visar fram mot ett europeiskt statsförbund, som kan växa fram steg
för steg och i de former verkligheten själv anvisar. Den är en lösning i konservativ anda av det
europeiska samarbetsproblemet –
och, må det tilläggas, särskilt för
många mindre stater i Europa den
mest tilltalande.
I och med att Frankrike kan lösgöra sig ur den algeriska krisens
gastkramning vågar man hoppas
på en kraftfull fransk insats mot
federalismens tillskyndare inom
och utom Brysseladministrationen
liksom på mera konkreta förslag
till och klarare riktlinjer för åtgärder i riktning mot ett europeiskt
statsförbund. För det alliansfria
Sveriges del måste våra engagemang tillsvidare stanna inom det
ekonomiska samarbetets ram. Men i
vår tid implicerar ekonomiskt samarbete även vissa sidor av det politiska. Gränsen mellan ekonomiska
och politiska bindningar kommer- inte bara för vår del- att
vara flytande. I vårt speciella läge
och med vårt särskilda ansvar för
Finland finns det icke anledning
att i otid låsa fast oss genom försök att formulera en fast gräns
mellan ekonomiska och politiska
åtaganden. Vi får förhandla om vår
association – och se vad som händer.
På lång sikt sett är vår anslutning till det europeiska politiska
samarbetet given. Intill dess att det
europeiska statsförbundet tagit fastare form och så länge vi har ett
särskilt ansvar för stabiliteten i
östersjöområdet måste vi emellertid behålla den utrikespolitiska
handlingsfrihet, som den alliansfria linjen ger oss. Det är både vår
rätt – vi har själva skapat grundvalen för denna politik genom ett
starkt försvar – och vår skyldighet.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner