Print Friendly

Frankrike – Objektivt sett

Av Redaktionen | 31 december 1964


1964


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

215
FRANKRIKE – OBJEKTIVT SETT
Det skulle leda för långt att gå in
på varför och hur de svenska förbindelserna med Frankrike, som
var så livliga under mer än två sekler, har avtynat. Faktum är, att i
dag hyser vår press, TV och radio
och som en följd därav även vår
allmänna opinion relativt svagt intresse för vad som händer och sker
i Frankrike. Inte nog med det, man
kan också lugnt konstatera att
Frankrike har ett ganska dåligt renomme i breda svenska kretsar.
Den ofta nedlåtande uppfattning
från många Medelsvensöner, särskilt vad beträffar fransk politik,
kan man lätt återföra till våra kulturradikalers verksamhet. Dessa
herrar utnyttjade i högsta grad i
sina skriverier temat, som kriget i
Indokina och i Algeriet erbjöd, och
lyckades med att inpränta en bild
av hela franska folket som en stor
samling av imperialister, militarister och koloniala undertryckare. De
få våghalsiga, som den tiden försökte förklara att franska armen i
Indokina inte kämpade mot en nationalistisk rörelse utan mot en
från utlandet organiserad och upprustad aggression, och att i Algeriet
kriget även gällde många hundratusen algerisk-franska bönders exiAv LASZLO HAMORI
stens och liv, de överröstades av
den ”progressiva” kören och stämplades som reaktionärer.
Den svenska vänsterns antipati
mot Frankrike mildrades ingalunda när kriget i Algeriet äntligen tog
slut. General de Gaulle hade redan
tidigare spelat strykpojkens roll
bland de svenska radikalerna, och
det hjälpte inte att just denne misstänkte general åstadkom fred och
bröt ner ultrahögern i Frankrike.
(Som ett typiskt exempel på våra
kulturradikalers inställning mot de
Gaulle kan citeras en socialdemokratisk recensent, som om min bok
”Det fjärde Riket” år 1959 bl. a.
skrev följ ande: ”Karakteristiskt
för Håmori’s inställning är att han
citerar just en sådan person som de
Gaulle.” Denne recensent, som under andra världskriget intog en sä-
kert försiktig, neutralistisk hållning, räknar troligen de Gaulle
som Hitlers medhjälpare.)
Det roligaste inslaget av den
svenska vänster-falangens antigaullistiska känslor kom i dagen,
när den franske presidenten förhindrade Englands anslutning till
EEC. Samma radikaler, som in i det
sista bekämpade Sveriges associering till EEC blev ytterst upprörda
216
och tvekade inte att kalla de Gaulle
för Europa-tankens förrädare.
Nedfryst parlamentarism:
Den långväxte generalen drog i alla
fall på sig en skarp kritik inte bara
i Sverige utan även i den anglosaxiska världen och i hela Skandinavien. Kritiken gäller väsentligt
tre punkter: l) de Gaulle har förvandlat den franska parlamentarismen till ett från demokratisk synpunkt tvivelaktigt statsskick. 2)
Han förhindrade genom sitt veto utvecklingen av det europeiska enandet. 3) Han försvagar genom sin
opposition inom NATO och genom
sina strävanden för ett självständigt franskt atomvapen den västliga världens sammanhållning.
Jag är ingen gaullist, och har
inte heller för avsikt att försvara
generalen mot hans kritiker. Men
jag tror att man mera objektivt
måste analysera dessa beskyllningar. Vad den första punkten beträffar, är det otvivelaktigt att den
femte republikens författning vä-
sentligt inskränkte parlamentets
maktbefogenheter och även mätt
efter presidentstyrets måttstock
möjliggjorde en för stor maktkoncentration i presidentens hand.
Odiskutabelt är också att presidentens sju år långa ämbetsperiod är
för lång och att det av de Gaulle
införda valsystemet låter återspegla folkets vilja i betydligt mindre
grad än det rent proportionella.
Inte heller kan i demokratins namn
godkännas, att Frankrikes TV och
radio delvis omvandlats till regimens språkrör.
Trots alla dessa fakta är det felaktigt att betrakta de Gaulle som
ett slags diktator och hans regim
som totalitär. Man kan inte heller
tala om dold eller halvdiktatur.
När demokratins två grundpelare,
den fria pressen och domstolarnas
oavhängighet från regeringsmakten
existerar oinskränkt – som fallet
är i Frankrike – är det lika ogrundat att tala om diktatur, som att
tala om demokrati i länder, där
statsmakten tar hand om pressen
och rättsväsendet.
Oppositionen i Frankrike, bortsett från OAS’ revolterande officerare och attentatorer, är fri och alla
partier, fackföreningar och grupper
har rätt och möjlighet att organisera sig, att förfoga över egen press
och propagera för sina ideer. Om
oppositionen – bortsett från kommunisterna- befinner sig i ett försvagat tillstånd, får man skriva det
på oppositionens egen räkning. De
misskrediterade politiska partierna
och deras ledare är helt enkelt oförmögna att skaffa sig nya och tidsenliga ideer, omorganisera sig och
skapa förtroende bland massorna.
de Gaulle kallades till den franska parlamentarismens konkursbo
som räddare och förvaltare av parlamentarikerna själva. Alla visste
att med de gamla institutionerna
och metoderna, som ledde till konkurs, kunde den franska demokratin inte räddas och en fortsättning
i de gamla hjulspåren måste föra
till en militärdiktatur eller till ett
inbördeskrig.
I denna situation valde de Gaulle
en av den moderna läkarvetenskapens metoder: nedfrysning. Den
franska parlamentarismen och inrikespolitiken i allmänhet befinner
sig för närvarande i ett nedfryst
tillstånd. Man kan diskutera om
nedfrysningen möjligen är för djup
och för långvarig men inte huruvida patienten är levande eller död.
Visst är den franska demokratin
levande.
Nedfrysningen var nödvändig
inte bara för att lösa en ytterst farlig situation men även för att genomföra den modernisering och
rationalisering, som de svaga parlamentariska regeringarna inte ens
vågade försöka åstadkomma. Den
blomstrande franska ekonomin,
nya investeringar och en kraftig
produktionsökning, vad man lugnt
kan kalla det franska Wirtschaftswunder, bevisar att operationen
lyckades utomordentligt bra.
Men man får inte ta den franska
parlamentarismens och det politiska livets tillstånd för allvarligt.
Det gör inte ens de anti-gaullistiska politikerna i Frankrike. Franska författningar brukar inte överleva sina skapare och mycket troligt är att femte republikens författning i sin nuvarande form lever
och dör med de Gaulle. Man får
i alla fall hoppas att författningen
blir tillräckligt långlivad för att
kunna genomföra samhällets om- 217
ställning till sundare grundvalar
under sin livstid.
Om den splittring och förbittring
som karakteriserade det franska
samhället under fjärde republikens
sista fyra decennier och också återspeglades i den franska politiken,
upphör eller åtminstone väsentligt
minskas, så har Frankrike inte betalt för högt pris i och med den nuvarande politiska nedfrysningen.
storhetsvansinne eller berättigade
krav?
Klandret på den franska utrikespolitiken verkar mycket mer berättigat än vad de inre politiska förhållandena beträffar. Ett obestridligt faktum är, att de Gaulle’s envisa hållning och ibland ganska vå-
gade initiativ förorsakat bestörtning inom den västliga världens
politiska kretsar. Det franska sabotaget mot samarbetet inom NATO,
förhindrandet av Englands inträde
i EEC, erkännandet av KommunistKina, oppositionen mot atomöverenskommelsen mellan anglosaxarna och Sovjet, neutraliseringsförslaget i Vietnam-kriget – för att
bara nämna de viktigaste av franska utrikespolitikens bravader –
kan man inte med bästa vilja beteckna som positiva för den västliga världens intressen.
Många av de förargade anglosaxiska politikerna och kommentatorerna har betecknat de Gaulle’s utrikespolitik som uttryck för storhetsvansinne. Det har många gång- 218
er påpekats att ett land som Frankrike, med sina inte fullt femtio miljoner invånare och begränsade ekonomiska resurser inte är i stånd
att föra en självständig utrikespolitik och ställa krav på en av
huvudrollerna i världspolitiken.
strävandet efter ett oavhängigt
franskt atomvapen brukar också
betraktas som tecken på orealistiska storhetsdrömmar.
För egen del tror jag att alla dessa kritiker misstar sig, när de uppfattar general de Gaulle’s säkerligen gammalmodigt patetiska stil
som storhetsvansinne. Först och
främst måste man ha kännedom om
att de Gaulle inte är Frankrike och
inte heller någon enväldig härskare. Ministerpresident Pompidou, utrikesminister Couve de Murville,
finansminister Giscard d’ Estaign
är inte alls kreationer av en diktator, som utan egna bedömningar
och vilja servilt följer sin herre –
a la Stalins politbyrå. Det skulle
vara ytterst vågat att betrakta dessa de Gaulle’s viktigaste medarbetare, med långa ekonomiska och
diplomatiska karriärer bakom sig
som orealistiska drömmare. Rotschiid-husets direktörer brukar
inte vara fantaster.
Den franska utrikespolitiken, så
som den utvecklades av de Gaulle
och av hans medarbetare, strävar
mot två absolut realistiska mål: för
det första att få till stånd en revidering av västalliansens inre struktur i Frankrikes favör, för det
andra att försäkra sig om en exportmarknad för den franska industrins ökade kapacitet.
strax efter andra världskriget
men även under NATO-paktens fö-
delsetid befann sig Frankrike i en
ytterst osäker inre och därför också svag yttre position, och dess roll
inom västalliansen präglades härav. Tongivande och huvudansvarig
blev självklart USA och England
fick ställningen som främste medarbetare och förtroendeman. Något
slags jämlikhet mellan dessa två
parter kunde man inte tala om men
amerikanernas gamla vänskapskänslor och högaktning gentemot
England gjorde att Washington i
sina utrikespolitiska beslut brukade rådslå med den engelska regeringen och ta hänsyn till engelska
intressen. Däremot behandlades
Frankrike mycket mindre skonsamt av Washington och amerikanerna kunde ofta inte ens förstå
Frankrikes problem. Fransmännen
kan i dag räkna upp en lång rad av
fall, när Frankrike behandlades så-
rande och nedlåtande av USA. Ingen har t. ex. glömt i Frankrike hur
den dåvarande franska regeringen
förgäves sökte hjälp i Washington
strax före Dien-Bien Phu.
Det franska missnöjet över
Frankrikes tillbakaträngande inom
NATO yttrade sig redan före 1958,
och det franska deltagandet i det
gemensamma försvaret inskränktes av franska regeringar redan
före de Gaulle. Generalen fortsatte
bara denna politik och kungjorde
vad de förutvarande regeringarna
-~ ~—~- – — ~~-~~~~~-~~—–~-~—-‘———-
endast uttryckt på diplomatiska
vägar, nämligen att Frankrike krä-
ver samma rättigheter och samma
roll inom· västalliansen som Storbritannien åtnjuter.
Är detta krav ogrundat eller överdrivet? Vad ekonomi och inre stabilitet beträffar är Frankrike i dag
minst jämställt med England –
och dessutom står Västtyskland
ekonomiskt och politiskt bakom
Frankrike. Bonn-regeringen avhåller sig av väl avvägda skäl från att
uppträda i världspolitiska frågor,
som inte direkt berör själva Västtyskland och det tyska problemet.
Med hänsyn till det välfunktionerande fransk-tyska samarbetet, kan
man påstå att Paris inte så sällan
också talar i Bonns namn – om än
kanske utan direkt uppdrag. Faktum är att Västtyskland – bortsett
från kraftlösa skenprotester som i
fallet med Englands EEC-medlemskap – följer och godkänner
Frankrikes utrikespolitik. Det ekonomiska och politiska samarbetet
mellan Bonn och Paris är väsentligt större än man uppfattar utomlands.
Vad som skiljer Frankrike från
England i värderingen som bundsförvant och partner är att Storbritannien sedan länge förfogar
över ett eget atomvapen. de GaulIe’s ide är att om Frankrike kommer ifatt det engelska försprånget
i atombeväpning måste även Washington erkänna Frankrike som allierad av första klass.
Sannolikt är alltså de Gaulle’s
219
mål, att få samma ställning inom
väst-alliansen som England innehar, acceptabelt och berättigat, även
om de medel som han använder
ofta är grova och överdrivna. Allt
fler röster har också på sistone
höjts för att påskynda ett sammanträffande mellan president Johnson
och de Gaulle och därmed en upprensning i alla tvistefrågor mellan
USA och Frankrike. Ävenså erkänns av många amerikanska experter att NATO-pakten i sin nuvarande form inte motsvarar tidens krav. En revision anses nödvändig.
de Gaulle har i sina tal flera
gånger betonat att han håller fast
vid NATO och Västvärldens sammanhållning och inte eftersträvar
någon splittring. Han har också
försäkrat att han inte låter sig ledas av några slags antiamerikanska
känslor och att han är väl medveten om faran, som hotar Europa
från öster. Den gamle soldaten ljuger förvisso inte. Vad han säger
kan man lita på. Man vill beklaga
att den amerikanska och engelska
liksom även den svenska opinionen
ännu inte har upptäckt detta karaktärsdrag hos den franske presidenten.
Sveriges ställning:
Sverige som står utanför NATO
har naturligtvis inget berättigande
och ingen orsak att blanda sig i
motsättningarna mellan Frankrike
och de anglosaxiska makterna. Den
enda punkt där de Gaulle-regimens
220
politik berör oss direkt, är av handelspolitisk natur, d. v. s. beträffande vår ansökan om associering
till EEC. Även här är våra möjligheter till aktivitet ganska begränsade med hänsyn till att Frankrikes ställningstagande mot Englands medlemskap i EEC är en
följd av de djupgående motsättningar, som denna artikel försöker
skissera. Även därför skulle det vara en förfelad hållning från svensk
sida att försöka medla mellan
Frankrike och England, eller rättare sagt mellan EFTA och EEC.
Sverige kan i den nuvarande situationen inte göra något annat än
”wait and see” – och hoppas att
dörrarna efter presidentvalet i
Amerika och parlamentsvalen i
England skall öppnas för förhand
lingar mellan Frankrike och de
anglosaxiska länderna.
Men det skulle vara absolut förfelat att inta en kylig eller fientlig
hållning gentemot Frankrike, ledd
av en överdriven solidaritet gentemot England och EFTA. Vi måste
inse att Frankrike genom sina kraftigt ökade ekonomiska resurser,
inre stabilitet och akUviserade roll
inom världspolitiken har återtagit
sin gamla ledande ställning i Västeuropa.
Under Und{m-epoken försummade Sverige ganska grundligt sina
förbindelser med de kontinentaleuropeiska länderna och särskilt
med Frankrike. En falsk och fantasilös sparsamhet gjorde att Sverige
inte hedrev den minsta informations- och upplysningsverksamhet
i främmande länder, bl. a. i Frankrike, och även de gamla kulturförbindelserna vissnade bort. Den av
regeringspartiets organ och ungdomsorganisationer drivna ”progressivistiska” och högljudda antifranska propagandan samt lättsinniga yttranden av vissa ledande
socialdemokrater hjälpte sannerligen inte till att skapa välvilja för
Sverige hos fransmännen. Våra
handelsförbindelser med Frankrike
utvecklades ej heller fördelaktigt.
Man kan med glädje konstatera
att efter herr Undens uttåg ur arvfurstens palats ändrades den svenska regeringens inställning gentemot Frankrike. Herr Erlanders
officiella besök i Paris kan räknas
som en bra början, även om man
måste tvivla på att den svenske
regeringschefen förfogar över sådana personliga egenskaper som charmerar fransmännen.
Likaså kan vi med tillfredsställelse konstatera att några utställningar, bl. a. en utomordentligt välordnad om svenskfranska förbindelser, arrangerades i Paris. Naturligtvis kan man betrakta alla dessa
initiativ bara som en inledning
och första steg från svensk sida i
en mycket mer omfattande kampanj för att återställa de tidigare
så livliga förbindelserna med
Frankrike. Hur skulle det t. ex.
vara om svensk TV bland de många
amerikanska och engelska programmen då och då också visade
några glimtar ur den franska televisiOnen; dess program är enligt
sakkunniga bland de bästa i världen. Det skulle kanske också vara
nyttigt att reservera några stipendier för studier i Sverige för franska
studenter. Man kunde också tänka
sig att få några svenskaböcker över- 221
satta och publicerade i Frankrike.
J a, man kunde och bör göra mycket för att avhjälpa det förflutnas
fel och försummelser och att ändra
den svenska politikens och kulturens alldeles för ensidiga orientering.
•, ·._

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner