Frankrike – fastfruset i det förflutna

I Frankrike finns det alltid någon som är jourhavande på barrikaderna – men hur hanterar ett land i strejk att stå värd för fotbolls-EM? Jan-Olof Bengtsson skriver om ett land som klamrar sig fast vid det förflutna.

Röken är både tät och stickande när man eldar lastpallar tillsammans med gamla bildäck. En perfekt kombination att bygga strejkbarrikader med, om man så vill. Och därmed tvinga samhället till frustrerande tomgång. Det är just vad som sker nu.

Det brukar lite skämtsamt heta att i Frankrike finns det alltid någon som är jourhavande på barrikaderna.

Men just nu är det inte kul alls i ett land som alltmer lamslås av omfattande strejker orkestrerade av fackförbundet CGT med sina ungefär 700 000 medlemmar. Oljeraffinaderierna har satts i blockad vilket fått franska bilister att panikhamstra bensin och diesel. På landets 19 kärnkraftverk strejkas det sedan drygt en vecka. Flygledarna maskar, Air France-piloterna aviserar strejker 11-14 juni rädda för bolagsrationaliseringar. En femtedel av all tågpersonal på SNCF har lagt ner arbetet medan metrotrafiken under Paris brottas med ökande förseningar.

Demonstrationstågen böljar fram genom mängder av franska städer. Polischocker inhöljda i tårgasmoln. Stenkastande maskerade ungdomar i gatukravaller. 300 skadade poliser. Motorvägar fyllda av långtradarköer på flera mil som inte kommer fram med sina varor pga blockerade körbanor.

Lite elakt kan man säga att det är fackets sista strid mot en regering som inser att landets framtid ligger i ett mer marknadsliberalt regelverk för arbetsmarknaden. Och dessutom en regering som är socialistisk!

Nästa fredag inleds fotbolls-EM med sina 24 deltagarländer och miljontals utländska besökare. CGT hotar med omfattande störningar i trafiken. Men hotet är så klart tveeggat. Fransmännen älskar att visa upp sitt land inför utländska besökare. Redan nu suckar hotell- och restaurangnäringen i Paris under svikande kundunderlag. Så hur reagerar fotbollssupportrarna om brinnande lastpallar hindrar dem från att hinna fram till matchen?

Tisdagen den 14 juni kommer kulmen under den snart månadslånga konflikten. Det är då som den franska senaten som diskuterar det infekterade lagförslaget. Den dagen har CGT valt ”generalstrejk” för att få regeringen att dra tillbaka. Den dagen kan bli ett inferno.

Lagändringen ja, och som har utlöst det rådande kaoset. Låt oss backa bandet för att förstå.

När Francois Hollande valdes till president våren 2012 och bildade en socialistregering, var det mångt och mycket med fackets hjälp.

Nu bränner samma fack bildäck i protest mot att Hollande valdes på ett program han inte längre står för och därför heller inte följer. Ja, nästan lite som miljöpartiet om man vill anlägga ett svenskt perspektiv

Då i valkampen i april 2012 sa Hollande att ”finansvärlden är min fiende”, lovade att upphöra med åtstramningarna, klämma åt de rika med upp till 75 procent i skatt och inte urholka de arbetsrättsliga lagarna. Ljuv musik!

Så Hollande satte igång. Men Frankrikes finanser rullade bakåt medan arbetslösheten de senaste tre åren envist bitit sig fast runt 10 procent. Italien och Spanien som liberaliserat ser sin arbetslöshet minska.

Hollande insåg att han måste ändra sig. Hans förste premiärminister fick sparken efter två år och ersattes i mars 2014 av den nuvarande Manuel Valls som man lite hårdraget kan betrakta som en fransk blairit.

Mängder av realistiska och marknadsorienterade ekonomiska experter i Hollandes eget socialistparti, och påhejade av OECD, rekommenderar att den rigida franska arbetsmarknaden luckras upp. Medan vänsterflygeln i samma parti knyter nävarna.

De arbetsrättsliga lagarna är samlade på 4 000 sidor i ”Code du Travail”. Det är närmast ett stillastående regelverk som exempelvis bestämmer längden på en arbetares kisspaus eller storleken på fabriksfönster. Men som framför allt förhindrar alla former av flexibilitet och nytänkande på dagens globala arbetsmarknad som Frankrike gärna vill vara en del av.

För CGT är ”Code du Travail närmast ett gudomligt dekret. Dock ska poängteras att inte alla fack är emot. Det största CFDT accepterar lagändringarna, så även CFE-CGS som organiserar tjänstemän.

Den viktigaste orsaken till CGT:s kravallprotester är så klart att ett sådant här militant fack ser sig frånåkt av verkligheten och om man inte kan vrida klockan tillbaka vill CGT i alla fall stanna tiden.

Att i detalj redogöra för vad lagändringarna innebär är alltför komplicerat. Men sammantaget handlar det om att arbetsgivaren ska få det lättare att både anställa och avskeda anställda. Dessutom ska arbetsgivare och arbetare inom företaget kunna diskutera arbetstid och övertidsersättning lokalt utan att blanda in facket. Inte minst förlänga den rigida 35-timmarsveckan som i ett internationellt konkurrensperspektiv visat sig vara förödande för Frankrike

Att ha en livstidsanställning i Frankrike är närmast att betrakta som en medborgerlig rättighet oavsett om du behövs eller inte. Som exempelvis offentliganställd kontorist eller trädgårdsarbetare är du garanterad jobb och lön till du pensioneras – man är ”osparkbar”.Det här kostar gigantiskt mycket pengar. En liten jämförelse:

Sverige är uppdelat i 290 kommuner. I Frankrike finns det 37 000. Och alla med sin egen administration, borgmästare etc. Den som andas om kommunsammanslagningar för att öka effektivitet och minska utgifterna ser snabbt karriärslutet närma sig.

Ett annat exempel: Trots att Frankrikes befolkning är betydligt mindre än Tysklands har man fler brevbärare.

Som privatanställd är man närmast lika cementerad som de offentliga kollegerna. I lagförslaget står det bland annat att privat arbetsgivare ska ha rätt att avskeda anställd i lågkonjunktur.

Som så klart möts med brinnande bildäck. Den oskrivna regeln är nämligen att vill en privat arbetsgivare bli av med en anställd kostar det upp till tre årslöner för att facket ska acceptera. Basta! För övrigt organiserar facket totalt bara åtta procent av fransmännen. Men de hörs och syns!

Dessutom är det en självklarhet att strejkande arbetare som bränner bildäck på arbetstid ska få återgå till jobbet efter konflikten utan något som helst löneavdrag. Det täcker arbetsgivaren upp med.

Stödet för de pågående strejkerna från den drabbade allmänheten är ändå påfallande stort. Även om allt så klart har en smärtgräns. Tar bensinen slut, blir det ett herrans liv. Det vet CGT.

Men själv tror jag att den franska folksjälen sprungen ur revolutionen spelar avgörande roll. Hatkärleken till den centralistiska staten, de romantiska sympatierna för att göra motstånd och kärleken till gatan som scen.

I en mätning från i veckan i franska tidningen Le Parisien svarar 61 procent att det är regeringen som är ansvarig för upptrappningen av krisen medan 37 procent skyller på det ”oansvariga facket”.

”Jag ger inte efter för CGT:s kidnapping av landet”, säger Francois Hollande vars popularitetssiffror nu är nere runt historiskt urusla 15 procent. Och som få tror vill, eller orkar, ställa upp till presidentvalet i april nästa år.

En grupp som verkligen lider under de pågående blockaderna är landets små- och medelstora företag där nästan hälften av landets samlade arbetskraft jobbar. 58 procent av dem hade i veckan svårt att leverera till sina kunder och 47 procent hade problem med att få in leveranser. Dessutom är produktionen hackig då många anställda kommer för sent till jobbet eller inte kan ta sig dit alls.

Så hur tar det hela slut?

Om regeringen står fast och center-vänster-gruppen förstärks runt Manuel Valls kommer vänsterflygeln i partiet att splittras sönder. Och regeringen stärkas. Om å andra sidan socialistrebellerna och CGT vinner, är regeringskrisen ett faktum. Och detta med presidentvalet om mindre än ett år

Vad vi nu ser är ett land som är fastfruset i sitt förflutna medan majoriteten av invånarna är oförmögna att se vad som behövs i framtiden. Och som dessutom inte inser att den redan är här.

Men, välkomna till fotbolls-EM!

Jan-Olof Bengtsson är fri skribent, debattör och frankofil. Han är tidigare EU-korrespondent och ledarskribent i Kvällsposten.