Print Friendly

Frank Bjerkholt; Norsk säkerhetspolitik

Av Redaktionen | 31 december 1976


1976


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

FRANK BJERKHOLT:
Norsk säkerhetspolitik
Även svens/w,försvarspolitis/w, utredare
tvingas taga hänsyn till att Sovjetunionen
har en mycket stor bas på Kolahalvön. Men
Norge ligger närmare denna ochfår uppleva
att den sovjetiska marinen övar landstigning
på norsk kust uppe på Fis/w,rhalvön.
Redaktör Frank Bjerkholt i Oslo har gjort en
sammanställning av Norges säkerhetspolitis/w, läge. Han konstaterar vad svens/w,
regeringsmedlemmar så ogärna gör,
nämligen att upprustningen pågårförfullt
under ”avspänningen”. Maktförhållandena
i Norden har ändrats, och om IslaTul säger
upp den amerikans/w, basen på Keflavik och
om Finlands närmanden till Sovjetunionen
fortsätter att ö/w,, blir Norden allt svagare.
Norge skulle kunna lösa sina problem genom
att gå in i EG, men sådantfår man inte tala
om.
Det brittisk-isländska torskkriget och utsikten att Island skulle bryta med NATO och
lägga ned den amerikanska basen vid Keflavik väcker bekymmer i Norge av säkerhetspolitiska skäl. Keflavikbasen utgör nämligen
ett centralt led i den allierade övervakningen
av det nordatlantiska området och den blir
ständigt viktigare, allteftersom den sovjetiska marina aktiviteten tilltar. Flyg och radar
från denna bas håller motparten under ständig uppsikt. Utöver denna beredskap skulle
basen vid en konflikt utgöra en viktig förbindelselänk mellan USA och Europa.
Den isländske utrikesministern Agustson
har yttrat, att enligt hans mening borde
torskkriget få följder för NATO. Hans parti,
agrarerna, var ju också med i den föregående regeringen, som lade fram förslag om att
skicka hem amerikanerna från Keflavik.
Skulle basen bli nedlagd, måste NATO se sig
om efter en annan plats att förlägga den till,
och det nordnorska området är väl då det
närmast till hands liggande alternativet.
Men detta skulle betyda ett brott mot den
norska baspolitiken, och det finns ingen anledning att tro att man kan utsätta förhållandet till Sovjet för en sådan belastning. Från
norsk synpunkt är det rimligt att Island, som
icke ger något bidrag till NATO, tillåter att
den nödvändiga observationsbasen får bli
kvar i landet.
När Norge oroar sig för utvecklingen på
Island, har det sin bakgrund i den ökande
sovjetiska marina aktiviteten i Norska havet.
Sovjets största flottbas ligger på Kolahalvön
och omfattar c:a 500 fartyg, därav 70 % av
landets strategiska u-båtsstyrka. Övningsmönstret för denna flotta visar, att den tar
166
sikte på att kontrollera hela den norra delen
av Atlanten. Flottmanövern ”Okean 70” omfattade 200 fartyg i Norska havet och tog sikte på att avskära passagen mellan Island och
Färöarna för främmande flottor, anti-ubåtskrig och landstigning på Island och i Nordnorge. Manövern var samordnad med Sovjets andra flottor, bl a deltog enheter från
Östersjöflottan. Landstigningsmanövern,
som företogs på Fiskarhalvön, omtalades i
tidningen ”Röda stjärnan”, där det hette att
försvararna på land, ”sydstyrkan” eller ”fienden”, satte sig till energiskt motvärn.
”Nordstyrkan” som skulle erövra ett brohuvud, måste använda ”två kärnvapen” för att
lyckas.
År 1975 genomfördes en liknande övning, ”Okean 75”, med 90 u-båtar och 200
övervattensfartyg. Under denna övning intog det norska försvaret en begränsad beredskap. Andra mindre övningar sker kontinuerligt.
Försvaret av Kolahalvön
Dessa manövrer visar, att Sovjetmarinen har
etablerat en västlig säkerhetsgräns mellan
Skottland, Island och Grönland. Norska havet har blivit en del av den sovjetiska säkerhetszonen, inom vilken alltså Norge ligger.
Detta betyder en väsentlig förändring av
den norska säkerhetssituationen. Tidigare
var försvarspolitiken baserad på snabb allierad hjälp vid en konflikt. Norge har underlåtit att etablera allierade baser på norskt
område för att inte utmana Sovjetunionen,
men inövade allierade hjälpaktioner skulle
uppväga frånvaron av baser. Nu har det
emellertid blivit långt svärare för den allierade hjälpen att komma fram i Norska havet
på grund av den massiva sovjetiska närvaron
där.
Basen på Kolahalvön har byggts upp som
ett led i Sovjets ”terrorbalans” gentemot
USA och som ett led i den globala strategien.
”Okean 75” demonstrerade Sovjets närvaro
på alla hav med bruk av baser i Somalia, Jemen, Guinea och på Kuba. I samband med
manövern ”Sever” 1968 förklarade amiral
Gorsjkov att det var en manöver för ”en
havsgående flotta, som har till sin disposition allt som är nödvändigt för att kunna utföra kampoperationer på stort avstånd från
sina baser”. Flottan har nu bl a två hangarfartyg för helikoptrar, och hangarfartyg för
flyg är under byggnad.
Försvaret av baskomplexet på Kolahalvön
är naturligtvis viktigt. Därför har de arktiska
områdena, särskilt passagen mellan Nordnorge och Svalbard, blivit av största betydelse för Sovjet. Detta är bakgrunden till det
sovjetiska kravet på att Norge skall bevilja
Sovjet medbestämmanderätt inom detta område. Detsamma gäller även Svalbard. I den
norska regeringens anmälan till Stortinget
1975 om verksamheten på Svalbard heter
det, att Sovjetunionen inte vill acceptera
norska administrativa åtgärder på Svalbard,
om det inte har fått uttala sig om dem på
förhand. Detta är en omskrivning av kravet
på medbestämmanderätt eller vetorätt. Den
norska regeringens bekymmer just nu är
därför hur den skall kunna uppehålla norsk
suveränitet på Svalbard. Den har ju inga
maktmedel gentemot supergrannen, och
den önskar inte skapa spänning genom att
dra in sina NATO-allierade i denna region.
Upprustning under avspänning
I Sovjets maktpolitiska tankegäng ingår, att
det är naturligt att små grannar tar hänsyn
till dess intressen. På norskt och västligt håll
har man antagit, att avspänningen skulle reducera konfrontationen mellan öst och väst,
särskilt efter säkerhetskonferensen i Helsingfors. Men i stället har Sovjets maktpolitiska aspirationer ökat, så att konkurrensen
mellan Sovjet och USA har spritt sig över
hela jorden. Avspänningen hindrade inte
Sovjet att sörja för kommunistisk seger i
Vietnam eller för MPLAs erövring av Angola eller från att stödja de militanta araberna i
Mellanöstern. Det nya är därför en mera
realistisk bedömning av avspänningen, som
faktiskt ser ut att innebära en ny sovjetisk
metod att vinna sina globala maktpolitiska
målsättningar.
Den militära upprustningen i Sovjet har
alltså förstärkts trots avspänningen, eller rättare sagt som ett led i den. Warszawapaktens
militära övervikt i Europa i förhållande till
NATO-länderna blir ständigt större. Uppbyggnaden av den sovjetiska marinen är ett
svar på den underlägsenhet, som bl a kom
dramatiskt till uttryck under Kubakrisen
1962. Då kunde USA diktera sina villkor
tack vare den maritima övervikten. Vice utrikesminister Kuznetsov kommenterade senare detta inför amerikanska journalister:
”Aldrig mera!” Så tog Sovjetunionen steget
från att vara en i stort sett landbaserad makt
till att också bli en sjömakt.
Då nu denna sjömakt har sin huvudbas i
167
det nordiska området, har maktförhållandena i denna region starkt förändrats. Norge
känner den nya inringningen som ett militärt och politiskt problem. I fortsättningen
kan man ju hoppas, att man genom rimligt
tillmötesgående av de sovjetiska intressena
vad beträffar genomfart i farvattnen mellan
Norge och Svalbard skall kunna bevara
norsk självbestämmanderätt på den norska
sidan i Arktis. Men det sovjetiska uppträ-
dandet på Svalbard med krav på gemensamt
norsk-sovjetiskt ”ansvar” efterlämnar tvivel
på de ryska avsikterna. Man får i Norge
ständigt höra, att om man motsätter sig de
sovjetiska intressena är detta en hållning i
strid med avspänningen. Ty Sovjet representerar fredens och socialismens krafter.
Att motsätta sig dem är kallt krig.
Norge i Europa
Den nya norska situationen kommer i en period, då det nordiska området är i färd med
att förändra sig. Danmark drar sig mer och
mer över mot den europeiska ramen inom
EG. Finland har börjat utvidga det nordiska
begreppet till att också omfatta Sovjetunionen. Finland minskar sin traditionellt nordiska anknytning. Sä kommer alltså Island
med hotelser om att säga farväl till det atlantiska samarbetet. För Norge är detta obehagliga upplevelser. Samtidigt är den amerikanska interventionsförmågan och viljan reducerad, med följd att den europeiska allianspartnern blir ombedd att bära mer av det
gemensamma ansvaret och de gemensamma
bördorna. Inom EG är man i färd med att
göra detta genom nya projekt om politiskt
168
och försvarsmässigt samarbete.
Men Norge står alltså utanför. Det har blivit en uppgift för Norge att draga konklusionerna av de förändringar, som äger rum i
omgivningen och att finna ersättning för de
positioner, som försvagas eller förloras. Det
är förståeligt, att lyhördheten för de sovjetiska kraven är stor i en situation där så mycket
händer. Samtidigt är det fortsatt tabu att tala
om den faktor, som kunde bidraga med den
enklaste och bästa lösningen, nämligen inträde i EG. Därför karakteriseras norsk utrikespolitik nu för tiden av en viss handlingsförlamning. Man hoppas det bästa, men har
icke själv medel eller planer på att påverka
utvecklingen.
Några menar, att Olje-Norge inte är så beroende av sin västliga anknytning längre.
Dessa personer har skaffat sig inflytande i
regeringen och ivrar för en mera nationalistisk linje, bl a i oljepolitiken, och står också
bakom det norska avslaget att bli medlem av
den internationella energibyrån IEA, som
USA lagt ner så mycket arbete på att få upprättad. Dessa isolationistiska drag i dagens
Norge kan på längre sikt komma att bli av
betydelse.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner