Print Friendly

Frank Bjerkholt; Norge i ett valår

Av Redaktionen | 31 december 1977


1977


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

FRANK BJERKHOLT:
Norge i ett valår
Norge har socialdemokratisk regering, men
de tre borgerliga partierna har hämtat styrka
ur vad som hänt i Sverige. Så länge Odvar
Nordli är regeringschef, styrs Norge längs en
medelväg utan alltför radikala utsvävningar. Partiledaren Reiulf Steen är däremot
kändför att vilja gå mycket längre åt vänster
än Nordli. Men man kan inte gå hur långt
som helst åt det hållet, menar redaktör Frank
Bjerkholt. Detfinns djupgående motsättningar mellan arbetarpartiets tro att man
kan styra samhället med sociala bidrag och
den gamla, på kristen grund byggda åskådningen i Norge att allt ytterst beror på den
enskilda människans moraliska och andliga
medvetenhet. Samtidigt råder motsättningar
ifråga om Norges ekonomi i oljehaussens tid,
och den utrikespolitiskafrågan om Svalbards
ställning, där Sovjetunionen kommer in i bilden, hotar i bakgrunden.
Regeringsskiftet i Sverige verkade uppmuntrande på de tre borgerliga partierna i Norge, som tar sikte på att bilda regering efter
höstens val om det blir icke-socialistisk majoritet. Demokrati behöver omväxling mellan
makthavarna, kanske vart sjätte år eller så,
minst. I Norge har ju de borgerliga styrt
förr, 1965-71 och 1972-73, så folk har
vant sig vid att tänka att också andra än socialdemokrater kan regera. De tre borgerliga partierna – Heyre som det största och
Kristetig Folkeparti och Senterpartiet (agrarerna) – har lyckats framställa sig som en
koalition i stånd att samarbeta och uppträda
samlad utåt i opposition mot Arbeiderpartiets minoritetsregering, stödd av Sosialistisk
Venstreparti.
Det dominerande temat för de borgerliga
partierna är den statliga maktkoncentrationen, som framställs som en fara för demokratien. Inte minst är det statens dominans i
den nya norska oljeindustrien, som utgör en
fara för blandekonomien. Industrien är
dessutom så starkt beskattad, att den har
svårt att klara sig under så svåra förhållanden, som rått under de senare åren. Men staten griper stödjande in med hjälp av sina
skattemedel samt oljeintäkterna och fördelar stöd till företag i kris för att hålla sysselsättningen uppe. Industrien blir beroende
av staten med följd att pluralismen i samhället blir svagare. Den statsorienterade opportunismen blir rättesnöre inom alla led av
samhället, och demokratien som ett uttryck
för en pluralistisk maktfördelning sjunker
undan.
Nu är emellertid frågan den, om folk i allmänhet känner detta problem särskilt starkt.
——————–~—–=—– — —
20
Man är kanske mera upptagen av att hålla
sitt företag i gång än av att staten samlar också den ekonomiska makten under sig. I alla
fall har Arbeiderpartiet haft en betydande
framgång i opinionsmätningarna under loppet av det sista året, sedan statsminister Odvar Nordli tog över efter Trygve Bratteli.
Partiet har gått fram från drygt 30 % till
drygt 40 o/c bland väljarna, och även om det
mesta av detta har tagits .från ~osialjstisk
Venstreparti, är det tydligt, att också de viktiga marginalväljarna i centrum har orienterat sig mot socialdemokraterna. Hur skall
man förklara detta.
Orvar Nordli framstår som en seriös och
moderat ledare, som tydligt har försökt att
hålla partiet på en moderat centrumkurs.
Han har dämpat ner de tidigare tendenserna att vilja radikalisera politiken genom en
räcka projekt om nya socialiseringar, bl a av
bankväsendet. Man skulle kunna tro, att detta då skulle stärka Sosialistisk Venstreparti.
Men när det motsatta har blivit fallet, beror
antagligen detta på att Arbeiderpartiet har
lagt EEC-striden bakom sig och samlat partiet igen genom att anse att frågan om medlemskap i EEC är avgjord nästan för all
framtid. Dessutom är det inte längre någon
strid om NATO. De nya och osäkra förhållandena i det arktiska området har lett till
ökad norsk uppslutning kring NATO. Vidare har avspänningens magra resultat visat,
att det är mycket liten utsikt till att den
grundläggande spänningen mellan öst och
väst kan elimineras.
Sosialistisk Venstreparti har antagligen
också förlorat på att flera tidigare kommunister har anslutit sig till det, delvis i central<
positioner utan att de har lämnat sina ideologiska principer. Konklusionen är att Arbeiderpartiet hoppas att ensamt kunna få majoritet vid höstens val. När Nordli tycks kunna
skaffa sig fler anhängare än Bratteli (nu parlamentarisk ledare inom partiet) beror det
nog på att Bratteli hade fått en nederlagsstämpel på sig då han körde fram EEC-anslutningen starkt och förlorade.
Ideologi och ekonomi
Men de borgerliga har också andra viktiga
saker som de för fram. Detta gäller särskilt
Kristelig Folkeparti, som angriper på den
ideologiska fronten och får hela den religiö-
sa delen av det norska folket med sig, och
den är inte liten. Den sträcker sig långt in i
Arbeiderpartiet. Kristelig Folkeparti kräver
större respekt för de kristna värdena inom
skola och kulturliv och avslöjar den otvivelaktiga sekularisering, som Arbeiderpartiet
har försökt att gynna under sina regeringsår.
Här är det två olika synsätt på människan
som stöter samman. Man kan se det som en
fördel, att den politiska kampen också handlar om samhällets grundvärden, inte bara
om ekonomiska frågor. För Arbeiderpartiet
är människan till sitt väsen god, det gäller bara att ”lägga tillrätta förhållandena” så blir
samhället gott och harmoniskt. Att detta är
en illusion har klarnat för fler och fler, som
lyssnar när Kristdig Folkeparti betonar, att
man skall stödja och främja det moraliska ·
och andliga medvetandet hos var enskild
människa. Ty det blir inte harmoniskt och
gott bara av att ta emot social omsorg från
statens sida. Det kan tvärtom öppna de negativa slussarna i människans karaktär. Det är
därför nödvändigt med en på moral grundad uppfostran.
Ett sådant valtema vinner otvivelaktigt gehör på norsk mark.
Andra viktiga frågor, som Norge nu ställs
inför, är den allmänna orienteringen av landets nya ekonomiska aktivitet, baserad på oljan. Här kommer också viktiga utrikespolitiska frågor in. Skall Norge se sig självt först
och främst som ett nordiskt land eller som
ett europeiskt, eventuellt ett atlantiskt? Det
gäller val av partner för att utveckla den oljebaserade industrien.
Norges ställning är utan tvivel förändrad.
Landet har i ekonomiskt hänseende kommit
upp vid sidan av Sverige. Det har skapats en
ny nordisk ”balans”. Oslo får därför nu besök av intressenter från många länder, från
Västtyskland och Frankrike, från grannlandet Sverige och nyligen kom också president
Kekkonen i ett speciellt ärende på Oslobesök. Han ville tala energi. Norge överväger
erbjudandena om industriellt samarbete och
kan tyckas vilja sälja sig till högstbjudande,
utan särskilt politisk eftertanke. Detta är
knappast riktigt. I Norge är man klar på att
oljan är ett viktigt medel i den norska utrikesorienteringen. Man önskar otvivelaktigt
stärka banden till EG-länderna för att uppvä-
ga förlusterna av att stå utanför medlemskapet, också i politisk bemärkelse, samtidigt
som man vill hjälpa sina nordiska grannar.
Men i fortsättningen kan man nog säga, att
den norska orienteringen går i europeisk
riktning i första hand.
21
Norge och Sovjetunionen
Till detta bidrar också de nya svårigheter,
som uppstått mellan Norge och Sovjet inom
det arktiska området.
Här upplevde man hösten 1976 en viss åtstramning av förhållandet mellan Sovjet och
Norge, i det att intressekonflikten mellan de
två länderna blev tydligare. En artikel i Izvestija i slutet av oktober anklagade Norge
för att kränka Svalbard-traktaten genom att
norska militära enheter då och då besöker
ögruppen. Som bekant skall Svalbard i enlighet med traktaten vara demilitariserat. Norska marinfartyg och militärt flyg används nå-
gon gång till transport av underhåll eller regeringspersoner till Longyearbyen, men detta är naturligtvis inte något brott mot klausulen om demilitarisering.
Izvestija angrep vidare en norsk ämbetsman, som hade sagt att Norge i enlighet med
traktaten teoretiskt skulle kunna förlägga en
mindre garnison på ögruppen. Demilitarisering gäller militära anläggningar.
Dessa angrepp avsåg antagligen att meddela de norska myndigheterna, att Sovjet
uppfattar Svalbard som sitt intresseområde
och att Norge inte kan företa sig något som
helst där utan föregående konsultation med
Moskva. Detta är en princip, som Norge inte
kan acceptera, men hur skall det lilla Norge
hävda sin territoriella överhöghet på Svalbard gentemot supermakten Sovjet?
Detta är problemet och här delar sig meningarna i Norge. Några anser, att vi måste
försöka sträcka oss så långt som möjligt för
att tillfredsställa ryssarna, så som det t ex
skedde när man anlade en flygplats på Svalbard och Sovjet fick etablera sig med en
22
grupp tekniker och en radiostation, för att
på så sätt ha full kontroll över allt som försiggår på flygplatsen. Detta innebär i praktiken
ett accepterande av det sovjetiska kravet på
gemensam norsk-sovjetisk administration på
Svalbard.
Andra hävdar, att Norge bör inta en stramare ståndpunkt för utövandet av sin suveränitet och utnyttja de övriga signatärmakterna till att skapa balans mot Sovjet. I denna
belysning får man se den amerikanska planen på att etablera en forskningsstation på
ögruppen i förbindelse med ett projekt att
låta ett skepp driva genom nordvästpassagen, som Fritjof Nansen gjorde med ”Fram”
1893-96. Projektet skulle betyda att USA
skulle kunna använda flygplatsen i Longyearbyen.
Motsvarande problem har Norge i Barents hav, där det råder stor oenighet med
grannen om delningen av kontinentalsockeln. Efter flera års förhandlingar – med
två möten om året – har man inte lyckats
finna någon gemensam indelningsprincip.
Det är 150 000 kvkm som skiljer parterna.
Från norsk sida räknar man med att Sovjet
inte är särskilt intresserat i ett avtal nu, utan
hellre vill vänta på en gynnsam utveckling i
Norge i riktning mot ett allmänt accepterande av den sovjetiska synen, att Norge i det
arktiska området bör godkänna en sovjetisk
medbestämmanderätt och att andra makter
bör hållas utanför.
gan om Norges förhållande till avspänningen och synen på frihet och människorätt
inom östblocket. Inom de politiska vänstergrupperna i Norge finns det en tendens att
uppträda ”realpolitiskt” gentemot Sovjet och
att blunda för ryssarnas sätt att behandla
mänskliga rättigheter, samtidigt som man så
mycket mera högröstat fördömer avlägsna
och ofarliga regimer. På mera högerbetonat
håll kräver man en principiell hållning till de
mänskliga rättigheterna och kräver att avspänning skall innehålla ett minimum av liberalisering.
Om inte avspänningen har kommit längre, vad är den då värd? Sådana frågor har
politisk relevans i Norge och kan innebära
en belastning för Arbeiderpartiet, som ensidigt låter sin vrede gå ut över avlägsna diktaturer i Afrika och Sydamerika, medan närmare uppgifter blir liggande som ”orealistiska”.
Inom det stora Arbeiderpartiet finns en
radikal flygel, som knappast är tillfreds med
den moderata linje, som Nordli följer, och
som gärna vill markera detta med större radikalism i statskontrollen av näringslivet,
med en långsam utvecklingstakt av utvinningen av olja, med mera tillmötesgående
mot de kommunistiska länderna och med en
radikal kultur- och skolpolitik. Det är allmänt ansett att partiledaren Reiulf Steen är
talesman för denna flygel. Han har låtit veta,
att han gärna vill komma in i stortinget till
hösten, antagligen för att förbereda en utveckling som gör honom till statsminister.
De mänskliga rättigheterna Men en sådan linje finner knappast någon
Dessa problem har sammanhang med frå- majoritet inom det norska folket.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner