Print Friendly

Frank Bjerkholt; En kritisk röst i Norge

Av Redaktionen | 31 december 1979


1979


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

FRANK BJERKHOLT:
En kritisk höst i Norge
l sin översikt över N orge och hur
utvecklingen där blivit i höst kommer
redaktör Frank Bjerkholt in på tre viktiga
frågor. För detforsta har den norska
ekonomin inte blivit vad man hoppats. Man
har i den stora glädjen över oljan och vad
den skulle ge Landet i inkomster levt på
fårskott, och hittills har oljan kostat mera än
vad den gett. Den andra frågan rör Volvo.
Man vet att affären kom som en
överraskning, men att norsk industri inte
hadefått vara med om någon
förhandsbedömning är ändå märkligt. Om
det är något komiskt över hur dennafråga
handlagts, är däremot den tredje djupt
allvarlig. Det är tydligt att man på rysk sida
inte är beredd att i längden erkänna N orges
överhöghet över Spetsbergen. I en skärpt
situation kommer denna sak att snabbt
aktualiseras.
Norrmännen har under loppet av detta år
fått en kalldusch, som de sent skall glömma.
De hade vant sig vid att tro att oljan skulle
rädda dem från de vanskligheter, som de
flesta andra länder har måst dras med under
de svaga konjunkturerna. Den socialdemokratiska regeringen uppmuntrade denna tro
genom en storstilad upplåning för att hålla
hotade företag vid liv och för att öka realinkomsterna, som det inte fanns produktionsmässig täckning för. Regeringen tog en stor
chans. Den hoppades att de svaga konjunkturerna skulle bli övergående. Genom att ta
ut förskott på oljeintäkterna och leva över
tillgångarna ett par år, skulle detta ge politisk vinst. Förutsättningen 1974, då denna
politik inleddes, var att ekonomien i världen
skulle ordna sig två-tre år senare.
Men så gick det inte. Konjunkturerna blev
inte bättre, den norska statsskulden ökade
och ökade, samtidigt som oljeaktiviteten i
Nordsjön blev försenad och därmed avkastningen. Regeringen måste inse att dess
chanspolitik hade gått i stöpet. Man började
tala om åtstramningar och det framhävdes,
att den största svårigheten för norsk exportindustri var de stora kostnaderna, alltså bl a
lönerna. Också ökad arbetslöshet förutspåddes, eftersom regeringen inte skulle
kunna ha medel att hålla olönsamma företag
vid liv i samma omfattning som förut.
Löneuppgörelserna våren 1978 avgjordes
genom det tvångsförfarande, som kan användas i Norge, och med minimala löneökningar. Men den stora chocken kom först i
september, då regeringen såg sig tvingad att
införa ett femton månaders löne- och prisstopp. Trots oljan var norsk ekonomi i kris.
De flesta norrmän hade anat, att något
länge hade varit galet och tog därför åtstramningarna med fattning. LO stödde –
tack vare det nära sarnarbetet mellan parti
och facklig rörelse. Också i Norge är de två
siamesiska tvillingar. Men det är kanske inte
orimligt att vänta sig, att folk skall minnas en
föga förutseende regering, när det nästa
gång blir val. Även inom Arbeiderpartiet
framfördes kritik. Ingen mindre än finansminister Kleppes tidigare informationssekreterare Jens Solli skrev i en artikel i tidningen ”Handel og Kontor” att ”myndigheterna greps av ett slags oljefeber, varvid Arbeiderpartiet försökte att utnyttja oljan till
att rätta till tillbakagången vid valet 1973.
Missnöjet med partiet dämpades av en stark
inkomstökning för folk i allmänhet och därför fick man löneuppgörelser 1974 och
1975, som var något av det tokigaste man
hade upplevt här i landet. Kleppes statskassa
var som en Sareptas kruka som det inte var
någon botten i”, hette det.
Volvodebatten
Mitt uppe i krisstämningen korn regeringen
med en annan bomb, nämligen avtalet om
att köpa 40% av aktierna i Volvokoncernen
mot att bolaget ~kulle få rättigheter i Nordsjön. Statsminister Nordli kunde denna
gång framstå som en framsynt politiker. Volvoavtalet skulle ge norsk industri nya utvecklingsmöjligheter och skapa 3-5 000 nya arbeten.
Då denna avtalsbomb sprang i maj kom
den som en total överraskning för alla utom
den handfull folk inom regeringen som
21
hade förhandlat om den. Inte ens direktö-
ren för Industriförbundet visste något. Med
andra ord ingicks avtalet utan att norsk industri hade tillfrågats. Det var ett avtal mellan den norska regeringen och bolaget Volvo.
Denna brist på sarnarbete med den berörda norska industrien förklarar en del av den
massiva negativitet, som mötte Volvoavtalet i
det norska näringslivet. Det var nästan inte
möjligt att finna någon människa utanför
Arbeiderpartiet, som hade något positivt att
säga om ramavtalet. Det mesta de ville sträcka sig till var att säga, att efter om innehållet
i avtalet skulle bli framlagt vid senare förhandlingar fick man vänta och se.
Huvudinvändningarna gällde för det första att bilproduktion är en mycket osäker
bransch. Det är tveksamt om Norge bör ge
sig in på ett fålt, som är så uppfyllt redan
förut, när man skall se sig om efter nya industriområden. För det andra är Volvo ett litet
företag i globalt sammanhang. Stora fusioner inom bilvärlden antyder att bara giganterna kornmer att överleva. Det är riktigt
tänkt, heter det i Industriförbundets kommentar, att Norge bör utveckla delproduktion av bilkomponenter i aluminium och
plast, med varför då inte lika gärna knyta an
till en av de verkligt stora bilfabrikanterna
på kontinenten?
Man satte också sökarljuset på Volvos förluster i Holland och antydde, att sarnarbetet
med Norge inleddes efter att fusionen med
Saab hade gått om intet. Volvos kapitalbehov skulle nu täckas av Olje-Norge, i första
omgången med 800 millioner n kr. Men det
skulle kunna bli mer.
22
Regeringen menade, att det privata nä-
ringslivet skulle kunna skjuta till halvparten
av denna summa. Men aktiemarknaden i
Norge är nu för tiden så död, att ingen frestas att investera där. Regeringen planerade
därför att göra aktieköp mera attraktiva
igen, genom beskattningen, men fick lov att
skrinlägga projektet i och med löne-och prisstoppet. Man skulle inte kunna förstå om en
arbetarregering frös folkets löner men skapade större aktieföruänster. Regeringen lät
då meddela att den i värsta fall skulle skaffa
pengarna själv till Volvo-köpet.
Stortinget väntas godkänna avtalet då
motståndarna inte har kunnat komma med
några konkreta alternativa utvecklingsprojekt för norsk industr·i.
Norsk-sovjetisk kyla
Det tredje tema, som har upptagit intresset,
är förhållandet till Sovjet, som ständigt är
komplicerat på grund av de motstridiga
norsk-sovjetiska intressena i de arktiska omr~o1(‘n <t. I somras skedde en serie sovjetiska
intrång på norskt territorialvatten genom
olbvlig skeppsfart och man talade på officiellt håll om ”medvet.na provokationer”.
Men del var en sovjetisk flygolycka på Hopem, en av öarna i Svalbardar·kipelagen,
som skapade den verkligt stora spänningen.
Det gällde ett militärt observationsflyg. Efter
normal procedur tillsatte norrmännen en
haverikommission, och för att visa sig välvillig mot ryssarna blev dessa inviterade att ha
en observatör med i kommissionen. Det kom
två stycken, och på Hopem satte de helt enkelt en försegling på färdskrivaren, som blev
funnen . Den är sovjetisk statsegendom, förklarade de.
Kommissionen tog dock med sig skrivaren
och ville sända den till ett brittiskt institut för
avläsning, som normalt är. Men på grund av
sovjetiska protester blev det bestämt, att skrivaren skulle avläsas i Norge, även om det
skulle ta tid att skaffa utrustning och expertis. Regeringen nekade dock att lämna ut
skrivaren till Sovjetunionen, som blev inbjuden att vara närvarande vid läsningen.
Efter fyra veckor kom det inte något svar
från Moskva, och den norska opinionen frå-
gade sig om skrivaren skulle förbli oläst?
Statsminister Nordli svarade att skrivaren
skulle undersökas. Man skulle inte kunna
vänta på ryssarna i det oändliga.
Då kom en not från Moskva, som protesterade mot att skrivaren skulle bli läst. Det var
en ”ovänlig handling”, hette det. Detta uttryck är en skarp diplomatisk formulering,
och man måste i Oslo se i ögonen, att hävdande av norsk suveränitet på Svalbard inte
blir accepterad av ryssarna, som kräver särbehandling i kraft av sin dominerande närvaro på ögruppen.
Det Norge har att hålla sig till är internationella regler. Genom att stå på folkrättslig
grund hoppas man vinna respekt hos ryssarna för norsk administration och uppträ-
dande. I nästa instans kommer det norska
medlemskapet i NATO in i bilden. Moskva
vet, att konflikt med Norge innebär att västmakterna, i första hand USA, alarmeras.
Detta betyder att man på sovjetiskt håll är
försiktig med att låta tvistigheter utveckla sig
för långt.
23
Åtminstone hoppas norrmännen det. känsliga för sådant. Det är inget tvivel om att
Deras nationalmedvetande har trampats på regeringen har känt sig pressad av opiniotårna, och som en ung nation är de mycket nen ”att stå fast” mot det sovjetiska trycket.
Pärmarför årgång 1978
kan rekvireras från Svensk Tidskrifts expedition, tel 08-67 59 55, eller genom insättning av kronor 25:- på postgiro 7 27 44-6.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner