Print Friendly

Frank Bjerkholt; Det norska valet

Av Redaktionen | 31 december 1973


1973


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

FRANK BJERKHOLT:
Det norska valet
Protest och nyorientering: så sammanfattar Svensk Tidskrifts norske korrespondent, redaktör Frank Bjerkholt,
intrycket av det norska valet i september,
en vecka före det svenska. Redan det
minskade röstdeltagandet kan uppfattas
som en protest mot de etablerade
partierna. De stora förlustsiffrorna för
socialdemokraterna var en protest mot
partiledningens diktatoriska uppträdande
inför folkomröstningen förra året.
Anders Langes nya och egendomliga
partibildning får ses som en protest
mot att högerpartiet inte opponerat nog
kraftigt mot ökande skatter och mot
centralisering. Bjerkholt tror att socialdemokraterna inte kan återvinna sin
förlorade ställning. De avser att mot
en majoritet bland de röstande börja
driva en mer vänsterinriktad politik.
Det är inte dit norska folket vill gå.
I varje fall blir det så svårt att regera
med en enda rösts övervikt i stortinget,
att fråga kan bli om nyval.
Det mest karakteristiska för det norska
stortingsvalet den 10 september var framgången för vad man skulle kunna kalla
protest- och idepartierna. Däremot gick
de väletablerade storpartierna tillbaka, i
första hand Arbeiderpartiet, som led en
förlust på över 10 procent och gick ned
från 46,5 % av rösterna 1959 till 35,5 %
nu. Framgången blev mest markerad för
den socialistiska valalliansen av kommunister, Sosialistisk folkeparti och de utbrytare från arbetarpartiet, som kallas
AIK, Arbeiderbevegelsens informasjonskomite, i allt väsentligt en anti-EG grupp.
Denna allians fick 11,2 % av rösterna.
Fram gick också Kristelig Folkeparti,
som nu blivit det tredje i storleksordning
och gick förbi Senterpartiet. Folkepartiet
gick framåt från 14 till 20 platser i stortinget. Senterpartiet har i fortsättningen
21 platser, men detta beror på valtekniska
förhållanden.
Och så har vi nyskapelsen Anders
Langes parti mot skatter och avgifter och
byråkrati. Det kunde samla 106 000 röster,
eller 5 % av avgivna röster, en förvånande prestation i betraktande av den korta
tid, som detta nya parti tar funnits till.
Finns det någon gemensam faktor för
de tre partier som markerat gått framåt,
så att man kan förklara valresultatet nå-
gorlunda entydigt? Skillnaden mellan de
tre grupperingarna är ju påfallande. Sosialistisk valgforbund och Anders Lange
befinner sig på var sin yttersta kant av
partispektret, medan Kristelig Folkeparti
ligger i mitten. Finns det trots detta något
som är gemensamt?
402
Ett protestval
Jag tror att det gemensamma ligger däri,
att uppslutningen kring dessa partier uttrycker väljamas protest. Det är en protest mot de stora partiemas centraliserade
och byråkratiska struktur, mot avståndet
mellan partiledningarna och vanligt folk,
mot löften som inte blir uppfyllda. Det är
också en protest mot samhällsutvecklingen
i allmänhet, mot avhumaniseringen som
följer i spåren efter den ekonomiska tillväxten, efter centralisering och byråkratisering. Välfärdsstaten skapar inte med
nödvändighet tillfredsställda och lyckliga
människor. Folk söker också efter en mening i det hela, en vision, en ide. Det parti,
som lyckades fånga en sådan stämning,
gick fram på bekostnad av dem som litade
på en gammal makttradition.
Om man därtill fogar att hemmasittarnas ”parti” – också ibland en form för
protest – utgjorde nästan 20 %, får man
protestteorien ytterligare bestyrkt. Valdeltagandet var denna gång 80,4% mot 83,8
förra gången och 85,4 år 1965.
Kristelig folkeparti kunde draga nytta
av att statsministern i den avgående regeringen, Lars Korvald, hade vunnit allmän
sympati och respekt. I valrörelsen höll
partiet fast vid sina principer om en politik på kristen grund. Det gällde t ex abortfrågan, som blev aktuell därför att Arbeiderpartiet tagit upp fri abort på sitt program. En sådan angreps som omänsklig
och hednisk. Kristelig folkeparti vann röster på den frågan. Allmänt hävdade partiet, att det nu gällde en samling kring
mänskliga och andliga värden. Ekonomisk
tillväxt och höjd levnadsstandard var inte
nog. Det fanns också något som heter
livsstandard, som måste hållas uppe om
inte ett modernt samhälle skall bli alldeles
opersonligt. Det var ett program som slog.
På samma sätt gav den vänstersocialistiska fronten uttryck åt att Arbeiderpartiet
hade stelnat i sin hållning av ständig
byråkrati och överlägsenhet och med sitt
påstående att det var det enda parti som
kunde regera. Men många prosocialistiska
väljare ansåg att det var socialisterna i
opposition som borde uppmuntras. Ett
jätteparti med nära hälften av rösterna
hade blivit enväldigt och framför allt för
självsäkert. Många väljare ville ha en ökad
pluralism. Genom att rösta på vänstersocialisterna ville man ge Arbeiderpartiet
en påminnelse om att väljama inte ville
bli betraktade som röstmaskiner. Man visste ju dessutom att också oppositionsröstema skulle leda till en arbetarregering,
men till en regering som skulle bli tvingad
att taga mer hänsyn till flera åsikter och
intressen.
Det är tydligt att många i partiet tyckte
illa om att Trygve Bratteli ställde dem
inför ett ultimatum under folkomröstningen om ett medlemskap i EG i september
1972. Han förklarade att han skulle avgå
som statsminister om han fick en majoritet
mot sig. Många frågade vad som då var
vitsen med att be om ett råd. Inom partiet
fann man ett sådant ultimatum föga demokratiskt. Väljama lät Bratteli få något att
tänka på genom att rösta folksocialistiskt
den här gången.
EG :s betydelse
Själva EG-frågan fanns troligen inte med
i någon högre grad i vad som var aktuellt
för väljarna. Den togs inte upp och blev
knappast diskuterad, eftersom alla partier
så småningom kom till den slutsatsen, att
frågan om medlemskap inte skulle kunna
bli aktuell på nytt under den närmaste
fyraårsperioden. På borgerlig sida var detta
ett nödvändigt beslut, om man alls skulle
kunna hoppas att skapa en samlingsregering om det skulle bli icke-socialistisk majoritet. Det är viktigt att komma ihåg i den
norska politiska situationen i dag, att alla
partier tagit sig en paus för att få tid att
tänka efter i EG-frågan.
Detta gäller i hög grad också Arbeiderpartiet, som mycket klart talade om att
man nu måste föra en europeisk politik,
som kunde samla den starkt splittrade
norska opinionen. Denna försiktiga hållning skulle kunna tolkas som ett principiellt nytt ställningstagande till EG från
Arbeiderpartiets sida. Många framhöll
detta, och det är möjligen tänkbart att
denna ”slalomåkning” från partiets sida i
en central fråga gjorde att en del väljare
tappade respekten för partiet.
I Nordnorge gjorde sig antagligen vissa
speciella hänsyn gällande. Här var antiEG-stämningen särdeles levande, och
många av Arbeiderpartiets anhängare
hade inte förlåtit partiet att det så massivt
gick in för medlemskap. De föredrog partier som klart sade ifrån att de också i
framtiden skulle bekämpa ett norskt medlemskap.
Också Anders Langes parti var en pro- 403
teströrelse. Den var särskilt riktad mot
Höyres pragmatiska och som man påstod
opportunistiska politik utifrån ett ”centerkomplex”. Detta hade särskilt fått följder
för skattepolitiken, där progressionen efterhand av allt flera människor känts nedsättande, ja, som ”statlig stöld”. Att Höyre
i regeringsställning under fem år inte hade
protesterat mot denna utveckling och
eventuellt gått ut i opposition hade uppenbart skapat så stor bitterhet i vida kretsar,
att Anders Lange på basis av ett demagogiskt och ytligt program kunde samla sina
106 000 röster.
Det norska valet kan alltså sammanfattande sägas ha varit en protest mot partioch statsbyråkrati, mot parti- och statscentralisering, mot parti- och statsöverförmynderi.
Hur reaktionen blev
Vilka slutsatser drar nu partierna av detta, och särskilt då förlorarna?
Först skall man kanske säga några ord
om de norska liberalerna, som tycks vara
på väg att försvinna ur norsk politik. Det
gamla Venstre, splittrat i två på grund av
EG-saken, blev sorgligt slagen. Venstre
sitter kvar med två stortingsmän och Det
nye folkeparti med en enda. Det senares
ordförande Helge Seip blev utslagen i Oslo
och har sökt sig över till Stockholm som
presidiesekreterare i Nordiska rådet. Han
har alltså lämnat norsk politik.
Den traditionellt liberala strömningen
har fångats upp av andra, delvis av Höyre,
som ju efterhand blivit ett liberalt konser- 404
vativt parti, detta alltmer tydligt då ett
nytt parti har uppstått på den högra flygeln. Men även Kristetig Folkeparti har
fångat upp många liberaler, nämligen dem
som var förankrade i en kristen tradition,
vilket var typiskt för Venstre på Vestiandet och Sörlandet. Slutligen har Senterpartiet, som söker skaffa sig en stadsprofil,
blivit en tillflyktsort för åtskilliga liberaler.
När det gäller de två största partierna
och deras reaktion på valet kan man säga,
att de ej accepterar nederlaget. Arbeiderpartiet fortsätter att tro på möjligheten att
återvinna dem som fallit ifrån, så att partiet återigen skall kunna bli dominerande
inom det socialistiska lägret. Detta förutsätts bli möjligt genom en vänstervridning
inom politiken. Arbeiderpartiet önskar visa
att det är progressivt och reformvänligt
och att det har ökad socialisering som målsättning. På det sättet tror det sig kunna
återfinna sin förlorade ställning. Denna
taktik kunde man avläsa vid Brattelis nya
regeringsbildning, som hade som riktpunkt
att kunna bli accepterad av vänstersocialisterna och deras starka grupp på 16 man
i stortinget. Det var aldrig fråga om att
skapa en koalitionsregering tillsammans
med dem. Arbeiderpartiet vill regera med
sitt eget program i utrikes- och säkerhetspolitiken. Vänstersocialisterna ville för sin
del av taktiska skäl vara i opposition.
Det är troligen ett fåfängt hopp för
Arbeiderpartiet att det skulle kunna återvinna sin fordomdags storhet. Samhället
självt och väljama har blivit mera pluralistiskt inställda. Närdemokratin gör sig
gällande också när det gäller politiska
gruppbildningar. De stora enheternas tid
är förbi. Inom parentes kan man iakttaga
samma tendens i samband med de brittiska
liberalernas framgång.
Ännu så länge anser Arbeiderpartiet att
det går en skarp skiljelinje mellan socialister och icke-socialister. Därav följer, att
partiet söker föra en mer radikal politik i
den nya situationen, pressat som det är
från den yttersta vänstern, fastän väljama
tydligt har gett uttryck åt att de föredrar
en centerpolitik. De borgerliga partierna
fick dock 52,6 % av rösterna. Och socialisterna har bara en mans övervikt i stortinget. Detta mandat var för övrigt länge
osäkert, och bara 80 röster avgjorde. Det
var i Sör-Tröndelag, där Socialistisk Valgallianse nådde denna knappa seger över
Senterpartiets kandidat.
Så man kan lugnt säga, att det är ologiskt sett ur valets synpunkt att det nu
skall föras en mera socialistisk politik i
Norge.
Höyre avser att fortsätta på sin centerlinje och anser att det är en fördel att
Anders Lange har kommit att bli den yttersta högern. Höyre kommer inte att draga sig mera åt höger för att konkurrera
ut Anders Lange. Partiet hoppas att den
social-liberala linjen i det långa loppet
skall betala sig.
Läget i dag
Här följer alltså det slutgiltiga valets siff.
ror, med den förra ställningen inom parentes.
Representanter Procent av
i stortinget rösterna
Arbeiderpartiet 62 (74) 35,3 (46,5)
Höyre 29 (29) 17,5 (19,6)
Kristelig
Folkeparti 20 (14) 12,2 (9,4)
Socialistisk
Valgforhund 16 (O) 11,2 (4,5)
Senterpartiet 21 (20) 11,0 (10,5)
Anders Langes
parti 4 (O) 5,0 (O)
Venstre 2 (13) 3,5 (9,4)
Det nye Folkeparti l (O) 3,4 (O)
Röd Valgallianse O (O) 0,4 (O)
Eftersom regeringsunderlaget är mycket
osäkert – en rösts övervikt – är det mycket möjligt att ett förslag framläggs i stortinget om att införa upplösningsrätt och
att detta förslag blir antaget. Det skulle ge
regeringen möjlighet att upplösa nationalförsamlingen och förordna om nyval.
Många har svårt att tänka sig att man i
405
fyra år skall kunna ha kvar en så besvärlig
parlamentarisk situation som den nuvarande. Nyval i Norge om två eller tre år
är alltså inte uteslutet.
För Arbeiderpartiets ordförande Trygve
Bratteli var valet ett nytt och allvarligt
nederlag, efter det bittra nederlaget i folkomröstningen förra året. Det skall därför
mycket till om han skall överleva partiets
nästa landsmöte 1975. Många faktorer
kommer att spela in, bl a hur bra samarbetet kommer att lyckas med det socialistiska valförbundet. Det kan också tänkas
att denna formation sprängs av inre stridigheter och alltså blir mindre farlig. Den
har emellertid meddelat sin avsikt att bli
ett nytt parti, i vilket kommunisterna skulle ingå. Blir det så, kan Arbeiderpartiet
draga slutsatsen att det behöver en ny ledning för att stå sig i konkurrensen.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner