Print Friendly

Från såpopera till vald kung

Av Gustaf Almkvist | 11 juni 2010

Göran Hägg
Utveckla monarkin
Norstedts

Ska Sverige fortsätta att vara en monarki? Absolut inte, säger en högljudd grupp debattörer. Det är en fråga om demokrati, och att ha en monark är ovärdigt en demokrati, menar de. Jodå, monarkin måste bevaras, invänder Göran Hägg i sin bok Utveckla monarkin. Det handlar om att förvalta en tradition som löper rakt igenom Sveriges historia, som ger identitet och stabilitet, som ger värdighet, pompa och ståt till staten och som står för kontinuitet där tråkiga politiker avlöser varandra. Men, tillägger Hägg, för att kunna fortsätta att stå för allt detta måste monarkin utvecklas.

Hägg menar nämligen att monarkin har ett allvarligt problem. Kungafamiljens främsta uppgift är att kasta glans över Sverige, men vad den istället kastar är löje över både staten och monarkin. I takt med att media har fått färre och färre spärrar i sin rapportering och samtidigt som statschefsämbetet tömts på sitt innehåll har monarkin kommit att handla mer och mer om kungafamiljen som såpopera.

Här är Hägg något viktigt på spåren. Det att vi har en monark, framhäver han, handlar om historia och tradition. Om pompa och ståt som alla egentligen uppskattar, om bara folk inte vore så nödigt tvungna att markera hur moderna och avståndstagande de är. Och så handlar det om en institution som står över de dagspolitiska striderna och därmed kan uttrycka både kontinuitet och gemenskap över stridslinjerna i de större eller mindre ankdammsslag som för tillfället utkämpas i landet.

Något saknas dock i Häggs argumentation. För genom att säga att monarkin har blivit en såpopera som är ovärdig en demokrati beskriver Hägg effekten av ett fel. Men vad är felet? Det är ju precis det att monarkin numera enbart handlar om kungen personligen, om Silvia och om Victoria. Det är utomordentligt svårt att se bortom personerna som för tillfället ingår i kungafamiljen och se att det som gör dem viktiga är det ämbete som kungen innehar. Medan det knappast råder någon tvekan om att Fredrik Reinfeldt i första rummet är vår statsminister, att hans person är innehavare av något vi tycker är viktigt, nämligen statsministerposten, har den gränsen mellan person och ämbete helt försvunnit vad gäller statschefen. Ämbetet har försvunnit, ”kungen” är kvar.

Om Hägg är otydlig med denna viktiga distinktion är hans bild av vad monarkin bör vara desto tydligare. Monarkin ska vara ”där den hör hemma: i centrum av statsapparaten”. Den ska genom sina ceremonier och den vördnad som tillmäts kungen ge en upphöjdhet till vårt gemensamma samhälle; det ska vara tydligt att kungens majestät kommer av folket, som han representerar. Kungens ämbete ska vara en enande, opolitisk kraft, och därmed återta rollen av regeringsbildare, en uppgift som Sverige som ett av få länder i världen sedan 1975 inte tillerkänner statschefen.

Varför har det då blivit som Hägg, med visst fog, menar att det har blivit, nämligen en offentlig såpopera? Häggs förklaring är på den här punkten enkel och tydlig. Det är arvsrätten det är fel på, inte monarkin i sig. Men när han ska förklara varför svajar Hägg återigen lite i sin argumentation. Till en början tycks det vara det principiella som är problematiskt: ”det är absolut förnuftsvidrigt och politiskt orimligt att ämbeten i en demokratisk statsapparat är ärftliga”. Snart visar det sig dock att Hägg kan se flera skäl till en ärftlig ordning, såsom kontinuitet och upphöjdhet. Här och var snuddar han också vid att det kanske inte är så principiellt orimligt; han nämner att demokrati ”rimligen aldrig är fullkomlig”.

Varför det skulle finnas så stora principiella problem med det ärftliga statschefsämbetet förblir oklart i Häggs framställning. Om man accepterar att demokrati, som Hägg snuddar vid, inte per definition innebär att man röstar om allt och alla jämt, i alla situationer, men väl exempelvis innebär att folket förfogar över statsskicket och utövar den politiska makten genom sina valda representanter, då är det faktiskt inte alls så självklart varför det är så ”förnuftsvidrigt och politiskt orimligt” med arvsmonarkin. Arvsmonarkin står ju under folket genom att regleras i grundlagarna.

Så småningom blir det också tydligt att Häggs huvudsakliga invändning mot arvsrätten är av mindre principiell natur. Det handlar mer om att arvskonstruktionen – med dagens medieklimat – skapar ett starkt fokus på personerna. Eftersom dessa, menar Hägg, lever det playboyliv som den svenska överklassen lever, får vi just den dokusåpa till monarki som densamma inte ska vara. Ett par skandaler, och så är monarkin hotad på allvar. Här har Hägg säkerligen rätt. I detta, och inte i de principiella invändningarna, ligger det största hotet mot den svenska monarkin. Detta måste varje förespråkare av monarkin ta på yttersta allvar.

Hägg gör det på sitt sätt. Han drar konsekvenserna av vad han ser som orsaken till problemet: avskaffa arvsmonarkin och inför valkungadöme. Han presenterar en modell för hur ett sådant skulle kunna se ut: indirekt val av monark genom regionala församlingar, begränsning av tiden på posten till 15 år. Gärna två monarker, en kung och en drottning, som båda fullgör uppgifterna till fullo och som inte är familj utan istället oberoende av varandra. Detta system skulle sedan förses med all den glans som monarkin omgärdades med före 1975: högtidligt öppnande av riksdagen, regeringsbildningsrollen, kanske, funderar Hägg, till och med kröningen.

Det är inte detaljerna i Häggs förslag till lösning som är det intressanta med hans bok, även om de sätter igång fantasin och blir rolig läsning. Istället är det den i stora delar både relevanta och nyanserade bild han målar upp av monarkins situation i dagens Sverige som gör hans bok till givande och tankeväckande läsning för alla. För monarkisten är det problem Hägg identifierar en utmaning att ta på stort allvar. För republikanen är Häggs försvar av monarkins värde en utmaning och säkerligen nytt tankestoff i den annars ganska enkelspåriga monarkidebatten.

Gustaf Almkvist studerar juridik och filosofi vid Uppsala universitet.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism