Print Friendly

Från nationalism till demokratisk idealism

Av Redaktionen | 31 december 1968


1968


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Professor ERIK ANNERS:
nationalism tillFrån
demokratisk idealism
Professor Erik Anners fortsätter i denna
artikel den granskning av högerpartiets
idepolitiska utveckling, som inleddes i
förra numret av Sv.T. Förf. visar hur
högerpartiet gått från nationalism till
internationalism, från en konservativ
attityd till en humanistisk och
demokratisk idealism. Om högerpartiet
låter sin ideologiska nyorientering
uttryckas i ett programarbete och en
praktisk politik, som präglas av den
humanistiska och demokratiska idealismens attityd, kan partiet få en stor
uppgift. ”Det har nämligen ett hemligt
vapen, som de andra saknar –
förståelsen och känslan för betydelsen
a·v ett vidsträckt historiskt perspektiv”,
det värdefullaste i högerns partitradition, som aldrig får släppas.
l
I en föregående artikel om högerpartiets lidepolitik under 1940-talet till 1960-talet (9/1968) försökte jag teckna några
drag ur utvecklingen, sådan jag själv
upplevt den inifrån. Själva ofullständigheten i denna skiss har ingivit mig tanken att det måhända vore möjligt att
komplettera bilden genom några allmänna idehistoriska reflexioner.
Tre decennier är ett kort perspektiv.
Men man kan faktiskt urskilja flera intressanta ideologiska utvecklingsprocesser inom högerpartiet utöver den jag berörde i föregående artikel. De har för
den delen inte bara historiskt intresse.
Partiet kan rent av sägas i sin ideutveckling ha börjat närma sig en ideologisk konception, som kan göra det möj- ·
ligt för det att spela en inspirerande och .
ledande roll inom den demokratiska op- .
positionen. Våra vänner i folkpartiet
och centerpartiet hör naturligtvis så-
dant med häpnad. Kan något gott komma från höger? Jag tror det, och jag·
skall förklara varför.
Från nationalism till internationalism
Från början var ju högern till sitt idepolitiska ursprung ett på den nationalistiska konservatismen byggt parti. Dess nationalism var en lokal variant av den
europeiska nationalstatsideologien. Varje nation hade ett värde i sig såsom bä-
rare av en specifik nationell kultur och
samtidigt som förvaltare av sin unika
del av det gemensamma västerländska_
arvet. Nationens försvar var därför försvaret av en helig sak. Högerns nationalism – liksom den europeiska nationalismen över huvud taget – var inte av
det beskedligaste slaget. I Sverige hävdade man sig väl i konkurrensen om
slagkraftiga nationella myter. Gustaf
Vasas nationella revolutionskrig mot
danskt tyranni, Gustaf II Adolfs hjältedöd som trosfrihetens riddargestalt,
Karl XII:s rättfärdiga kamp mot österns
barbarer var de stora scenerna i en nationell legend, som kastade ett sagans
skimmer över vårt folks öden.
Vi vet mera om den historiska verkligheten nu, och våra värderingar är
till stor del andra än 1800-talsnationalismens. Vi vet att Gustaf Vasas seger
kom att innebära sammanbrottet för en
nordisk unionstanke, vars förverkligande kunde ha räddat ~ordeuropa från
svåra historiska olyckor. Vi vet att Gustaf II Adolf hade långt vidlyftigare och
mera maktpolitiskt inriktade planer, när
han landsteg i Tyskland, än att skydda
de tyska protestanterna mot kejsaren.
Vi vet att mot den moraliska attityd,
som gav Karl XII:s liv dess mening: kallelsen att till efterkommande överlämna
den svenska kronans rike, så som han
mottagit det i arv, stod en moralisk attityd av icke mindre valör: tsar Peters
kallelse att bryta den svenska gastkramning, som förkvävde den ekonomiska
utvecklingen i nordvästra Ryssland –
hans politik mot Sverige var lika rättfärdig eller orättfärdig som vår egen,
när vi svenskar i motsvarande syfte erövrade Skåne, Blekinge och Halland
från danskarna. Vi värderar därför inte
489
längre våra hjältekonungar som ideala
bärare av en svensk mission i historien.
Det hindrar inte att vi kan fascineras av
dem som människoöden- och som huvudroller i tragedin om ett fåtaligt och
fattigt folk, vars krafter inte räckte till.
Vår nya syn på den svenska historien
får inte heller hindra oss att rätt uppskatta den betydelse, som högerns historiskt inspirerade nationalism – ”dess
fosterländska sinnelag” – haft för dess
politik i försvarsfrågan. Utan högerns
outröttliga strävan att skapa ett starkt
försvar hade Sveriges läge under det
andra världskriget troligen varit förtvivlat. Med ett försvar av norsk eller
dansk typ hade vi förmodligen fått dela
~orges och Danmarks öde. Och den utvecklingen kunde ha slutat så att vi blivit ”befriade” av Sovjetunionen, vilket i
sin tur kunde lett till att gränsen mellan
östblock och västblock gått i Atlanten
eller längs Kölen. Vi hade tur och slapp
t. ex. Tjeckoslovakiets olycka. Men det
hade inte behövts så stora förändringar i händelseströmmen för att en
svensk Dubcek i dag måste kämpa för
sitt lands frihet inför en kommunistisk
centralkommitte på f. d. kungl. slottet.
Vi kom undan med blotta förskräckelsen, sannolikt inte minst genom högerpartiets uthållighet i försvarsfrågan under mellankrigstiden.
Reflexioner av detta slag har ju inte
med vetenskap att göra. Men i politiken
är det värt att minnas att det i varje
givet ögonblick finns alternativa utvecklingsmöjligheter. Politiken står ald- 490
rig stilla. Går det inte på det ena sättet,
så går det på det andra. Det betyder att
en mycket viktig och ofta underskattad
uppgift för politikerna är att i tid förutse faror och att avvärja olyckor. I försvarsfrågan har högerpartiet alltid varit
och är mera förutseende än de andra
partierna. Högern har fått rätt i den
frågan två gånger i 1900-talets historia.
Man får innerligt hoppas att partiet inte
får rätt en tredje gång gent emot kortsynthet och lättsinne på andra håll.
Efter det andra världskriget kom den
nationalistiska komponenten i partiets
åskådning att starkt försvagas. I dess
ställe trädde alltmer en europeiskt inriktad internationalism. Partiet har t. o. m.
gått i spetsen i Sverige för vårt inträde
i EEC liksom över huvud taget för
en bekännelse till tanken på ett politiskt,_ ekonomiskt och kulturellt enhetsverk i Europa – med ett nära nordiskt
samarbete som på en gång första steg
och medel i denna politik. Efterhand
har partiet också livligt engagerat sig i
FN-arbetet och u-landspolitiken.
Förklaringen till denna nyorientering
– en parallell till vad som hänt de andra konservativa partierna i Västeuropa
– är sannolikt upplevelsen av de två
världskrigen såsom sentida motsvarigheheter till de peleponnesiska krig, som
blev det antika Greklands olycka. Trots
nationalismen har de europeiska konservativa haft en stark gemenskap i den
höga värderingen av antikens kultur;
Europa har trots splittringen framstått
som en bärare av ett gemensamt civilisationsarv. Det är en av historiens
många ironier att just nationalistiskt
konservativa partier i Europa mer än
andra har framträtt som vårdarna av
det ideella arvet från imperium romanum och högmedeltidens katolska universalstat. Man skulle kunna kalla
åskådningen för en västerländsk, eller
europeisk civilisations-konservatism.
Denna underströmning i den europeiska
konservatismen har numera trängt i dagen. Frågan är, om den inte måste vara
den idepolitiska kärnan i varje europeisk
partibildning, som vill bevara en anknytning till termen konservativ. Inte
minst kan detta gälla det svenska hö-
gerpartiet.
Den klassiska konservatismen
Partiets program av i dag, sådant det
växer fram i de senaste årens programmatiska arbete, har nämligen inte mycket gemensamt med den klassiska 1800-
talskonservatismen. Denna representerade verkligen en ideologi i den meningen
att åskådningen byggde på ett system av
politiska värderingar och verklighetsfö-
reställningar. Grundvalen för systemet
var idealet av en stark statsmakt, härskande över ett hierarkiskt uppbyggt
samhälle, där de styrande var en bördens och förtjänstens elit. Den starka
statsmakten, hierarkin med dess distans ‘
mellan samhällsklasser och individer,
liksom den disciplinerade lydnaden (den
kallades för trohet) hos massan uppfattades som nödvändiga förutsättningar J
för samhällsorganisationens bestånd.
Detta elit- och hierarkitänkande är
ju ett för vår tids värderingar främmande betraktelsesätt. Men här – liksom
eljest- får man akta sig för anakronistiska reaktioner. Ideologien avspeglade
värderingar naturliga i den godsägaroch bondemiljö, där den politiskt hade
sina rötter. Dess tillspetsning hos det tidigare 1800-talets konservativa lärofä-
der berodde på en begriplig reaktion
gentemot den franska revolutionens urartning i pöbelvälde och terror.
Att förstå en historisk ide är inte
detsamma som att bejaka dess tillämplighet i den egna tiden, och det vill till
mycken ortodoxi för att rekommendera
det slagets konservatism för vår tid.
”Reformkonservatismen”
Då är det mera rimligt att tänka sig
att en annan variant av konservatismen
fortfarande skulle kunna ha en viss betydelse också hos oss. Jag syftar på den
tanke, som under åberopande av t. ex.
Disraeli, brukar uttryckas i tesen: när
man reformerar skall det vara för att
bevara. Man utgår då ifrån ordet conservare – bevara – och bygger något
som mera är en politisk attityd än en
ideologi på detta ord. Genom ett sådant
semantiskt konststycke kunde Disraeli
och hans efterföljare frigöra sig från den
klassiska konservatismens idemönster.
Man kunde behålla termen konservativ,
taga vara på det man fann politiskt riktigt och nyttigt i den gamla läran, t. ex.
kravet på en stark statsmakt, och tona
ner resten. De konservativa partierna
491
kunde därmed inom tämligen vida gränser tillämpa en pragmatisk politik –
och uppfatta sig som ”reformkonservativa”.
I ett längre perspektiv sett betydde attityden emellertid att konservatismens
banerförare riskerade att befinna sig
närmare kokvagnarna än fronten. Att
bevara betyder att slå vakt om det bestående. Men det bestående är ju alltid
en frukt av tidigare generationers ideer
och verk, särskilt de närmast föregå-
endes. Med konservatismens tro på den
starka statsmaktens betydelse blev det
självfallet för de konservativa att bekämpa den liberala politiken. Längre
fram hade de liberala lyckats genomföra sina intentioner. Det liberala samhället blev det bestående; för de konservativa tedde det sig lika naturligt att bevara detta bestående liberala reformverk gentemot socialismen, som det tidigare hade varit naturligt att rida spärr
mot liberalismen.
Att man på detta sätt låste fast sig
vid ”det värdefulla i det bestående” var
både en fördel och en nackdel i den
praktiska politiken. En fördel, såtillvida
att man kunde framträda som anhängare av en moderat reformpolitik, att man
– icke utan fog – kunde säga sig vara
realismens företrädare före andra och
att man kom att stå i förbund både med
mäktiga besittande intressegrupper och
med människor, som till sitt temperament hade en konservativ läggning.
Länge nog gav detta en stark plattform
för praktisk politik. Men nackdelar
492
fanns. Om man i ett partis tänkande
och debatt främst uppmärksammade
uppgiften att försvara det bestående,
kunde det hända att krafterna inte räckte till att rikta blicken framåt – särskilt blev det svårt att tänka konstruktivt på längre sikt. Vidare kunde man
visserligen göra en dygd av sin pennanenta ideologiska eftersläpning i reformdebatten; man kunde öppet förklara att det fina med de konservativa
just var att de bekämpade tidens modeläror – först liberalismen, sedan (i förbund med de liberala) socialismen.
Därmed bidrog de konservativa till att
skapa balans och kontinuitet i samhällsutvecklingen. Obestridligen är detta i
hög grad viktiga uppgifter. Men det har
sina svårigheter att entusiasmera unga
människor, särskilt unga intellektuella,
för denna insats som samhällets politiska revisorer. Mera spekulativt – ett
parti, som vill bevara det bestående i
kamp mot nya politiska strömningar,
skulle i det svenska högerpartiets situation kunna råka ut för att fram på
1980-talet känna större samhörighet
med den dåtida moderata delen av socialdemokratien än med den tidens ev.
nya politiska ideer. Det går troll inte
bara i ord utan också i politiska principer.
Den konservativa attityden ”bevara
det värdefulla i det bestående”, som jag
ovan beskrivit, är troligen en ytterligare förklaring till den ideologiska rockaden under 1950-talet mellan högern
och folkpartiet. Positionsförflyttningen
innebar (som sagt i ovan citerade artikel) att högern blev ett liberalt, merendels ultraliberalt parti, medan folkpartiet närmade sig den konservativa (eller
om man så vill socialistiska) tron på
vikten av en stark och i sina insatser
vidsträckt statsmakt.
En demokratisk idealism
Denna utveckling medförde att högerpartiet kom att fjärma sig från debattens centrum i de sociala trygghetsfrå-
gorna, och därmed också att minska i
inflytande. Men rockaden var inte enbart av ondo.
Partiets ökenvandring i individualismens och marknadshushållningens tecken kom att leda till ett sätt att tänka
och reagera politiskt, som senare visat
sig stå i förbund med framtiden. Talet
att människan skulle ställas i centrum
– att politiken gällde de enskilda människorna och deras personliga välfärd,
klingade visserligen i förstone något
ovant från de konservativas läppar. Av
ålder tänkte man i ett konservativt parti institutionellt, man närmade sig de
politiska problemen med staten, samhället och dess institutioner som utgångspunkt – det var deras bestånd och
funktionsduglighet politiken gällde.
Hur dessa i praktiken påverkade individens förhållanden och hur han reagerade tänkte man mindre på. Inte därför att man inte brydde sig om honom,
utan helt enkelt därför att man hade en
annan utgångspunkt för det politiska
tänkandet.
Genom vädjandet till det personliga
medborgaransvaret, genom försöken att
konstruera politiska lösningar av frihets- och trygghetsproblemen, som utgick från individens konkreta livssituation kom man underfund med att värden av typen frihet och trygghet kan
te sig högst olika för olika grupper i
samhället. Vad som är frihet för den
ene kan medföra ofrihet för den andre.
Utan ett grundläggande mått av trygghet existerar inte i praktiken någon
nämnvärd frihet. Talar en politiker om
dessa höga värden är han skyldig att
beskriva vad han konkret menar. Frihet
till vad? Och för vem? Trygghet- hur
då?
Den nya (liberala) åskådningen stimulerade alltså fram en debatt inom
partiet, som efterhand vande de idepolitiskt intresserade, särskilt de unga,
att tänka på ett nytt sätt. Ur detta har
växt fram en inställning, som närmast
kan beskrivas som en individualistisk
och demokratisk idealism. Partiets studiematerial under 1967, som byggde på
1965 års programkommittes arbete, ger
rikliga belägg för detta.
Effektivitet och humanitet
Samtidigt har det inträtt en omsvängning i synen på avvägningen mellan effektivitetens och humanitetens krav.
Annu 1946 års högerprogram präglades
övervägande av hänsynen till samhällsekonomisk effektivitet – naturligt nog
i dåvarande ekonomiska läge. Det gamla samhällets grå massfattigdom var en
493
realitet, som alla äldre hade i klart minne. Åldringar, sjuka, vanföra hade det
fortfarande mycket svårt. Att lyfta upp
den stora massan till en människovärdig
tillvaro förutsatte främst en snabb och
kraftfull satsning på industriproduktionen. Den gemensamma kakan var för
liten, fördelningsfrågorna var av underordnad betydelse i förhållande till behovet av höjd produktion. Följaktligen
blev den underliggande motiveringen
till partiets positiva syn på socialpolitiken i 1946 års program att socialpolitiken var produktionsfrämjande. Det lå-
ter så här efteråt något krasst, men tanken var i och för sig både realistisk och
riktig som rättesnöre. Först och främst
måste alla människor få bättre mat,
bättre kläder, bättre bostäder – det var
den största av alla sociala reformer och
det primära i alla väljares krav.
Nåväl – 20 år senare har vi nått
fram till den ekonomiska och sociala
grundtrygghetens samhälle. I ett sådant
är det inte lika självklart att effektivitetshänsyn skall ha prioritet. Avvägningsfrågan effektivitet kontra humanitet ter sig annorlunda. Insikten om detta är skönjbar hos alla partier, inte minst
inom högerpartiet, som i sitt programarbete gjort ett ambitiöst försök att angripa humanitetsproblemet i ett visionärt perspektiv, motiverat av framtidsforskningens på en gång fascinerande
och skrämmande prognoser.
Genom sina programstudier har vida
kretsar inom partiet närmat sig en humanistisk idealism. Var och en som un- 494
der de senaste åren deltagit i partiets
debatt- och studieverksamhet har kunnat märka att högerfolket ofta tänker
och talar på ett annat sätt än tidigare.
Om försvarsfrågan och skattepolitiken
förr var de snart sagt självfallna ämnena, de som resetalaren alltid måste
vara beredd att svara för, har det nu
blivit t. ex. u-lands-, utbildnings- och
miljöpolitik, som attraherar.
Partiets uppgift
Men, frågas det, om högerpartiet gått
från nationalism till internationalism,
från en konservativ attityd (med liberalt ideinnehåll) till en humanistisk och
demokratisk idealism – finns det då
något kvar i konservatismen att samlas
kring? Och kan ett sådant parti ha en
uppgift och en framtid? Företräds inte
den demokratiska idealismen mycket
bättre av vänsterpartierna?
Låt mig besvara den sista frågan
först. Den humanistiska och demokratiska idealismen som en strömning inom
högerpartiet är ju bara ett av de många
vittnesbörden om en världsomfattande
renässans för dessa ideer. Erik Lönnroth
har med rätta betecknat studentaktionerna vid universiteten som uttryck för
en pånyttfödelse av en nydemokratisk
idealism, med just de unga intellektuella
som bärare. Men vänstern har ingen rätt
till monopol på en sådan åskådning. Att
det just nu ser ut som om den extrema
vänstern framför andra företrädde den
beror på att ungdomens entusiasm och
engagemang exploateras av krafter, som
i själva verket hyllar tänkesätt oförenliga med demokratiska och humanistiska
ideal. Det är ett bedrägeri lika cyniskt
som på sin tid nazismens exploatering av
den europeiska ungdomens nationalistiska hänförelse. Rent befängt blir detta
skådespel när unga intellektuella, fostrade som vi trodde till självständighet och
kritik, lockas in i ett marxistiskt läseri,
vars religiösa motsvarighet står att finna
hos Jehovas vittnen. Med Marx länge
glömda ungdomsskrifter (vederbörligen
nytolkade och upphöjda till ett humanistiskt evangelium) i ena handen och
”ordföranden Maos lilla röda” i den
andra skall ungdomen möta en framtid
präglad av atomkraften, ”den biologiska bomben” och datatekniken. I den
mest svindlande hastiga förändring av
verkligheten, som människan någonsin
upplevat, i en tid då apokalypsens ryttare avtecknar sig mot horisonten, skall
mänskligheten lösa sina gigantiska politiska problem genom att rätt tolka auktoritativa skrifter, som förklaras innehålla den obestridliga sanningen om samhällsutvecklingens gång och om samhällets enda riktiga konstruktion.
Medeltida skolastik
Denna förirring in i den medeltida skolastikens tänkande och metod borde dock
vara alltför absurd för att kunna bestå
så länge till. Vad människorna behöver
är ju inte kännedom om vad Marx och
Mao på sin tid trodde om den samhälle- ,
liga verklighetens sanna natur utan en
genom empirisk forskning fördjupad
kunskap om verkligheten. Med sådan
kunskap som hjälp kanske mänskligheten ännu kan rädda sig själv- om den
nämligen förstår att använda den i en
idealistisk politik, en politik genomträngd av en etisk fostran i människokärlekens tecken.
Jag hoppas och tror att de ungdomar
inom den extrema vänstern, som inte
blivit rasande av för mycken marxistisk
lärdom, skall återvinna sitt kritiska förnuft. I så fall kanske de kan återkomma
i dialogen med något annat än engagerade förolämpningar.
Tävlan om konstruktiva förslag
Vad oss andra här i Sverige beträffar,
de demokratiska oppositionspartierna
och den moderata delen av socialdemokratien, borde det vara möjligt att
åstadkomma en mera saklig politisk debatt innefattande en tävlan om konstruktiva förslag. Vi är inte hjälpta av
att konkurrera om makten med tvivelaktiga metoder. Inte heller hjälper det
oss att missförstå eller rentav förvränga
varandras politiska motiv. Då spelar vi
bara de revolutionära, våldets apostlar,
i händerna.
495
Högerpartiets hemliga vapen
Om högerpartiet låter den ideologiska
nyorienteringen, som också skall få uttryck i ett namnbyte, taga gestalt i ett
programarbete och en praktisk politik
präglad av den humanistiska och demokratiska idealismens attityd, då kan partiet få en stor uppgift. Det har nämligen
ett hemligt vapen, som de andra sakna~
– förståelsen och känslan för betydelsen av ett vidsträckt historiskt perspektiv, insikten om att ett sådant perspektiv är oundgängligt i ett konstruktivt
politiskt tänkande på längre sikt. Det
arvet från en äldre tids konservatism
får partiet aldrig släppa, ty det är det
värdefullaste i högerns hela partitradition. Med detta arv är förbundet en tro
på de grundläggande västerländska civilisationsvärdena: upplevelsen av mänsklighetens gemensamma broderskap, lidelsen för frihetsidealen och tilliten till
medborgaransvaret som drivkraften i
samhällsarbetet. En sådan åskådning kan
mycket väl idehistoriskt korrekt beskrivas som konservatism- om man så vill.
Bara man gör klart för sig vad man menar!

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner