Print Friendly

Från kyrksocken till storkommun

Av Redaktionen | 31 december 1949


1949


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

FRÅN KYRKSOCI(EN
TILL STORKOMMUN
Av biskop JOHN CULLBERG
OM F A år torde den stora omorganisationen av landsbygdens
kommunindelning vara slutförd, varigenom alla kommuner under
en viss storleksordning förlora sin självständighet och uppgå i
ett större sammanhang, den s. k. storkommunen. Nyordningen får
icke i alla delar av vårt land lika revolutionerande konsekvenser. I mellersta och norra Sverige med dess av gammalt stora
socknar kommer den hävdvunna indelningen i stor utsträckning
att bibehållas. Annorlunda ställer det sig i Mälarlandskapen och
bygderna söder därom. Här kommer den stora kommundöden att
skoningslöst gå fram, mångenstädes utan att lämna någonting
kvar av de åldriga socknarna, vad deras ställning i borgerligt
avseende beträffar. I stället tillskapas nya kommunala enheter,
som skola vara bättre anpassade för nutidens sociala och ekonomiska politik.
Uppgiften att dra de nya gränserna har för våra länsstyrelser
icke varit lä.tt. Man har haft att övervinna icke blott de organisatoriska svårigheterna, utan ofta även ett starkt motstånd från
de berörda parterna. Mest ha väl gensagorna kommit från socknar, där man med stor olust sett fram mot en sammankoppling
med kommuner, med vilka man icke haft och icke ville ha någon
gemenskap. Frågan om naturliga centralorter i de blivande storkommunerna har också spelat en betydande roll. Vid sidan härav
har en principiell kritik gjort sig gällande. Åtskilliga socknar ha
icke kunnat finna sig vid utsikten att nödgas uppge mångsekelgammal självständighet; de ha helt enkelt rest ett envist anspråk
på att få fortsätta sitt eget liv, även om det skulle kosta dryga
ekonomiska offer. Men utvecklingen har synts ödesbestämd, och
vrenska protester ha båtat föga.
Man kan ju också fråga sig, varför man egentligen skall behöva bråka för en territoriell indelningsfrågas skull. I många fall
ha genom landsbygdens avfolkning kommunerna blivit notoriskt
163
J olm Cullberg
för små och svaga för att kunna klara skolväsen och socialvård
enligt moderna anspråk. Flerstädes kan visserligen kommunsammanslagningen icke stödja sig på så tydliga grunder. Men det
är onekligen rationellare med- inom en viss gräns- stora kommuner än med små. skatteunderlaget blir större, och organisationen blir effektivare. I förnuftets tidsålder – det är ju den vi
leva i7 – är det väl det rationella man har att räkna med. Vadan all denna olust, som förspörjes inför kommunreformen~
För att få svar på den frågan måste man gå tillbaka till kommunens historiska ursprung i kyrksocknen.

Våra socknars första historia är höljd i dunkel. Frågan, om
den medeltida sockenindelningen kan spåras tillbaka till hednisk
tid, besvaras inom forskningen olika. Somliga mena, att det icke
finns någon som helst antydan i denna riktning (så E. Lundberg). På sistone ha emellertid vissa intressanta iakttagelser gjorts,
som synas ge vid handen, att de äldsta kyrkorna ofta byggts på
eller i närheten av en hednisk kultplats, kring vilken en viss religiös gemenskap redan vuxit fram (så G. Ekström 1949). Härmed
må förhålla sig hur som helst, så mycket torde vara tydligt, att
sockengränserna äro av medeltida ursprung, samt att denna geografiska indelning i vårt land (bortsett från övre Norrland) i
stort sett var genomförd redan vid början av 1300-talet, d. v. s.
just då kristendomens ställning hunnit bli helt stabiliserad. Härur
kan den slutsatsen omedelbart dragas, att den svenska sockenindelningen, ev. med viss anknytning till hedniska kultcentra, direkt sammanhänger med den kristna kyrkans segertåg.
Denna slutsats bekräftas av vad vi veta om de omständigheter,
som ledde till sockenbildning. Förloppet kan med tämligen stor
säkerhet rekonstrueras. I hednisk tid har bebyggelsen bestått av
stormansgårdar samt större och mindre byar. Dessa sammanhöllos
politiskt, socialt och religiöst inom häradsgränsen (i Svealand
hundare). Dessutom torde ett antal smärre kultorter ha utövat
en viss dragningskraft på de kringboende. När så kristendomen
genom missionärerna nått gårdarna och byarna, och invånarna
mottagit dopet, uppstod snart kravet på en kristen kultplats, som
låg inom någorlunda bekvämt räckhåll för befolkningen – det
gällde ju att om möjligt söndagligen bevista mässan och att i
mångfaldiga livssammanhang få del av de kyrkliga handlingarna. Såsom antytts kunde man vid kyrkobygget stundom gripa
164
Från kyrksocken till storkommun
tjuren vid hornen genom att »Överta» en redan befintlig, hednisk
kultplats. Därmed vann man två ting: dels omintetgjordes det
hedniska inflytandet från platsen i fråga, dels utnyttjades dess
ställning som religiöst centrum i den nya religionens tjänst. I
vissa fall byggdes en gårdskyrka av någon storman; i allmänhet
skedde dock kyrkobygget genom böndernas försorg. Våra medeltida landskapslagar berätta, hur det gick till. Den ålderdomliga
Dalalagen har följande version (N. Sjödahls text): »Bönderna
förde fram stock och sten och grävde grundval och gjorde kyrka.
Nu när kyrkan var byggd och färdig att invigas, då sände de
en nämnd av tolv män till biskopen att bedja om präst, så som
rätt är. Böndernaägerätt att inom sex månader välja den präst,
som de vilja hava. Sedan sex månader äro förlidna, skall biskopen hava rätt att giva dem den präst han vill.» Vidare föreskrives bl. a., hur prästen skall få hus och föda (jord, tionde o. s. v.).
Den viktiga frågan är i detta sammanhang, vilka »bönder» som
här avses. Västmannalagen, som synes förutsätta ett mer framskridet stadium, använder på motsvarande ställe uttrycket »de
bönder, som äro där i socknen». Emellertid är det i verkligheten
byggandet av kyrka (ev. i anknytning till ett motsvarande förkristet kultcentrum), som ger upphov till sockenbildningen. Ordet »socken» hänger samman med det medeltida verbet »sokna»
(söka) och betecknar det område, inom vilket man »söker» samma
kyrka. Kring detta område dras sockengränsen. Det är m. a. o.
det ur den kristna livssynen framvuxna gemensamma intresset
för kyrkobygget, kyrkans och prästens underhåll och framför allt
för kyrkans gudstjänst och kulthandlingar, som tar sig uttryck
i sockenbildningen. På goda grunder bär därför socknen av gammalt beteckningen »kyrksocken».
Socknen är alltså från början det geografiska område, inom
vilket en gemenskap kring kyrkan och dess budskap vuxit fram.
Denna gemenskap får sin påtagliga symbol i själva sockenkyrkan, där man samlas till kult och rådslag (kyrkvallen), men den
tar sig också organisatoriska uttryck. Förutom av prästen och
klockaren omhänderhas de gemensamma angelägenheterna av de
båda kyrkvärdarna (kyrkovärjande) och tolvmannanämnden (jfr
citatet ovan ur Dalalagens kyrkobalk), senare ersatt av de sexmän, som utgöra kyrkorådens direkta föregångare. stundom omnämnes redan under medeltiden även sockenstämma eller sockenting, varmed avses den på kyrkvallen till rådslag församlade menigheten.
165
John Cullberg
Av intresse är, att föreställningen om socknens rätt till självstyrelse helt går tillbaka på dess ursprung i den lokala bondekyrkan. På kontinenten var lokalförsamlingen merendels en skapelse av kyrkoledningen; annorstädes, såsom i Norge, organiserades den av den världsliga överheten i samband med landets kristnande. I intetdera fallet kunde det bli tal om någon nämnvärd
självstyrelse. Hos oss var det, såsom nämnts, vanligen bönderna
själva, som beslöto och verkställde kyrkobygget, utsågo präst och
genom egna organ ombesörjde sockenangelägenheterna. Därav
kom en även för den kanoniska rätten okänd självständighet i
den medeltida svenska kyrksocknens liv. Reformationen underströk ytterligare detta drag dels genom sin evangeliskt fattade
kyrko- och församlingstanke – kyrkostyrelsen har att ingripa
blott i syfte att förhjälpa församlingen att bättre leva sitt eget
liv – dels genom att knäsätta vissa naturrättsliga ideer om den
enskilda församlingen som en självstyrande enhet. Denna ideologi underbygger kravet på lokalförsamlingens frihet att själv
kalla präst (Y. Brilioth), men den tar sig också många andra
uttryck.
Kyrkligt sett har socknens struktur väsentligen bibehållits ända
in i våra dagar. Detta betyder naturligtvis icke, att de medeltida socknarna över allt skulle kvarleva i sin ursprungliga utsträckning. Här och var ha på grund av stigande befolkningstal
församlingsdelningar kommit till stånd, varvid den nya församlingens självständighet markerats genom byggande av sockenkyrka och tillsättande av egen kyrkoherde, detta helt i linje med
den medeltida traditionen. A andra sidan har landsbygdens avfolkning särskilt på senare tid fått till följd, att två eller flera
grannsocknar sammanlagts till ett pastorat med gemensam kyrkoherde, varvid dock de enskilda socknarnas självstyrelse i största
möjliga utsträckning plägat bevaras (egna kyrkoråd, kyrkstämmor etc.). Endast i undantagsfall ha två kyrkaförsamlingar fogats ihop till en enda. Där detta skett, synes det f. ö. i regel ha
medfört besvärliga komplikationer.
Socknarnas organisatoriska enhet på kyrklig grund sönderbröts
först genom kommunallagarna av 1862, då uppdelningen gjordes
mellan den kyrkliga och den borgerliga »kommunen». Den gamla
sockenstämman klövs i kyrkostämma och kommunalstämma, så
småningom i alla större församlingar avlösta av fullmäktigeinstitutioner. Skolärendena, som länge obligatoriskt hänfördes till
den »kyrkliga kommunen», ha nu på de flesta håll flyttats över
166
– – – – – · · – –~—————–
Från kyrksocken till storkommun
till den borgerliga (skolstyrelsen). Utvecklingen har här som på
andra områden kännetecknats av den fortgående sekulariseringen.
I och för sig är kanske icke mycket att säga om detta. Det snabba
utbyggandet av socialvård och undervisningsväsen har sakligt
sett framtvingat en nyorganisation, där kyrkan utan alltför stort
vemod kunnat se sina forna skötebarn vandra egna vägar. Varken ur organisatorisk eller administrativ synpunkt hade det varit möjligt för kyrkan att här behålla ledningen utan att allvarligt nödgas eftersätta sin egentliga religiösa uppgift.
Två ting måste emellertid i detta sammanhang beaktas.
Det första är det successiva avlägsnandet från den gamla svenska självstyrelselinjen. Kanske är det karakteristiskt, att det ursvenska ordet »socken» alltmer utbytes mot importordet »kommun». Sockenskrivaren anser det finare att kallas kommunalkamrer, sockenstugan blir kommunalhus. På fasaden till ett stort
ålderdomshem i mitt stift stod det i varje fall för ett par år sedan med väldiga svarta bokstäver »X:s kommunhem». Sådant
innebär en förfulning och utarmning av de språkliga beteckningarna för socknens organ och inrättningar. Värre är dock, att den
svenska linjens övergivande synes dra med sig självstyrelsens
förfall. Detta är egentligen föga underligt. Sedan man tappat
bort den kyrkliga motiveringen för socknens självstyrelse, har
denna i själva verket kommit att hänga i luften. Medan socknen
är en historisk-andlig enhet, framvuxen ur de irrationella djupen,
är kommunen en rationell intressegemenskap i och för vissa ekonomiska och administrativa syften. Under det att sockengemenskapen konstituerades av sökandet till samma kyrka, som var
sockenbornas gemensamma andliga hem, söka sig storkommunens
invånare till något municipalsamhälle med kommunalkontor, affärer, bio och i bästa fall systembolag. Det kan inte bli riktigt
detsamma. Och om de gemensamma kommunala angelägenheterna, särskilt beträffande skola och socialvård, lika bra eller
bättre kunna tillgodoses genom de centrala statliga myndigheternas försorg, blir det närmast ett utslag av lokalpatriotiskt känslotänkande att hålla fast vid den kommunala självstyrelsen. Tendensen till en slik centralisering är också uppenbar. Med bister
ironi konstaterar man nu ute i skolstyrelserna, att dessas uppgifter snart torde komma att begränsas till renhållning och ifyllande av blanketter. Detta är otvivelaktigt viktiga uppgifter. Men
det blir nog anledning att tala ganska tyst om kommunal självstyrelse.
167
J olm Cullberg
Den andra anmärkningen gäller sekulariseringsprocessens innersida. Kyrksocknarnas handläggning av de sociala och pedagogiska angelägenheterna hade sina uppenbara brister. Särskilt fattigvården var flerstädes ur modern synpunkt under all kritik.
Likaså ter sig en skolsal av gammal typ åtskilligt ödslig och
arm i jämförelse med nutidens kommunala skolpalats. Och undervisningen i en 1800-talsskola (för att icke tala om tidigare skeden)
skulle vålla en nutida pedagog många grå hår. Det är fast obegripligt, att de gångna seklernas stackars skolbarn över huvud
kunde växa upp till ganska duktiga människor, hos vilka de teoretiskt ofrånkomliga komplexen icke satte alltför märkbara spår!
Ironien bakom det sagda avser inte att dölja en hemlig önskan
att i vårt skolväsen återinföra övervunna pedagogiska principer.
Och det är och förblir en mörk fläck på kyrkan, att den inte
kraftigare reagerade mot fattigauktionerna. Emellertid är det alltid lätt att kritisera och döma i efterhand, mot bakgrund av den
levnadsstandard och de normer, som senare arbetat sig fram. I
varje fall balanserades den gamla sockenpolitikens otvivelaktiga
avigsidor av förankringen i den kristna synen på livet och människan, som mitt i allt armod gav tillvaron rymd och mening.
Det förefaller, som vore man nu alltför benägen att kasta ut
barnet med badvattnet. Gedigen kommunal och statlig ålderdomsvård av modernt snitt med folkpensioner och förstklassiga vårdhem överflödiggör inte kyrkans strävan att lära människor se
något av livets djupaste innebörd. Och en skola motsvarar inte
kravet på ungdomens fostran till goda och trygga medborgare i
ett fritt land, om den undanhåller samma ungdom den kristna
livssyn, som är underlaget för hela vår västerländska kultur.
De från kyrksocknarna utgångna kommunerna gå nu alltså vidare på upplösningens väg. Vare sig de på myndigheternas order
begå harakiri för att återuppstå i storkommunens ekonomiska intressegemenskap, eller de geografiskt fortbestå med alltmer vidgad klyfta mot sitt ursprung, kyrkoförsamlingen, komma de att
tömmas på det blod, som gjort dem till levande organismer. Naturligtvis blir denna process mest påtaglig i förra fallet. Man
kan fråga sig, om denna operation till döds av de historiskt framvuxna sockenkommunerna verkligen varit nödvändig. Hade det
icke varit möjligt att lösa de organisatoriska problemen inom ramen av kommunalförbund med vidgade befogenheter~ Frågan kom- 168
Från kyrksocken till storkommun
mer väl aldrig att besvaras. Ordern uppifrån är given, och den
skall åtlydas – »so oder so», som det plägade heta i andra, nu
lyckligen övervunna diktatoriska sammanhang. I sista hand ha
sockenkommunerna för resten sig själva att skylla. De ha redan
tidigare i stor utsträckning skurit av navelsträngen, som förband
dem med moderkroppen. Därför äro de dömda att leva sitt skenliv i blanketternas tecken.
Så blir socknen återigen en rent kyrklig angelägenhet, en kyrksocken. Kyrkoförsamlingen får förtroendeuppdraget att förvalta
livsarvet från det förgångna. Trots alla försäkringar, att kommunalreformen icke skall påverka den kyrkliga indelningen, börja
emellertid redan olycksprofeter kraxa om att även kyrkoförsamlingarna snart ha att dra konsekvenserna av nyordningen. Skall
förödelsen drabba även dem, inte blott genom nya pastoratsbildningar – det kan man väl till nöds finna sig i – utan också
genom sammanslagning av socknar till större församlingart Skola
gamla sockenkyrkor avlysas, därför att man inte orkar hålla den
hävdvunna gemenskapen vid liv~ Svaret kommer att ges av socknarna själva. Livsvillkoret är, att man återupptäcker sin kyrka
såsom sockengemenskapens kraftcentraL Våra kyrksocknar komma
att leva vidare, om de åter bli till de områden, där man söker
– verkligen söker – samma kyrka.
169
_.,-.,

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner