Print Friendly

Från Hötorget till Sergels torg

Av Redaktionen | 31 december 1969


1969


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Från Hötorget till Sergels torg
Som Hötorgskonst brukar man beteckna tavlor, m&lade i ”äkta olja”, som
försåldes mer allmänt än nu p& torg
och marknader. På dem såg man en insjö med simmande fågel, eller ett rött
hus med vita knutar, eller en snöig skog
med hare till höger, alls skinande och
med det färgglada vykortet som förebild. Med konst hade dessa tavlor ingenting att skaffa. Deras enda mening
var att de skulle hängas på väggen. Vad
de föreställde var konstgjort, och de uttryckte ingenting.
Modern konst, både måleri och skulptur, är som bekant annorlunda. Konstverken föreställer ingenting, därom torde de flesta kunna vara överens. Däremot vill de, efter vad man får höra,
uttrycka någonting. Detta n&got är politiskt. Konstnärens attityd skall numera vara samhällsinriktad, och riktning
vänster tycks vara den mest opportuna.
Men eftersom för allmänheten-betraktaren konstverken själva alltmera tenderar mot att vara intetsägande, måste
konstnären kommentera dem, och han
gör det med politisk syftning.
Hur långt konstutövandet politiserats
framgår av det nya statliga kulturråd,
som utbildningsminister Palme tillsatt.
I pressen har redan påpekats, att dess
medlemmar blivit utsedda ensidigt politiskt. Här skall ej vidare utvecklas hur
illavarslande det är, att en eventuellt
blivande statsminister icke ens på kulturområdet vill ha samarbete med de
borgerliga partierna. Däremot har han
i rådet demonstrativt satt in framträ-
dande kommunister. Saken torde ha observerats med visst bekymmer även på
socialdemokratiskt håll.
Ty det kan inom mer sansade socialdemokratiska kretsar ej anses vara
önskvärt, att deras parti på ännu ett
område framstår som isolerat. Det nya
rådets sammansättning förefaller att garantera en kulturell inavel. Det skall
yttra sig om de statliga stödformerna
till konstnärer. Det skall utreda den
långsiktiga inriktningen av den statliga
kulturpolitiken. Det behövs ringa fantasi för att se vartåt dess bedömningar
kommer att luta.
Att göra politisk konst är svårt. Varje konstnär är ej en född Picasso. När
konstnärlig ofullkomlighet förenas med
politisk okunnighet blir resultatet slående likt vad som åstadkommes av de
vänsterextremistiska studenterna: skrikande agitation i stället för lågmäld argumentation. Det finns avskräckande
exempel på detta slag av ”debatt”. När
en museiintendent i ett aktuellt fall stillsamt påpekade, att enligt hans mening
museerna är till för att förklara och levandegöra vad som historiskt har skett,
något för vilket deras personal är utbildad, avfärdades hans &sikt på DN:s
s k kultursida som rena dumheten. Debatten inskränkte sig till detta. Omdö-
met kunde lika gärna ha klottrats på
väggen vid Sergels torg.
Vid Sergels torg finns en ljuspunkt,
nämligen Hantverket. Denna institution
företräder en konstutövning som är äkta och som kanske just därför har hårda
livsvillkor. Det är eländigt, att svenskt
konsthantverk där det är som rikast
skall hotas av nedläggning för sin fattigdoms skull: konstverken från glasbruken i Småland vill man rationalisera
bort. Det betvivlas, att hr Palmes rådgivande församling kommer att räcka
ut någon hjälpande hand åt det hållet.
Sergels torg representerar långt mera
högljutt en annan kultur, vars ensidighet och självcentrering snart är uppenbar för alla. Det är nära från Hötorget
till Sergels torg. Hötorgskonsten var
utan mening och därför oäkta. Konst
kan vara förvänd och därför falsk. I
den meningen var naturligtvis den reklamaffisch för haschrökning, som en
HISTORIEUNDERVISNING
61
annan museiman ville lancera i Lund,
en exponent för konsten från Sergels
torg.
Typiskt är att den kulturdebatt, som
förs i vissa landsortstidningar, är mycket friskare än debatten i Stockholm.
Den förra ger uttryck för en opinion,
som annars tystas ned. Ibland döljer den
sig kanske av rädsla för att icke vara,
som det heter, samhällstillvänd och i
takt med tiden. Men den borde framträda mera, både som opposition och
som reaktion mot det som är förvridet.
Hr Palme och hans rådgivare bör få
veta vad ett stort flertal i denna demokrati egentligen tycker.
”Vilket folk har en historia som det svenska!” Man skulle i någon blygsam
mån vilja fråga detsamma om vår historieundervisning i det förflutna. Eggelse har funnits i den svängning mellan yttre och inre poler, som vi gjort undan
före många andra folk. Skola vi då vårdslösa vårt samlade erfarenhetsarv
lika Heidenstams gamle man i Svenskarnas lynne, maktlöst gnuggande våra
händer, som kanske redan hunnit domna litet under det materiella hjälparbetet utomlands? Låt oss fastmer bidra med den andliga kur, som ligger
i en kritisk och levande – icke schematisk – kunskap om egen och andra
nationers insats i historien/ l denna sträva men ärliga träning borde vi ej stå
tillbaka för någon.
Vilhelm Carlgren i Svensk Tidskrift 1929

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner