Print Friendly

Från enpartistat till politisk pluralism

Av Örjan Hultåker | 31 maj 2019

Hur gick Sverige från världens enda demokratiska enpartistat till politisk pluralism – och hur förhindrar vi utvecklingen från att vända? Örjan Hultåker tittar närmre på opinionsförändringar i Sverige under de senaste femtio åren, och finner att en stor del av ansvaret ligger hos oppositionen.

När klubben Brunkeberg häromåret firade hundra år gavs jubileumsboken ”Klubben Brunkeberg 1917-2017” ut. Örjan Hultåker skrev ett kapitel om opinionsförändringar de senaste fem decennierna och spekulerade ”om de fyra borgerliga partierna orkar fortsätta att söka regeringsmakten även i ett politiskt landskap där det finns riksdagspartier utanför de traditionella blocken och i en situation när de inte kan påräkna egen riksdagsmajoritet”. Texten sätter in Centerpartiets och Liberalernas agerande efter valet 2018 i ett längre perspektiv.

För femtio år sedan

År 1966 – för 50 år sedan – hade Sverige haft en socialdemokratisk statsminister fortlöpande under 34 år, med undantag för en kort semesterministär med dåvarande Bondeförbundet under tre månader 1936.

Symptomatiskt för svenskt 1900-tal är att de partier som senare blev Moderaterna, Liberalerna och Centerpartiet ”gav bort” regeringsmakten till Socialdemokraterna. Det fanns ingen sammanhållning mellan de icke-socialistiska partierna trots att de fick klar majoritet i 1932 års andrakammarval med tillsammans 118 mandat mot 112 för Socialdemokraterna och de båda kommunistpartierna. Icke-socialisterna var än mer dominerande i riksdagens första kammare där Socialdemokraterna och Socialisterna bara hade 59 av 150 mandat.

Under hela perioden fram till 1966 saknades den ideologiska borgerlighet som skulle ha kunnat uppvisa samhörighet och handlingskraft och det rådde en socialdemokratisk hegemoni i det politiska Sverige. Socialdemokraterna tilläts dominera och socialdemokratiska statsministrar kunde raljera över den borgerliga splittringen som var en politisk verklighet.

De socialdemokratiska statsministrarna kunde under de 34 åren sitta kvar oberoende av valresultaten. Bondeförbundet som senare skulle bli Centerpartiet agerade inte borgerligt ideologiskt utan deras mission d’etre var som intresseparti för bondeklassen; somliga borgerliga politiker beskyllde Bondeförbundet för att vara ett klassparti.

Politiken fick begreppet ”Kohandel” när Bondeförbundet gav sitt stöd till Socialdemokratiskt ledda regeringer i utbyte mot prisregleringar och andra förmåner för bönderna. Bondeförbundet hade redan tidigare ingått liknande uppgörelser med borgerliga partier.

Även när Socialdemokraterna och Kommunisterna hamnade i minoritet i 1956 års andrakammarval och sedan koalitionsregeringen mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet upplösts 1957 saknades en gemensam borgerlig vilja att bilda en borgerlig regering; Bondeförbundet ville inte stödja en borgerlig regering.

År 1966 liksom 34 år tidigare stod Sverige utan en samlad borgerlighet. Folkpartiet var det största borgerliga partiet men deras partiledare Bertil Ohlin kunde inte uppträda som ledare för något borgerlig block, och han kanske inte heller ville göra det.

De borgerliga partierna var mest framgångsrika i grenarna att inte samarbeta och att inte vilja ta makten genom en gemensam politik. Inte ens i folkomröstningen om pensionsfrågan 1957 kunde man enas om en gemensam linje. Folkpartiet och Högerpartiet stod bakom ett gemensamt alternativ samtidigt som Bondeförbundet hade ett annat.

Det fanns inför 1964 års riksdagsval de som ville ha mer borgerlig samverkan och i Skåne bildades Medborgerlig Samling som ställde upp i Fyrstadsvalkretsen som ett eget parti. Eftersom de icke-socialistiska partiledningarna inte stödde samverkansprojektet ledde det till ökad splittring med fyra icke-socialistiska partier i stället för tre. Försök till samverkan gjordes lokalt även inför 1966 års kommunalval, men utan att leda till någon bestående samverkan.

Viljan att samverka var mer valtaktisk än ideologisk. Valsystemet missgynnade de icke socialistiska partierna; 1958 fick de icke socialistiska partierna fler röster än Socialdemokraterna och Kommunisterna men de senare fick trots det majoritet i riksdagens andra kammare. När Sverige efter riksdagsvalet 1970 fick utjämningsmandat i enkammarriksdagen så bortföll behovet av valtaktisk samverkan för de etablerade partierna.

Så såg Sverige ut för 50 år sedan. En ung människa som ville ägna sig åt politik och som verkligen ville påverka kunde i princip bara välja ett parti. Socialdemokraterna hade en maktposition som är ovanlig i ett land med flerpartisystem. Sverige var i mångt och mycket en enpartistat. Många uppfattade att ”rätt partibok” var en komparativ fördel även utanför politiken.

Socialdemokraterna bestämde den politiska dagordningen och uppgiften för övriga partier var att positionera sig i förhållande till Socialdemokraterna.

Demografiska förändringar

Väljarströmmarna mellan politiska partier påverkas av flera faktorer; dels att väljarna byter värderingar, åsikter eller verklighetsuppfattning; dels av demografiska faktorer.

Demografiska faktorer hade blivit tydliga redan på 1950-talet då Bondeförbundet upplevde att nedläggningen av jordbruk slog mot partiets väljarbas. Partiet bytte namn och började successivt förändras från ett böndernas intresseparti till att bli ett borgerligt parti.

I det första valet till enkammarriksdagen år 1970 var det socialistisk majoritet i alla valkretsar från Östergötlands län, Örebro län, Värmlands län och norrut med två undantag: Stockholms län och Västerbottens län. Söder därom var det borgerlig majoritet i alla valkretsar utom Blekinge län och Fyrstadskretsen (Malmö, Helsingborg, Lund och Landskrona kommuner).

År 1970 var det sammanlagda stödet för Socialdemokraterna och Vänsterpartiet kommunisterna starkast längst i norr. I Norrbottens län fick de båda partierna tillsammans 65,4 procent av rösterna. De hade fortfarande en klar majoritet i 2014 år riksdagsval med 57,3 procent. Det var visserligen en tillbakagång om 8,1 procentenheter men minskningen var betydligt mindre än i övriga Sverige; i hela riket var minskningen (13,4 procentenheter) nästan dubbelt så stor.

År 1965 representerade Norrbottens län 3,3 procent av Sveriges totala befolkning vilket hade minskat till 2,5 procent år 2015. Det är klart att en utflyttning från de socialistiska partiernas starka fästen får effekter på röstfördelningen i riket när en allt större andel av befolkningen bor i en social miljö som gynnar förändrade värderingar.

Skillnaden mellan Norrbottens län och Stockholms län kan tjäna som exempel. Den andel av den sysselsatta befolkningen som arbetar inom näringsgrenarna handel (G), information och kommunikation (J), finans- och försäkringsverksamhet (K) samt företagstjänster (M & N) är betydligt högre i Stockholms län (41,6 procent) än i Norrbottens län (22,6 procent).

Närbesläktat med geografiska omflyttningar och näringsgrenseffekter är hur partierna lyckas i olika åldersgrupper. I 1964 års andrakammarval till riksdagen lyckades de socialistiska partierna – Socialdemokraterna och Kommunisterna vinna en majoritet av väljarna i alla åldersgrupper. Högst var andelen i åldersgruppen 30-39 år (58 procent) och den var lägst i åldersgruppen 21-29 år (51 procent).

Trots en allmän tillbakagång för de socialistiska partierna var deras förmåga att vinna väljare ungefär densamma i alla åldersgrupper även i det borgerliga segervalet till riksdagen 2006. I det valet var andelen socialistiska röster störst bland personer mellan 51-60 år (47 procent) och lägst bland dem mellan 31 och 40 (39 procent).

År 2010 hade de socialistiska partiernas väljarprofil förändrats. Partierna hade fortfarande en hög andel väljare bland personer över 50 år men hade svårt att vinna stöd bland personer under 50 år. De socialistiska väljarnas åldersprofil förstärktes ytterligare i 2014 års riksdagsval.



De socialistiska partiernas tapp i de yngre åldersgrupperna motsvarades i 2014 års riksdagsval inte av en motsvarande ökning för de fyra traditionella icke-socialistiska partierna. I stället är det de nyare partierna Mp, Sd och Fi som har attraherat väljare som lämnat det traditionellt socialistiska blocket.



Mellan 1932 och 1964 fick de icke-socialistiska partierna majoritet i riksdagens andra kammare vid två tillfällen (1932 och 1956) och det vägde jämnt mellan socialister och icke-socialister efter ett riksdagsval (1952). Vid inget av de tillfällena ville de icke-socialistiska regera Sverige. De försökte inte ens att erövra makten gemensamt.

Under de senaste 50 åren har Sverige haft flera icke-socialistiska alternativt borgerliga regeringar. Mellan 1976 och 2014 hade Sverige icke-socialistisk/borgerlig regering under 17 år; nästan lika länge som de 21 år som landet hade socialdemokratisk regering med stöd av Vänsterpartiet.

Den förändring som skett i svensk politik under de senaste 50 åren kan inte förklaras av vare sig demografiska faktorer eller av väljarströmmar. Förklaringen måste sökas inom de icke-socialistiska partierna; hur de förändrade sin syn på politiken och på sin uppgift i den politiska praktiken.

Början till borgerlig mobilisering

I svensk politik beskrivs ofta 1968 som vänsterns år. Det var året då utbildningsminister Olof Palme i Stockholm gick i demonstrationståg tillsammans med Nordvietnams moskvaambassadör. En händelse som resulterade i att USA kallade hem sin stockholmsambassadör.

Majrevolten bröt ut i Paris och skapade en vänstervåg som även nådde Sverige. Ett gäng studenter i Stockholm ”ockuperade” sitt eget kårhus på Holländargatan i Vasastaden och de marscherade till Operan i något slags protest mot finkulturen och/eller etablissemanget.

I maj skulle Sverige spela i Davis Cup i Båstad mot Sydrhodesia men den matchen fick ställas in pga demonstration och störande kravaller. Matchen spelades senare utomlands.

I riksdagsvalet 1968 nådde Socialdemokraterna sitt bästa resultat i fredstid; bara överträffat av riksdagsvalet 1940 under andra världskriget. Socialdemokraterna fick drygt 50 procent av rösterna och en klar egen majoritet i riksdagen. Statsminister Tage Erlander kunde triumfera året innan han efterträddes av Olof Palme.

Den ungdomsgeneration som formades under 1960-talet kallas ofta den röda generationen och många är berättelserna om hur de format samhälle, politik och media.

Men 1968 blev också startskottet för en borgerlig mobilisering. Efter kårhusockupationen beslöt högerstudenterna i Stockholm att som motvikt bilda ett ideologiskt borgerligt parti som segrade stort i kårfullmäktigevalet hösten 1968. Bland de valda fanns två blivande partiledare: Ulf Adelsohn och Carl Bildt och flera andra som med borgerlig ideologi skulle vara med och påverka framtiden i Sverige.

Vid de följande studentriksdagarna ökade en politiskt medveten samverkan mellan borgerliga studenter från många universitet och högskolor. Det var inte någon samlad borgerlighet som mobiliserade mot vänstern men det kan ses som en nystart för en borgerlighet som hade borgerliga värderingar och inte bara var icke-socialistisk.

År 1968 var inte bara vänsterns år, det var även borgerlighetens.

Men ingen sammanhållen borgerlighet

Det ansågs historiskt när tre partiledare för icke-socialistiska partier den 2 november 1971 kallade till gemensam presskonferens. Det hade inte hänt tidigare, i alla fall inte efter andra världskrigets slut.

Centerpartiets Thorbjörn Fälldin, Folkpartiets Gunnar Helén och Moderaternas Gösta Boman presenterade en gemensam kommuniké om ekonomi och skatter. Det har sagts att då föddes blockpolitiken, men det fanns fortfarande ingen borgerlig samhörighet i vidare mening.

Under slutet av 60-talet och under 70-talet var mittensamverkan en strategi som omhuldades av dåvarande Folkpartiet och Centerpartiet. Inför riksdagsvalet 1960 presenterade partierna gemensamma initiativ och samverkan tog fastare form genom en Mittendelegation och gemensamma valmanifest inför flera val.

Idén med mittensamverkan var att skapa ett alternativ till den socialdemokratiska regeringspolitiken, men mittensamverkan byggde också på en misstro mot Högerpartiet. Folkpartiet hade samverkat med Högerpartiet under folkomröstningen i pensionsfrågan, men partierna hade därefter fjärmat sig från varandra.

Mittenpartierna Folkpartiet och Centerpartiet kunde inte realistiskt räkna med att få egen majoritet i riksdagen och kunde därför inte isolera Högerpartiet som under perioden bytte namn till Moderaterna. Avsikten var att Moderaterna bara skulle få begränsat inflytande i en icke-socialistisk regering och ett eventuellt regeringsprogram skulle baseras på ett mittenprogram.

Mittensamverkan ebbade ut sedan Centerpartiets förtroenderåd stoppat ett förslag om partisammanslagning under det så kallade Uppsala möte i november 1973. Men mittensamverkan användes som motvikt mot Moderaterna även efter 1979 års val när Moderaterna blivit det största icke-socialistiska partiet; Folkpartiet och Centerpartiet var tillsammans större än Moderaterna och det blev ingen moderat statsminister.

År 1973 fick Sverige en jämviktsriksdag med 175 socialistiska riksdagsledamöter och 175 icke-socialistiska. Den kom att kallas lotteririksdagen eftersom ett antal frågor avgjordes med hjälp av lottdragning, men många överenskommelser gjordes upp över blockgränsen.

I riksdagsvalen 1976 och 1979 vann de icke-socialistiska partierna och Centerpartiets ledare Thorbjörn Fälldin kunde 1976 bilda en trepartiregering tillsammans med Folkpartiet och Moderaterna. Regeringspartierna kunde inte komma överens i kärnkraftsfrågan och en regeringskris var ett faktum för den första icke-socialistiska regeringen sedan 1932.

Avsaknaden av borgerlig sammanhållning dokumenterades ytterligare när folkpartiledaren Ola Ullsten i oktober 1978 bildade en regering som bara hade stöd av 39 av riksdagens 349 ledamöter.

Efter riksdagsvalet 1979 bildades åter en icke-socialistisk trepartiregering med Thorbjörn Fälldin som statsminister trots att Moderaterna nu var störst av de tre partierna. Mittenpartierna var tillsammans större än Moderaterna.

Inom kortare tid än två år föll även den andra av efterkrigstidens icke-socialistiska trepartiregeringar. Denna gång valde Centerpartiet och Folkpartiet att göra upp med Socialdemokraterna om skattepolitiken med ett innehåll som Moderaterna inte kunde acceptera. Därefter följde en minoritetsregering med Centerpartiet och Folkpartiet som leddes av Thorbjörn Fälldin.

Omstart med sammanhållning

Efter fyra regeringsbildningar som dokumenterat avsaknaden av borgerlig enhet och sammanhållning följde tre riksdagsval med socialistisk majoritet. Men de icke-socialistiska partierna fick en ny chans 1991.

Då var mittensamverkan avsomnad. Inför valet var det i stället Moderaternas Carl Bildt och Folkpartiets Bengt Westerberg som hade publicerat ett gemensamt valmanifest med titeln ”Ny start för Sverige”. Centerpartiet medverkade inte i manifestet.

När rösterna hade räknats stod det klart att Kristdemokraterna hade klarat riksdagsspärren och att de icke-socialistiska partierna fått fler riksdagsmandat än de socialistiska. Även Ny demokrati hade klarat riksdagsspärren och blev tungan på vågen mellan blocken.

Carl Bildt bildade en fyrpartiregering med Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna som överlevde hela mandatperioden. Ett tecken på viljan att hålla ihop var att Centerpartiets ledare Olof Johansson lämnade regeringen p.g.a. beslutet att bygga Öresundsbron men att övriga centerpartister stannade kvar.

Allians med gemensam ideologi

Oppositionen var inte alltid samlad i sin opposition mot de socialdemokratiska regeringarna mellan 1994 och 2006. Det fanns t.ex. mellan 1995 och 1998 ett nära samarbete mellan Centerpartiet och regeringen men det upphörde när Olof Johansson avgick som partiledare. Efter 2002 års riksdagsval förekom trevare om att bilda en regering mellan Miljöpartiet och tre borgerliga partier utom Moderaterna.

Det avgörande beviset om att de fyra icke-socialistiska partierna har blivit fyra borgerliga kom med bildandet av Alliansen inför 2006 års riksdagsval. Fyra borgerliga partier samverkade på lika villkor i programarbetet utifrån gemensamma värderingar.

De fyra partierna gick till val med ett gemensamt program och hade förberett regeringsbildningen för att vara och framstå som regeringsdugliga. Skillnaden var stor jämfört med situationen efter den icke-socialistiska valsegern 1976. Resultatet var en alliansregering som klarade av att regera under åtta år utan regeringskriser.

Försök till förklaring

Den socialdemokratiska hegemonin är bruten och Sverige är inte längre ett land där samma maktparti kan förväntas regera under nästan ett halvsekel. Det har hänt något under de senaste 50 åren. Det finns två politiska block som tävlar om väljarnas gunst.

Förändringen kan inte förklaras av demografiska förändringar eller värderingsskiften i väljarkåren efter 1966; det fanns perioder med icke-socialistisk majoritet även mellan 1932 och 1966.

Det är i stället partierna som har förändrats. De har anammat en gemensam identitet och uttrycker gemensamma värderingar som dokumenterats i Alliansens valmanifest. Det framstår för en utomstående betraktare som om partiledningarna har större förtroende för varandra än vad de hade tidigare och som om de gemensamt vill styra och förändra Sverige.

Under 2000-talet har de fyra borgerliga partierna agerat som om de verkligen ville ta makten gemensamt i stället för att agera inskränkt partitaktiskt så som skedde fram till och med 1970-talet.

Frågan som kvarstår är om de fyra borgerliga partierna orkar fortsätta att söka regeringsmakten även i ett politiskt landskap där det finns riksdagspartier utanför de traditionella blocken och i en situation när de inte kan påräkna egen riksdagsmajoritet.

Örjan Hultåker är docent och vetenskaplig ledare för SKOP

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism