Print Friendly

Från agrarpolitik till centerpolitik

Av Redaktionen | 31 december 1962


1962


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

FRÅN AGRARROMANTIK
TILL CENTERPOLITIK
GÅNG EFTER annan diskuteras i
svensk politik centerpartiets ställning och de problem, som dess agerande i olika sammanhang skapar.
Centerpartiet anklagas för att vara
helt behärskat av krass opportunism, ett parti utan ideologi. Särskilt hårda angrepp riktades i samband med utbytet av den gamla beteckningen »bondeförbundeb mot
den – som partiet ej utan fog hoppades – mera slagkraftiga »centerpartiet». Från motståndarhåll betraktades detta blott och bart som
en hänsynslös spekulation i väljarnas okunnighet i en för partiet kritisk situation. Under senare tid har
man såväl inom högerpartiet som
folkpartiet övergått till att tala om
»de båda borgerliga partierna» och
vill därmed antyda centerpartiets
tvivelaktighet från borgerlig synpunkt. Är allt detta förestavat blott
av partitaktiska och propagandistiska hänsyn? Är centerpartiet-bondeförbundet endast ett renodlat opportunistiskt parti utan större vyer
och målsättningar? Eller ligger det
något i dess krav på att uppfattas
som ett borgerligt parti med en
speciell »centerideologi»? Finns det
Av fil. lic. BIRGER HAGARD
någon konsekvent linje i partiets
agerande genom tiderna? Dessa frå-
geställningar bildar utgångspunkten för denna artikel.
För att kunna ge en rättvisande
bedömning är det nödvändigt att gå
tillbaka och något skärskåda förutsättningarna för den politiska
bonderörelsens uppkomst. Denna
är nära förknippad med de agrarromantiska föreställningar, som
under 1800-talet och början av detta
århundrade odlades särskilt inom
vissa konservativa kretsar. Den
teoretiker, som i detta sammanhang
tidigast tilldrar sig uppmärksamheten, är den tyske historikern Justus Möser. För honom hade jordbruket och bondebefolkningen ett
särskilt värde; de företrädde en
högre kultur än den som kunde utvecklas i städerna. Av särskild betydelse var att jordbrukarna genom
sin bundenhet till jorden också
mera instinktivt än andra var bundna till den egna nationen. Från Mö-
sers konservativa och ekonomisktnationalistiska utgångspunkter låg
det följaktligen nära till hands att
kräva, att särskild omsorg skulle
ägnas åt jordbruksbefolkningen. I
Sverige finner vi en i viss mån motsvarande agrarromantisk åskådning
bl. a. hos Geijer, uttryckt i Odalbondens bekanta strofer:
»De väldige herrar med skri och
med dån
slå riken och byar omkull;
tyst bygga dem bonden och hans
son,
som så i blodbestänkt mull.’>
Efter representationsreformen
och med lantrnannapartiets framträdande på den politiska arenan
försköts det politiska inflytandet i
en för jordbrukarbefolkningen
gynnsam riktning. Lantrnannapartiets tid i svensk politik har ej oriktigt betecknats som den svenska
bondeklassens politiska storhetstid.
Omsider korn emellertid lantmannapartiet att splittras i en högeroch en vänsterflygel, något som i
vissa jordbrukarkretsar tedde sig
särskilt bekymmersamt med tanke
på industrialismens och arbetarklassens framväxt. För många stod
tanken på ett nytt lantrnannaparti,
som i sig förenade alla j ordbrukare
såsom ett hägrande mål.
strävanden i denna riktning
kunde också räkna med ett gynnsamt mottagande i intellektuella
kretsar till följd av den åsiktsbildning, som växte fram kring sekelskiftet. Under 1890-talet avlöstes
den äldre, historiskt inriktade patriotismen av nationalromantiska
ideer. Inom litteraturen besjöngs
hembygden och inom konsten upptäcktes det svenska landskapet. De
297
högre samhällsskikten påverkades
i ej ringa grad av dessa strömningar.
Romantiken tog sig uttryck i en
längtan ut till idyllen på landsbygden. Fotvandringar blev på modet
hos ungdornen i storstaden. Som
kontrast mot storstadens fördärvliga liv ställdes böndernas i nära
beröring med naturen. Hos bondebefolkningen fanns den fysiska och
andliga styrka, som skulle utgöra
motvikten till den framväxande industrialismens nedbrytande krafter.
Dessa ideströmningar bidrog
otvivelaktigt till att uppamma intresset i de intellektuella kretsarna för jordbrukets och bondeklassens svårigheter, vilket bl. a.
korn till uttryck i omsorgen om
egnahemsfrågan och srnåbruksrö-
relsen. Men tiden var också mogen
för bönderna att själva börja organisera sig. Kring sekelskiftet bildades diverse olika organisationer,
samtliga var och en på sitt sätt föregångare till den moderna bonderö-
relsen. Här skall i första hand erinras om de lantrnannaföreningar,
som uppstod runtom i landet och
1905 förenades i en riksorganisation, Svenska lantmännens riksförbund. Men också flera organisationer med klart uttalade politiska
syften såg dagens ljus. Sålunda kan
erinras om Sveriges landtrnannaförbund, en allmänt antisocialistisk
högersammanslutning under ledning av friherre Carl Klingspor. En
annan organisation med en uttalad
politisk målsättning var Svenska
·.. ‘
··;
298
jordbrukarförbundet, som bildades
i Avesta i början av 1909 och närmast utgjorde en sammanslagning
av tre, föregående år skapade sammanslutningar, Svenska jordbrukarförbundet i Gästrikland samt
Södra Dalarnes och Norra Västmanlands landtmannaklubb och
Mellersta Dalarnes allierade landtmannaföreningar. Svenska jordbrukarförbundet angavs ha till syfte
»att till samfälldt arbete och uppträdande sammansluta landets
jordbrukare för att sårnedels tillvarataga och skydda gemensamma
intressen såväl i ekonomiskt som
kommunalt och politiskt hänseende» (Sv D 5f5 1909).
Drygt ett år senare bildades i
Västergötland genom godsägaren
Carl Berglunds i Gimmene initiativ
den organisation, bondeförbundet,
som sedermera skulle bli tongivande i den politiska bonderörelsen.
Till en början var dock svårigheterna stora. Jordbrukarna vanns
endast successivt för tanken att organisera sig och inte minst till
följd av Berglunds aggressivitet och
oförmåga till samarbete uppstod
snart splittring i bondeleden. Redan
1913 kom han i harnesk mot sin
tidigare betrodde medarbetare, redaktören Elfrid Diirango, vilken i
stället kom att bli en av de ledande
i den rivaliserande sammanslutningen Svenska bondeförbundet. I
Skåne uppstod Skånska bondeförbundet och på årsdagen av bondetåget den 6 februari 1915 bildades
J ordbrukarnas riksförbund. De
tre sistnämnda organisationerna
kom redan 1915 att sammansmältas i Jordbrukarnas riksförbund,
som sedan ända fram till sammanslagningen med bondeförbundet
1920 utgjorde en framgångsrik
konkurrent till Berglunds rörelse.
De båda organisationerna hade vid
sammanslagningen praktiskt taget
samma styrka. Att sammanslagningen överhuvudtaget kom till
stånd torde till icke ringa del ha
berott på moderationen hos Jordbrukarnas riksförbund och det arbete för samförståndstanken som lades i dagen av dess politiske ledare,
professorn och senare generaltulldirektören Nils W ohlin, den på
grund av en genomtänkt uppfattning kanske också intressantaste
av de tidigare bondeförbundspolitikerna.
W ohlin hade redan tidigt vunnits för bonderörelsens syften. I
emigrationsutredningen utförde
han en rad undersökningar om
jordbrukets och jordbruksbefolkningens förhållanden och fullföljde
sitt arbete genom en doktorsavhandling om den svenska jordstyckningen. Den mest uppmärksammade och politiskt mest betydelsefulla av hans tidigare undersökningar var :.Faran av bondeklassens undergrävande», som publicerades 1910. Wohlin kritiserade
starkt såväl den nedbrytande effekt, som den ekonomiska liberalismen fört med sig i avseende på
bondeklassen, som egnahemsrörelsen, sådan den kommit att utfor- ….
mas. I första hand var det enligt
W ohlins mening nödvändigt att slå
vakt om det besuttna eller – med
våra dagars terminologi- bärkraftiga jordbruket. Helt riktigt förutsåg han, att den vid seklets början
så omhuldade småbruksrörelsen
relativt snart på grund av bristande
ekonomisk lönsamhet skulle bli
föremål för avveckling. Redan 1910
pläderade W ohlin också för de tankegångar, som inte minst tack vare
hans eget arbete mera än tre decennier senare skulle förverkligas i
jordförvärvslagen.
Wohlins varningsrop för de undergrävande krafter, som hotade
de svenska jordbrukarna förklingade ej ohörda. Omedelbart gjorde
några inflytelserika högerbönder
hans ideer till sina och motionerade i riksdagen om åtgärder för
att bevara bondejordbruket. Wohlin själv kom emellertid framför
allt att verka inom bondeförbundet
för att få sin uppfattning omsatt
i praktiskt politiskt handlande.
Bonderörelsens uppkomst hade
sålunda till stor del sin rot i de
förhållanden, som var rådande
kring sekelskiftet. Mot bakgrund av
den tilltagande industrialiseringen
var det naturligt för bönderna att
söka samordna sina intressen. Detta
behov kändes än starkare, sedan
också socialismen börjat uppträda
på den politiska arenan. Klara belägg finns för att man på sina håll
redan under 1900-talets första decennium slöt sig samman på bondehåll för att i första hand bjuda
299
motstånd mot socialismen och de
renodlade konsumentintressen, som
var förefintliga inom arbetarleden.
På åtskilliga håll inom landet arbetades det målmedvetet för att åstadkomma bondesammanslutningar,
som skulle tillvarataga jordbrukarnas såväl ekonomiska som politiska
intressen. I detta sammanhang skall
ej heller bortses från effekten av
den agrarromantik, som på många
håll var förhärskande inom de opinionsbildande kretsarna. I agitationen framhölls liberalismen och socialismen som bondeklassens stora
huvudfiender. Liberalismens ideer
hade brutit ned de gamla åskådningar, som fordomdags hade utgjort bondeklassens stora styrka,
och socialismen hotade att slutgiltigt förkväva vad som fanns kvar
av den gamla bondeandan. Det förefaller troligt att talet från intellektuellt håll om bondeklassens försvagande också så småningom kom att
direkt påverka jordbrukarna, som
därigenom fick ett nytt perspektiv
på sin situation. För bönderna återstod att samla sig kring värnet av
de gamla konservativa bondeidealen. Det är högst sannolikt att en
argumentation efter dessa linjer
starkt kom att påverka jordbrukarna runt om i landet. Mot denna
bakgrund får också ses de strävanden, som ledde fram till bildandet
av såväl bondeförbundet som Jordbrukarnas riksförbund.
Samtidigt är det också uppenbart att det är mot den här skisserade bakgrunden, som man i första
300
hand har att se bondetåget 1914.
Det väckte berättigad förvåning att
bondetåget överhuvud kom till
stånd. På sina håll har man sökt
finna förklaringen i en våldsam
högeragitation i bondeleden. Förvisso föreföll det från många synpunkter förvånande, att landets
jordbrukare så starkt skulle ge uttryck för sin uppslutning kring landets försvar, särskilt med tanke på
den kamp mot försvarsbördorna,
som tidigare varit utmärkande för
bondekretsarna. Det verkar föga
sannolikt, att tänkesätten i bondeleden så hastigt svängt om, att man
spontant föranleddes att anordna
en bondedemonstration till förmån
för försvaret av så stor omfattning,
som blev fallet. Det synes riktigt att
förutsätta, att det funnits andra
bevekelsegrunder, och att försvarsdemonstrationen blott utgjorde den
konkreta punkt, kring vilken bondeintresset kom att samlas.
Helt visst förekom det en stark
agitation för bondetåget och främst
från kretsar, som med fog kunde
betecknas som konservativa. Samtidigt är det emellertid mycket troligt, att bondeopinionen var särskilt
mottaglig för den agitation, som
förekom. Åtskilliga exempel hade
anförts såväl teoretiskt som praktiskt på försvagandet av bondeklassen och vänsteråskådningarnas allt
starkare inflytande. Mot industrialismens och därmed också arbetarklassens ökade betydelse i ekonomiskt och politiskt avseende ansåg
sig jordbrukarna ha all anledning
att värna sina intressen. Det förefaller sålunda som om situationen i
hög grad varit mogen för en bondedemonstration av något slag. Icke
minst sockerfrågans behandling vid
1913 års riksdag tyder på detta. Det
behövdes blott att någon verkligen
sökte samla landets jordbrukare på
en lämplig tidpunkt av året – bondetåget hade svårligen kunnat äga
rum på sommaren, då skördearbetet
i första hand påkallade intresset –
kring någon fråga, som demonstrerade böndernas motvilja mot de radikala åskådningarna – liberalismen och socialismen. Detta skedde
med framgång genom bondetåget.
Även om bönderna var principiellt
försvarsvänliga synes det i hög grad
tvivelaktigt, att de vid denna tidpunkt endast av en sådan anledning var beredda till en så omfattande demonstration. Det ligger i
stället nära till hands att tro att
underliggande antiliberala, antisocialistiska, antiindustriella och antiurbanistiska synpunkter medverkat till att möjliggöra den demonstration, som ägde rum vid en för
jordbrukarna synnerligen väl vald
tidpunkt.
En central punkt i den politiska
bonderörelsens argumentation var
att alla andra intressen i samhället
förutom jordbrukarna slöt sig samman i olika organisationer. Eller,
för att citera ur Carl Berglunds bekanta upprop »Bröder, låtom oss
enas» 1910: »Industri, kapital och
arbete var för sig och på de mest
skilda områden sluta sig tillsamman i föreningar för att skaffa sig
större inflytande i allmänna angelägenheter och bereda sig större
fördelar i ekonomiskt avseende.
Den jordbrukande befolkningen
allena tycks inte förstå sina intressen utan låter sig ledas och exploateras av de övriga. Följderna bli
givetvis förlustbringande för den
stora massan av dem. De måste, om
någon rättelse skall komma till
stånd, taga sina sociala och politiska intressen i egen hand.»
Men kunde då inte de existerande
borgerliga partierna föra jordbrukarnas talan? Nej, svarade man,
:.då det gäller bondeklassen är och
förblir den nuvarande politiska partibeteckningen idel slagord, som
saknar allt värde och all betydelse;
ty lantbrukaren och lantallmogen
i allmänhet kan varken vara högereller vänsterman, varken konservativ eller liberal … Och förmå dessa
tre politiska stadspartier kasta in
sina politiska brandfacklor i lantallmogekretsar för att få lantbefolkningen att uppgå i ett evinnerligt
käbbel om liberalism, konservatism
och socialism, då veta dessa alltför
väl, att bondebefolkningen glömmer bort att bevaka sina egna verkliga politiska och ekonomiska intressen …» (Landsbygden 12fl
1911.) Just splittringen av jordbrukarna på två olika borgerliga partier var den främsta orsaken till att
jordbrukets intressen inte kunde
hävdas i tillbörlig grad. Enda botemedlet var enighet mellan bönderna, manifesterad i ett enda stort
301
bondeparti. Men detta böndernas
klassintresse upphöjdes också till
riksintresse, ty hävdade man, bondebefolkningen utgjorde kärnan av
svenska folket och att vårda sig om
den låg följaktligen i hela nationens intresse. stadsbefolkningen å
andra sidan var i icke ringa utsträckning degenererad, ett resultat
av industrialismens försyndelser.
Här går alltså agrarromantiken
igen. I detta sammanhang framhävs
också gärna ett starkt nationellt
eller nationalistiskt drag, en särskild tro på just den svenska folkstammens överlägsenhet över andra
folk, som fick sin kanske mest
markanta utformning i 1933 års
bondeförbundsprogram, där det heter: :.Som en nationell uppgift
framstår den svenska folkstammens bevarande mot inblandning
av mindervärdiga utländska raselement samt motverkandet av invandring till Sverige av icke önskvärda främlingar.» Sambandet mellan denna främlingsfientlighet och
centerpartiets negativa inställning
till svenskt deltagande i det europeiska enhetsverket är påtagligt.
Vid sidan av den argumentation,
som framhöll det egna klassintresset och det nationella intresset i en
enig bondesammanslutning fanns
emellertid också ett annat drag,
som måhända intresserar mera i
dagens läge, nämligen aspirationen
att beteckna bonderörelsen som en
centerrörelse. Nu skall det genast
sägas, att argumentationen på denna punkt icke följde något enhet·. –~
302
ligt mönster, utan olika linjer kan
skönjas. Tankarna att få till stånd
ett stort centerparti med jordbrukarna som kärna – och närmast
liktydigt med ett borgerligt samlingsparti- mellan vad man uppfattade som »industri- eller bolagshögern» och den radikala vänstern
väckte entusiasm hos många vid tiden kring första världskriget. Nils
Wohlin hörde till dessa. I ett inlägg före valet 1917 uttryckte han
sina förhoppningar att ett »centerparti» skulle kunna bildas inom
en snar framtid under medverkan
från såväl högerhåll som liberala
kretsar. Bönderna skulle utgöra
kärnan i det nya partiet. Dessa tankegångar låg också bakom strävandena att åstadkomma samförstånd
mellan högern och liberalerna i författningsfrågan. Under vintern 1917
-1918 samlades ett antal representanter för de båda riktningarna till
gemensamma diskussionsaftnar i
rösträtts- och författningsfrågorna.
Resultatet av dessa sammankomster blev det s. k. brobyggnadsarbetet
i författningsfrågan 1918, som tog
sig uttryck i diskussioner om samförstånd mellan den liberala och
den konservativa pressen, varvid
Stockholms Dagblad och stockholms-Tidningen spelade en ledande roll. De båda tidningarnas chefredaktörer hade båda tillhört vinterns diskussionsgrupp. Mycket tyder på att de nämnda diskussionsaftnarna hade W ohlin som främste
upphovsman och organisatör. Samtidigt som pressdiskussionen om
samförstånd mellan högern och liberalerna satte i gång publicerade
W ohlin en lång artikelserie om författningsfrågan i Vårt Land och
Folk, huvudorgan för Jordbrukarnas riksförbund, där han än en
gång uttryckte önskemålet om ett
nytt parti, »en politisk centerrö-
relse, ett nytt frikonservativt eller
nationalliberalt parti, hur man vill
kalla det, med uppgift att på nationell grund sammansmälta det bästa
som uppburit det gamla högerpartiet och det liberala partiet». I spetsen för denna nybildning skulle ett
nytt självständigt bondeparti gå.
Allt eftersom W ohlin blev hårdare
engagerad i först Jordbrukarnas
riksförbund och senare bondeförbundet synes han dock ha blivit
alltmera benägen att skjuta tanken
på ett borgerligt centerparti (samlingsparti) på framtiden. Kanske
skulle det också kunna sägas, att
han därmed anpassade sig till den
förhärskande uppfattningen på
detta håll, där man ingalunda i nå-
gon högre grad tycks ha varit besjälad av ett sådant perspektiv.
I bondekretsar tryckte man i stället starkt på bondeklassens uppgift
att verka som en utjämnare i
svensk politik. Bondeförbundet
skulle »såsom medelpunkten i samhället verka som klassförsonare, utjämnare och regulator» (Landsbygden 8j5 1913). Samma uppfattning uttrycktes än mera pregnant
i Jorden och Folket (23j4 1914),
organ för Svenska bondeförbundet,
där det sades: »Svenska bondeförbundet måste bliva det mellan- eller
centerparti, som så många i dessa
dagar längtar efter, vilket skall
verka utjämnande och försonande
mellan ytterlighetspartierna samt
giva stadga och fasthet åt vårt politiska liv. Bonden står i själva verket som centrum i samhället, den
medelpunkt omkring vilken allt rör
sig. Han är arbetare och arbetsgivare i en person . . . Bondepartiet
är därför det naturliga centerpartiet.» Denna del av bonderörelsens
förkunnelse spelade dock knappast
någon alltför stor roll vid denna
tidpunkt. Antisocialismen var alltför starkt utbredd i bondekretsarna, och överlag torde det inte ha
varit någon tvekan om den borgerliga inriktningen hos bondepartierna. Den borgerliga prägeln var
dock mera markant för Jordbrukarnas riksförbund än för bondeförbundet. Inom Jordbrukarnas
riksförbund kontrasterade en viss
måttfullhet och moderation rätt
tydligt mot aggressiviteten hos bondeförbundet. Jordbrukarnas riksförbund samarbetade också redan
i 1917 års valrörelse med högern,
medan bondeförbundet valde att gå
sin egen väg och ivrigt angrep sin
systerorganisation för att vara en
förtäckt högersammanslutning. I
praktiskt politiskt hänseende visade sig emellertid det sammanslagna bondeförbundet som ett
klart borgerligt parti under hela
1920-talet, och vid flera val samverkade man med såväl högern som
de frisinnade. Inom bondeförbun- 303
det ställde man sig också under
hela 1920-talet positiv till tanken
på en borgerlig samlingsregering,
då detta projekt vid olika tillfällen
kom på tal.
Annorlunda skulle förhållandet
bli under 1930-talet. Det började
med att Pehrsson-Bramstorp lyckades desavouera den gamle bondeledaren Olsson i Kullenbergstorp
vid den s. k. kohandeln 1933. Krisuppgörelsen utgör en vändpunkt i
bondeförbundets attityd. Sedan
1933 har bondeförbundet antingen
direkt samverkat med socialdemokratien i regeringsställning eller
också givit den sitt stöd under längre tid än partiet förenat sig med
högern och folkpartiet. Orsakerna
till denna förändring är givetvis
svåra att kartlägga. Mycket tyder
dock på att det var den radikalare
falangen som tog hand om ledningen av partiet 1933. Under 1920-
talet rådde en viss balans mellan
de kretsar, som ursprungligen tillhört det mera moderata Jordbrukarnas riksförbund och dem som
haft sitt hemvist i det radikalare
bondeförbundet. 1933 förbyttes
denna balans i en klar dominans
för de gamla bondeförbundarna. I
detta sammanhang skulle det vara
intressant att närmare klarlägga
inom vilken av de båda falangerna
1930-talets ledande bondeförbundare börjat sin politiska bana.
Attitydförändringen kan må-
hända också förklaras av att bondeförbundet misslyckats med sin
en gång främsta målsättning: att
304
samla landets alla jordbrukare i ett
enda stort bondeparti. Inom högern
dominerade jordbrukarna sedan
gammalt och även de frisinnade
hämtade i väsentlig utsträckning
sitt stöd från landsbygden. Och
även om avtappningen av bonderöster till bondeförbundet kom att bli
kännbar för båda dessa partier, har
dock aldrig någonsin bondeförbundet företrätt mera än på sin höjd
hälften av landets jordbrukare. I
stället för att verka som en enande
faktor hade alltså bondeförbundet
kommit att verka som ett splittrande moment i svensk politik, nå-
got som blev särskilt markant, då
partiet frånträdde den borgerliga
samverkans politik, som varit dess
ledstjärna under 1920-talet och i
stället valde att ·samarbeta med socialdemokratien. Det förefaller icke
heller otänkbart att antaga att det
i en situation, där den långsiktiga
målsättningen måste ha tett sig
praktiskt taget helt ouppnåelig, var
frestande särskilt för de yngre ledande krafterna inom partiet att
genom en opportunistisk politik
söka inhösta åtminstone några
vinster.
I ett sådant läge var det naturligt att knyta an till de gamla parollerna från bondeförbundets tidigaste kampår om partiet som en
centerrörelse. Man betonade också
på nytt det antikapitalistiska draget
i sin åskådning – eller rättare
misstron mot storkapitalismen.
Detta moment hade otvivelaktigt
spelat en viss roll under de första
kampåren men förekom i betydligt sparsammare utsträckning under 1920-talet.
Redan 1933 kände uppenbarligen
en av de ledande inom bondeförbundet, K. G. Westman, behov av att
rättfärdiga den nya kursen och uttalade bl. a. följande: :.Jag bestrider starkt, att det i dessa tider är
klokt att trumpeta ut slagordet
‘borgerlig front’ och gräva upp en
skyttegrav som en stadigvarande
stridslinje, murad med politisk betong utefter den linjen. I de allvarliga och för vårt folkhushåll bekymmersamma tider, som vi mött
och skola gå till mötes, vill jag
hellre föreslå lösenordet medborgerlig samverkan …» (Sv. Landsbygden 29J12 1933.) Det hela förtydligades av Pehrsson-Bramstorp följande år: :.Bondeförbundet är och
förblir ett självständigt parti med
klart utstakade mål. Det samarbetar gärna med andra meningsriktningar om samhällsgagnande program och låter icke påverka sig till
avsteg härifrån vare sig åt höger
eller vänster …» (Sk. Dagbladet
27J8 1934.) Sedan bondeförbundet
också samverkat med socialdemokraterna vid 1935 års förstakammarval, drog Eskilstuna-Kuriren
(6/9 1935) sina slutsatser: >l själva
verket är det oriktigt att numera
beteckna bondeförbundet såsom ett
borgerligt parti … Man måste nu
på rama allvaret räkna med att
bondeförbundets politiska mål sammanfalla med socialdemokraternas . . . Bondeförbundet är icke
längre att påräkna på den borgerliga sidan …»
Den som i första hand torde bära
ansvaret för bondeförbundets utveckling från ett parti med stark
borgerlig anknytning, förankrat hos
jordbrukarebefolkningen, vars antisocialism aldrig dragits i tvivelsmål, är Axel Pehrsson-Bramstorp.
Denne sammanfattade 1948 sin syn
i följande ordalag: »Bondeförbundet har alltid sökt föra en sådan
politik, som syftat till att utjämna
motsättningarna mellan olika samhällsgrupper och skapa stabilitet
i samhällsutvecklingen. Det har så-
ledes faktiskt utvecklat sig till ett
centerparti. Även för framtiden vill
vårt parti hålla fast vid denna linje.
I överensstämmelse härmed är partiet berett att sakligt pröva olika utvägar för att övervinna det krisläge
vårt land råkat in i. Av bondeförbundets ställning som centerparti
följer, att ramen för dess underlag
vidgats. J ordbrukarbefolkningen
har utgjort och kommer alltid att
utgöra kärnan i vårt parti, men
med den samförståndspolitik det
fört faller det sig naturligt, att det
också söker kontakt med folkgrupper, som stå jordbruksbefolkningen
nära eller som ha likartade intressen …» (Sv. Landsbygden 15/6
1948.) Brarostorps ord torde i
mångt och mycket sammanfatta
icke blott hans egen syn på partiets
uppgift, utan äterspeglar också det
taktiska dilemma, som partiet hamnat i på grund av landsbygdens avfolkning. Det gällde att finna nya
21- 624842 Svensk Tidskrift H. 5-6 1962
305
grupper, beredda att satsa på eventuella kortsiktiga vinster, att med
andra ord göra opportunismen till
främsta politiska målsättning.
Brarostorps efterträdare på partiledarposten, Gunnar Hedlund,
måste sägas ha varit en följsam
lärjunge. Under hans tid har bondeförbundet inte tillförts något nytt
ideinnehålL Tvärtom har han i allt
fullföljt sin företrädares politik. Redan 1948 hade det varit tal om ny
regeringssamverkan mellan socialdemokraterna och bondeförbundet.
Tre år senare skulle detta bli verklighet, och därmed lyckades också
bondeförbundet med konststycket
att stötta upp socialdemokratien i
ett läge, då denna verkligen befann
sig på fallrepet.
Sammanfattningsvis kan sägas,
att bytet av partibeteckning från
bondeförbundet till centerpartiet
förvisso icke utgjorde någon större
förändring i partiets allmänna hållning. Den stora förändringen ägde
rum 1933, då nya män i ledningen
utstakade en ny kurs, som alltsedan dess troget har följts. Den enda
skillnaden under senare tid skulle
vara, att man numera inom centerpartiet anser sig ha en särskild
»centerideologi», medan man tidigare prisat just det förhållandet,
att man i motsats till andra partier
icke haft någon speciell ideologi att
falla tillbaka på. Med 1933 i minnet
skulle en belackare kunna säga, att
den taktiska nödvändigheten upphöjts till dygd. Centerpartiet har
högst avsevärt fjärmat sig från bon- 306
deförbundets ursprungliga målsättning att samla alla landets jordbrukare i ett starkt antisocialistiskt
parti. Något av en röd tråd finns
dock mellan den aggressivitet och
radikalism, som präglade Berglunds bondeförbund och som stundom utmärker våra dagars centerparti, medan däremot den nuvarande centerpolitiken står i betydligt sämre samklang med den attityd, som präglade den mera borgerliga hälften av bondeförbundet före
sammanslagningen, J ordbrukarnas riksförbund. Kanske förklarar
detta också de motsättningar, som
i våra dagar med jämna mellanrum blossar upp. Det radikala bondeförbundet hade sitt stöd framför
allt i Norrland och Mellan-Sverige
samt självfallet Skaraborgs län och
vissa andra delar av Väst-Sverige,
medan Jordbrukarnas riksförbund
åter hade sitt främsta stöd på Gotland och i Syd-Sverige. Centerpartisterna i de södra delarna av landet torde alltjämt betrakta sig som
borgerliga. De anser sig fullfölja i
huvudsak den traditionella politik,
som i deras trakter utstakades av
bonderörelsen, men de glömmer
bort den stora och avgörande förändring, som inträffade 1933, då
bondeförbundet blev ett centerparti
utan särskild anknytning till vare
sig det borgerliga lägret eller socialdemokratien. Och ingen tvekan
torde råda om att dagens centerparti lika gärna skulle stödja hö-
gern och folkpartiet som socialdemokratien, allt under förutsättning, att de båda förstnämnda partierna hade så stort inflytande centerpartiet förutan, att detta genom
sitt stöd definitivt kunde räkna med
att få sina särskilda villkor uppfyllda.
Det torde vara riktigt, att centerpartiet-bondeförbundet sedan
1933 icke har varit speciellt borgerligt. Det har länge med emfas hävdat, att det är ett centerparti utan
anknytning vare sig till högernfolkpartiet eller till socialdemokratien. Partiet förtjänar äntligen att
bli trott på sitt ord. Borgerlig samverkan har under de tre senaste
decennierna icke varit något som
intresserat centerpartiet. Skall en
sådan komma till stånd, finns det
endast två partier, som har att
komma överens, folkpartiet och
högerpartiet.
I vissa situationer har folkpartiet utsänt en del trevare om s. k.
mittensamverkan med centerpartiet. Detta skedde 1940, då en debatt i detta ämne kom till stånd
efter det att Västerbottens-Kuriren (1919 1940) föreslagit en partisammanslagning. Bondeförbundet hade sina väljare på landsbygden och detsamma gällde till 213
för folkpartiet. Tillsammans skulle
de båda partierna kunna bilda ett
stort landsbygdsparti. Bondeförbundet avböjde då artigt under
hänvisning till att folkpartiet bestod av två riktningar: , Inga av de
svenska partigrupperna torde f. ö.
till sin sammansättning stå varandra så nära som högern och stads- 1ibe11alerna.» (Sv. Landsbygden
24/9 1940.) Även det senaste talet
om mittensamverkan torde vid det
här laget vara dött och begravet.
I vart fall kan sägas, att man på
centerpartihåll i enlighet med sina
tidigare traditioner, aldrig menade
något allvarligt med dessa propåer,
men förvisso uppstod diskussionen
i ett för centerpartiet synnerligen
gynnsamt läge.
Sedan centerpartiet-bondeför- 307
bundet satt opportunismen i högsätet och gjort denna till en politisk
dygd, har det inte mycket gemensamt med den åskådning, som präglade bonderörelsen under genombrottstiden. Partiet är icke längre
borgerligt – men ej heller socialistiskt – det är ett centerparti!
Vad mera är, det har förtjänat att
också betraktas som ett sådant,
med allt vad det kan föra med sig.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner