Print Friendly

Framtidsperspektiv

Av Redaktionen | 31 december 1936


1936


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

FRAMTIDSPERSP.EKTIV
J1-,0LKPARTIB}TS ledare skämtade i radiodebatten före valet om
det socialdemokratiska självberömmet och påstod, att de viktigaste
årtalen i nya tidens svenska historia för hr Hansson vore 1521,
1809 och- 1933, den s. k. välfärdspolitikens genombrottsår. Efter
den stora socialdemokratiska segern kan man i ögonblick av pessimism befara, att skämtet från Rasjön kommer att bli allvarlig
verklighet. Ty den 20 september, den röda söndagen, kan vara upptakten till ett långligt socialistisk regemente i Sverige, till en inre,
låt vara sakta skeende söndervittring av vår gamla frihetsstat.
Horoskopet kan synas hopplöst och håglöst, men ingenting kan
längre vara farligare än att sluta ögonen för de perspektiv, som
kastas över framtiden. Svensk borgerlighet har visserligen länge
hyst rädsla för möjligheten att landets styre kunde utlämnas åt
en allsmäktig socialism. Men innerst inne har den nog litat till
försynen; den har burit sin fruktan med en känsla av trygg säkerhet och lättfärdig sangvinism på botten. Borgerlighetens defensiva
och offensiva dispositioner ha sannerligen icke planlagts och utformats, som om det gällt »sista striden». Desto värre blev därför
uppvaknandet mitt i natten under valsöndagens radioutsändning.
Den stora händelsen var icke, att väljarna sände en klar »röd»
majoritet till andra kammaren. För några år sedan, låt oss säga
1928, skulle visserligen en sådan valutgång ha verkat förbryllande.
Men på den tiden fanns ännu en stark borgerlig majoritet i första
kammaren, likaledes ett bondeparti eller kanske rättare sagt en
ledning för bondepartiet, som ej såg sin uppgift bestå i att assistera socialdemokraterna. En socialistseger vid den tidpunkten
skulle främst ha varit en starkare uppfordran till ökat ömsesidigt
hänsynstagande. De slagna skulle då ungefär som ett oppositionsparti i England kunnat bida bättre tider och stödda på första kammarens kontrollapparat t. v. ägna sig åt en effektiv opposition.
Hur annorlunda är ej läget efter den 20 september~ Socialdemokraterna ha fortsatt sin sedan årtionden tillbaka oavbrutna röststegring- observeras bör, att 1928 års mandatförluster tillfogades
partiet trots stor röstökning. Troligen äro icke alla väljare oåterkalleligen socialistfrälsta, men erfarenheterna av socialdemokraternas hittillsvarande expansionspolitik ådagalägga, att deras eröv- 599
Framtidsperspektiv
ringar av nya grupper i regel äro liktydiga med inkorporering
eller inmurning av dem. Den socialistiska klentro, som hittills
kunnat utläsas ur den ofta stora röstskolkningen bland arbetarna
och än mer bland arbetarhustrurna, har tydligen förbytts i en
kolartro. De svenska valen få alltmer en renodlat klasspolitisk
prägel; ett socialdemokratiskt parti, som förmår famna arbetarrörelsen, stora tjänstemannagrupper, en massa »småfolk» i övrigt
samt en del intellektuella, behärskar enligt yrkesstatistiken samhället. Även om åtskilliga kroppsarbetare ännu rösta borgerligt,
råder inom vår arbetarrörelses nästan miljonhävdade arme åtminstone i förhållande till den borgerliga »fienden» en manstukt eller
disciplin, som väl är fullkomligt enastående i världen. Alla försök
att slå in sprängkilar mellan exportarbetare och hemmamarknadens arbetare, mellan lantbrukets och industriens anställda, mellan de till A.K:s arbeten hänvisade och de till offentliga arbeten
detacherade o. s. v. ha varit dömda att slå slint; även om ett tullskydd på sin tid skulle kunnat ge arbete åt t. ex. oljeindustrien,
underkastade sig oljearbetarna blint frihandelsdoktrinen, blott
därför att partiets ledning då hyllade den och partisolidariteten
fordrade det. Denna beundransvärda brist på inbördes avundsamhet, denna fasta sammanhållning, detta stolta och nackstyva klassmedvetande ta sig ibland nästan heroiska former. Det vill mycket
till, kanske mirakel till att här åstadkomma rubbningar. 1936 års
röda majoritet, f. ö. tillmätt med stor råge, är intet tillfälligheternas verk. Den har sakta men säkert timrats upp från grunden.
Den är konsoliderad.
I första kammaren förfoga de borgerliga ännu över åtta mandat mer än hälften. Om två år är denna övervikt automatiskt reducerad till fyra. Redan efter 1937 års partiella förnyelseval disponera de röda över den gemensamma voteringen samt kunna utkräva anslag och pålägga gärder efter gottfinnande. Efter 1938
års landstingsval torde första kammaren med stor sannolikhet få
samma kulör som medkammaren-åtminstone så långt man nu
kan spå och under förutsättning, att Europa dessförinnan icke
står i brand med alla ovissa följdverkningar. De rödas överskottsmarginal är mycket stor. Såsom under »Dagens frågor» närmare utvecklas favoriseras de 1938 av en del rent valtekniska
faktorer, varav den viktigaste är det stadgande i socialdemokraternas och bondeförbundets regeringspakt, som innehåller förbud för bondeförbundet att under koalitionstiden delta
600
Framtidsperspektiv
i valsamverkan mot socialdemokraterna. Man kan på goda grunder anta, att exc. Hansson icke före 1938 års val genom några
djärva framstötar vill vedervåga denna bondeförbundets mandatassurans; endast om regeringen kunde sprängas på någon agitatoriskt matnyttig fråga, kan det ligga i socialdemokraternas intresse att till 1938 års val bryta med bondeförbundet. Mänskligt
att döma ha socialdemokraterna vägen jämnad även till herraväldet över den kammare, som de enligt sitt senast i år genomsedda
program vilja avskaffa. Med hänsyn till första kammarens stabilare struktur kan det för socialismen rent av vara värdefullare
att där ha säkert fotfäste än i andra kammaren. Blir utvecklingen
den här skisserade, kan snart hr Hansson liksom en ny Augustus
se riket för sina fötter.
Man kan fråga sig, om orsaken till Sveriges- enligt Arbetets
valkommentar – »världshistoriska» särställning är att söka i
några speciella attraktiva egenskaper hos den svenska socialismen
eller i några särskilt frånstötande karaktärsdrag hos den svenska
borgerligheten. Problemet är för vidlyftigt för att här mer än antydas. Utan tvivel har Hanssonmarxismens moderation och landsfaderlighet ej varit utan sin stora betydelse för erövringar av ickearbetargrupper. Jämföras emellertid de nordiska staterna med en
del central- och sydeuropeiska länder, är väl den främsta orsaken
till socialismens segertåg i Norden att finna i frånvaron på våra
breddgrader av de religiösa hämningar, som särskilt den katolska
kyrkan på annat håll förmått åstadkomma. Sådana länder som
Schweiz, Belgien och Holland, vilka äro med oss socialt helt jämförliga, skulle antagligen också kunnat uppvisa socialistmajoritet,
därest icke katolicismen bevarat sin makt över sinnena och socialt
orienterade, borgerliga konfessionella partier med förankring i
arbetarna och kvinnorna organiserats. Detsamma gällde Weimarrepublikens Tyskland och centrumpartiet. Den svenska socialistmajoriteten som fenomen betraktat behöver från denna jämförande
synpunkt ej te sig oförklarlig.
Den svenska borgerligheten har såtillvida ostridigt misslyckats,
som den ej kunnat för sin räkning mobilisera reserverna eller förhindra nya grupper att orientera sig vänsterut. Väljarnas större
tycke för den Hanssonska »välfärdspolitiken» är tillsvidare ett
faktum. Borgerligheten har varit utsatt för en förtroendekris, orsakad därav att dess partier, enkannerligen mellanpartierna,
aldrig förmått samla sig till ett starkt, dristigt, imponerande hand- 601
Framtidsperspektiv
lande; borgerligheten har nu fått uppskära, vad småslughet och
självtillräcklighet sådde vid regeringskriserna hösten 1932 och vå-
ren 1936. Med hänsyn till den nuvarande första kammarens
galgenfrist kan borgerligheten som bestämmande faktor snart tills
vidare ha spelat ut sin roll. Inför en sådan eventuell historisk exekution kan det i rättvisans namn vara på sin plats att rista ett
kors på graven. Svensk borgerlighet har visserligen icke förmått
taga ur socialdemokraterna tron på den speciella välfärdspolitiken
men den har ändock hos dem lyckats ingjuta allt starkare tvivel
på det ursprungliga socialistsamhällets framtidslycka – socialiseringsnämndens fiasko och Nothinutredningens »borgerliga» tongångar äro de bästa bevisen härför. Borgerligheten har lyckats
bringa ur världen projekten om den industriella demokratien, vars
fallande i glömska i år firat tioårsjubileum. Borgerligheten har
lyckats inaugurera en rätts- i stället för maktpolitik på arbetsmarknaden; icke minst debatterna på den nyligen hållna L. 0.-
kongressen vittnade om att socialdemokraterna själva nu erkänna
förkastligheten av sina hotelser, när kollektivavtalslagen infördes 1928. Borgerligheten såg riktigare än socialdemokraterna 1930
-1932, när den i tid påkallade och genomförde åtgärder till jordbrukarklassens upprätthållande. Borgerligheten brast visserligen
1925 i försvarsfrågan men var i år mäktig en positiv samförståndslösning, vilken gick stick i stäv mot de nedrustningsplaner, som
hystes av försvarskommissionens socialdemokratiska ledamöter.
Borgerligheten kan inregistrera, att sådana socialdemokratiska
älsklingsideer från fordomsdags som republik, statskyrkans avskaffande och legaliserad fosterfördrivning ställts på avskrivning
eller börjat omvärderas. Borgerligheten har ibland enig, ibland
splittrad, medverkat i ett socialt uppbyggnadsarbete, som kan uppställas som förebildligt för de flesta andra länder. Borgerligheten
har kort sagt ej lämnat något konkursbo utan ett till det yttre
starkt, till det inre blomstrande samhälle efter sig i arv åt dagens
segrande parti. Den »kapitalistiska» perioden kan icke räknas till
de heroiska tidsålderna och den har ej alltid varit rättfärdig –
precis som fackföreningsrörelsen i sina maktövergrepp icke heller
kunnat undgå orättfärdighet – men den har varit sjudande produktiv, den har i stigande grad präglats av en humanitär livssyn
och den har åvägabragt en kulturelllyftning utan motstycke. Endast den rena självuppgivelsen kan hindra borgerligheten att resa
anspråk på ett erkännsamt eftermäle.
602
Framtidsperspektiv
Man skulle med en tillspetsning kunna påstå, att valen trots
högerförlusterna buro på en tendens till rättning höger. Socialdemokraterna vunno otvivelaktigt många nya väljare på sitt allmänna, visserligen radikala men icke direkt socialistiska välfärdsprogram, på sin lojalitet i försvarsfrågan och på sitt undanskylande av de patenterade socialistideerna. Folkpartiets agitation
gick mestadels i tecken, som även konservativa kunde acceptera,
och dess framgångar vunnos uppenbarligen icke främst av försvarspacifisternas falang. T. o. m. bondeförbundet sökte under allt
loverande i valrörelsen starkt betona sin antisocialistiska frontställning. De borgerligas förluster i mandat kunna sägas vara
större än deras förluster i ideer. Ostridigt är den svenska socialdemokratien i den skepnad, uti vilken den älskade att exponera
sig vid valen, på väg att växa in i det gamla samhället på annat
sätt än tidigare. Att kalla den förborgerligad är icke rätta ordet,
ty på djupet finnas alltjämt svårförenliga motsatser. Men den är
alltmer utpräglat evolutionistisk.
Den lösning, regeringsfrågan fick, har från många synpunkter
varit ägnad att överraska. Det måste verka konfunderande för de
stilla i landene, att ett parti, som alltid i val samverkat med borgerliga grupper, i våras avvisade möjligheten till regeringssamarbete med dessa men i höst snabbt ingick regeringssamarbete med
det parti, mot vilket valalliansen var riktad. Sådant kan möjligen
kallas realpolitik men är säkert unikt i parlamentarismens historia.
Som ovan sagts motsvarar en camouflerande samlingsregering
före 1938 års landstingsval socialdemokraternas rent partitaktiska intressen. Bortses härifrån kan dock exc. Hanssons samförståndsvilja från borgerlig ståndpunkt blott förtjäna erkännande. Hysa socialdemokraterna en allvarlig avsikt att föra en
utjämningens politik, böra de icke utan vidare misstros. Uppenbart har exc. Hansson till följd av sin rent personliga prestige
ovanliga förutsättningar både att dämpa de radikala kraven inom
sitt eget parti och att avväpna mycken misstro till socialdemokratien bland de borgerliga. Värd största respekt är socialdemokraternas resoluta brytning med de revolutionära partierna.
Något annorlunda kan regeringsfrågan te sig från borgerligt
synläge, beroende på om man vill se på kort eller lång sikt. Utgångspunkt måste härvid vara, att den segrande socialdemokratien ej nödvändigtvis behövt bondeförbundet som bundsförvant i
603
Framtidsperspektiv
regeringen för att driva en måttfullhetens politik; en ren socialdemokratisk regering har av pur självbevarelsedrift kunnat
tvingas till moderation, åtminstone så länge första kammarens
majoritet förblir borgerlig. Det är möjligt, att hr Pehrsson i
Bramstorp bedömde situationen framsynt, när han efter valnederlaget gjorde sin allians intimare; hr Pehrssons framsynthet står
dock bland borgerliga just nu icke lika högt i kurs som innan han
komponerade sin semesterregering eller innan valslaget utspelats.
Det är vidare möjligt, att de fyra bondeförbundarna, d. v. s. utom
»Bramstorp» »borggårdsministern» Westman, den till sin lynnesart bondekonservative Janne Nilsson och den forn~ heimdaliten
Quensel, som regeringsledamöter kunna frampressa större eftergifter av socialdemokraterna än om bondeförbundet fått pröva
tingen i fri oppositionsställning; man skulle dock rent psykologiskt kunna antaga motsatsen och förmoda, att majoriteten i regeringskretsen »suger» dess minoritet mera än vice versa. Men en
regeringssamverkan måste alltid vara en viss garanti för moderation och sammanjämkande. Och man måste ta för givet, att
bondeförbundet engagerat sig blott i bestämd föresats att hindra
en ensidig socialistisk klasspolitik. Sedd på kort sikt kan dess
hållning lätt förstås och behjärtas.
Vad som för ögonblicket ter sig bäst är emellertid icke alltid
på lång sikt det klokaste. År man förvissad om att ett regeringssamarbete kommer att utsudda gränser och underlätta socialdemokraternas frammarsch till förstakammarmajoritet och därmed till den ograverade makten, måste frågan om regeringssamverkan för bondeförbundet självt te sig som ett utslag av dödsförakt, även om partiet skulle ha hopp om att som tack för hjälpen
få »den okände bondens» grav redd under den socialdemokratiska
triumfbågen. Hur angeläget det än kan vara, att t. ex. försvarsdepartementet just nu ej överlåtes åt hr Vennerström, kvarstår
dock att placerandet av bondeförbundare i kritiska departement
skyddar socialdemokratien från eventuella borgerliga opinionsstormar; Kullenbergstorp kallade en gång i tiden verkens politiska fullmäktige för paraplyer, och det uttrycket är även här
tillämpligt och talande. Exemplen från Danmark, där Munchs
radikaler bildat en betäckning för Stauning, motsäga dessutom
uppfattningen, att det skulle vara en uppoffring från socialdemokraterna att ordna koalitioner; borgerligheten har i Danmark
steg för steg trängts tillbaka, och socialismen tycks där vara på
604
Framtidsperspektiv
väg att bli nästan lika mäktig som nationalsocialismen i Tyskland. Fördelarna av regeringssamverkan måste vägas mot dylika
risker att »permanenta» socialismen som ledande parti.
Det vore också sorglöst att underskatta faran av en fast allians
mellan tvenne klasspartier. Vi berörde på samma plats i vårt
förra häfte problemet »arbetare och bönder» och skola endast
upprepa, att varje tendens till klasspolitisk orientering innebär
obestridliga vådor – ledarnas vilja att vidga horisonten må
sedan vara hur ärlig som helst. Två framtidsperspektiv öppnas,
det ena av lika farlig beskaffenhet som det andra. Dels måste
två klasspartiers organiserade samverkan i bästa fall omedvetet
leda till att utanförstående, »tredje man», få sitta emellan. Dels
kan fackföreningsmentaliteten under samarbetets gång allt starkare smitta jordbrukarnas producentorganisationer. Vi löpa med
andra ord risken att få tvenne jättetruster, som slå sig ihop till
en kartell och i yttersta fall med röstsedelns makt ta makten i
samhället. Samtidigt härmed kan även gammal svensk bondetradition, sådan denna uppbars av den för hastigt bortgångne
bondeförbundsledaren Johansson i Kälkebo, gå mot sitt utplå-
nande. Vi påstå ej, att utvecklingen ovillkorligen måste löpa
efter dessa linjer, ej heller att dessa hotande tendenser under
andra förhållanden skulle kunna avvärjas. Men så mycket måste
stå klart, att klasspartiallianser ej enbart ha en romantisk sida.
Vid bedömande av framtidsutsikterna finns det bland många
borgerliga en benägenhet att se en säkerhetsgaranti däri, att socialdemokraterna hyvat över relingen mycket av ballasten från
den utopiska tiden och visat mästerskap i den realpolitiska kompromissens konst. Det är en oavvislig skyldighet att med tillfredsställelse registrera alla tecken, som ge hopp om ökad ömsesidig förståelse och stegrad gemenskapskänsla. Men det är lika
viktigt att varna de många, som nästan yrkesmässigt vilja tyda
allt till det bästa. En aggressiv socialism är kanske lättare att
komma till rätta med än en försiktig och smygande, ty den förra
utmanar, medan den senare insöver. Exc. Hanssons i tal och
skrift inhamrade »omdaning» av samhället kommer säkerligen
att ske mera omärkligt under lugna förhållanden, men den kan
komma snabbt och omfångsrikt i tider av kriser, då radikala krav
explosivt resas och den borgerliga motståndskraften är som svagast. Radikala pådrivare skola helt visst alltid veta att anmäla
sig, fastän deras schlagers tills vidare kunna orkestreras till douce
605
Framtidsperspektiv
musik. Ju beskedligare borgerligheten blir, desto friskare blir
aptiten på »omdaning». Den nuvarande rättslösheten i det nyss
genomborgerliga Frankrike är det färskaste exemplet på den
snabbhet, varmed även oanade händelser kunna utveckla sig.
En stabiliserad socialdemokratisk regim rubbar balansen i
svenskt statsliv. Däri ligger den hotande utvecklingens största
allvar. Den gamla ståndsrepresentationen var för sin tid inseglet
på att inga större grupper skulle ställas utanför inflytandet i det
samhälle, som alla ägde gemensamt och alla varit med om att
dana. För sin tid uttryckte den gamla tvåkammardualismen
samma strävan att ge utrymme åt olika stora samhällsgrupper i
statsarbetet. Arbetarnas inlemmande i statslivet som ett nödvändigt erkännande av deras samhällsinsatser skedde säkerligen för
långsamt och för misstroget. Men sedan introducerandet väl
skett, kan ingen göra gällande, att den svenska socialdemokratien
som arbetarklassens mandatarie ställts utanför samarbetet; under
de senaste nitton åren ha socialdemokraterna trots sin minoritetsställning fått helt eller delat inneha regeringsmakten elva år,
och denna tid skulle ha varit ändå längre, om de ej själva, utan
att vara bortmotade, ibland funnit det opportunt att bryta upp.
I längden måste lojaliteten och tålamodet utsättas för alltför
vådliga påfrestningar, om all den arbetsvilja och duglighet, som
svensk borgerlighet inrymmer, skulle få sin enda utlösning i att
driva en vanmäktig opposition mot ett allenarådande klassparti.
Förvisso inse de socialdemokratiska ledarna själva, att en faktisk
klassdiktatur står i strid både mot våra historiska traditioner och
mot andan i en sann folkstyrelse. För att undgå ödesdigra förvecklingar ligger det därför djupast sett i socialdemokratiens
eget välförstådda intresse att den icke växer sig oövervinnelig.
Ty för arbetarklassen kan blotta maktbegäret ytterst ej vara viktigare än medborgarnas lugn, trivsel och samhörighetskänsla under alla goda krafters samverkan oberoende av parti och klass.
Valutgången och utvecklingstendensen måste framtvinga en
fördomsfri, intensiv borgerlig självprövning. De framtidsperspektiv, vi ovan tecknat, ha avsiktligt gjorts mörkare än framtiden ovillkorligen behöver gestalta sig. Men vi ha funnit det
bjudande nödvändigt att låta den kommande idediskussionen baseras på föreliggande riskmoment, ej på invand oförbätterlig optimism enligt receptet: kommer tid, kommer råd. Godtrogenhetens
tid är förbi – regenerationens tar vid.
606

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner