Print Friendly

Fragment från en fördomsfriare författargeneration

Av Lars Anders Johansson | 17 juli 2015

Förlorare
Peter Luthersson
Bladh & Bladh, 2014

forlorare-noteringar-om-1800-talets-etosDet är inte ofta som man idag håller en nyutgiven svensk bok i händerna som dignar av lärdom från pärm till pärm. Därför var det med blandade känslor, både lättnad och vemod som jag häromdagen läste ut Peter Lutherssons Förlorare. Det var längesedan som min egen bristfälliga bildning kändes så smärtsamt blottlagd som när den ställdes inför Lutherssons flyhänta hantering av ett antal 1800- och 1900-talsförfattarskap.

De förlorare som bokens titel syftar på de författarskap som enligt Luthersson bär på 1800-talets etos, vilket kontrasteras mot 1900-talets etos. Genom ett antal författarskap, varav flera räknats till historiens riktigt stora, åskådliggörs 1900-talets grundläggande idéstrider. I många avseenden handlar det om kampen mellan idealism och modernism, men framställningen fångar någonting vidare än så. Ett förhållningssätt, en mentalitet, som gått förlorad.

”Förlorare blir först den författare som får sitt perspektiv underkänt, sin relevans ifrågasatt, som av eftervärlden betraktas som inkapslad i föreställningar och iakttagelser som har blivit mänskligt främmande, som förknippas med en världsbild, en verklighetsförståelse och en livshållning som knappast äger annan identitet än den av att vara överspelad.”1

Det kan låta som akademiska hårklyverier men är i själva verket inte svårtillgängligt. Resonemangen är klara och stringenta och till skillnad från mycken samtida litteraturvetenskap tyngs inte framställningen av överdrivet teoretiserande. Luthersson beskriver själv, halvt skämtsamt halvt på allvar, sin metod: ”att ha läst alla böcker”. Därvidlag påminner Lutherssons redogörelse för gamla humanisters arbete, de som fram till och med brytningen mellan 60- och 70-tal tog sig an stoffet och tolkade det i kraft av sin stora lärdom. Från och med de fasta studiegångarnas införande blev emellertid detta humanistiska förhållningssätt alltför tidskrävande och inlånade teorier och metoder från samhällsvetenskapen kom att likrikta och effektivisera även de humanistiska disciplinerna.

Humaniora i dess klassiska form är nämligen hopplöst ineffektivt. Att skaffa sig den humanistiska bildning som krävs för att utöva humaniora på det traditionella sättet är tidskrävande och anses idag höra hemma i en förgången, aristokratisk tidsålder, samma tidsålder som frambringade de författarskap som Luthersson följer i Förlorare. Genom Herman Melville, Karen Blixen, Thomas Mann, Rudyard Kipling, Winston Churchill, Pierre Loti, Joseph Conrad, Arthur Conan Doyle, Robert Louis Stephensson och George Orwell försöker Luthersson ringa in något så svårfångat som en mentalitet, en tidsanda och ett förhållningssätt.

En helt avgörande roll i Lutherssons resonemang spelar inställningen till den andre, i den koloniala kontext inom vilken merparten av de avhandlade författarna verkade. Med en övertygande mängd konkreta exempel problematiserar Luthersson de västerländska författarnas inställning till och redogörelser för kolonialismen, och ställer därigenom så att säga de postkoloniala teoretikernas axiom på huvudet. Samma västerländska upplysningsideal och förnuftstro som ledde fram till kolonialismen och dess tragiska följder i form av mördande, förtryck och utnyttjande av människor, till exempel i det Belgiska Kongo, rymde också fröet till dess avskaffande.

Till skillnad från andra civilisationer som koloniserat och erövrat, förtryckt och bedrivit slavhandeln rymde den västerländska, från upplysningen och framåt, från första början en omfattande intern kritik mot företeelserna, inte minst från författares och andra kulturpersonligheters sida. Flera av de författare som Luthersson använder som exempel bidrog aktivt i opinionsbildningen mot missförhållandena i kolonierna, till exempel i Kongo, och spelade en avgörande roll för deras avveckling.

Förhållandet till kolonialismen var emellertid inte okomplicerat. Flera av författarna var positiva till kolonialismen som sådan, eftersom de menade att den bidrog till att föra de koloniserade folken till ett högre civilisationsstadium, dit västerlänningarna före dem. I detta ligger övertygelsen om att det i grund och botten inte föreligger någon skillnad mellan olika folk, de har bara kommit olika långt i civilisationsprocessen. Till exempel inleds Joseph Conrads Mörkrets hjärta, en av de mer omskrivna, och missförstådda, skildringarna av det koloniala Afrika, med en beskrivning av Storbritannien vid tiden för romarnas ankomst. Parallellen är tydlig – en gång i tiden var England, i Joseph Conrads samtid civilisationens epicentrum, lika barbariskt som det inre av Afrika.

Luthersson menar att postkoloniala teoretiker som Said, missförstått det sena 1800-talets författare och deras förhållningssätt. Istället för att läsa vad de verkligen skrev projicerar Said och hans efterföljare sina egna fördomar på 1800-talets författare för att få dem att passa in i en på förhand uppställd mall av strukturellt förtryck, där den västerländske författaren alltid betraktas som överordnad de representanter för andra kulturer som han eller hon skildrar. Luthersson exemplifierar Saids metod med dennes avfärdande av George Orwell utifrån dennes utbildningsbakgrund. Någon som gått på Eton kunde rimligtvis inte ha något intressant att säga om arbetarklassen, menade Said, som därmed kunde avfärda även resten av Orwells författarskap. Denna typ av identitetspolitik, fixerad vid författarnas bakgrund och personliga egenskaper snarare än deras verk, har enligt Luthersson kommit att ersätta 1800-talets fördomsfria blick.

Förlorare är en vemodig redogörelse om en tid och en mentalitet som gått förlorad och författaren tvekar inte att ta ställning. Det råder ingen ovisshet om vilken sida han tar i idékampen mellan 1800-talets och 1900-talets etos:

”Ställer jag deras erfarenhet och vidsyn, deras på iakttagelser, deras uppmärksamhet på människor och mänskliga villkor, deras känsla för förhållandens egentliga innebörd, för verklighetens verklighet, deras integritet, deras skepsis mot lögnaktig retorik och ideologiska tillrättalägganden, deras stillsamma men inte sällan moraliserande omdöme, deras kloka måttfullhet, deras aspektseende och tolerans, deras nyktra balans, ställer jag det mot ton och attityd hos så många uppburna författare och dominerande skribenter av idag, ideologiska fanatiker som tror att sanningen finns i en teori, som ser Västerlandet som hemort för historiens värsta förbrytare och samtidens största problem, som uppsöker de döda vita männen för att läxa upp och håna dem, som är hängivna hatet och vreden, som sjuder av destruktivitet och sväller av självrättfärdighet, ja då grips jag av ett nästan desperat vemod, av skam inför mitt eget intellektuella sammanhang, av längtan efter sedan länge slocknade sinnen.”2

Det är svårt att inte känna med Luthersson i hans längtan efter en intellektuell atmosfär präglad av uppriktig nyfikenhet och prövande, av empiri snarare än teori. Inte minst i en tid när företrädare för humanistiska institutioner kräver politisk anpassning av kursernas litteraturlistor, baserad på författares kön och hudfärg snarare än relevans, och då röster höjs för införande av så kallade trigger warnings, i universitetsvärlden, det vill säga varningar för texter och företeelser som studenter kan uppfatta som obehagliga.

Jag är dock inte lika dyster som Luthersson. Jag tycker mig se en motrörelse i samtiden i form av ett nyväckt intresse för den epok och de författarskap han tar sig an i Förlorare. Bonniers har nyligen givit ut Thomas Mann på nytt och förra året fullkomligt exploderade intresset för Stefan Zweig. Kultursidorna och de litteraturvetenskapliga institutionerna kanske inte har fattat det ännu, och möjligen kommer de inte heller att göra det, men nog går det att skönja en allmän trötthet gentemot den litteratur och kulturkritik som inte förmår att presentera mer än redogörelser av på förhand givna maktrelationer. Förhoppningsvis leder denna trötthet till efterfrågan på en friskare och mer fördomsfri litteratur. Till dess kan vi med fördel göra Luthersson sällskap i botaniserandet bland de författarskap som företrädarna för 1900-talets etos dömt ut som förlorare.

1 Luthersson, s 11.
2 Luthersson, s 346-347.

Lars Anders Johansson är poet, musiker och ansvarig för kulturfrågor vid tankesmedjan Timbro. Han är också Svensk Tidskrifts kulturredaktör.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

SNB:s skribentskola

Beställ Felix Bekännelser

Läs mer

Med skuldkänslan som drivkraft

webshop_banner