Print Friendly

Förvaltning och rättsväsen i Norge under ockupationen

Av Redaktionen | 31 december 1941


1941


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

.·.·:- .1
..
FÖRVALTNING OCH RÄTTSVÄSEN
I NORGE UNDER OCKUPATIONEN
Av HÖYESTERETTSADVOKATl
EFTER två månaders krig i fjol har Norge i sin helhet nu varit
ockuperat av tyska trupper i aderton månader. Kriget ödelade
materiella värden av delvis oersättlig art, men »nyordningen» vill
med roten rycka upp en kulturform, som är skapad av våra egna
yttre villkor och under vår egen inre växt som folk.
Sedan Quislings första försök att gripa makten misslyckats och
det tyska överkommandot beordrat honom att dra sig tillbaka,
blev det vår högsta domstol, som tog initiativet till att återställa ordningen i förut besatta områden. Höyesterett förordnade med stöd av de stora näringsorganisationerna, att ett
administrationsråd skulle tillsättas. Dess medlemmar voro högre
ämbetsmän och dess uppgift var att omhänderta den centrala förvaltningen. Rådet var icke bärare av norsk suveränitet, det varken
kunde eller ville inleda förhandlingar om fred eller vapenstillestånd, det besatte varken försvars- eller utrikesdepartementet;
det var helt enkelt ett nödorgan. På det hela taget upprätthölls
ordningen i landet, och överallt nådde man snabbt fram till de
nya organ och de nya former, som den svåra tiden fordrade.
Efter krigets slut hade administrationsrådet en säker förankring i det norska folket. I hela sin verksamhet stod det på vårt
gamla rättsamhälles grund. Utan prut försökte det hävda de rättigheter, som enligt folkrätten tillkommer ett folk under militär
ockupation. När ockupanten brukade sin makt utanför rättens
gränser, fick det ske utan rådets medverkan. Sommaren 1940 stod
det dock för allt flera klart att vad ockupationsmakten tagit sikte
på var inte bara ett tillfälligt besättande av Norges territorium,
så som det hette i de tyska proklamationerna av den 9 april, utan
något vida mera. Det var fråga om en genomgripande förändring
av vårt inre styrelsesätt, vårt rättsväsen, vårt sociala och ekonomiska liv, kort sagt hela vår livsform, som skulle »nyordnas» och
inpassas i den »germanska folkgemenskapen».
Redan den 24 april hade det tillsatts en tysk civil Reichskom- ‘ Denna uppsats utgör ett sammanitrug av ett längre föreilragsmanuskript. Reilogörelsen går fram till ilet nuvaranilc undantagstillståndet.
678
Förvaltning och rättsväsen i Norge under ockupationen
missar för de besatta områdena i Norge. Det skedde genom en
Fiihrerförordning av Hitlers hand. Denna »Erlass des Fiihrers
iiber Ausiibung der Regierungsbefiignisse» säger i inledningen, att
den är given »för att säkra upprätthållandet av det offentliga
lugnet och det offentliga livet i de norska områden, som stå under
de tyska truppernas beskydd». Både inledningen och de efterföljande paragraferna ha fått en formulering, som uppenbarligen
valts med tanke på Haagkonventionens regler för ockupation. De
tre första paragraferna lydde:
»§ l. De besatta norska områdena ställas under en ‘Reiehskommissar för de
besatta områdena’. Han skall ha säte i Oslo. Rikskommissarien skall tillvarataga
det tyska rikets intressen oeh är i eivilfrågor högsta regeringsmyndighet.
§ 2. Rikskommissarien kan betjäna sig av det norska administrationsrådet oeh
de norska myndigheterna för att verkställa sina förordningar oeh upprätthålla förvaltningen.
§ 3. Den rättsordning, som hittills gällt, förblir i kraft så långt detta är förenligt med besättandet.
Rikskommissarien kan genom förordningar skapa ny rätt. Dessa förordningar
skola utfärdas i en ‘förordningssamling för de besatta norska områdena’.»
Såvitt man kan döma av det »Verordnungsblatt», som utkommit
i Norge, har förordningen senare icke upphävts eller ändrats. Från
folkrättslig synpunkt är det inte mycket att bemärka till den.
Den bemyndigar rikskommissarien att skapa ny rätt, men endast
om detta är nödvändigt för att trygga eller genomföra det militära
besättandet. Över huvud inskränkas rikskommissariens befogenheter av det syftemål, som .förordningen enligt ingressen säger sig
äga; att säkra upprätthållandet av det offentliga lugnet och det
offentliga livet. Åtgärder, som icke äro nödvändiga för detta syftemål eller för att trygga ockupationstruppernas intressen, ligga
utom rikskommissariens fullmakt. I vart fall var denna rättsuppfattning underlaget för administrationsrådets ställning och
verksamhet. Men ockupationsmakten kunde icke nå sina mål, om
den erkände denna begränsning av sin myndighet. Administrationsrådet hade blivit en mur, som måste rivas ned. Därför inledde
tyskarna i juni i fjol förhandlingar, först med administrationsrådet, därefter med den kvarvarande delen av stortingets presidentskap och efter hand också med ledarna för de stora politiska
partierna. Förhandlingarna drogo långt ut på tiden. Tyskarna
voro uppenbarligen osäkra på hur långt de norska förhandlarna
ville gå, och norrmännen voro icke på det klara med tyskarnas
verkliga avsikter. Denna dubbelsidiga oklarhet avspeglade sig i
lika stort famlande på tysk sida som i förvirring på norsk.
679
50- 41779. Svensk Tidskrift 1941.
.11 ‘
.f
Höyesterettsadvokat
Den 25 september avsattes administrationsrådet. Alla politiska
partier utom Nasjonal Samling upplöstes och rikskommissarien
gav tretton »kommissarische Staatsräte» i uppdrag att leda förvaltningen. Konungen och den lagliga regeringen avsattes. Och
så igångsattes propagandaapparaten av det »statsbärande» partiet.
Quisling gjordes härvid till »Norges förer». Propagandan hade
dock icke någon verkan på norrmännen. De visste att det skedda
icke innebar att makt överförts från tysk sida till norsk utan
tvärtom att den rest av norsk självständighet avlägsnats, som
administrationsrådet representerade.
Enligt norsk uppfattning kan det nu icke finnas någon norsk
regering i Oslo. sakförhållandet är detta. Terbovens »Verordnung iiber die kommissarischen Staatsräte» den 28 september 1940
har följande lydelse:
»§ l. Den konstituerte statsråd innehar ledeisen av det departement, for hvilket
han er innsatt. Han er likeoverfor Reichskornrnissar ansvarlig for en velordnet
forvaltning av sitt virksornhetsornråde.
§ 2. Den konstituerte statsråd er bernyndiget til i sitt virksornhetsornråde innenfor rammen av gjeldende lovgivning å treffe alle nödvendige forvaltningsavgjörelser. Den konstituerte statsråds kornpetanse utstrekker seg også til de forvaltningsavgjörelser, som hittil har vrert forbeholdt Kongen, statsrådet eller stortinget.
§ 3. (l) Den konstituerte statsråd kan innenfor rammen av sitt virksornhetsornråde gjennorn forordning skape ny rett; beröres andre konstituerte statsråders
virksomhetsområder, gis forordningene i forståelse med disse. Gjennorn disse forordninger kan bestående lover endres, suppleres eller oppheves.
(2) De konstituerte statsråders forordninger underligger Reichskomrnissars sarntykke i de tilfeller, hvor det er nödvendig å avvike fra Grundlovens besternmelser.
(3) De konstituerte statsråders forordninger kunngjöres i Norsk Lovtidend.
Såfrernt ikke annet uttrykkelig er bestemt, trer de i kraft dagen etter at de er
kunngjort.
§ 4. (l) Den konstituerte statsråd er innenfor sitt virksornhetsornråde med samtykke av den konstituerte statsråd for finansvesenet bernyndiget til å utnevne
ernbets· og tjenestemenn.
(2) Ved utnevnelse til ledende stillinger og av ernbetsrnenn i departementene må
Reichskommissars sarntykke innhentes.
§ 5. (l) Dornstolenes uavhengighet beröres ikke gjennorn innsettelsen av de
konstituerte statsråder.
(2) Benådningsmyndigheten utöves av den konstituerte statsråd for justisvesenet.
§ 6. Denne forordning trer i kraft fra og med den dag den kunngjöres.»
De statsråd, som Terboven insatt, ha självfallet ingen som helst
norsk konstitutionell basis. De äro det tyska rikets representanter
och kunna icke ha någon annan giltig fullmakt än den, som rikskommissarien själv har. De äro i dennes tjänst, de stå till ansvar
endast inför honom och de kunna när som helst avsättas av honom.
Förordningen innehåller icke någon fördelning av den sakliga
kompetensen, trots att fem nya departement (inrikes-, politi-, propa- 680
Förvaltning och rättsväsen i Norge under ockupationen
ganda-, idrotts- och sjöfartsdepartementen) inrättades och två
gamla (utrikes- och försvarsdepartementen) indrogos. statsråden
äro helt sidoordnade och oberoende av varandra. De kunna icke
sammanträda för kollegiala avgöranden. Till synes ha de var och
en inom sitt område begåvats med en personlig diktatur, utan att
dessa områden dock fått någon klar avgränsning. Man frågar sig
sålunda, vem som skall avgöra ärenden, som beröra alla eller flera
statsråds förvaltningsområden. Hur skall statsbudgeten uppgöras
och är det finansministern, som beviljar utgifterna till de 12 andra
»diktatorernas» verksamheU
statsrådens maktfullkomlighet och ansvarighet finnes emellertid blott på papperet. Det är Terboven och hans Reichskommissariat, som har den högsta ledningen och avgör alla viktigare
ärenden. Ockupationsmakten har icke blott det juridiska ansvaret
för de kommissariska statsrådens handlingar utan leder också
faktiskt deras arbete. I en skrivelse den 5 januari i år uttalade
justitieministern Riisnrns till statsadvokaten i Oslo: »Med hensyn
til forholdet mellom Reichskommissar og statsrådene skal en opplyse at statsrådenes forordninger samtlige utferdiges i henhold
til bemyndigelse, forelegges Reichskommissar og er godkjent för
utferdigelsen.» Terboven själv gick i ett tal den 18 juni i år ännu
längre, i det han yttrade: »l henvendelsen blir det påstått at den
okkuperende makt i september har overdratt Nasjonal Samling
ledeisen av den civile forvaltning under Reichskommissars overledelse. En bare flyktig gjennomgåelse av min tale av 25 september forrige år beviser at denne påstann er grepet fullstendigt ut
av luften. statsrådene er av mig som enkeltpersoner blitt utnevnt
til sine embeter og er alene overfor meg ansvarlig for sin virksomhet.» Så är det med »maktovertagelsem. Att statsråden fått
ministertiteln kan varken rättsligt eller faktiskt ändra något i
deras subordinationsförhållande.
Rikskommissarien har en egen och stor civil apparat under sig
med avdelningar i en stor del av våra städer. Både den centrala
apparaten i Oslo och den lokala ute i landet ingripa ofta i förvaltningen. Också det »statsbärande partiet» har sin väldiga
apparat förgrenad ut över hela landet, och även den anser sig
kompetent att ingripa på alla områden. Den tiden är förbi, då
en ämbetsmans kompetens var klart avgränsad och odelad på sitt
gebit. Nu flyta gränserna. Den s. k. ledareprincipen, som ju
lika gärna kan kallas lydnadsprincipen, leder till att envar, som
får en uppgift att utföra, alltid har minst en »förer» över sig,
681
f. ‘
.f
Höyesterettsadvokat
vilken när som helst kan ingripa i eller ändra hans beslut
eller tilldela honom nya befallningar. Vederbörande bär kort sagt
hela »ansvaret» men endast en partiell makt. Varje norrman tor’de
under det sista året ha fått fullt klart för sig att det bästa sättet
att avtrubba ansvarighetsprincipen är att införa ledareprincipen.
Endast en vecka efter den 25 september började utrensningen
av politiska motståndare i förvaltningen. Den 4 oktober utfärdades
en förordning om »avskjedigelse og forflyttelse av offentlige tjenestemenn». Enligt § l kan avskedande ske, när en tjänsteman
icke erbjuder någon säkerhet för att han med hela sin kraft vill
medverka till den politiska nyordningen. Enligt § 2 kan han av
samma skäl förflyttas till annan tjänst eller annorstädes. Så som
grunderna för avskedandet formulerats, kan ingen på förhand
veta, om en viss handling kan föranleda avskedande. Förordningen har givits av Terboven själv men varje statsråd fick rätt
att besluta om avskedanden eller förflyttningar; finansministern
skulle dock vid varje tillfälle höras. Förordningen uttalar vidare
att en avsatt tjänsteman kan få bibehålla sin lön helt eller delvis.
Han har dock ingen rätt därtill. Detta spörsmål skall .finansministern avgöra. Vid tillämpningen ha förordningens många
bestämmelser om det tekniska förfaringssättet och om lönen inte
spelat någon större roll. Avskedandena ha skett på alla möjliga
sätt- genom brev, telegram, muntligt besked, arrestering o. s. v.
-och den avskedade har stått fullkomligt rättslös. Förordningen
stadgade nämligen i§ 5 att »vedtak som treffes i medhold av denne
forordning kan ikke pröves av domstolene». Senare ha nya steg
tagits. Genom en rundskrivelse i december 1940 förpliktades vid
risk av »drastiske straffer» alla statstjänstemän att aktivt arbeta
för Nasjonal Samling. Kort därefter bestämdes det att var och en,
som sökte plats i en statsinstitution, måste bifoga en politisk bekännelse till ansökan.
I början av oktober ingrep regimen i den lokala förvaltningen.
Genom en serie förordningar berövades kommunerna rätten att
tillsätta tjänstemän, och inrikesdepartementet erhöll befogenhet
att avsätta kommunala styrelser och tjänstemän. Vid utfärdandet
av alla dessa förordningar syntes man i regeringen aldrig ha varit
riktigt säker på hur man skulle operera med formerna. I de fall
då ett statsråd träffade förvaltningsavgöranden utan rättslig
befogenhet sanktionerade han dock dem efteråt enkelt och snabbt
genom att utfärda en förordning. Dessa maktbefogenheter på det
kommunala området utnyttjades till avsättningar runt om i landet.
682
——- ·~—-···– —–···–·
Förvaltning och rättsväsen i Norge under ockupationen
Den 21 december 1940 fastställdes den slutliga kommunala ordningen genom en ny förordning av inrikesdepartementet. Det är
inte svårt att upptäcka att tysk nationalsocialistisk lagstiftning
varit förebildande. I § l heter det: »l hver herreds- eller bykommune skal det som leder av kommunen vrere en ordförer med
formenn som rådgivere.» Ordföranden och vice ordföranden utnämnas av departementet, icke för någon bestämd tid utan tillsvidare, dock icke längre än två år. Ordföranden behöver icke bo
i den kommun, vars öden han skall leda (§ 3). Fylkesmannen
bestämmer antalet »rådgivare» åt ordföranden och utnämner
dessa i samråd med Nasjonal Samlings »fylkesförer» och ordfö-
randen (§ 4). Alla de gamla kommunala befogenheterna ha på
detta vis överflyttats på ordföranden. I vissa ärenden, frågor av
större ekonomisk betydelse eller av annan ingripande art, skall
han dock höra formennens åsikt (§ 11). Varje forman har rätt
att till protokollet anteckna avvikande mening; i annat fall anses·
han enig med ordföranden och medansvarig för beslutet. Någon
omröstning äger dock icke rum utan »ordföreren gjör vedtaket
etter eget omdömme» (§ 8). Härmed är den kommunala självstyrelsen, som 1936 firade sitt 100-årsjubileum, med ett pennstreck likviderad. Kommunens invånare ha avhänts all annan befattning med
bygdens angelägenheter än att betala de skatter, som diktatoriskt
pålagts dem utan deras hörande. Ordföranden är lika maktfullkomlig nedåt, gentemot inbyggarna, som han är beroende uppåt,
av den departementschef, som gett honom befattningen och när
som helst kan återta den.
Ånda från ockupationens början ha tyska domstolar varit i
verksamhet i Norge. I augusti i fjol inrättade ockupationsmakten en »Deutscher Gerichtshof» med kompetens i brottmål –
på avstånd kan det vara svårt att hysa någon bestämd mening
om dess verksamhet. Men därjämte har man under hela ockupationstiden haft de s. k. »SS- und Polizei-Gerichte», beträffande vilkas sakliga kompetens det inte varit möjligt att uppdraga
några gränser och vilkas regler om proceduren, fängslande, husundersökning, beslut om kvarstad o. s. v. äro höljda i dunkel. Ingen
kan med säkerhet säga hur många norrmän det är som dessa
institutioner tagit i fängsligt förvar, men det rör sig helt visst
om tusenden. Anhållandena företas i regel mitt på natten utan
att vederbörande ibland får veta det minsta om orsaken. Han
kan få stanna i fängelset eller i koncentrationslägret från ett par
dagar till ett år eller så, innan han utsläppes också utan någon
683
\.l
~~.:~ r. ”– -~~-
, ,:. ,.
Höyesterettsadvokat
förklaring. Man har inte kunnat upptäcka någon form för domstol
med rättsbehandling i föreskriven form bakom dessa ingrepp i den
personliga friheten. Inte heller har någon jurist kunnat .finna
något rättsmedel för att skydda eller hjälpa en på detta sätt
arresterad eller fängslad. .
I detta sammanhang intresserar dock mest vad ockupationsmakten gjort med våra egna norska domstolar. Den 25 oktober i
fjol utfärdade rikskommissarien en förordning »iiber die Errichtung
eines norwegischen Sondergerichts». Domstolens kompetens inskränktes till att gälla brott mot två tidigare förordningar, nämligen om förbud mot politiska partier (utom N. S.) och om förbud
mot verksamhet till förmån för kungahuset (25 september och 7
oktober). straffet för överträdelse av partiförbudet sattes till
fängelse eller tukthus i högst 3 år. Men förordningen förbjöd
något mera. I dess § 4 heter det att på samma sätt skall den
straffas, som .fortsätter att främja upplösta partiers syftemål.
Vare sig man läser den tyska eller norska texten frågar man sig
vad det är som blivit straffbart, eller rättare sagt, vad det är som
återstår utan att vara straffbart. Vad var det m. a. o., som icke
ingick i de upplösta partiernas syftenT Bondepartiet ville ha
högre priser på jordbruksprodukter, arbetarpartiet högre arbetarlöner, det kristliga förbudspartiet alkoholförbud o. s. v. – var
det straffbart att arbeta för dylika ting~ Varje yttring eller handling på det sociala eller ekonomiska området kunde maktinnehavarna straffa, och så har lagstadgandet också tillämpats. Denna
dömande verksamhet ansågs fordra en specialdomstol, den sedermera s. k. folkdomstolen. Enligt rikskommissariens förordning
skulle den bestå av en ordförande och två bisittare, alla tre utnämnda av justitieministern. I denna form trädde den dock inte
ut i livet. Det åtgick lång tid innan den startade, och under mellantiden hände det andra och stora ting i vårt domstolsväsen.
I norsk straffprocess är lekmannaprincipen genomförd – d. v. s.
i brottmål skall frågan om skyldig eller inte avgöras av lekmännen ensamma eller av en majoritet bland dessa. Genom kommunala val fingo våra domstolar i stort sett en sammansättning, som
motsvarade folkets egen struktur i de olika landsdelarna. Det
stod i slutet av förra seklet en het och långvarig strid om »jurysaken», men sedan lekmannaelementet väl fått sitt inflytande i
domstolarna, förankrades det i norskt rättsmedvetande; lag och rätt
angick alla, och det var folket som både stiftade lagen och dömde
den som bröt emot densamma. Det blev nu nödvändigt för den
684
Förvaltning och rättsväsen i Norge under ockupationen
främmande makten att fjärma folket från domstolarna- därför
infördes folkdomstolen. Men folkdomstolen var bara första omgången; i nästa omgång nyordnades även de övriga domstolarna.
Den 15 november utfärdade justitieministern en förordning, enligt vilken de ordinarie valen av lekmannadomare tillsvidare
uppskötos. De tidigare valda skulle fortsätta att fungera. Men
förordningen stadgade vidare att justitieministern utan hinder
av domstolslagens regler kunde stryka ut ur juryförteckningen
där uppförda personer och ersätta dem med nya. Sedan de kommunala styrelserna likriktats, kunde justitieministern den 4 juni
i år utan risk utfärda en ny förordning, enligt vilken de kommunala valen av lekmannadomare åter kunde förrättas. Eftersom kommunstyrelsen består av den av justitiedepartementet
beroende ordföranden, har man nu i Norge kommit fram till en
kombination av lagstiftande, verkställande och dömande makt,
som gjort rättsstaten i gammaldags mening till blott en saga.
Man skulle ju kunna tycka att Folkedomstolen under dessa
omständigheter blivit obehövlig. Det finns dock intet överflöd av
N. S.-are i Norge och det måste därför ta lång tid innan N. S. helt
kan behärska domstolarnas lekmannaelement. Dessutom kan partiet icke bland juristerna finna ersättare för alla de gamla ämbetsmannadomarna. Genom en förordning av den 21 december reglerades därför till slut folkdomstolens organisation och kompetens.
Domstolen skall bestå av tre juridiska domare och i vissa mål
dessutom av två icke rättsbildade. De förra förordnas av justitieministern, och de senare skall denne plocka ut bland de lekmän
i lagretten, som kommunordförandena tillsatt. Justitieministern
hade lyckan att den ende jurist, som sökte den ledigförklarade
platsen som folkdomstolens ordförande, en advokat .från Haugesund, hade medlemskapet av partiet i ordning. Vidare utvidgades
domstolens kompetens. Den kan döma i alla de mål av olika slag,
som riksadvokaten vid varje särskilt tillfälle bestämmer. Eljest
nämner förordningen särskilt brott mot straffelovens kapitel
8-10. Ser man efter i lagboken, finner man att denna N. S:s
specialdomstol anser sig särskilt skickad att behandla sådana
brott som att medverka till att Norge bringas under främmande
herradöme eller att bistå fienden när Norge är i krig eller att
ändra vår författning genom olagliga medel. Folkdomstolens utslag äro utan appell.
Den 24 januari i år utvidgades rätten till anhållande eller
tagande i fängsligt förvar. Den tidigare regeln att varje anhållen
685
·-· ,-··t. ..’
.f
Höyesterettsadvokat
ägde rätt att inom 24 timmar få sin sak prövad av en domare
upphävdes för folkdomstolens vidkommande. Fallet skall »snarest
mulig» bringas inför folkdomstolens ordförande – detta snarast
möjligt är dock mycket elastiskt, helst som denne ordförande vare
sig han sitter i Oslo eller är på resa med sin domstol inte kan
öva synnerlig tillsyn över- sakernas gång runt omkring i landet.
Den 4 november i fjol avlägsnades riksadvokaten. Det skedde
på ett behändigt sätt. Socialministern, som är högsta chef för
Statens Pensjonskasse, utfärdade en förordning, enligt vilken bl. a.
riksadvokatens åldersgräns fastställdes till 65 år; förordningen
skulle genast träda i kraft och tillämpas på fungerande tjänstemän. Det hjälpte föga att förordningen var stridande mot lag och
grundlag – riksadvokaten var över 65 år och sattes därigenom plötsligt ur spel. Till efterträdare fick han en pålitlig medlem av N. S.,
vilken började sin ämbetsgärning med att ge en tolkning av begreppet retorsion, som legaliserade de flesta av hirdens våldshandlingar.
Enligt norsk rätt få präster, advokater och läkare icke röja
något av vad som meddelats dem i förtroende, såframt det inte
sker för att hindra en oskyldig .från att bli straffad. Enligt politidepartementets förordning av den 13 december 1940 ändrades
denna gamla rättsregel därhän, att nämnda personer kunna åläggas av justitiedepartementet att uttala sig eller vittna, »såframt
departementet med hänsyn till viktiga statsintressen finner det
nödvändigt att förklaring avges, även om den som har anspråk på
hemlighållande nekar sitt samtycke». Den som vägrar uttala sig
kan tagas i fängsligt förvar till dess han avger förklaring; dock
skall ingen kunna sitta fängslad längre än tre månader rörande
samma fråga. En annan fundamental princip i vår straffrätt
ändrades i våras, då det blev förbjudet för enskild att väcka talan
i brottmål utan folkdomstolens samtycke. Tidigare kunde en enskild person väcka sådan talan, därest allmänna åklagaren icke
ville upptaga den. Efter ändringen kan det antagas att de makthavande icke skola ge sitt samtycke till någon för dem mindre
önsklig process av dylik privat art.
Som bekant inlämnade i maj i år »de 43 organisationerna» en
protest till rikskommissarien mot rubbningarna av det norska
rättsväsendet, vilka förklarades stå i uppenbar strid mot »folkrätten, norsk lag och allmänt norskt rättsmedvetande» och ha
nedbrutit lagstiftningens skydd för den personliga säkerheten. I
sitt tal till organisationernas representanter den 18 juni anförde
Terboven följande:
686
Förvaltning och rättsväsen i Norge under ockupationen
»Gjennom Förerens bekjente forordning, som står i ubestridelig overensstemmelse med folkeretten, er. jeg blitt i stand til å fastsette lover. De av statsrådene
utstedte forordninger forntsetter min godkjennelse, og som fölge derav kan det ikke
tviles på deres rettsgyldighet. Henvisningen i henvendelsen, med hvilken man i
den nettopp nevnte sammenheng srerlig vender seg mot forordningene fra statsrådene for Justis- og Politidepartementet angående rettsvesenet, beviser ganske klart
at man slett ikke mener noe forsvar for de virkelige germanske rettstradisjoner,
men for den liberalistiske rettsoppfatning fra den yngre og yngste tid. Her kan jeg
bare konstatere at den såkalte tradisjon angående lov og rett i fortiden ved nöye
betraktning på ingen måte har bestått i opprettholdelsen av de bestående lover, men
snarere i deres endring og videre utvikling. Denne tradisjon ble tvers igjennom
bibeholdt. Ternpoet er bare blitt hurtigere, ikke som fölge av en bestemt rettsoppfatning, men som fölge av den av England påbegynte og av England til Norge
utvidede krig …»
För nordisk rättsuppfattning är det icke möjligt att uppta en
diskussion på den av rikskommissarien angivna grundvalen.
Höyesterett har i Norge rätt och plikt att pröva, om en lag tillkommit på författningsenligt sätt och om den materiellt står i
överensstämmelse med principerna i vår grundlag. Som bekant
innehåller grundloven en serie dylika principer, t. ex. om den enskilde medborgarens okränkbara frihet. Höyesterett kan nullifiera
en rättstridig lag genom att icke tillämpa den och höyesterett har
ofta gjort det. Vår högsta domstol ställdes inför spörsmålet, om
de förordningar, som ockupationsmakten och dess norska representanter utfärdade, voro förenliga med folkrättens regler om en
ockupationsmakts och ett ockuperat folks rättsliga ställning.
Höyesterett protesterade mot flera av förordningarna. Den fick
dock alltid samma avvisande svar: oavsett rättsfrågan vore den
förpliktad att lägga de nya förordningarna till grund för sina
domslut. När den insåg omöjligheten att mot ockupationsmakten
genomföra sin rättsuppfattning, nedlade samtliga medlemmar sina
ämbeten. Det hände strax före jul i fjol. Justitieministern lyckades
få fatt på 8 mestadels unga oerfarna jurister i stället för de 18 högt
ansedda män, som avgått. I februari i år hade den nya domstolen
att handlägga ett mål, i vilket på ett tillspetsat sätt problemet
ställdes, om domstolen utan invändningar skulle godta vilken som
helst förordning av vilket som helst innehåll, blott ockupationsmakten utfärdat eller godkänt den.
Ingen kan gärna bestrida att en hel rad förordningar strida
mot folkrätten eller gå utanför ramen för den fullmakt, som rikskommissariens förordningar innehålla. Många av rikskommissariens förordningar stå också i uppenbar strid mot den förut
omnämnda »Fiihrererlass». Man kan ju fråga, om det har någon
betydelse att ställa under debatt rättsgiltigheten av en maktut- 687
-~. •,;
–~
,-
‘ … .1
Höyesterettsadvokat
övning, som själv icke erkänner några gränser och mot vilken
ingen makt kan sättas. Norge är dock ännn icke någon del av
Tyskland. Och skall Norges dömande makt, med sin gamla uppgift att vaka över författningslivet, vara med om att godkänna
upplösningen av den rättsstat, som varit grundvalen för landets
existens~ Den norska uppfåttningen i dessa fundamentala stycken
kan sammanfattas i följande punkter:
l) Även om den faktiska makten i ett ockuperat land övergått
till ockupanten, har efter all erkänd folkrätt ockupationsmakten
icke därför övertagit suveräniteten över landet. Det besatta landet fortsätter att bestå som en i rättsligt hänseende självständig
stat. Ockupationen är ett tillfälligt tillstånd och denna tillfällighet är avgörande för de gränser, som folkrätten sätter för ockupantens maktutövning. Ockupationen är m. a. o. till sitt väsen
något annat än slutlig erövring.
2) De 13 »kommissariska statsråden» fota icke sin förvaltningsoch lagstiftningsmakt på den norska författningen utan på fullmakt från ockupationsmakten. De äro representanter för den ockuperande och måste liksom denna söka hemuln för sin verksamhet
i folkrätten.
3) Haagkonventionen har i § 45 linjerat upp de generella principerna för ockupationsmaktens myndighet. Enligt denna skall
ockupanten respektera de lagar som gälla i landet, såframt icke
absoluta hinder föreligga. Man frågar sig t. ex. om det förelåg
något hinder för Tyskland att respektera den norska kommunalförvaltningens principer.
Terbovens och den nya Höyesteretts ståndpunkt är att domstolarna icke ha att döma efter folkrätten utan efter de förordningar,
som givits av ockupationsmakten eller med stöd av denna. I det
mål, där den nya Höyesterett hade att ta sin ståndpunkt, förde
den gamle ansedde advokat Gustaf Heiberg talan från norsk sida.
Efter att ha givit uttryck åt att målet var ett av de allvarligaste,
som·någonsin .förelagts norska domstolar, slöt han med följande:
»Vårt land er besatt, men dermed er ikke det siste ord sagt. Til
fredsslutningen har vi rett til og skal vi kreve å bli behandiet
som en selvstendig stat. Er vi det, så er også våre domstoler som
för norske domstoler og har rett og plikt til å dömme etter norsk
lov. Det er den jeg forlanger lagt til grunn for avgjörelsen. Det
er min eneste raison d’etre her i skranken. Og norsk lov tilsier
norske domstoler selv å avgjöre hva der er gjeldende lov i Kongeriket Norge.»
688

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner