Print Friendly

Förvalta närheten till Baltikum

Av Hans Wallmark | 3 juni 2011

Det finns anledning för Sverige att hörsamma de baltiska önskemålen om samarbete inom området för försvars- och säkerhetspolitik, som är ett av de bästa exemplen på fungerande baltiskt samarbete. Det skriver Hans Wallmark.

En rumänsk intellektuell har sammanfattat Europas efterkrigshistoria med att man i norr har att hantera sin skuld medan man i de sydöstra delarna av kontinenten känner skam.

I år är det dags att uppmärksamma och fira 20 år av återupptagna diplomatiska relationer med de tre baltiska republikerna. I Sverige fanns under ockupationsåren ett engagemang då många tvingats leva i exil. Under en gripande tid med stora omvälvningar i slutet av 1980- och början av 90-talet, och då det alls inte var klart åt vilket håll utvecklingen skulle gå, stod människor landet runt varje måndag klockan 12 med vajande flaggor och lyssnade till manande tal. Island blev sedan det första landet att exempelvis erkänna den nya republiken i Litauen. Sverige var först med egen ambassad i Vilnius och därför bär de diplomatiska bilarna fortfarande registreringsskyltar med siffran ett för att markera. Måndag 15 augusti är det dags att i Stockholm hågkomma omvälvningarna men också stödet från Sverige. Då förväntas regeringscheferna från andra sidan Östersjön vara på plats.

I dag finns det åtskilliga som drabbats av partiell minnesförlust. Alla socialdemokrater hyllar unisont det inträffade. I själva verket var tveksamheterna stora från ledande S-håll med dåvarande utrikesminister Sten Andersson i spetsen som hade svårt att avgöra huruvida de sovjetiska trupperna var att betrakta som ockupationsarmé eller inte. Men det är bra att stödet och uppbackningen är så mycket klarare i dag även om det handlar om efterklokhet!

EU- och Nato-medlemskap stod högst upp på önskelistan hos de politiska ledare som kom att ta över. Sedan 2004 är det målet uppnått. Det märks att denna utvidgning tagit mycket av kraften och intresset. Förbindelserna över Östersjön har alltid varit goda men på ett politiskt plan kanske något mer avslagna under ett antal år. Digisteringens tid kan nu vara över. Vid besök de senaste veckorna i Estland, Lettland och Litauen märks en tydlig vilja att åter söka sig emot de närmaste grannarna. Sverige imponerar med sin goda ekonomiska utveckling även under de senaste åren präglad av internationella ekonomisk kris.

Samtidigt är det ett lätt begånget fel att betrakta Baltikum som lika enhetligt och nära som de nordiska länderna. Mellan de tre finns minst lika stora skillnader och olikheter som mellan exempelvis Finland, Norge, Danmark och Sverige. Men det finns också annat som ännu tydligare skiljer åt. Det handlar om helt olika språk vilket gör att balterna tvingas använda engelska eller de tidigare förtryckarnas ryska för att tala med varandra medan vi har det enklare även om det ibland knorras bland skandinaver som har svårt att förstå varandra. Krisen har också slagit olika hårt men framförallt tacklats helt olika med Estland som klarat av även strukturella reformer och nu är en del av eurozonen, Lettland som genomfört en inre devalvering med kraftigt sänkta löner och så Litauen som haft mest kämpigt. Politiskt påminner Estlands partier mest om dem i grannländerna västerut medan Litauens parlament kan beskrivas som rörigt utan att på något sätt överdriva. Korruption och energiberoende är andra utmaningar som blir värre ju längre söderut man kommer.

I både Lettland och Litauen förs en offentlig debatt om oligarkernas skadliga inflytande. Det finns en farlig, direkt ohälsosam, sammanblandning mellan privata affärsintressen och politik. Med sönderfallande partier, bristande ideologisk skolning och svaga internationella politiska nätverk hamnar nyutnämnda parlamentariker och ministrar lätt i händerna på inflytelserika män med makt som styr från kulisserna. Till det kommer en rysk minoritet som flyttades in under de mörka åren av förtryck samtidigt som oppositionella, oliktänkande eller godtyckligt utvalda personer i godsvagnar sändes österut mot kollektivjordbruk eller arbetsläger. Framförallt Lettland har att hantera en stor minoritet med huvudstaden Riga i praktiken till hälften befolkad av rysktalande medborgare. Vid den senaste befolkningsräkningen från 1989 fanns det endast 58 procent letter i landet som helhet.

Historia är därför både mer närvarande men också ett mycket brännande ämne. Hittills har regeringen i Moskva vägrat erkänna att det handlat om någon form av ockupation utförd av Sovjetunionen. Denna oförmåga att hantera sanningen har delvis att göra med en rädsla för skadestånd och krav på kompensationer men också därför att dagens garde med Putin och Medvedev i spetsen på inget sätt gjort upp med de tider som varit. För Lettlands del har detta känsliga ämne hanterats genom tillsättandet av en gemensam historiekommission. Och presidenten har nyligen avlagt besök i Moskva. Som en högre tjänsteman uttryckte det:

– Det är tecken på ett förbättrat klimat. I Ryssland publiceras årligen mätningar över vilka länder som utgör störst hot. Självfallet brukar USA placeras mycket högt upp. Men även Lettland med ungefär två miljoner brukar pekas ut som särskilt hotfullt vilket är bisarrt! Baltikum är därför ett lackmuspapper som visar Rysslands relationer till väst. Vi i vår tur använder oss av Georgien, Ukraina och Moldavien som våra lackmuspapper.

För de tre baltiska länderna är energi en allt större utmaning precis som för så många andra i Europa. Estland har ett relativt gott utgångsläge bland annat genom inhemsk råvara i form av skiffer. Lettland har till viss del vattenkraft som svarar för runt 70 procent av elbehovet men är också i behov av gas. Efter stängningen av kärnkraftverket Ignalina tvingas Litauen tungt förlita sig på import av rysk gas. Till det kommer att grannen i öster strypt leveranser av olja till ett raffinaderi mitt i landet.

Litauen tvingas betala högst gaspris av alla. Det är ett politiskt pris, förklaras från UD-håll i Vilnius. Det handlar därför mycket om att snabbt ordna fler möjliga leverantörer. Elkabeln mellan Litauen och Sverige är mycket värdefull och byggandet är igång. Fler än ett land projekterar för hamnterminaler som kan ta emot flytande naturgas. Svårigheterna att samlokalisera och dela på en anläggning visar på hur jobbigt det kan vara att koordinera och samarbeta i Baltikum. Till det kommer en stor oro för Rysslands planer på en ny kärnreaktor i Kaliningrad samt om landets löften att hjälpa till att bygga en reaktor i Vitryssland. Den senare är tänkt att planeras runt 50 kilometer från Vilnius och inga seriösare eller djupare kontakter har tagits för att informera Litauen. Försök görs nu att väcka internationell uppmärksamhet kring detta. Kylvattnet till den tänkta anläggningen ska sedan rinna vidare genom landet ut i Östersjön. Ett haveri kan leda till förödande konsekvenser för Litauen men också påverka andra grannar. Ointresset från vitrysk sida avslöjar diktaturens självgodhet.

Ett viktigt frågeområde i relation till Sverige är försvars- och säkerhetspolitik. Ryssland är ständigt närvarande som något som man måste förhålla sig till även om ingen i dag tror på någon form av traditionell väpnad konflikt. Däremot finns oro för annat som exempelvis cyberhot. Mer initierade bedömare pekar också på Rysslands egna omställningssvårigheter med neddragningar och växande hot i de sydöstra delarna av landet att ta hänsyn till i form av terrorism och religiösa grupper. Det talas om lägre moral inom trupperna. De senaste åren har också viktig nyckelpersonal förlorats då det inte går att konkurrera internationellt. Mikroelektroniskt erkänner sig landet besegrat med allt vad det innebär medan kärnteknik, både civilt och militärt, fortfarande utgör en prioriterad sektor. En sammanfattning som kunde höras från UD i Riga löd: ”Ryssland är stabilt instabilt!”

De egna bidragen i form av stridskrafter i Estland, Lettland och Litauen är relativt blygsamma. Den ekonomiska nedgången har också lett till kraftiga budgetneddragningar. I Lettland och Litauen har det tidigare traditionella värnpliktsförsvaret övergetts till förmån för kontrakterade styrkor av just ekonomiska skäl. Ett sätt att kompensera egna tillkortakommanden är att ytterst lojalt ställa sig bakom pågående Natooperationer som den i Afghanistan men även andra som i Bosnien, Kosovo och Irak. Även om den politiska uppbackningen är fullständig finns en trötthet hos deltagande trupper. I ljuset av detta ska ses det tydligt uttalade önskemålet om att få medverka i en nordisk stridsgrupp 2014 under svensk ledning. Även inom andra områden som materielinköp vill man vara med även om varje lands samlade försvarsbudget är på motsvarande runt två miljarder kronor varav personalkostnader är minst hälften och snarare ligger upp mot 60-70 procent. Men närheten till Norden är viktigt!

Försvars- och säkerhetspolitik är kanske ett av de bästa exemplen på fungerande baltiskt samarbete mellan länder som annars på så många plan har att hantera olika utmaningar. Därför finns det anledning för Norden i allmänhet och Sverige i synnerhet att just hörsamma önskemålen om samarbete inom detta breda område. Till det kommer även en särskild uppgift hos partierna att ytterligare skapa kontakter med och måna om relationer med systerorganisationer i Estland, Lettland och Litauen. För tjugo år sedan fanns vi på plats när republikerna återupprättades, nu finns anledning att medverka till även demokratiernas förnyelse! Allt detta ska göras från vår sida inte så mycket över skam eller skuld, även om också sådant bör kännas, utan av stolthet över vår nordiska närhet till Baltikum!

Hans Wallmark är riksdagsledamot (M) och sitter i Försvarsutskottet.

Läs även:
”Sverige har en tung regional roll att axla” av Hans Wallmark.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner