Print Friendly

”Förtrycket på Kuba är värre än någonsin”

Av Maria Eriksson | 11 oktober 2013

Har det skett någon förbättring sedan Fidels bror Raúl Castro tog över makten? I en intervju för Svensk Tidskrift berättar Jorge Luis García Pérez och hans fru Iris Tamara Pérez Aguilera, på tillfälligt besök i Sverige, om hur de kämpar politiskt för mänskliga rättigheter på Kuba.

2007 släpptes Jorge Luis García Pérez ur kubanskt fängelse. Då hade han suttit fängslad i över 17 år. Brottet? Att på offentlig plats förklara sig i opposition mot regimen.

— Det viktigaste steg jag tagit i mitt liv var att öppet förklara mig själv i opposition. Den 15 mars 1990 klockan åtta på kvällen, gjorde jag mig själv till en fri man, säger García Pérez.

Han var 25 år och ropade i samband med en radioutsändning av ett tal av Raúl Castro, att Kuba behöver reformer och att kommunism är fel.

Under ett decennium har inga dödsstraff utdelats på Kuba. Även om lagen fortfarande hänger som ett damoklessvärd över oppositionen och folket, menar García Pérez. Men skillnaden mot de livstidsstraff som döms ut är inte så stor. García Pérez beskriver en tillvaro där man går till sängs hungrig och vaknar hungrig. Utan sjukvård. Själv tvingades han dra ut sina kindtänder med ståltråd och dricka bensin på morgonen för att ta död på amöborna.

— Jag tycker att det säger mycket om vad ett livstidsstraff innebär på Kuba.

Hur håller man hoppet uppe under sådana omständigheter och under så lång tid? García Pérez svarar med att vända på perspektivet, man kan vara fri fast man sitter i fängelse och tvärtom. Många vanliga kubaner på gatorna fänglslar sig själva eftersom de inte vågar bete sig som fria människor. Själv är Gracía Pérez mest stolt över en sak:

— Att kunna leva på mitt eget sätt. Enligt mina egna värderingar och inte de som regimen pådyvlar mig.

I dag är Jorge Luis García Pérez en av huvudfigurerna inom den kubanska oppositionen. Men, påpekar han, ni talar om opposition som om det fanns olika partier, som om vi kunde ordna möten. På Kuba är bara ett parti tillåtet. Varje gång någon uttrycker sig eller förespråkar demokrati är det en rättighet som tas från regimen, till priset av att bli slagen.

Sedan Raúl Castro tog över makten från sin bror Fidel har många utanför landet spått liberala reformer och också tyckt sig se en viss lättnad i förtrycket. Men enligt García Pérez handlar det främst om att regimen vill rentvå sin verksamhet utåt för att hålla sig kvar vid makten. Den här regimen kan inte reformeras, menar han.

— Regimen är grym och inhuman, även när den spenderar miljontals dollar på att ge en annan bild. Tro inte på den officiella bilden, det är manipulation helt igenom.

För oss är det mycket smärtsamt att se unga klädda i Che Guevara t-shirts när så många kubaner mördades av den mannen.

Jorge Luis García Pérez menar att förtrycket är värre än någonsin. Han exemplifierar med hur personer ur oppositionen mördats, och nämner bland annat Oswaldo Payá, som omkom under en bilresa förra året, där även svenske, dåvarande KDU-ordföranden, Aron Modig var med. Han pekar också på hur oppositionella får sina hem genomsökta på daglig basis. Hur kvinnliga aktivister blir sexuellt trakasserade.

— Min fru blev allvarligt slagen och lämnades att dö på gatan.

Hon är också med på resan och politiskt aktiv för kvinnors rättigheter på Kuba. Mot slutet av intervjun börjar hon skruva på sig. Hon lider fortfarande av sviterna efter misshandeln och har svårt att sitta stilla längre stunder.

Samtidigt ser García Pérez en annan motrörelse – ett ökat interna motstånd i landet. Ett uppvaknande i samhället. En ungdomsgeneration som är svårare att forma och manipulera. Å ena sidan förtryck och falska reformer, å andra sidan motstånd.

— Vi har två alternativ. Att ge oss, undvika problem, leva i dubbelmoral och applådera regimen. Eller att protestera och konfrontera den på ett fredligt sätt. Vi slåss inte mot regimen, vi slåss för att rädda mänskliga rättigheter.

García Pérez berättar också om hur förtrycket drabbar vanliga kubaner. Till exempel genom den lag som innebär att personer som enligt regimen klassas som ”socialt farliga” kan få upp till fyra års fängelse i ”förebyggande syfte”. Det kan till exempel vara den som är ute sent på kvällen, som dricker för mycket, som är homosexuell, som klär sig i för dyra kläder och så vidare.

Hur ser då någon som dagligen upplever förtrycket på Kuba på den romantiserade bild av såväl Kuba som Che Guevara som finns i väst?

— Det är beklagligt hur myten om Che Guevara har fått fotfäste i så många ungas hjärtan och medvetande i demokratiska länder. Che Guevara var någon som förföljde människor med långt hår, som hatade allt som liknade kapitalism, som förespråkade hat mellan klasserna. För oss är det mycket smärtsamt att se unga klädda i Che Guevara t-shirts när så många kubaner mördades av den mannen.

När jag frågar hur vi i Sverige och Europa kan hjälpa till för att stödja den kubanska oppositionen uppmanar García Pérez oss att sprida bilden av hur förtrycket ser ut. Att se bortom myten och att istället upptäcka det riktiga Kuba.

— Kuba är en medicinsk stormakt, men inte för folket utan för turister och höga regeringstjänstemän och deras släktingar. Turiststränderna är inte till för den vanlige kubanen. Dollaraffärerna är inte till för den vanlige kubanen.

— Om ni reser till Kuba, åk då inte till kulissen utan till det verkliga Kuba. Åk till vanliga kubaners hem. Till de mödrar som går till sömns på kvällen utan att veta om de kommer att kunna ge sina barn ett glas mjölk på morgonen.

Maria Eriksson är chefredaktör för Svensk Tidskrift.

kubaner
Jorge Luis García Pérez, Iris Tamara Pérez Aguilera och John Suarez som tolkade från spanska till engelska.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner