Förtroendegapet


1969


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Förtroendegapet
I föregående häfte av Svensk Tidskrift
hävdade vi i en ledande artikel att de
demokratiska oppositionspartierna på
grund av sin inbördes splittring riskerar
att få se intresseorganisationerna övertaga uppgiften att skapa reella motvikter till den regerande socialdemokr?.tin.
Om en sådan, redan skönjbar utvecklingstendens skulle framträda starkare,
kommer hela samhällets demokratiska
maktfördelningssystem i fara. Om allt
fler människor inom oppositionen skulle
uppfatta partipolitiken som mindre vä-
sentlig jämfört med intresseorganis~.tio?-
nernas verksamhet, skulle ju incitamentet till partipolitiskt arbete ytterligare
försvagas. Det redan otillräckliga underlaget för rekrytering av partipolitiker
skulle försämras än mer. För närvarande
upprätthålls oppositionens insatser av
ett antal i partiarbete aktiva, som är att
räkna i 1 000-tal, snarare än i 1O000-
tal. Om de får se andra organisationer i
samhället i större utsträckning bära upp
partiernas uppgifter i samhällsdebatten
och maktfördelningssystemet, samtidigt
som dessa organisationer drager till sig
allt fler aktivt politiskt intresserade, kan
inställningen utbreda sig inom oppositionens djupa led, att partipolitiska insatser är meningslösa. Samhället tycks
ju fungera ändå!
Man måste också ha klart för sig hur
löjligt små oppositionens ekonomiska
resurser är jämfört med socialdemokraternas. Bakom deras parti står en ”socialistisk storfinans” – ett politiskt-ekonomiskt maskineri, bestående av ett antal
till affärsföretag omvandlade folkrörelser. Denna socialistiska storfinans, den
fackliga arbetarrörelsen och det socialdemokratiska partiet är integrerade,
ekonomiskt och personellt, i sina partipolitiska funktioner. Hur länge till kan
de partipolitiskt aktiva inom oppositionen, de, som bär valarbetets börda, förmås att fortsätta kampen för att bevara
maktbalansen gentemot den socialdemokratiska övermakten i fråga om finansiella och personella resurser. Inte så
värst länge till, om de skulle få den uppfattningen att deras insatser varken är
effektiva eller oundgängliga.
De ledande inom alla tre oppositionspartierna borde numera ha fått upp ögonen för att den naturliga besvikelsen hos
de borgerliga väljarna över valutgången
hotar att utvecklas till en djupgående
förtroendekris för partipolitiken och
partipolitikerna. Det är redan nu berättigat att tala om ett ”förtroendegap”
mellan oppositionspolitikerna och den
stora massan av deras tidigare väljare,
som i vanmäktigt raseri känner sig dragas in i ett socialistiskt enpartisamhälle,
utan att deras egna politiska ledare ger
dem möjlighet att försvara sig.
I detta bekymmersamma läge är två
frågor att ställa. Hur skall förtroendegapet överbryggas? Och hur skall den
trots allt existerande viljan inom oppositionens väljarunderlag till motstånd
mot vänstervridningen av samhället, en
vilja som stärkts av den senaste tidens
vänsterextremistiska övergrepp pa de
demokratiska spelreglerna, ges effektiva
partipolitiska uttryck?
Den första fragan är lätt att besvara.
Kn sa länge borde det vara tillräckligt
med en gemensam förklaring fran respektive partiledningar att de tre partierna är medvetna om sitt gemensamma
ansvar för den demokratiska maktbalansen och att detta ansvar är avgörande för deras politik nu och fram till
1970 års val. Defaitismen och förbittringen bland de borgerliga väljarna
bottnar nämligen i att man inte tilltror
de ledande inom oppositionen vare sig
vilja eller förmåga att höja sig över små-
skurna partiegoistiska spekulationer.
En gemensam deklaration av den innebörd, som ovan antytts, skulle mottagas med känslor av befrielse och förnyat
hopp. Den skulle markera att valnederlagets följder äntligen övervunnits.
Framför allt skulle den utlösa aktivitet.
Politisk aktivitet över hela fältet från
oppositionens sida är just nu av alldeles
särskild betydelse. Det är en olycka för
hela landet att vi inte kunnat bringa ett
system av maktväxling i funktion. Vad
som ändå hittills räddat oss från försök
till drastiska socialiseringsåtgärder har
varit att socialdemokratiens moderata
falang – fortfarande i majoritet –
kunnat tysta sin radikala flygel med ett
oemotsägligt argument: ”Kr ni galna,
skall vi spela borgarna i händerna, när
vi måste slåss hela tiden för själva rege~
ringsmakten”. Så länge oppositionen är
115
tillräckligt stark för att tvinga socialdemokratin att slåss för livet för att bevara sin ställning som maktägande parti,
så länge kan den politiska och ekonomiska grundvalen för ett demokratiskt
framstegssamhälle någorlunda bevaras.
Men en förvirrad och splittrad opposition, där partiegoismen får trumfa över
det självfallna gemensamma oppositionsansvaret, den ger socialdemokrater~
nas radikala flyger dess stora chans. Det
vill säga att det socialdemokratiska partiledarvalet i höst avgörs inte bara genom den inre maktkampen inom SAP
utan också av hur oppositionen agerar.
För närvarande ger den hr Palme god
hjälp!
Den andra frågan gällde de partipolitiskt effektiva uttrycken för en ny aktivitet. När det nu är splittringen, som
förlamar viljan till aktivitet, borde rimligen ett sätt vara att göra gemensamma
framträdanden i samhällsdebattens stora
fragor. Kr det egentligen något som hindrar, att de tre oppositionspartierna tillsammans ordnade t ex estraddebatter
med socialdemokraterna om jämlikhetspolitiken, utbildningsfrågorna, miljöpolitiken o s v. Om de i partiprestigens
namn inte vill uppträda som organiserande enhet finns det ju partipolitiskt
neutrala debattfora, som kan användas.
Formerna är överhuvudtaget inte det
väsentliga utan att väljarna får se dem
uppträda tillsammans. Så snart de tre
partiernas företrädare får anledning att
omsätta sina grundvärderingar i handlingspolitiska riktlinjer och förslag, kom- 116
mer gemenskapen dem emellan, och
klyftan till socialisterna, att ånyo bli
uppenbar.
En annan form för gemensam aktivitet gäller förberedelserna för 1970 års
valrörelse. Det är ofta omvittnat att de
tre partierna var för sig inte orkar med
att effektivt gå in på industrins arbetsplatser eller på sjukhus och andra sociala
inrättningar. Socialdemokraterna har
däremot en effektiv apparat- som till
på köpet ofta tillåtes vinna på walkover. Det borde inte bereda oöverstigKLICKVKLDE
liga svårigheter att utforma en organisatorisk samverkan, där de tre partierna
åtminstone såg till att deras material och
argumentation nådde fram till arbetarväljarna, de sjuka och de gamla. Många
andra möjligheter kan tänkas för en gemensam ram av aktiviteter, som inte uteslöt nyanseringar i den politik varje parti för sig vill presentera. Vore det inte
rimligt att de tre partierna satte till en
gemensam utredning för att undersöka
och taga tillvara dessa möjligheter?
Eller skall förtroendegapet bestå?
Botemedlet mot ett klickvälde, som icke tillgodoser kraven pt!l sina kandidaters
kvalitet utan förlorar sig i personintriger utan hänsyn till det gemensamma
bästa, är givetvis att mobilisera ett vidare deltagande bland partiets medlemmar i partiorganisationens vardagsangelägenheter. Men detta är, som redan
sagts, a counsel of perfection, som svt!lrligen kan genomföras, dt!l det grundar
sig pt!l en helt annan inställning hos flertalet människor gent emot dylika
spörsmt!ll än den i verkligheten vanligen förekommande. Dessa ha annat, som
upptager deras tid och intressen; och den atmosfär som omger det inre partimaskineriet och dess skötsel är lika litet inom högern som inom övriga partier
st!ldan, att den i längden tilltalar vanligt hyggligt folk.
Svensk Tidskrift 1929