Print Friendly

Förtroende för politiken?

Av Per Dahl | 14 november 2014

Om någon föreslår reformer, är det förslagen i sig som ska styra våra reaktioner, inte hur vi ser på avsändaren, skriver Per Dahl, som underar vad politiker egentligen menar när de ber om människors förtroende.

Förtroende. Jag vet inte hur många gånger jag hört ordet nu i politiska sammanhang. Det verkar som om termen blir allt vanligare, i alla fall i radions nyhets- och samhällsprogram. Det som avses är inte ett avgränsat förtroende, något i stil med att ha förtroende för en bros bärighet för fordon under 500 kg. Utan snarare om ett närmast existentiellt förtroende för någon eller något, oavsett vad denne, denna eller detta har till uppgift.

Två färska exempel. Den ena rör sjukvårdsyrkena, vars företrädare naturligtvis ska vara lika laglydiga som alla andra. Men tydligen har domstolar underlåtit att underrätta rätt ansvarsorgan, när läkare och sjuksköterskor döms för allvarligare brott. Hemska fall drogs fram av radioredaktionen: en kirurg som uppenbarligen hade grava alkoholproblem, en läkare som slog sin familj och några fler. Med alla dessa missdådare i vården, hur skulle då vi patienter kunna känna förtroende för dem vi möter när vi söker hjälp?

En darrhänt kirurg gör sig onekligen bäst i en westernfilm, där han efter åtta nedtvingade koppar kaffe räddar hjältinnan. Och det skulle bära emot att låta sitt barn möta en känd barnmisshandlare på sjukhuset. Men om vi bortser från de fall där brottens art har nära beröring med situationen i vården? Skulle jag tvivla på bedömningen av en lungröntgen bara för att röntgenläkaren hade förskingrat? Skulle jag tveka, om jag visste att den som skulle ta bort min blindtarm regelbundet slog sin man? Var finns problemet här?

Det andra exemplet – av många från det området – kommer från en lördagsintervju där en partisekreterare talade om framtiden. Vi måste få så mycket av väljarnas förtroende att vi kan genomföra nödvändiga reformer, menade han. Nu hade valet gått illa, och man kunde ifrågasätta om detta väljarförtroende fanns i nödvändig grad. Därför skulle också partiets företrädare bete sig så att det kunde återvinnas. (Partisekreteraren hade uppenbarligen inte läst Johan Hakelius bok om engelska politiker, i vilken många konservativa får allt fler röster i sin valkretsar ju galnare de själva beter sig. Lyssnaren fick egentligen en stark känsla av att han inte läst något alls.)

Men partisekreterarens tal om förtroende för valda är inte unikt. Vi behöver bara gå till diskussionen kring Sverigedemokraternas framgångar för att möta argument kring en föregiven förtroendeklyfta mellan väljare och valda.

Varför möter vi dessa allt oftare återkommande referenser till förtroende i den offentliga debatten? En ledtråd fick jag oväntat, när riksbankens jubileumsfond presenterade sin årsbok på Handelshögskolan häromdagen. Antologins artiklar kretsar kring avvägningar mellan marknad och organisation som ramar för verksamheter. Professor Nils Brunsson drev tesen att gräset oftast syntes grönare på andra sidan staketet – när Sverige var präglat av politiskt styrd organisation längtade vi efter mer marknad. Nu när vi har marknader efterfrågas i stället mer regleringar, mer organisation. Eller, avslutade han med en fråga, har ett tredje begrepp förts in i vårt medvetande och våra drömmar, professionen? Ses professionernas återupprättande som det nya universalmedlet, efter organisations- och marknadsvisionernas bortvissnande?

Sjukvården har sina professioner, bärare av vårdetik, nu hotade av marknadens arga kortsynta patientkrav, liksom av makthungriga och snåla politiker. Skolan har sin lärarprofession, bärare av pedagogikens hemligheter, som längtansfullt ser tillbaka på en tid då föräldrarna fick fjärilar i magen inför kvartssamtalen, inte lärarna. En gyllene tidsålder, långt innan politiskt initierade kommunaliseringar och marknadsframkallad valfrihet och konkurrens.

Advokater har sin autonoma, självreglerande profession, revisorer sin, präster och forskare sina. Journalister drömmer om att uppnå sin, vars hägn kan ge skydd mot krass ekonomi, maktfullkomliga utgivare och läsare, oförmögna att urskilja kvalitet, och kanske till och med teknikens landvinningar.

Gemensamt för alla professioner är två saker. För det första kan allmänheten som arvoderar dem inte själv bedöma om en professionsföreträdares beslut är rätt eller fel; kunde man skulle professionen över huvud taget inte behöva tillkallas. I stället gäller definitionsmässigt att uppdragsgivaren är okunnig. Detta kompenseras att professionen står på etisk grund. Den har visserligen privilegier, men dessa svarar mot ett högre ansvar.

Vi behöver sannolikt starkare professioner, mer av yrkesstatus, mer av respekt för auktoriteten – mer liberal än så är jag inte. Professionernas särarter berikar samhället. Men i första hand behövs då jämvikt mellan organisation, marknad och profession. Ett otyglat professionssamhälle är lika problematiskt som ett otyglat organisationssamhälle eller helt otyglade marknader. Ty professioner övergår mycket lätt i skrån, i sammanslutningar som blir stoppkorkar mot den gradvisa förändring som måste prägla allt i ett samhälle.

Minst av allt vill jag se politiker eller förtroendevalda som uppfattar sig som delar av en profession som ställer krav på allmänt förtroende i stället för att avkrävas detaljerad redovisning av beslut och bevekelsegrunder. Om någon föreslår reformer, är det förslagen i sig som ska styra våra reaktioner, inte hur vi ser på avsändaren.

Det innebär inte att avsändaren är oviktig; vi behöver bara tänka på betydelsen av moderatledare som Gösta Bohman. Men även här gäller att förtroendet är kringgärdat – vårt förtroende för Gösta Bohman bestod i att lita till att han förde den politik han gav röst för. Hade han föreslagit löntagarfonder skulle vår tillit snabbt ha förångats.

De allra flesta politiker är långt ifrån Gösta Bohmans klass. Visst ska vi ha förtroende för dem också, ungefär som vi har förtroende för rörmokaren att rensa ett avlopp eller busschauffören att hitta rätt. Den busschaufför som plötsligt svänger av från den utstakade vägen med ett ”trust me” på läpparna litar vi inte på. Ej heller på en politiker i motsvarande situation. Men ju mindre idéstyrd en förtroendevald är, desto mer oförutsägbar är han. Kan det fiasko partisekreteraren utgick ifrån bero på att alltför många begärde det allmänna förtroendet och just därför förbrukade det?

Per Dahl är redaktör och bor i Kalmar.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner